Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.

 

Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: "När jag hörde detta", skrev han, "svarade jag" (till Hitler menar han), "att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Läser Lange i sommar (kanske)

Det här är den polske ekonomen Oskar Lange (1904-1965):

Oskar Lange (från Wikipedia)

Lange var polsk marxistisk ekonom av förkrigsmodell som efter andra världskriget deltog i uppbygget av den polska folkdemokratiska staten. I hyllan har jag en tysk översättning av en av hans många böcker.  Originalet heter Ekonomia polityczna, tom 1, först utgiven 1959, och på tyska blir det Politische Ökonomie Band 1. Boken har stått där i många år, i stort sett oläst frånsett de första kapitlen. Nu är den spännande frågan: pallar jag för att läsa hela boken? Den är rätt tjock. Och så är det rätt trögt med tysk text på nära 400 sidor!

I svenska wiki-artikeln står det om den här boken: "Bland annat med sitt stora verk Politisk samhällsekonomi (1959) gav han polsk ekonomisk forskning en speciell profil som förenade västerländska metoder med marxistiska premisser." I den engelska längre artikeln påstås det att Stalin (Hitlertysklands besegrare) uppskattade Lange, och att denne var mellanhand mellan Stalin och Roosevelt. Samtidigt undrar jag om Stalin skulle ha gillat Langes "marknadssocialistiska" idéer. Den typen av ekonomiskt tänkande hade ju börjat titta fram redan omkring 1950 i Sovjet och kritiserades i Stalins sista ekonomiska arbete, Socialismens ekonomiska problem i SSRU från 1951. Stalin tänkte nog ungefär åt rätt håll: marknadssocialismen blev inte bra, tillväxten avtog och till slut kraschade systemet. (Men detta var ju inte enda orsaken! Se det här gamla blogginlägget.)

Ytterligare en artikel ger lite mer upplysningar om hur Lange på trettiotalet tänkte sig socialistisk planering. Detta var alltså i fördatorisk tid, men redan på femtiotalet kunde han börja på att fundera på datamaskiner i planeringen. Vidare styrsystem: jag har svaga minnen av att 'cybernetik' var ett begrepp som var i svang i mitten av sextiotalet, och då kanske inspirationen kom från Polen. 'Återkoppling' var väl svenska benämningen. Jag använde inte just det uttrycket, men i ett par inlägg på Lindelöfs blogg nyligen beskrev jag faktiskt hur ett system med återkoppling kan fungera med den datoriserade teknik vi har idag (se här och här).

Att Lange såg kopplingar mellan marxistisk och neoklassisk ekonomi förstår jag eftersom de vilar på samma grund: den klassiska nationalekonomin. Men frågan är hur stor affär man skall göra av likheten. Hur som helst, hur lyder den grundläggande definition av 'politisk ekonomi' enligt Lange (min översättning):

Den politiska ekonomin eller samhällsekonomin är vetenskapen om de samhälleliga lagarna som reglerar produktion och distribution av materiella varor för att tillfredsställa människornas behov.

Jaha, men tjänster då? - Det kanske kommer fram så småningom? Om jag kommer igenom boken.

Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än "main-stream-media" för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? - Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser - vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? - Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.

Den egyptiska revolutionen, anarkism, DJ Gadafi m.m.

Decentralized and highly organized leadership: This revolution was not leaderless, but the leaders were not visibly identifiable. They cleverly structured their protests and activities without naming a single group or leader. Dozens were speaking on behalf of the revolution, communicating the same message. Some identified with the youth, others with the diverse opposition movements, while many were independent. The security apparatus was confused and could not identify the major leaders of the revolution.

Ovanstående är en av ett större antal punkter om omvälvningen i Egypten, hur den organiserades och hur organisatörerna försökte möta olika problem. Kan läsas här.

En sidofundering: jag har ingen koll på vad anarkister kan tänkas anse som upproren i Nordafrika. Men som anarkist borde man väl vara intresserad av hur stora mängder människor på det mest beundransvärda och berömvärda sätt organiserar sig under väldigt hastiga och besvärliga omständigheter. Inte utan ledning, som vi ser, men med en en uppenbar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. När regimen tömde fängelserna och skickade ut brottslingar för att ställa till kaos bildades raskt lokala skyddsgrupper ute i bostadskvarteren. Rent och snyggt kunde man hålla på Tahrirtorget, och folk lärde sig till och med att stå i kö i stället för att knuffa sig fram. Det borde innebära att när kampen utvecklades sig så kom det också spontant fram en massa nya ledarfigurer på lokal nivå, förutom de som redan tidigare hade börjat organisera resningen. Motsvarar inte detta en anarkistisk vision av en revolution ganska bra?

