Sänker sjunkande avkastning på energiinvesteringar kapitalismen?

Alla samhällssystem är skapade av människor. Eftersom de skapats är de också utsatta för förändringar som slutligen gör att de går under och ersätts av något annat, ett nytt system, ett nytt sätt att organisera de gemensamma angelägenheterna. Det behöver man inte vara marxist för att förstå (men det underlättar om man har lite insikter i marxistisk samhällsteori och filosofi).

Förra året skrev jag en bloggpost där jag försökte beskriva ett antal systemförändrande kriser/kristeorier, främst sedda ur marxistisk synvinkel.  

Somliga förändringar drivs av teknisk utveckling: ångmaskiner, elmotorer, datorer etc etc. Men nu har en grupp finska forskare tittat på bland annat förhållandet mellan investeringar i energi och hur mycket man får ut av dessa investeringar och behovet av att bygga om samhällena så de kan klara av framtida problem. De använder inte termen 'peak oil', men det är väl ungefär detta det handlar om. Oljeepoken går mot sitt slut och andra energikällor kan inte kompensera för det.

En artikel i brittiska Independent ger också en sammanfattning. Här skriver Torbjörn Vennström på svenska bloggen Gemensam med anledning av samma rapport om behovet att ta avstånd från marknadsfundamentalismen.

De här frågorna når ut mer och mer. Jag antar att en och annan som läser Svenska Dagbladet sätter konjaken i fel strupe när tidningens miljöutskick skriver:

Klimatförändringar, plastöar i haven, utrotningen av djur – allt är symtom orsakade av samma sjukdom: våra ekonomiska modeller. Ekonomisk tillväxt har blivit ett självändamål som äter upp vår planet, tugga för tugga, och nu måste det få ett slut.

Låter det kontroversiellt? Det är inte mina ord. Det är FN:s (något omskrivna). I ett bakgrundsdokument till den kommande rapporten Global Sustainable Development Report 2019 hävdar en forskargrupp att vi har passerat den gräns som planeten tål. Nu måste vi hitta ekonomiska modeller som ”hjälper regeringar att styra ekonomier mot aktiviteter som orsakar en radikalt lättare börda på de naturliga ekosystemen”, skriver de.

Och de är långt ifrån ensamma om att argumentera för att vårt ekonomiska system är den största skurken i klimatdramat. Både svenska och internationella miljödebattörer har länge hävdat att vi måste hitta nya sätt att styra vår ekonomi, som jag skriver om i veckans klimatkrönika – där jag också konstaterar att näringslivets agerande inom EU tycks stärka den tesen. Se till exempel artikeln om bilindustrins misstänkta kartell här nedan.

Och det är kanske inte så märkligt ändå. Så länge vi har ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten, lär delar av näringslivet fortsätta agera bromskloss. Bättre då att hitta ett sätt där vi alla drar åt samma håll, kan man tycka.

Notera att det uppenbara, att det ekonomiska systemet måste granskas kritiskt och byggas om och regleras i viktiga avseenden, för att säkra vår överlevnad. Vinstdrivna företag kommer inte att klara av det - det är ju vinsten, inte överlevnaden, som motiverar deras existens. (Jag antar att det spelar ingen roll vem som formellt äger företagen - kapitalism kan drivas såväl privat som i offentlig eller kooperativ form, vinsten är ändå det viktigaste.)

Striden framöver kan handla inte om att ombyggnad måste ske, utan snarare hur. Och det lär då handla om klasskamp. Ett särdrag för kapitalismen är dess förmåga att förändras åt olika håll men ändå i grunden vara densamma, nämligen en maskin för att utvinna merarbete och mervärde.

Denna grundläggande process kan drivas under många olika etiketter - demokrati, diktatur, välfärdssamhälle, marknadsliberalism, religion etc etc - men kan få oss att ställas inför valet: socialism eller barbari. En allt extremare kapitalkoncentration i kombination med allt nervösare härskande eliter är illavarslande. Miljarder människor måste indoktrineras och  övervakas så de inte hittar på något styggt.

För att göra saken ännu värre hotar en ny väpnad uppgörelse mellan stormakterna (kanske så att en lokal eller regional konflikt plötsligt blåses upp till direkt skjutande mellan USA, Ryssland och Kina). Men även om detta värsta alternativ inte inträffar så kommer nog åtminstone de stora plundrarna av världens resurser att klä sig i gröna mantlar, tala vackert om miljö och resurser - och försöka fortsätta som vanligt.

I det läget är det tråkigt att arbetarrörelserna på de flesta håll tappat det mesta av den tidigare kraften, dumpat sin egna baser och stället börjat med identitetspolitik, och att den tidigare alterta gröna rörelsen också tappat stinget. Även om miljökamp inte helt sammanfaller med klasskamp så ligger de nära varandra. Slöseriet och förstörelsen av världen har mycket med klassamhällets arbetsmetoder att göra.

Dock - när systemet drivs på ett sätt så att avkastningen faller, när det så att säga handlar om att "kasta goda pengar efter dåliga", kommer det bli svårt för härskarna att fortsätta som vanligt, och ens överleva i nya versioner av rådande system, såvida de inte kan upprätta ett mycket brutalt diktatoriskt system (barbari). Alternativet med jämnare fördelning av resurserna, och produktion efter behov, verkar trevligare (soclialism).

