Chomsky och modelltänkandet - del 3

Här kommer sista delen (tror jag det blir) av inläggen om Noam Chomsky och vetenskapligt modellbyggande. Föregående inlägg här och här. 

Mannen själv - Chomsky alltså.

Huvudtexten är kommentarer som levererades av trogne läsaren Martin och som är väl värda att lyftas fram till en egen bloggpost. Tack för den, jag tror att jag åtminstone själv fått en del nya insikter. Jag har gjort några smärre redigeringar i Martins text, hoppas det är OK med det – skriv och klaga annars! - Först Martins förklaring av vad han menar med 'monoism' som nämns i slutet av kommentaren.

Monoism är ett intressant fenomen, som vi borde bli av med snarast. Det leder alltid till intressanta effekter i samhället. Monokultursträvan på 1900-talet minns vi kanske fortfarande som en obehaglig effekt, monoistisk ansats. Monoisten kan inte förstå en konflikt. 

Monoism använder jag för att få med alla saker som egentligen åstadkommer samma problem: Idealism, postmodernism, fysikalism osv. 

De har växt ihop lite med den kvantitativa samhällsvetenskapen och den institutionalistiska socialkonstruktivismen. Postmodernismen ger dig, incitamentspolitik (folket skall formas av institutionen), den kvantitativa metoden ger dig, en skräddarsydd incitamentsstruktur just för dig och din socialgrupp.

Gammalt exempel på vetenskap som folk trodde på men som visade sig vara rena gojan: Cesare Lombroso (1835-1909), italienare som trodde att kriminalitet var medfödd och att man kan avgöra av folks fysiska utseende om de är fallna till brottslighet. Sluttande panna - aha, där har vi en skum typ! En sorts modell för vetenskapligt tänkande som i sig kunde verka logisk men som i praktiken inte fungerar!

Och här kommer själva kommentaren:

Detta skall ni ha klart för er är något som sprids i alla de olika samhällsvetenskaperna. Det är en röta som innehåller den värsta pseudovetenskapen som håller på att välta hela vetenskapen och samhället.

Vad är det för ondska som har smittat Chomsky?

Den kvantitativa samhällsvetenskapen.

I applicerandet av den kvantitativa metoden har de försökt bli "vetenskapliga".

De fiskar i statistisk data med statistiska metoder, de använder matematik de inte begriper. Att modellera verkligheten som om den vore slumpmässig, stokastisk, det är att deklarera för världen: Kausalitet är ovidkommande!

Den kvantitativa metoden är en samhällsvetenskap som resignerat. Samhället är redan perfekt, nu skall vi betrakta det som ett naturligt fenomen. Ni skall inte bara låtsas vara vetenskapsmän, det ingår ingenjörskonst, för samhället är ett redskap för organismens materiella tillvaro. Men Chomsky har nu deklarerat för den liberala socialismens folk i världen: Samhället går inte att påverka, det är ett evolutionärt naturfenomen, så det är bara sätta sig i soffan och vänta.

Modellering uppfyller inte ens de mest grundläggande kraven på vetenskaplighet. Skall försöka sammanfatta en del tämligen häpnadsväckande brister här.

Det uppfyller inte ens Popper. För modelleraren finns det inga kriterium för när en tes skall förkastas. Ta historiska och nutida data, bygg modell, nya data kommer in och de avviker från modellen, bara att justera modellen för nya data och fortsätt som om inget hade hänt. Man kan inte förkasta en matematik som kan anta precis vilken form som helst. Det är ad hoc, det som finns i varje pseudovetenskap man känner till, att alltid kunna justera sina teorier för varje ny motgång, det blir ett mer och mer intrikat bygge av ad hoc teorier för varje justering du gör.

Att påstå att man mäter något betyder inte att det är detta något man mäter, eller att det ens existerar. Du kan inte hitta på ett mått och sedan hitta ett statistiskt samband med något som finns på riktigt och sedan säga att de hänger ihop. Exempelvis: Hur hänger IQ ihop med en viss gen? Genen finns på riktigt, IQ däremot har man hittat på.

När man samlar data över tiden på det där sättet och samlar ihop dem, så gör man ett ergodisk antagande, man deklarerar för världen att: Tiden spelar ingen roll!