Jag har sett trotskister som försöker sälja Nordafrika som sin permanenta revolution, men det är jag skeptisk till. Över huvud taget förefaller såväl vänster av gammal typ (liksom radikalreligiösa grupper) inte ha spelat så stor roll i Egypten och Tunisien, och inte på andra håll heller i de pågående upproren. Kanske vänstern kan reorganisera sig i en del länder och komma tillbaka, fast det verkar ju sent påkommet. Det blir väl som på Kuba, där Fidel och hans revolutionärer fick kämpa utan stöd från kommunistpartiet som inte var intresserad av någon revolution. Partiet hörde inte av sig förrän gerillaarmén segrade.

Beträffande religion kan man kanske jämföra med Polen under undantagstillståndets och Solidaritets storhetstid, när frihetsrörelsen visserligen hade katolsk dräkt men ändå lik förbaskat handlade om smör- och brödfrågor och ett förstenat politiskt system som måste väck. Så verkar det vara i Nordafrika och Västasien idag också - även om många uttrycker sig i religiösa termer så är det jordiska frågor det handlar om. Detta torde vara ett bekymmer även för Irans härskare som knappast kommer att tjäna så mycket på de här upproren. Snarare tvärtom. Regimen i Iran kan inte fungera som inspirationskälla för upproren, däremot kan oppositionen känna sig styrkt. Iran är ett intressant mellanfall: inte fullständig diktatur, inte fullständig demokrati. Får man bort prästernas makt som de har genom Väktarrådet skulle kanske resten av det politiska systemet kunna rulla på rätt in i en borgerlig demokrati ganska snabbt. Men bli inte förvånad om prästpartier skulle få en massa röster även i framtiden. Alla iranier är inte hippa teheranare från de finare kvarteren.

Till slut ett litet musikinslag. Här har vi DJ Gadafi med Zenga Zenga Song:

Kalhuggning

Sålunda säger den nu sparkade lokföraren vid SJ, Alf Carlsson:

Om man tar över en skog och skövlar den, där är det klart att man skapar en vinst. Men nu står vi vid kalhygget och ska förklara...

 En förtvivlad röst från USAmerika:

"Somewhere in China it is entirely possible that a businessperson sat down for a ride on a 200mph state-of-the-art levitating bullet train, and cracked open the Wall Street Journal, and read about how in American we've decided we can't afford paved roads anymore." Is that how we want the rest of the world to think of us? Do we really want to become a broken-down, corrupt, uncompetitive 3rd-world country?

 Jo, det handlar om det jag nämnt tidigare, i den allmänna slakten på det offentliga i USA slutar man asfaltera vägarna också. Intressant, jag har för mig att just vägar är något som åtminstone tidigare generationer av USAmerikaner har fattat att de måste finansieras med offentliga medel för att fungera. Och man har ju det där enorma nätet med motorvägar tvärs över landet som byggdes under Det Kalla Krigets dagar, hur går det med det numera? Blir det grusvägar av alltihop? Sjunker USA ner i Tredje världen?

Vi kan ta det här som goda indikatorer på att systemet gnisslar både i Sverige och på andra håll. En del människor protesterar. Vad vet jag, kanske Carlsson sade åt en idiot och rövslickare till chef att han just var det, som lät SJ:s material förfalla. En del USAmerikaner är upprörda när gatbelysningen släcks och skolorna går till fyrdagarsvecka. Men det hela kan ses som typiskt för ett samhälle där vinsten sätts i högsätet och den vinsten skall uppnås till kortsiktigt allra lägsta kostnader. Helst skall man gå direkt från vinst till nästa vinst utan att göra något däremellan.

Kapitalism ser ut så här (P = pengar, V = vara, P* betyder att det skett en ökning):  P -> V -> P*. Man har alltså pengar, köper varor (produktionsmedel och arbete) och ser till att de behandlas så att det blir en vara som kan säljas till ett högre pris än för kostnaden att tillverka den. Mellanskillnaden mellan P* och P är vinsten, och i en expansiv kapitalism kommer det mesta av mellanskillnaden användas för att köpa in mer produktionsmedel och därmed kamma in ännu högre vinster. Hela maskineriet är välsmort och fungerar ganska bra.