Se möjligheterna

Sverige, ja hela Norden, har enorma möjligheter att sätta i gång en storskalig omvandling där våra skogar, vattenfall, kustremsor och vindpinade ytor skulle kunna bli grunden för kretsloppsvänlig energiproduktion och för en lönsam exportindustri till en europeisk kontinent; också den i omvandling. Den nordiska industrin har också kompetenser på många av de områden som kommer att bli heta i det postfossila industrisamhället: vind- och vattenkraft, kraftöverföring, biomassehantering, informationsteknologi, allmänt ingenjörskunnande… 

Detta enligt professor Staffan Laestadius, i en debattartikel i Svenskan: "Tillväxten kommer vara ett minne blott". Problemet är att växla över från en tillväxtekonomi som eldas på med fossila bränslen till en ekonomi som skall växlas ned. Nedväxt i stället för tillväxt. Huvudskaran av politiker och ekonomer klarar inte av att förklara hur det skall göras. Vad det gäller huvudskaran av företag, samt deras bihang av medier, fackföreningar etc. är de ju direkt negativa - det här hotar deras vinster, faktiskt deras existens.

Men det faktum att delar av näringslivet (i form av diverse direktörer och andra höjdare av parasitär natur) blir omoderna innebär ju inte att det är världens undergång. Utom för dem, möjligtvis, om de envisas med att krångla och inte anpassar sig till de nya omständigheterna. För omställning måste till, det handlar om att leva vidare inte bara för en liten svinrik grupp, utan för folket på den här planeten. Leva vidare under rimliga omständigheter, inte i en global slum. Om kapitalisterna krånglar kan man ju citera fru Thatcher: TINA, there is no other way! - Och ärligt talat misstänker jag att medan elitens dumskallar går under finns det en hel del intelligenta människor där som raskt kommer att byta sida när läget blir ohållbart. Det misstänkte ju Marx redan vid skrivandet av Kommunistiska Manifestet i början av 1848. En liten del av bourgeoisien kommer att gå över till proletariatets sida när krisen blir akut. Undrar om det inte kommer att bli en massutvandring när det blir så dags ...

Men det var en utvikning. Åter till ämnet. Det finns problem, men det finns enorma möjligheter att gå framåt om vilja och styrning åt rätt håll kan uppbådas. Det brister inte vad det gäller resurser. Frågan är om det finns sådan kraft i det projektet att lyfta hela vår halvö, inklusive för dem som sociologveteranen Zygmunt Bauman kallar 'noll-generationen', the zero generation: noll arbete, noll hopp, noll möjligheter, noll anställning. (Hittade uttrycket här.) Det handlar om hopp och framtidsutsikter för oss alla, och speciellt för de som mänskligt att döma bör ha framtiden för sig. De unga. De behöver riktiga framtidsprojekt att bita i, något som ger mål i livet annat än att klara sig dag för dag. För vad skall de göra om de inte har hopp? Delta i sverigedemokraternas maniska klagomål om invandrare medan de väntar på nästa påringning om något korttids-påhugg?

Det handlar inte bara om att ställa om till ett samhälle bortom fossilbränslena. Just den 'detaljen', hur stor den än är, är nog bara en mindre del när mänskligheten tar klivet från sin förhistoria till sin verkliga historia, och ser vi saken på det sättet är det nära nog ofattbara utmaningar, risker och möjligheter som ligger framför oss. Vilken/vilka rörelser är beredd att gå i den riktningen?

Två typer av optimism

Den här grafiken kommer från en opinionsundersökning som gjorts i ett antal länder och kan laddas ned från Kairos Future. Det står lite om den i DN också, under den för extremliberaler skrämmande rubriken Unga efterlyser mindre individfokus. Dessutom presenteras den säkerligen lika oroande slutsatsen att ungdomar efterlyser "... en kombination av traditionella vänstervärderingar när det gäller samhällslivet och konservativa värderingar i privatlivet ..."

Jag kanske återkommer till undersökningen för den verkar innehålla en del intressanta saker att fundera över. Nu är Turkiet med bland länder där man ställt frågor till ungdomar och jag tyckte diagrammet ovan är intressant med tanke på vad som händer där just nu. Ett gemensamt drag i alla länder tycks vara att även om samhällets utsikter bedöms som dåliga bedöms de egna utsikterna vara hyggliga. Men vad det gäller förhoppningar såväl för samhälle som för egen del verkar ungturkarna rätt dystra. Det är intressant med tanke på att landet upplevt en ekonomisk boom under senare år, men det kan finnas andra aspekter också. Har man frågat moderna uppkopplade ungdomar kanske det inte är just Erdogans allt mer islamistiska "konservativa värderingar i privatlivet" som uppskattas, utan kanske snarare ses som ett hinder för ett eftersträvansvärt privatliv?

Och så är det noterbart att skillnaden mellan utsikter för individ och samhälle är så liten just i Kina, och att de uppkopplade unga kineserna är så positiva. De kanske är realistiska i sin bedömning helt enkelt?

Den sista midsommaren ... för i år

Här skyndar folk till midsommardansen. Jag vet inte var, fast man skulle nästan kunna tro att det är skärgård någonstans. Tiden vet jag inte heller, utom att tavlan målades senast 1938 av frisörmästaren Algot Sandberg, min morfar. Det året dog han. Sandberg var en bra amatörmålare. Det här är olja, målad på en pappskiva.

Gräs. Utan gräs står vi oss slätt, vi och många andra varelser.

Varje ögonblick är det sista, varje midsommar den sista för i år. Det kommer en ny nästa år, och nästa, och nästa ... men för oss? 1972 sjöng David Bowie om att vi hade fem år på oss, men världen fanns kvar efter 1977, med oss.

En uråldrig professor som på sin tid var med om att utrota smittkopporna säger nu att han tror att mänskligheten är utrotad, kanske inom hundra år. Det är klart, är man 95 år kan man göra sådana utsagor utan att riskera att behöva bli påminda om dem. Överbefolkning, resursslöseri, globala väderkatastrofer ... behöver vi mer varningar? Och det där "kanske" kan ju skjuta hela frågan kanske tvåhundra år framåt, och det är väl inte så många som oroar sig för vad som händer då.

Torra blomställningar på nejliksrot, tror jag.

