Dela gen med din jäst ...?

Hej Kalle kantarell, innerst inne är vi mer lika än vad man kan tro!

Det finns saker som är fascinerande. Läs det här som jag kopierat från Forskarbloggen:

Det finns genetiska komponenter som är gemensamma för både växter, svampar och djur, och nu talar jag inte om de enskilda baserna (ACTG) i den genetiska koden utan hela gener. På DNA-nivå existerar helt enkelt inte artbegreppet som vi är vana att se det. Ett sådant påstående framstår naturligtvis som blasfemiskt om man tror att Gud skapade arterna, men redan idag kan man få humana gener att fungera i jäst (utan att jästen för den skull blivit mer mänsklig) och det omvända skulle naturligtvis även det vara möjligt.

Ärligt talat förstår jag inte hela vidden av vad som står här, men är det ändå inte hisnande på något sätt? Vi ingår i något stort mystiskt sammanhang tillsammans med kantareller, plattmaskar, näbbmöss och styvmorsvioler! Och detta är mycket knepigare än vad de s.k. heliga skrifterna har att förtälja. Inte undra på att Vatikanen oroas!

Bloggaren hänvisar också till en rapport från Gentekniknämnden om forskning i ämnet 2007. Den går att ladda ner som pdf-fil. Har bara kastat en snabb blick, men den verkar läsvärd. Det krångligaste verkar vara rubriken "Inducerade pluripotenta stamceller och terapeutisk kloning av primat". Annars är det intressant att veta hur exempelvis medicinsk forskning nu tar hjälp av genteknik.

Samtidigt blir många skrämda av den här utvecklingen. Det är inte konstigt. Dels är det okänt för de flesta, dels finns det alltid tokjävlar som hittar på ofog med ny teknik. Därför är det bra med exempelvis Forskarbloggen som förklarar saker & ting från en förhoppningsvis nykter forskares horisont.

En halv poäng till Heyerdahl ändå?

Den norske vetenskaparen Thor Heyerdahl (se en översikt här) hävdade att de sydamerikanska kulturerna hade spritt sig över havet och befolkat Polynesien. Det var kontroversiella teorier och Heyerdahl försökte bevisa dem bland annat genom den berömda Kon Tiki-expeditionen när han seglade med en flotte av balsaträ från Peru till Polynesien 1947. Det lyckades och därmed kunde Heyerdahl visa att det åtminstone inte gick att förneka möjligheten att Polynesien befolkats från Amerika.

Fast det hela sprack senare när ny genteknik visade att polynesiernas förfäder med största sannolikhet kom från Asien. Varifrån närmare bestämt vet man inte, men Taiwan brukar nämnas som kandidat.

Men vetenskapen som delvis spräckte Heyerdahls ideer kan på sätt och vis också stödja dem. För även om folk i Sydamerika inte gjorde långfärder på Stilla havet verkar människor ha kommit från andra hållet. Bland de tio viktigaste arkeologiska upptäckterna förra året listar tidskriften Archaeology Polynesian Chickens in Chile. Polynesiska kycklingar i Chile alltså, vid sydkanten av det gamla Inkariket. Följande har hänt:

Arkeologer har hittat kycklingben i lämningar som är äldre än den spanska ankomsten till Inkariket. Eftersom man tidigare har antagit att det var spanjorerna som införde kycklingar och en del andra husdjur måste historien skrivas om. Kycklingen var där före conquistadoren. Och till råga på allt visar DNA-analys att den där Chile-kycklingen var släkt med kycklingar som finns på öar långt borta i Stilla havet, som Samoa och Tonga. Eftersom hönsfåglar knappast flyger över dessa enorma vattenområden mellan Polynesien och Sydamerika är den enda förklaringen att de kommit med båt, med andra ord att folk från Polynesien tagit sig över till Sydamerika innan spanjorerna kom och sabbade det mesta. Och då kan ju Heyerdahl få en halv poäng i alla fall - folk har tagit sig över havet, men inte i den riktning han tänkt sig.

Jaha, vill vi veta allt om oss själva? Eller att andra vet det?

I Aftonlövets serie om framtiden skriver professor Siv Andersson om DNA, dels läget idag och dels vad som kan hända framöver. Det är ett spännande ämne med, som vanligt, två sidor: bruk och missbruk. Man kan anta (vilket i och för sig inte görs i artikeln) att när varje persons genetiska förutsättningar är kända kan det vara möjligt att såväl skräddarsy mediciner ner på individnivå som att på förhand peka ut risker eller möjligheter. I det avseendet öppnas fantastiska möjligheter.

Men så finns det problem, och de har varit kända rätt länge. Försäkringsbolagen kommer förmodligen att bli svåra att ha att göra med om inte lagstiftarna tvingar dem att hålla sig borta från gentesterna exempelvis. Och skall företag ha rätt att kräva test av sina anställda? Eller om en firma har dålig arbetsmiljö med vissa typer av kemikalier exempelvis, skall den tillåtas behålla den dåliga miljön och i stället sålla bort arbetssökande som är extra känsliga för gifterna?

Man kan undra om det är så kul att veta exakt vad ens arvsmassa har för synpunkter på hur jag sköter mitt liv. Och det är ännu mindre troligt att jag vill att företag och myndigheter skall tillåtas rota i den. Förmodligen tycker alla de som håller på med "krig" mot terrorismen att hela Jordens befolkning skall gentestas eftersom vi ju alla är misstänkta.

***

Det framgår av Anderssons artikel att det finns en enorm mängd organismer med okänd DNA på vår planet. De finns i oceanerna. Forskningar i haven antyder att 99 procent av mikroorganismerna på Jorden ännu inte är kända. Hur många av dessa organismer kommer att klara av snabbuppvärmningen av Jorden som pågår nu? Finns det små gynnare som i själva verket kommer att klara av krisen väldigt bra, sprida sig och ta över efter oss?

Hur är det med livet i sig, och de filosofiska frågorna som dyker upp när man ställer den nästan hopplösa frågan: "vad är liv?". Andersson slutar med frågan: Kommer vi kunna förverkliga människans eviga dröm om att placera in sig själv och allt annat liv i ett större logiskt sammanhang? Många religiösa människor säger säkert att "det har vi ju besvarat för länge sedan". Men jag har vissa tvivel om att det är fullständig kunskap om plattmaskars och örebroares DNA som kommer att förklara livets gåta så att alla blir nöjda.