Och så håller det på ... tills systemet börjar gå trögare. Det krävs allt större insatser av pengar för att skaffa fram mer produktionsmedel och en del tycker det verkar trist. I stället upptäcker man att det via spekulationer går att hoppa direkt från P till P*, utan något mellansteg i V. Fast den sortens vinstjakt är mer riskabel och har en hel del att göra med de olika "bubblor" som uppträder (och spricker) då och då. Bankerna gör affärer med allt konstigare "värdepapper" som nästan ingen begriper sig på. Kineserna har inte kommit till det stadiet helt (fast de har en farlig fastighetsbubbla) och kan därmed skratta åt de dumma amerikanerna, men i de gamla kapitalistiska länderna är vi där. Marx skrev om det 1847 förresten, hur hela länder ibland grips av galenskapen och vill göra pengar utan att göra något för dem.

För att ta en omväg i resonemanget: titta gärna på de här bilderna (och en del intressant text) från och om Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet. Någonstans i mina hyllor har jag dokument från Solidaritets första kongress, och där pekar man på hur det dåvarande systemet låste produktivkrafternas utveckling i Polen. Vi har samma fenomen idag, fast inom andra politiska ramar. Det nuvarande systemet är inte bra ens för att ta hand om den kapitalstock vi redan har (som järnvägar och annan infrastruktur). Det blir, som lokförare Carlsson säger, ett kalhygge utan några ansatser till återplantering. När ett system trögar och inte ens kan ta hand om sig själv - men samtidigt är fientligt till nödvändiga nyordningar - är det dags att byta ut det. De nya produktivkrafter som redan finns måste släppas loss för att tjäna oss alla och säkra framtiden på den här planetet, inte vara bundna och misskötta för att en minoritet skall vara nöjd - idag.

När man vänder på slagorden

I Aftonlövet skriver en iranska med det passande namnet Irani om slagordens betydelse. De slagord som bar fram den islamska revolutionen i Iran har av oppositionen vänts mot regimen själv. Även om "Gud är stor" så behöver det inte betyda att prästerna är så väldigt stora. Ett slagord som i en situation (kampen mot shahens regim på sjuttiotalet) var demokratiskt förvandlades till sin motsats när ayatollorna tog över, men kanske det kan återvinna den demokratiska sprängkraften igen? Fast som bekant döljer en tendens ibland en annan, så bakom det här återvinnandet kanske andra skumraskfigurer försöker ta sig fram igen. Som de motbjudande monarkister jag såg under den ökända al-Qudsdemonstrationen i Stockholm förra året.

När det gäller Iran är jag som alltid ganska försiktig och undrande i vilken grad den opposition som märktes efter senaste valet verkligen är representativ och hållbar. Samtidigt vore det ju skönt om prästväldet kunde få sig en knäck. Jag fäste mig vid en detalj i artikeln: man brukar ju framhålla att kvinnorna tryckts tillbaka av islamisterna, men hur stämmer det med den stora mängd kvinnliga högutbildade i landet? Man kan ju jämföra med vissa "västvänliga" skurkstater i närområdet, närmast Saudiarabien och hur kvinnorna behandlas där.

Jag minns en annan situation när slagorden och deras mening och bärare bytte plats. Det var tidigt sjuttiotal och strejkande arbetare marscherade i Polen. De gick mot partihögkvarteret och sjöng Internationalen. De möttes av polis. Arbetarna stod för arbetarkrav men slogs ned av partibyråkratin, den som officiellt stod för Internationalens värderingar. (Detta var för övrigt i en tekniskt mer primitiv tid: för att försöka se vad som hände i norra Polen flög svenska flygvapnet ner mot Danzigbukten och spanade in mot land för att se om det var några eventuella rökmoln som antydde att folk höll på att tända eld på saker och ting. Idag finns ju andra sätt.)

"Mänskliga rättigheter" är också ett slagord med två sidor. Jag ser båda två och har ibland haft svårt att se vad som är bäst.

Å ena sidan är det rimligt att kräva att folk behandlas på ett anständigt sätt, å andra sidan är det uppenbart att "mänskliga rättigheter" har varit ett politiskt vapen för de gamla imperialistmakterna att komma åt misshagliga regimer i tidigare sovjetblocket och i Tredje världen. Kuba kritiseras, men inte det oerhört mycket mer obehagliga Ekvatorialguinéa för att ta ett exempel (jämför barnadödligheten i de två länderna exempelvis!). Och man kan fråga hur många palestinska mänskliga rättigheter det går på en israelisk-judisk? Det tycks som om många inte ser människor med lika värde och rättigheter här.