Nå, olja och metan läcker ut i Mexikanska golfen i jättelik omfattning. Personer med dyster (eller realistisk) framtidssyn tror att det här är bara början. Jakten på olja medför allt större risker och allt större hot om framtida naturkatastrofer och våldsamheter. I valet mellan krig om oljan eller att utveckla andra energiformer torde krigsindustrin ha en stark ställning. Men det händer ju en del i alla fall - att bygga solkraftverk i Sahara låter inte orimligt. Å andra sidan finns det ekonomiskt elände också. Verkar som den härskande eliten är inställd på kollektivt självmord både för den och alla andra.

Ett blad, ett frö - viktiga kamrater i kampen för tillvaron.

Vad kan man göra om framtiden håller på att ta slut? - Ja, i så fall är det väl ingen idé med långsiktiga och dyra investeringar, i stil med Botniabanan. Och de som propagerar för "Förbifart Stockholm" har fel vare sig mänskligheten dör ut eller inte. Det är förslösade medel.

Den som inte ser kosmos, stjärnexplosioner, klotformade stjärnhopar eller expanderande intergalaktiska stoftmoln här har sannolikt problem med syn och/eller fantasi.

Även när vi går under kommer vårt stoft på något sätt att driva vidare genom universum, ända tills det kosmos vi lever i också går under. Jag vet inte om fysikerna, som numera i växande omfattning kalkylerar med många universa, tror att materian från ett universum kan vandra över till ett annat. Vi kanske är helt inlåsta här, med det fula och det vackra vi kan åstadkomma. Och vi har ingen att skylla på än oss själva, och ingen frälsare som kommer och räddar oss.

Ännu en tavla av morfar, med ett trolskt blåaktigt skimmer. Det skulle kunna vara en mycket ljus midsommarnatt.

Ja, utsikterna kanske ser dystra ut. Den gamle professorn påpekade att aboriginerna kunde klara sig i 40.000-50.000 år. Den industriella revolutionen är inte mer än ett par hundra år gammal, och den har redan ställt oss i en situation där vi faktiskt kan utrota oss själva. Möjligen kan den också öppna vägen "från nödvändighetens till frihetens rike", för att citera Marx, men jag antar att ett sådant perspektiv är mer fasansfullt än mänsklighetens utplåning för dagens skitförnäma liberaler och marknadskramare.

Men: glad midsommar i alla fall på er som orkar läsa detta inlägg, och låt oss hoppas på många vackra blomstertider även i framtiden! Åtminstone minst fem år framåt! Eller gärna tjugo.

Vad har framtiden gjort för oss?

Som vanligt hittar man ofta något oväntat när man tittar efter något annat, När jag var inne på Södertörns Högskolas hemsida råkade jag halka vidare till en blogg som kallar sig Blind höna. Underförstått: även en blind höna kan hitta ett korn. Och där fanns kornet ovan.

Någon annan stans i bloggvärlden (har dock glömt var) hittade jag för några dagar sedan det förtvivlade eller osolidariska utropet: Vad har somalier och afghaner gjort för oss? Det där med ömsesidighet är viktigt att studera när man försöker lista ut hur relationerna mellan människor fungerar. Man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad är en ganska bra princip som Bibeln företräder, och den finns i andra tros- och filosofisystem också. Förmodligen är den allmängiltig. I bilden ovan har frågan vässats till: vad gör framtiden för oss?

Frågan kanske låter korkad, men är det nog inte. Den kan ge upphov till filosofiska reflexioner:

Bara genom att existera som en möjlighet gör framtiden en del för oss. Den tvingar oss att bli mer skärpta än vad vi skulle vara om allt ändå tog slut imorgon (eller år 2011 eller 2012). Vi måste tänka långsiktigt och räkna med att resultaten av vad vi gör idag kanske kan höra av sig med eftertryck innan vi själva hunnit trilla av pinn. Vi tvingas att ta ansvar. Vi kan inte låna ohyggliga penningsummor, festa upp alltihop och sedan räkna med att ingen kommer att kräva återbetalning. (Jo, jag vet, bankbonusgubbar - men de är ju en obetydlig minoritet!) Den vakne läsaren kan här lätt ersätta "penningsummor" med exempelvis "ändliga naturresurser".

Jo, det är klart att en del inte känner det ansvar som framtiden utgör. Okunnighet, dumhet, ondska, feghet eller girighet kan vara bakgrunden till det. Men de flesta ägnar ändå framtiden en tanke: "Om inte jag får det bättre så skall åtminstone mina barn få det." Alternativt: "Förstör jag dyrbara resurser idag kan utfallet för mina barn bli sämre än för mig." Därmed kan framtiden kämpa med det förflutna och samtiden om att fånga vårt intresse, och ofta lyckas den rätt bra med det.

Ett moln av datorer ...

Inte mycket är väl helt oundgängligt i denna värld, men bland nödvändighetsprodukterna skulle jag vilja nämna bloggen Det progressiva USA. Där får man veta mycket om allt möjligt.

Läs exempelvis den här bloggposten om cloud computing, moln av datorer! När mängder av datorservrar, som var och en inte behöver vara så stor, kopplas samman till jättestora nätverk blir det verkligen datakraft och ett enormt hjälpmedel för att söka och behandla information. Om några servrar havererar spelar ingen roll, för nätet finns kvar. Och det växer och blir starkare i och med att modernare apparater läggs till hela tiden. Som jag uppfattar det hela kommer databehandling att bli något så alldagligt att ingen har någon konkurrensfördel av det (utom mot dem som inte har datorer naturligtvis). Visionärerna inom detta område förutspår en effekt som är lika genomgripande som elektrifieringen av samhället. Darra må de gamla trötta insuttna intressena!

Jag citerar inget mer utan säger bara: läs själv och fundera vidare vad det här har för betydelse inom en inte alltför avlägsen framtid. Och ta gärna en titt på några av mina egna tidigare bloggposter som från olika synvinklar är inne på samma ämne, här och här! För här finns det enorma möjligheter till en fantastisk framtid - eller en fantastisk katastrof!