Vad man då gör med sin modell som skall "förutse" verkligheten är inget annat än att försöka projicera hela historien in i framtiden. Mina modeller skall givetvis användas för något, påverka exempelvis stora bankinstitutioner, vad får det för effekt på ett system som är ett "emergence" fenomen? Ett framväxande fenomen, där tiden spelar roll. En guru för den liberala socialismen har blivit stock-konservativ, hans ansträngningar kommer att verka för ett bevarande av dagens struktur.
Man deklarerar att vetenskaplighet har ingenting med hypoteser och teorier att göra. Det viktiga är redskapen och hantverket. Om vi härmar naturvetarnas beteende, och använder deras verktyg, så blir vi som naturvetare är tanken. Alla har vi mött den där personen som aldrig fattar något, utan bara imiterar kunskap, som kan utföra hantverkets rörelser perfekt, men har ingen aning om varför man gör på ett visst sätt. Det räcker liksom inte. De säger rakt ut: Fan det där med att tänka, det är lite jobbigt, vi skiter i det.

Vad gäller att mäta, så mäter man aldrig, man tar data som genereras i systemet, det är inte samma sak som att mäta. Det är att påstå att systemet är perfekt, allt ger avtryck i systemet, avtrycken som olika företeelser ger i systemet är exakt lika. Den late samhällsvetaren förklarar för världen att det här med att faktiskt observera verkligheten, det är jobbigt som fan, så vi slutar upp med det nu.

Det är alltså inte ens här och nu man försöker projicera på samhället, enligt ovan. Det systemets bild av verkligheten man försöker använda som styrmedel. Man säger: Hörs inte, syns inte, finns inte och så skall det vara också!

Det är alltså avtrycket eller projiceringen om man så vill, som man observerar när man fiskar i data med kvantitativa metoder. Det är en multivariat form som man observerar skuggan av på ett tvådimensionellt plan, verkligheten är projicerad i vinkel, samhällsvetaren kör in huvudet mellan projektorn och duken, håller upp armarna och säger: Om jag tittar på "verkligheten" i precis den här vinkeln och håller upp armarna så här, då ser det ut så som det redogörs i denna vetenskapliga artikeln.

Det är att ha vänt samhället ryggen. Ni kanske kan förstå hur detta är extremt upprörande för mig som naturvetare, vad jag skulle ge för att kliva ned i min kemiska reaktor och gå runt där bland molekylerna och se atomer kollidera runt mig, se molekyler reagera med varandra mitt framför ögonen på mig. Att verkligen observera verkligheten, då skulle man verkligen VETA saker. Så man blir ganska förbannad när samhällsvetarna har den möjligheten men nu väljer att inte göra det! Fatta att vi inom naturvetenskapen gör som vi gör, just för att vi inte KAN observera våra system med direkta medel! Det är inte det som gör oss till en vetenskap.

Det är en monoistisk ansats, man gör antagandet att det man studerar går att förklara med monoism. Dialektiken är bara nys. Heisenberg hade fel, det finns inte några fenomen som behöver dialektik för att förstås. Universum är Einsteins universum, Schrödinger, Heisenberg kan dra åt helvete! Tack för informationen, jag trodde inte att det var samhällsvetenskapen som skulle lösa konflikten mellan kvantfysiken och Einsteins fysik.

Ja, nu får jag sluta. Det skulle behövas skrivas ett antal böcker om problemen i den kvantitativa samhällsvetenskapen, förslag på titlar är: "Vetenskapsgren" - Please, stop what you're doing to yourself!

Skulle skriva dem, men jag är upptagen med den materialistiska verkligheten och har dessutom egna vetenskapsgrenar på glid inom naturvetenskapen att ta hand om. Göra slumpmässiga saker och låta metaanalysen avslöja poängen med alltihop lider vi av också.

Trofim Lysenko (1898-1976) var en duktig växtförädlare i Sovjetunionen, men när han fick inflytande över den genetiska forskningen blev resultaten katastrofala. Han kan ha haft mer rätt än man tidigare trott angående teorin om att förvärvade egenskaper kan ärvas (det måste ju vara möjligt, för hur kan det annars bli någon evolution?), men han överdrev så in i h-e att det blev soppa av allting. Typiskt för en dålig modell tror jag.