Man kan alltså se parollen som rent hyckleri och som något man inte behöver bry sig om. En del mindre trevliga regimer väljer den vägen också. Fast jag lutar åt att vi faktiskt skall ta upp parollen och kräva att ALLA respekterar mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte perfekt, men den kan fungera som en örfil åt ledarna för skurkregimer som USA och Storbritannien, och deras klientregimer, och deras påhejare i Sverige.

Forum för Levande Historia JO-anmäls

För den som gillar historia men inte att staten försöker totaldirigera historieskrivning är Forum för Levande Historia en tveksam institution. Dess motivering skulle ju vara att folk visste för lite om vad de tyska nassarna hade för sig, men som mina mellanhavanden med Forum visar så är deras intresse av att ta striden där motståndaren finns inte särskilt stor. Eller kanske obefintlig? Kanske därför att det egentliga målet är inte mer eller mindre våldsbenägna nassar som ändå inte hotar samhällsordningen, utan fredligt vänsterfolk som faktiskt kan vinna folks öra för en bättre politik.

Yrkeshistoriker har uppmärksammat det här otyget med statsstyrda uppfattningar om vad som är rätt och fel, ibland under straffansvar, och det är svårt att inte hålla med. Mer om detta tidigare på bloggen bland annat här och här (tryck på taggen för "Forum för levande historia" under detta inlägg så bör du få upp alla posterna).

En som också uppmärksammat Forums vårdslösa sätt att handskas med fakta är Stefan Lindgren. Han nämner felaktig beskrivning av bilders betydelse och har nu JO-anmält Forum på grund av deras slafs. Slafs med offentliga medel, kan vi tillägga. Men Forum är ju inte ensam i bildmixtrarbranschen, här är ett inlägg om ett fall där utfattiga amerikaner förvandlades till ukrainska svältoffer.

På tal om Stefan Lindgren så driver han nyhetssajten Ryska Posten där man ibland kan hitta intressanta poster även med historisk anknytning. Bland annat citeras ett tal som Rysslands premiärminister Putin höll i Gdansk till minnet av Andra världskrigets utbrott. Här får man veta att Putin sade mycket mer än att bara fördöma ickeangreppspakten mellan Tyskland och Sovjet 1939. Han pekade på att mer än hälften av de 55 miljonerna döda var sovjetmedborgare, samt skickade i praktiken ansvaret för kriget tillbaka till västmakterna. Han sade att

... alla försök att blidka nazisterna, som vidtogs från 1934 till 1939, genom att sluta olika typer av avtal och pakter med dem, ur moralisk synvinkel var oacceptabla och ur praktisk och politisk synvinkel meningslösa, skadliga och farliga. Den var just hela raden av sådana åtgärder som ledde till tragedin, andra världskrigets utbrott..

- Naturligtvis måste vi erkänna dessa misstag, vårt land har gjort detta, Ryska federationens statsduma, landets parlament har fördömt Molotov-Ribbentrop-pakten. Vi har rätt att förvänta oss att detta också görs i andra länder som tillgrep uppgörelser med nazisterna, och inte bara i uttalanden från politiska ledare, utan också i form av politiska beslut.

På en presskonferens efteråt fick västmakterna och polackerna några illa dolda snytingar:

- Jag vill uppmärksamma våra kolleger på att Molotov-Ribbentrop-pakten var det sista avtalet mellan en europeisk makt och det nazistiska Tyskland.

- Det hade 1934 föregåtts av det polsk-tyska avtalet, och bilaterala icke-aggressionsfördrag mellan Tyskland och ledande europeiska makter, avtal som i praktiken var desamma som Molotov-Ribbentrop-pakten.

- Münchenavtalet undertecknades 1938. Det kallas även Münchenkonspirationen. Om jag minns rätt var det en dag efter undertecknandet av detta avtal i slutet av september som den dåvarande polska regeringen utfärdade ett ultimatum till Tjeckoslovakien och gick in med sina trupper på dess territorium samtidigt med Wehrmacht och ockuperade två av dess provinser.

- Om vi vill diskutera historien utan förutfattade meningar, bör vi förstå att den inte bara är svart och vit, utan mångfärgad. En mängd misstag gjordes av många parter, och alla dessa skapade förutsättningar för att inleda nazistiska Tysklands storskaliga aggression.

- Men om någon vill hitta "russin" åt sig själv i denna "gamla och mögliga limpa" och lämna möglet åt en annan kille, kommer inget gott ut av det.