Kan V bryta kräftgången?

Reinfeldt & Co fortsätter klarar sig illa i opinionsmätningarna medan socialdemokraterna är som korken på vågorna. Som bekant är det vågen, inte korken, som gör att korken lyfts. Den bara följer med. Så om det händer något kanske det rasar utför för SAP igen utan att de kan göra något åt det. Å ena sidan ser partiet ut att vara ett huvud utan kropp, å andra sidan kan man undra hur mycket tankeverksamhet som pågår i detta huvud.

Men är det samma för vänsterpartiet? Kanske inte. Partiet glider bakåt även om förändringarna är obetydliga, men det går att vända trenden om viljan finns. Finns viljan inte får de som önskar samhällsomdaningar se sig om efter andra alternativ.

Vad betyder vilja? Det betyder att diskutera framtidsfrågor, inte sitta och grina över det förflutna. Det är klart som korvspad att folk som har tvivelaktiga avsikter vill komma och tjata om Sovjet 1936 för att förlama vänstern, men de kommande valen gäller inte Sovjet 1936 utan Sverige och världen på 2010-talet! Eftersom figurerna med tvivelaktiga avsikter inte för en sekund kommer att hänga med huvudet för de mord och plundringar som deras kompisar i det förflutna är skyldiga till (de kommer naturligtvis att blåneka) är det ingen som helst anledning till att vänsterpartiet skulle syssla med händelser som partiet idag inte är ansvarigt till och inte sympatiserar med. Däremot, eftersom demokratifrågan är viktig, kan det vara väsentligt att påpeka att vänsterpartiet är det parti som mest konsekvent i Riksdagen gått emot det allt värre övervakningssamhället vi fått under senare år.

Och där är det många spännande och livsviktiga frågor som skall avgöras. Bland annat finns sammankopplingen av klimat- och miljöfrågor med samhällsplanering i stort. Och där har vi det förhållandet att planeringsmekanismerna växer fram mitt för våra ögon. Den som inte har lagt märke till det har sannolikt aldrig handlat i en modern butik med datoriserade kassor. När de tekniska möjligheterna för en grön planering med social profil finns, vad återstår då? - De politiska besluten, att folk i gemen säger "det här är vettigt, det är bra för vår framtid!" Och så får vi ta den politiska kampen för att genomdriva detta. Men då måste man vara optimistisk och framåt och frimodigt kunna tala för sin sak, inte stå och humma.

Miljö och demokrati är de stora samhällsfrågorna framöver. Det vore också dj-t tacknämligt om olika personer som kallar sig vänster slutade kasta skit och okvädningsord på varandra och i stället började arbeta för det gemensamma målet. Vi kanske har ett "fönster" på 10-15 år att ta hand om miljö- och demokratifrågorna. Har inte målen säkrats då är det väldigt osäkert hur det går framåt. Jag tror inte att en stor miljökrasch i kombination med ungefär nuvarande svajiga demokrati är något att se fram emot ur någon synpunkt. Det är möjligt att agera positivt, men då måste V spola en del snällism mot kritiker som inte har något konstruktivt att komma med, dumpa socialdemokraterna samt vara optimistiskt och börja agitera för en förnuftig samhällsordning grundad på den värld vi lever i nu och den värld vi vill leva i imorgon. Kanske tiden fram till kongressen kan vara en avstamp för detta?

" ... överoptimism och strategisk desinformation ..."

Jag har just lärt mig en ny term: strategisk desinformation. På ren svenska betyder det lögner. Jag hittade den i en artikel i Framtider, en tidskrift som ges ut av Institutet för Framtidsstudier och som man kan hitta på nätet här. Titeln är Sanning och lögn om megaprojekt och bygger på ett forskningsprojekt lett av Bent Flyvbjerg.

Artikeln ligger verkligen i tiden, den publicerades i december förra året. För det var ju bara några dagar sedan vi kunde läsa i Dagens Nyheter att kostnaderna för Norra Länken i Stockholm skenat iväg med 1,8 miljarder (1 800 000 000 kronor) och att vägverket därför sprungit till regeringen och bett om mer pengar. DN skriver:

När nuvarande avtal mellan staten och Stockholms stad om Norra länken undertecknades 2002 angavs kostnaden i dåvarande penningvärde till 6,2 miljarder kronor. I oktober 2006 uppskattades kostnaden till cirka 9 miljarder kronor.

"Jaja, en liten olycka händer kanske någon gång" tänker den välmenande medborgaren (som förmodligen får vara med och betala kalaset). Men läser vi Flyvbjergs översikt blir bilden skummare, milt uttryckt.

Det här budgetöverdraget är ingen tillfällighet - i "stora projekt-branschen" står glädjekalkylerna som spön i backen. Man underskattar kostnader, överskattar intäkter och andra fördelar, och detta sker konsekvent i de flesta stora trafikprojekt i flera länder och under en lång tid. (Fast det visste vi nog redan.) Och en del av problemet är att strategisk desinformation blir en del i kampen om projektpengar. Man ljuger sig till ett fett kontrakt alltså, och sedan sitter beställaren fast.

Vi får en sådan här ekvation: Underskattade kostnader + Överskattade intäkter = Godkänt projekt. Och det, skriver författaren, till en omvänd darwinism där det blir de sämsta, inte de bästa projekten som överlever. Öresundsbron och tunneln under Engelska kanalen är andra exempel på glädjekalkyler som visat sig inte vara så där lyckade som det påstods på projektstadiet.

När jag läser i artikeln om det kroniska överskattandet av antalet passagerare för nya järnvägslinjer tänker jag på Bottniabanan - hur lönsam kommer den att bli? Det kanske hade varit bättre att lägga de investeringarna i Mälardalen där det finns gott om folk att sätta på tågen? Skriver jag med risk för att bli jagad av arga norrbottningar (innan de kliver in i sina SUV:ar och åker hem).

Tidskriftstiteln Framtider är fyndig förresten. Det finns hur många framtider som helst framför oss. Det gäller bara att få fatt på den bästa.

Kreativt av bara ....

Jag har just läst ytterligare ett debattinlägg i Aftonlövets framtidsserie: nu är det Bengt Johannisson, professor i enterprenörskap vid Växjö universitet som skrivit om - entreprenörskap i ett nu växande "upplevandeindustriellt" samhälle. Nu vet vi inte hur framtiden kommer att bli, det mesta är gissningar som nog torde vara ganska osäkra som prognoser bara om vi tittar tio år framåt, men gissningar och prognoser kan ju förvandlas till handfast politik om tillräckligt många tar dem på allvar.

Här börjar den nya ekonomin utropar rubriken (är det AB:s påhitt eller Johannisons?). Om man minns några år tillbaka i tiden så var något som kallades "den nya ekonomin" mycket i ropet strax före år 2000. Då handlade det om nya fantastiska IT-företag som drog åt sig miljoner och miljarder av glada investerare eftersom de just var nya och skulle dra in stålar trots att de inte producerade vare sig varor eller tjänster. En typisk bubbla alltså. Den nya nya ekonomin bör helst bygga på stabilare fundament än den gamla.

Skall man läsa Johannisons inlaga som ännu en "halleluja, framtiden blir fantastiskt med allt företagande"-predikan? - Det kan man naturligtvis göra, men det går att närma sig det hela från en helt annan vinkel. Dels som en påbyggnad på Marx' och Engels' (och andras) ursprungliga idéer från tidigt 1840-tal, dels som ett försvar för ett kollapsande folkhem. Kolla in det här:

Våra svenska traditioner av tillitsfullt samarbete skapar i kombination med en bred spridning av nya kommunikations- och informationstekniken hela Sveriges framtida livskraft.

I en extremt marknadsliberal miljö, dessutom kombinerad med en överhet som alltmer ogenerat vill snoka i folks åsikter, kommer tilliten inte att överleva. Däremot i ett jämlikt samhälle. Därför är demokratikampen viktig.

Jämlikhet? Kolla in det här:

Upplevelseekonomins särskilda budskap är att varje konsument, varje människa, är värd särskild uppmärksamhet, den som under den industriella eran bara kom de viktigaste företagskunderna till del.

Om alla får särskild uppmärksamhet blir ingen specialbehandlad - det råder alltså jämlikhet. Tveksamheten är väl här om hur sammanställningen konsument-människa tolkas. Är man människa även om man inte konsumerar?

Eller det här, där vi kommer in i en direkt fortsättning av de kommunistiska tankarna från 1840-talet:

Morgondagens karriärer blir inte spik­raka utan har själva växlingen mellan olika verksamhetsformer – ­företagarens, lönearbetarens, ­biståndsarbetarens – som ideal.

I de ursprungliga visionerna skulle människor inte vara bundna av något annat än sin egen förmåga som de fritt kunde utveckla. Fiskare på morgonen, jägare på eftermiddagen, filosof på kvällen - ungefär så skrev Marx. Produktivkrafternas utveckling skulle göra det möjligt för människan att lämna sin förhistoria och verkligen bli människa. En fantastisk vision. Är vi på väg ditåt? Just nu känns det inte helt så.

Ibland blir resomanget packat med motsägelser:

I både industrisamhället och den begynnande upplevelseindustriella eran dominerade männen med sina självhävdelse- och utlevelsebehov. Snart nog ersätts de av upplevelser där inlevelse och sökande av högre värden än materiell vinning är viktigare. En sådan övergång påskyndas i en värld där naturen sinar som resurskälla och riskerar att kollapsa som livsrum.

Termerna industri och upplevelse känns inte riktigt sammanhängande, men det verkar som professorn tänker sig en övergång till en mer översinnlig värld. Men hur får man ihop att "inlevelse" och "högre värden" skall vara viktigare än "materiell vinning" om man samtidigt skall driva en massa entrepenörskap i affärsform? Skall jag bilda "Framtidsschamanen AB" där folk kan få gå på dyra kurser och lära sig att inte vara så förbaskat materialistiska? Men med tanke på att för mycket materiell konsumtion, som Johannison visar på, riskerar att definitivt såga av den gren vi sitter på, är det en viktig synpunkt.

Tidigare förutsägelser om att databranschen skulle vara särskilt gynnsam för kvinnor har kommit på skam, så jag ser ingen automatik att upplevelseindustrin (som torde bygga på mycket datahantering) skulle vara till särskild hjälp om man inte helt oliberalt tvingar den att vara könsneutral. I den mer ickemateriella världen kommer det att finnas en jädrans massa industri och till och med jordbruk, trots att vi officiellt har lämnat agrarsamhället bakom oss. Detta även om fabrikerna ligger i östra Asien. Det kan vara jordbruk som vi bör återsatsa på i stor skala i Sverige.

Det finns bra tankar i den här artikeln att bygga vidare på, men man skall inte lura dagens barn att de kan växa upp till lyckliga F-skattsedelinnehavare med häftiga inkomster. Snarare att det handlar om att kämpa för global tillit - och överlevnad. Angriper USA Iran kan hela det här resonemanget slås överända av en fullständigt skenande rad av internationella kriser.

Kollektivhusens återkomst?

Efter att ha tittat en del på arkitektur i föregående inlägg känner jag mig mogen för några kommentarer till ännu en artikel i Aftonlövets framtidsserie. Det är arkitekten Camilla Andersson som har vissa synpunkter. Hon gillar inte arkitekturen i Stockholm, den har fastnat i en form från förra seklet och nybyggnader tvingas anpassa sig till den bebyggelse som redan finns. Ja, vi vet ju att om Norrmalm i sitt gamla skick fått stått kvar ytterligare några tiotal år så hade de storskaliga rivningarna förmodligen stoppats och området runt Sergels torg och Drottninggatan nog sett ut som det gamla centrumområdet, fast upprustat efter nyare tidens krav. Inga små höghus och bankpalats, ingen "Platta". Däremot kanske ett mer levande och mänskligt centrum.