Undrar hur detta togs upp av de politiska ledarna i väst? Att Forum skulle bry sig så mycket tvivlar jag på. Och att den sovjetiska ledningen i augusti 1939 försökte rädda vad som räddas kunde skall vi nog vara tacksamma för även om det såg illa ut och drabbade en massa människor med svåra olyckor. Hade Tyskland kunnat börja med att slå ut ett ännu ganska illa förberett Sovjet innan man gick till offensiv i väst kunde kriget ha slutat på ett annat sätt, med ännu värre olyckor.

Ett historiskt parallelluniversum?

Man bör ju vara tveksam mot "historiska sanningar", i alla fall om man är intresserad av historia och har lite kunskaper om de vetenskapliga metoder som tillämpas i historisk forskning, samt har lite livserfarenheter i stort. "Sanningen" är sällan helt svart eller helt vit. Dels vet vi att samma händelse kommer att tolkas på olika sätt av olika iakttagare, dels vet vi att det svarta och vita kan ha grå gränszoner av betydelse. Men det sista betyder verkligen inte att "alla har rätt på sitt sätt" eller att man kan tolka omvärlden hur som helst - i alla fall inte om man vill behålla en viss trovärdighet som historiker.

Av någon anledning ödar jag fortfarande tid på att läsa kommentarer till Mohamed Omars blogg. Där blommar verkligen den alternativa historiesynen ut, den som bygger på att man bygger ihop en ny historia och skapar ett parallelluniversum där det som hänt här inte hände där och tvärtom.

En av de intressantare teorierna som ett ljushuvud i MO:s skara av kommentatorer kläckt ur sig är att det var Polen som startade Andra världskriget. Tyskarna försvarade sig bara. Det som påstods vara en tysk provokation, där några tyskar klädde ut sig till polacker och började skjuta varpå Tyskland kunde motivera sitt angrepp, sopar denna glada historiereviderare bort. Det var naturligtvis de polskjudiska intressena som var i farten, som angrep Tyskland med ett gränsintermezzo, varpå tyskarna slog tillbaka!

Clio, hjältediktens, retorikens och historieskrivningens beskyddarinna verkar uppgivet titta mot skyn efter hjälp mot kvacksalvare och rena bedragare som härjar inom hennes fögderi

Kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 brukar uppges ha börjat genom ett gränsintermezzo som fejkades av Gustav III, men i det historiska parallelluniversat kanske det var ryssarna som började? I alla fall i det andra universat?

I ett historiskt parallelluniversum fanns verkligen de nordvietnamesiska torpedbåtar som i vårt universum inte angrep några USA-fartyg i Tonkinbukten 1964. - Man kan nog dra fram fler exempel. Metoden hos den här sortens människor verkar gå ut på att bortse från det stora skeendet, det som vi vet ungefär hände, men i stället komma dragande med detaljer om ditt och datt som skall bevisa motsatsen. Eftersom detta inte fungerar om de skulle möta fackhistoriker måste de i stället dra ut på cyberrymdens allmänningar där de kan hitta meningsfränder och godtrogna människor att lura upp.

Om man orkar läsa långt ner i kommentarerna till det här inlägget kommer man fram till den polska teorien. Att polackerna var aggressiva, nationalistiska och dumma i huvet kan man hävda utan att mixtra med den historiska sanningen alltför mycket. De hjälpte ju Tyskland att stycka Tjeckoslovakien 1938 och röjde därmed väg för det nazistiska segertåget in i deras eget land.

Men i Jonssons Nazismen i dokument ser jag ett uttalande av Hitler där han säger att han redan våren 39 funderade på krig mot Polen. Och det finns tidigare uttalanden där han ger en tidplan om att Tyskland måste vara redo för krig omkring 1940.

Jag antar att i den parallellvärld där MO:s läsare verkar leva är alla dessa dokument naturligtvis förfalskningar och eventuella vittnesmål lögner eller resultat av tortyr. Tyskland var definitionsmässigt fredligt och offer för konspirationer av de otäcka judarna och bolsjevikerna och andra skumma element. I princip är diskussion därmed omöjlig, eftersom det gäller andra regler för hur historisk forskning går till i det andra universat där de här människorna opererar. Tyvärr försöker de dra över sin smörja till vårt universum, och där gäller det att sätta en gräns. Det här är knäppgökar, men jag skulle faktiskt vilja se att fackhistoriker slängde en del finhet över bord och gick ut och angrep dem vid källan, exempelvis i kommentarssörjan hos MO.