I slutet av artikeln kommer ett par intressanta saker. Hon skriver: starta en dialog som engagerar människor i den arkitektur som faktiskt påverkar vår fysiska vardag. Arkitektur ska inte vara en klassfråga. Det låter bra. Men hur kan man dra den här frågan som en icke-klassfråga när den sker inom ramen för ett klassamhälle? Kan man diskutera arkitektur och stadsbyggnad utan att ta hänsyn till exempelvis vad olika exploatörer vill? - Nja, diskutera går väl, men när det börjar dra ihop sig till avgörande, vems intressen styr då? Under några årtionden efter Andra världskriget hade vi en ordning där företag, stat och fack samarbetade om de här frågorna och man inte såg mycket av öppen kamp, men den tiden är förbi.

Andersson skriver om att Skapa en stad som även har plats för kulturverksamheter utan stora resurser och unga oetablerade företagare. Det låter trevligt, men hur uppnår man det i en miljö där mest stora butikskedjor har råd att etablera sig i de "kreativa" områdena nära centrum? (Resonemangen om "den kreativa klassen" i artikeln kunde nog vara underlag för en egen bloggpost, ur vissa synvinklar låter det bra, ur andra tveksamt.)

Nästa sak: Stockholm är en av de singeltätaste städerna i världen och vänskapsbanden blir allt viktigare samtidigt som vi får allt mindre tid. Bygg moderna kollektiv där man kan leva närmare varandra men ändå behålla sin integritet. Ett hugskott, men finns det mer tänkande här? En del försök med kollektivhus har gjorts men det har så vitt jag vet inte blivit någon större framgång. Kan det bli möjligt att kombinera ett frisvängande liv med en rejäl fast punkt i tillvaron? Kan vi förutspå kollektivhusens återkomst, i en moderniserad version?

Vi är ju rätt många som bor ensamma i ganska stora bostäder. Ur energisynpunkt är det slöseri. I ett mer sparsamt samhälle kanske vi har mindre privat bostadsutrymme men mer tillgång till stora gemensamma ytor? Sedan blir vi ju äldre också, och man har frågan om hur de äldre ensamstående skall kunna fortsätta att sköta sig själva efter förmåga men ändå ha ett skyddsnät vid behov.

Jaha, vill vi veta allt om oss själva? Eller att andra vet det?

I Aftonlövets serie om framtiden skriver professor Siv Andersson om DNA, dels läget idag och dels vad som kan hända framöver. Det är ett spännande ämne med, som vanligt, två sidor: bruk och missbruk. Man kan anta (vilket i och för sig inte görs i artikeln) att när varje persons genetiska förutsättningar är kända kan det vara möjligt att såväl skräddarsy mediciner ner på individnivå som att på förhand peka ut risker eller möjligheter. I det avseendet öppnas fantastiska möjligheter.

Men så finns det problem, och de har varit kända rätt länge. Försäkringsbolagen kommer förmodligen att bli svåra att ha att göra med om inte lagstiftarna tvingar dem att hålla sig borta från gentesterna exempelvis. Och skall företag ha rätt att kräva test av sina anställda? Eller om en firma har dålig arbetsmiljö med vissa typer av kemikalier exempelvis, skall den tillåtas behålla den dåliga miljön och i stället sålla bort arbetssökande som är extra känsliga för gifterna?

Man kan undra om det är så kul att veta exakt vad ens arvsmassa har för synpunkter på hur jag sköter mitt liv. Och det är ännu mindre troligt att jag vill att företag och myndigheter skall tillåtas rota i den. Förmodligen tycker alla de som håller på med "krig" mot terrorismen att hela Jordens befolkning skall gentestas eftersom vi ju alla är misstänkta.

***

Det framgår av Anderssons artikel att det finns en enorm mängd organismer med okänd DNA på vår planet. De finns i oceanerna. Forskningar i haven antyder att 99 procent av mikroorganismerna på Jorden ännu inte är kända. Hur många av dessa organismer kommer att klara av snabbuppvärmningen av Jorden som pågår nu? Finns det små gynnare som i själva verket kommer att klara av krisen väldigt bra, sprida sig och ta över efter oss?

Hur är det med livet i sig, och de filosofiska frågorna som dyker upp när man ställer den nästan hopplösa frågan: "vad är liv?". Andersson slutar med frågan: Kommer vi kunna förverkliga människans eviga dröm om att placera in sig själv och allt annat liv i ett större logiskt sammanhang? Många religiösa människor säger säkert att "det har vi ju besvarat för länge sedan". Men jag har vissa tvivel om att det är fullständig kunskap om plattmaskars och örebroares DNA som kommer att förklara livets gåta så att alla blir nöjda.

Rymden full av satelliter

En ny artikel i Aftonlövet med spekulationer om framtiden, denna gång av Johan Marcopoulos, informationsansvarig på Rymdstyrelsen. Det finns saker i hans inlägg som är intressantare än rubriken om att vi kan vara på Mars år 2057. (Själv har jag avgått 2057, så blanda inte in mig i erat "vi"!). Jag citerar ett stycke:

Satelliter ger oss en unik överblick av hela jordklotet. ... År 2057 finns det oändligt många fler satelliter och den kontinuerliga satellitövervakningen liknar ett medicinskt jourövervakningssystem för jorden. Hur länder lever upp till gemensamt fastställda klimatmål övervakas av satelliter. Information om snö, vind och molnighet gör att vi kan optimera lokalisering och drift av förnybara energikällor som vattenkraft, vindkraft, vågkraft och solkraft. ... I nästa steg ingår även råvarutillgång, kontroll av informationsflöden, rymdväder och konflikttillstånd i realtidsprognoserna.

Länderna/staterna antas alltså vara kvar, och mycket gott kan göras när vi vet mer om förhållandena på vår planet. Samtidigt läggs informationen ("kontroll av informationsflöden") ihop på ett sätt som gör att åtminstone jag ser en avgrund öppna sig mellan de två alternativen: antingen får vi en framtid där Jordens folk i demokratisk ordning, med hjälp av denna massa av information, kan på ett demokratiskt och planmässigt sätt använda Jordens resurser till det gemensamma bästa - eller också kommer skumma minoriteter att kontrollera resurserna och fördela dem enligt egna preferenser.

Med "skumma minoriteter" avses helt enkelt storföretag och liberala och/eller totalitära stater med eller utan religiösa förtecken. När människa och datanät alltmer kopplas samman ökar riskerna för totalitär kontroll. Ibland får man intrycket att liberalerna slutade älska demokrati i industrivärlden ungefär när Sovjetunionen upplöstes, men det kanske vore tid för ett uppvaknande igen? För ta det där med "konflikttillstånd" - slumstäderna växer med rasande fart i Tredje världen och det finns krafter som ser ett kommande hundraårskrig där. Skall slummen städas upp genom sociala program, eller skall satelliter styra Pentagons bombmattor mot rucklen där fattiglapparna räknas i miljarder?

Som jag brukar hävda: motsättningen går inte mellan planekonomi och icke-planekonomi. Det verkliga motsättningen finns i vad planeringen har för mål. Och där kommer frågan om demokrati in. Och den kommer att vara viktig även om jordfolket inte flyger till Mars eller börjar utvinna råvaror på Månen. Det kan ju bli så att problemen på Jorden växer oss över huvudet, och då lär det inte finnas resurser över till expeditioner till andra himlakroppar. Det kan vara så att det bästa vi kan göra med Jordens resurser är att inte skjuta ut dem i rymden utan i stället använda dem här, men skall det beslutet tas bakom stängda dörrar av smågrupper, eller efter en debatt som omfattar oss alla?

Att gå från att slösa pengar till att slösa tid?

Jag skrev en del igår om Aftonbladets nya serie om det spännande ämnet "framtiden". Hittills har det varit två intressanta men inte epokgörande inlägg och jag hoppas att man fortsätter i samma stil (fast gärna med epokgörande inslag ibland).

Idag är det trendstrategen (mystisk titel) Christina Cheng som skriver om att det är tid - inte pengar - som kommer att värderas i framtiden.

Hon skriver att den industriella utvecklingen och vår attityd till konsumtion, har lett till att vi sedan dagens pensionärer var 10 år lyckats köra jordens tillstånd i botten. Detta kommer att leda till en massa otrevliga konsekvenser. Bland annat det för den lägre medelklassen hemska beskedet att vi kommer inte kunna flyga till Thailand över jul som tidigare, inte heller kommer H&M kunna förnya hela sitt butikssortiment var tredje vecka.

Dock, vad Cheng hävdar känns igen från andra håll tror jag: vi måste använda mer lokala resurser, men det behöver inte vara tråkigt ändå. Det som eventuellt kan bli tråkigare är att den globala strukturen kommer falla och ge färre kiwis i fruktkorgen skriver hon. I stället för mat som skickas runt hela Jorden får vi ta till den lokala produktionen - Sveriges bönder tackar nog för det beskedet!

Vi kommer fram till frågan om det nya samhället som miljökrisen kan leda fram till: Vi kommer istället att se ett skifte i fokus från vad vi kan få (eller ta), till vad vi kan ge. Att det som definierar oss inte är vad vi lägger våra pengar på, utan det vi lägger vår tid på.

Här närmar vi oss en fråga som behandlas i nationalekonomins konsumtionsteori, nämligen den avtagande tillfredsställelsen. Är man fattig betyder det mycket för tillfredsställelsen att öka sin konsumtion litegrann, är man stenrik spelar samma tillskott en obetydlig roll. Eller det kan bli negativt, konsumerandet står en upp i halsen och känns bara tråkigt. Kommer de 8,1 Mdr kronor som vi spenderar på tv-apparater i år verkligen att göra oss lyckligare? undrar hon.

I stället antar Cheng att vi kommer att värdesätta högst mänskliga saker som våra familjer, vänner och mat. ... I ett sådant Sverige där varje individs bidrag till vårt samhälle är behövligt och självklart växer en kärlek fram till vårt gemensamma projekt. En samhällsvision som vi likt de burmesiska munkarna tycker är värd att riskera livet för. Slutet låter nästan revolutionärt: att riskera livet! Kan man tänka sig att hårdnackade "klimatförnekare" är redo att våga livet för att behålla sin kära konsumtion? Andra människors liv är de nog redo att riskera för sina SUV:ar och flygningar på långa och korta distanser.

Då kan man fråga om det är konsumtionens övermättnad eller miljötvånget som gör att vi kommer att börja leva ett trevligare liv, och vad man skall göra med personer som vill fortsätta flyga till Thailand och andra dumheter? Kommer det inte att bli nödvändigt att ta vissa gynnare i kragen och säga med kraft att "nu är det slut!"? I artikeln nämns inte planekonomi, men eftersom all ekonomi förutsätter planering måste den här frågan komma upp på bordet ganska snart. Inte om, utan hur skall framtiden planeras?

allt är tillåtet men inget är möjligt ... eller?

Gästföreläsare Herman Schmid från Köpenhamn tittar fram bakom en pelare

Förra lördagen skrev jag om ett möte där man diskuterade framtidsfrågor. Idag satt jag åter och lyssnade på folk av olika åldrar och med olika erfarenheter som diskuterade det aktuella läget och framtidens frågor i Stockholmsregionen (som är samma sak som länet, antar jag). Man kan inte koppla loss nutid och framtid, det är när vi ser på samtiden och dess möjligheter som planer och visioner för framtiden kan dras upp. Såväl föredragshållare som senare diskussioner gav en hel del att tänka på.