Ljugs det inte inom historien då? Jodå, men kanske inte så mycket bland riktiga historiska forskare. För att ta ett aktuellt exempel: en historiker med inriktning på Andra världskriget och vad som hände i Europa skulle förmodligen inte komma med påståenden att "befrielsen av Europa började 1944 vid D-dagen" eller att "Amerika vann kriget i Europa". En liberalmupp som hämtar sina historiska kunskaper från US-Amerikanska biofilmer skulle dock kunna göra det, och förmodligen göra det utan att förstå att han eller hon gjort bort sig. Sovjet vann kriget i Europa.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Vad är “Quantum Entanglement”?, kvinnopolitisktforum skriver “Arbetsskador minskat med 40 %”?, Anders_S skriver Arrangörer på rockfestivaler jagar inte knarklangare, Jinge skriver Spektakulär naturfilm på Youtube – i HD, kimmuller skriver Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack

Nya dokument om spelet inför Andra världskriget

Rätt mycket är känt om spelet mellan stormakterna åren innan Andra världskriget bröt ut. Tyskland var aggressivt, England och Frankrike backade och sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Sovjet ville hjälpa Tjeckoslovakien men Polen låg i vägen och sade stopp. Vid det laget var det nästan klippt.

Nästan … för det fördes samtal sommaren 1939, och det är här de intressanta nyheterna kommer fram. Förhandlingarna i sig är kända, de sköttes så slött från Englands och Frankrikes sida att man kan misstänka att västmakterna inte ville ha någon uppgörelse. Men de utfästelser Sovjet gjorde för en gemensam aktion mot Tyskland var inte småsaker och här kommer nyheter. Enligt forskning i nyss släppta dokument, refererat i engelska Telegraph:

The Soviet offer … would have put up to 120 infantry divisions (each with some 19,000 troops), 16 cavalry divisions, 5,000 heavy artillery pieces, 9,500 tanks and up to 5,500 fighter aircraft and bombers on Germany's borders in the event of war in the west … .

But Admiral Sir Reginald Drax, who lead the British delegation, told his Soviet counterparts that he authorised only to talk, not to make deals.

Engelsmännen sade till sovjeterna att de hade 16 divisioner att ställa upp med i händelse av krig med Tyskland. I det läget gjorde Sovjet det berömda politiska lappkastet. De kanske tolkade det som att västmakterna inte tänkte slåss, i alla fall inte mot Tyskland. Det gick ett par veckor och man hade non-aggressionsavtalet med Tyskland ("Molotov-Ribbentrop-pakten") undertecknad, och strax därefter utplånades Polen. De polska ledarna var också ansvariga för katastrofen - de hade gått ihop med Tyskland 1938 och kapat åt sig en bit av tjeckoslovakiskt territorium i stället för att hjälpa tjeckerna. Det fick deras folk betala dyrt för. De små baltstaterna försvann och sedan blev det krig mot Finland. Sovjet byggde sin säkerhetssfär inför ett möjligt tyskt anfall.

En officiell affisch från USA:s regering, utgiven några år efter händelserna som beskrivs i det här inlägget. Då var Sovjet och västmakterna allierade. Undrar om affischmakaren ville stå för sitt verk efter kriget?

En anledning till att västmakterna inte slöt ett avtal med Sovjet kan ha varit att de trodde att Röda armén var utslagen efter utrensningarna av officerare 1936-1938. Men just under sommaren 1939 hade Röda armén slagit japanerna i Mongoliet så eftertryckligt att de aldrig vågade gå i krig mer mot Sovjet. Det borde ha varit värt att notera. Jag undrar om engelsmännen hade en dröm om att krig skulle utbryta mellan Tyskland och Sovjet, och när de försvagat varandra skulle segraren bli - England. Den engelska vägran att gå in på riktiga förhandlingar, och passiviteten i krigföringen när det väl blev krig i september 1939, är ganska misstänkt, liksom det engelsk-franska agerandet i Skandinavien tidigt 1940.

Man kan ju fråga sig om en pakt mellan västmakterna och Sovjet 1939 hade varit tillräckligt skrämmande för tyskarna för att avhålla dem från angreppskrig? "Kontrafaktisk historieskrivning" kallas det när man frågar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt. Det kunde ha blivit ett väldigt annorlunda värld. Bättre? Sämre? - Ingen aning.

Tjeckoslovakien 68 och solidaritetsrörelsen

Förra året skrev jag om Tjeckoslovakien och solidaritetsrörelsen mot den sovjetiska ockupationen i Sverige. Det borde egentligen räcka med att hänvisa till det inlägget, förorsakat av några gamla bilder som jag själv tog "när det begav sig". Läs och lär!

När polackerna började röra på sig framåt 1980 fanns solidaritetsrörelsen där igen och gav bland annat ut dokument från det nya polska facket Solidaritet. Också en bortglömd rörelse som borde granskas och kommenteras.