Det finns en del snack om att visionerna är döda och liknande, men de lever och frodas i alla politiska läger. Ibland frodas det lite väl mycket - jag såg en ledarkommentar i DN i morse som antyder att moderaternas ideologistyrda utförsäljningar av skolor orsakar oro även i det borgerliga lägret. Skolan är en av samhällets största framtidsfrågor. Där kan visioner göra mycket gott och mycket skada, beroende på innehåll och genomförande. Det är förmodligen bättre att pedagoger än ekonomer står för skolvisionerna.

Å andra sidan har vänstern, medan liberalerna ägnat sig åt ideologiska krumbukter, varit dåliga på att formulera och föra ut spännande visioner. Under de senaste åren har det kanske mest handlat om att försöka parera de mest vildsinta utfallen från borgerligt håll. Det betyder att man låter någon annan styra den politiska dagordningen i stället för att själv sätta ramarna, vilket innebär att allmänheten kan få för sig att det bara finns en giltig dagordning.

En deltagare nämnde en intressant sak som verkligen pekar på hur visioner och traditioner hänger ihop. Han tyckte att vänstern inte bara skulle driva dagspolitik utan också se tillbaka till de tidigaste idéerna som Marx formulerade på 1840-talet. Det var att produktivkrafterna utvecklas så starkt att det kommer att finnas resurser till alla människor att utveckla sig själva som fria varelser. Att Marx kunde komma på en sådan tanke under en tid när det ännu knappt fanns någon industri utom i England är märkligt, men det är en vision att hålla ögonen på.

Jag tänkte på ett slagord som möjligen är franskt: allt är tillåtet men inget är möjligt. Tout est permit mais rien est possible. Det är den liberala friheten. I en värld som nästan kvävs av rikedom för några få stöter de flesta huvudet i väggen när de vill förverkliga även rätt modesta krav på självförverkligande. De är fångade i en bur som visserligen har förgyllda galler, men lik förbaskat galler, som stänger inne och förkrymper den mänskliga själen och dess fantastiska förmågor. (Sedan finns det ju en del som verkligen lever i det kreativa lyckoriket, eller tror sig leva där, men det är en annan historia.)

Att sitta fast i en dyr bostadsrätt med svindyra lån och räntehöjningar som ett damoklessvärd över huvudet - är det höjden av kreativ frihet? Eller det faktum (som påpekades under föreläsningen) att en ökad tid går åt till arbete om man räknar in restid till och från arbetet i arbetstiden. Är det en till extremism driven "arbetslinje" vi verkligen vill ha? Inofficiellt har väl regeringen backat från att alla skall ha arbete till att det måste vara en ovetenskapligt fastställd nivå på arbetslösheten så att det inte blir inflation, men det är också en annan historia. Här kanske en vänsterlinje skulle vara full sysselsättning men utan märkliga överdrifter.

Jag ser möjligheter att gripa tillbaka till de ideer som föddes redan i industrialismens barndom, om mänsklig frigörelse och förverkligande, och lägga ihop dem med dagens och morgondagens resurser. Det som de starkaste datorerna gör idag och som verkar fantastiskt kommer att vara vardagsmat om bara några år. Den planering av samhället som påstås vara omöjlig pågår redan i privata och offentliga system men borde kunna demokratiseras. I visionen kommer kampen mellan marknad och demokrati att spela en tung roll.

Om man tänker på perspektivet att människan går från sin förhistoria och verkligen blir människa ... det är verkligen den stora visionen! Möjligen kan det vara så att en hel del liberaler också kan vara intresserade av de här perspektiven? Vem skulle egentligen vara emot? (Kanske 5% av befolkningen?)

Den konstiga tystnaden

En av de viktigaste frågor vi har att ta ställning till är FRAMTIDEN. Det är där vi kommer att leva, även om det ur mänsklig synpunkt ofta är lättare att lulla omkring i det förflutna. Den ständigt like intressante bloggaren Lennart, på andra sidan Jorden i Silicon Valley, har en intressant bloggpost om robotteknik. Den borde ha utlöst en störtflod av kommentarer, men det enda som finns kommer från mig. Och jag vet förskräckande lite om hur sådant fungerar, även om jag sett industrirobotar i aktion ute på verkstadsgolvet.

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från "nödvändighetens till frihetens rike". Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

En tolkning av den här konstiga tystnaden om den nya befriande tekniken är att vänstergrupperna helt enkelt inte har listat ut hur exempelvis avancerad bioteknik som ännu inte finns skall länkas samman med kampen för bättre a-kassa idag. Det är enklare att tala om det som finns här och nu. Men jag är ändå positiv, det borde kunna gå. I själva verket MÅSTE det gå, för vänstern är den enda kraft i samhället som kan föra den liberala frihetsrevolutionen till sin fullbordan och ta oss från människans förhistoria in i dess historia. Liberalerna själva kan inte göra det, vi ser dagligen hur de glider tillbaka mot alltmer reaktionära positioner.

En negativ tolkning av tystnaden kan vara att vänstern helt enkelt inte bryr sig, eller är motståndare till det enorma vetenskapligt-tekniska genombrott som sker i vår tid. Men då har den sprängt vägen till framtiden och kan lika gärna lägga sig ner och dö.

Av de bloggar som kallar sig vänster som jag tittar på regelbundet är det bara två-tre stycken som i någon större omfattning går in på naturvetenskap, teknologi och samhällsvetenskap. Är inte detta skräp? Måste vi vänta tills det kommer en superdator full med artificiell intelligens som talar om hur framtidens samhälle bäst skall byggas medan vänstergrupperna sitter och ältar det förflutna? Och vem programmerar den datorn?