Man kan säga att det där "var en annan värld" då - för det var det ju. Ändå finns mängder av folk kvar från den tiden som har sina historier att berätta och det borde finnas mycket material för historiker att sätta tänderna i. Jag tror faktiskt det kan vara nyttigt för unga historiestudenter att sitta ner och prata med veteraner från förra årtusendets solidaritetsrörelser för att få perspektiv på livet helt enkelt. Och naturligtvis för att torpedera diverse borgerliga historieförfalskningar av vad som hände då. Och kanske av vad som händer nu också: det förhållandet att det tjeckiska kommunistpartiet är ganska stort borde väcka vissa funderingar. Finns det en historisk bakgrund som borgerliga historiker inte så gärna vill prata om men som är levande för många människor i Tjeckien? (Samma fråga kan ställas om gamla DDR, som försvann men där partiet efter diverse omvandlingar ännu finns kvar och är starkt,)

Vad angår oss Polens affärer ... ?

Rubricerad fråga ställdes redan under Bellmans tid, när det en gång så stora polska riket slukades av de rovgiriga grannarna Preussen, Österrike och Ryssland. Jag måste erkänna att jag vet för lite om Polen - en av våra grannar, och en stor granne dessutom! - än vad som egentligen är anständigt. Men i bloggosfären finns From PRL with love av Daniel Westman-Rogozinski, en polack boende i Sverige.

I en färsk bloggpost skriver han bland annat om det blandade och otäcka ämnet antisemitism i Polen. Så mycket vet jag att den kampanj mot sionism som de dåvarande socialistiska staterna, inklusive Polen, drev på 60-talet, i en del fall slog över i antisemitism. Där var väl Polen ett av de värre fallen, där judar fick vara syndabockar för en usel politik.

Samtidigt undrar jag om inte motsättningarna mellan judiska och katolska polacker var värre på 20- och 30-talet än vad Daniel skriver. Var marskalk Pilsudski (eller hans parti) så positiva mot judar som det beskrivs? Och vad betydde den sovjetiska krigsmaktens ingripanden mot polska progromer för den vanlige polackens syn på Sovjet?

En sak som brukar komma bort i hanteringen är Polens roll i förspelet till Andra världskriget. 1939 var Polen offer, men inte 1938. 1938 var ju polackerna med i den "koalition av villiga" som bistod Tyskland med att stycka och förinta Tjeckoslovakien. (Förutom Tyskland och Polen var Ungern inblandat, samt sudettyskarna och slovakerna.) Polen hade att välja mellan att hjälpa tyskarna och själva få en litet polskbefolkat område, eller att gå med västmakterna och Sovjet i en stor koalition för att hjälpa Tjeckoslovakien. De polska ledarna valde fel, de vägrade att låta sovjetiska trupper passera för att hjälpa tjeckerna, och det hela slutade med katastrofen som kom att kräva miljoner polska liv. Hade polackerna valt rätt hade vi nog haft en annan värld idag, och hade kanske sluppit Andra världskriget. Men fiendskapen mot den ryske arvfienden var viktigare för militärerna som styrde Polen. Så gick det som det gick!

Muppar?

Ett vanligt tillmäle i nätdiskussioner/gräl verkar vara mupp. Det är liberalmuppar hit, vänstermuppar dit - det är väl bara figuren här till vänster som slipper kallas mupp. Jag misstänker att många som använder uttrycket är för unga för att ha sett Kermit (avbildad groda här) och hans kompisar i Mupparna, eller The Muppet Show.

Men som skällsord, varför dra in dessa harmlösa små figurer? Nu drar mitt minne igång igen, och det går tillbaka till 1980-talet. 1981 utfärdades undantagstillstånd i dåvarande Folkrepubliken Polen när regimen hade misslyckats att slå ner oppositionen i form av rörelsen Solidaritet. Militärerna tog över. I TV satt militärklädda personer och läste i nyhetssändningarna. Detta kallade folk för mupparna, med andra ord gröna gubbar som pratade strunt.

Hör ni det, liberal- och andra muppar? Jag tycker folk som pladdrar om att "småspararna ska ha is i magen" är en jäkla samling muppar (börsen på minus tre procent just nu).

Historia och förhistoria - Finland och Polen

Jag skrev för några dagar sedan några rader om Finlands krigsmål under Fortsättningskriget 1941. Spridda vidare undersökningar - jag sökte på "Karelia" i engelska Wikipedia - gav skärvor av en spännande förhistoria. Som så många andra svenskar är jag alltför okunnig om grannarnas historia. Här är något om skärvorna, saker som jag gärna skulle läsa om i mer vetenskapligt tillförlitliga sammanhang.

En sak som man finner ganska snart vid historiska studier är att varje historia har en förhistoria. Finska vinterkriget och fortsättningskriget hade rötter som gick tillbaka till de stormiga åren när det tsarryska imperiet föll ihop, den ryska revolutionen bröt ut och Finland blev självständigt. Det som blev självständigt 1917 låg inom de gränser som det tsarryska storfurstendömet Finland hade fått (1817 har jag för mig). Därmed ingick Ladogakarelen och större delen av Karelska näset i det nya självständiga Finland.

Men somliga finnar nöjde sig inte med vad de fått 1917. Det verkade som om kaoset i Ryssland kunde utnyttjas för att erövra områden som inte tillhörde storfurstendömet men som befolkades av besläktade folk. 1918-1921 var det ju oklart om den bolsjevistiska regimen ens skulle överleva, och då fanns det en chans att kapa åt sig. Då gjorde överbefälhavaren Mannerheim för första gången sin utsaga om att inte sticka svärdet i skidan förrän både Öst- och Västkarelen hade förenats med Finland. Den återkom 1941 när ett nytt historiskt fönster för erövringar österut verkade öppna sig. På hösten det året hade ju Tyskland ha vunnit kriget på alla fronter i Europa, England var isolerat och maktlöst, Sovjet vacklade under den tyska framryckningen ... .

Finska trupper, ibland verkar de ha varit mer som privatföretag, drog 1918-1920 upp mot Petsamo, österut i Östkarelen ända till Vita havet, ner i Olonetsområdet ända till Svirfloden mellan Ladoga och Onega, till Nordingermanland strax norr om Petrograd. Allt misslyckades, utom att ta över Petsamo. Kanske det berodde av finsk resursbrist och att östkarelarna med en del undantag inte visade någon större entusiasm för de här företagen. Bland de få varaktiga resultaten är några lokala serier av frimärken som skulle gälla Karelen, Aunus/Olonets samt Nordingermanland. Den som styr postverket har den politiska kontrollen. (Eller hade, före epostens dagar.) Man försökte bevisa att de där enheterna inte tillhörde Ryssland genom att ge ut egna ( = finskarrangerade, de sorterar under Finland i frimärkskataloger) frimärken, men det fungerade inte.

Den finska aggressiviteten var inte unik. 1918 hade Polen återskapats, och man började med att kapa åt sig en stor del av det likaledes nya Litauen och tyskdominerade områden i Schlesien, samt angrep Rådsryssland för att erövra Vitryssland och Ukraina. För polackerna gick det också illa trots stora landvinster i början. De hade kunnat nöja sig med en vettig östgräns som den brittiske ministern Curzon hade föreslagit 1918 ("Curzonlinjen") men gapade över mer. Knappt tjugo år senare hade Polen gått under, och 1945 återupprättade Sovjet Curzonlinjen som polsk östgräns.

Eftersom många av sovjets ledare i slutet av 1930-talet hade varit aktiva redan under revolutionsåren och de polska och finska interventionerna omkring 1920 bör de inte ha haft några illusioner om vad finska och polska politiker och militärer kunde ta sig för. Det bör ha styrt den sovjetiska politiken. Åtminstone för den som har historievetenskapliga ambitioner bör det vara viktigt att ta hänsyn till detta. Det gör visserligen världshistorien mer sammansatt än den enkla uppdelningen ond-god, men det är ju så världshistorien ser ut när den kommer ut i verkligheten. Och eftersom det är omöjligt att köra historiska processer i repris med ändrade förutsättningar (historia är ingen laboratorievetenskap) vet vi inte vad som hade hänt om Sovjet avstått från att angripa Finland 1939. Det finns för övrigt en bok (vars titel jag tyvärr glömt) med engelsk översättning av protokollen från en flerdagarskonferens som hölls strax efter vinterkriget. Under Stalins ledning utvärderade militärerna krigets förlopp. Intressant som ögonblicksbild ur historien.

En provisorisk slutsats kan ändå vara att småstater bör undvika att gripas av stormaktsvansinne och börja karva på grannarna. Det kan slå tillbaka, kanske på oväntade sätt. Idag handlar det inte så mycket om att knipa åt sig nya territorier, men jag tror man bör se upp för personer som tycker att Sveriges försvarslinjer går vid Kanarieöarna eller i Afghanistan.