Frivilligorganisationerna slår tillbaka mot Björling

Handelsavtalet mellan EU och bland annat ett antal länder i Afrika har utvecklats till ännu en sådan där situation där regeringen får stå med rumpan bar och skämmas. Den 27/12 förra året levererade handelsminister Björling en debattartikel i DN som jag skrev om då: Frivilligorganisationerna är ett hot mot u-länderna hade människan mage att häva ur sig.

Idag slår de tillbaka i DN. Man måste säga att det finns anledning att lyfta på ett och annat ögonbryn när snälla och välartade organisationer som Oxfam, Diakonia, Afrikagrupperna och Forum Syd säger rätt och och ned att ministern är oseriös. På sätt och vis är det inte riktigt: ministern är säkert helt seriös vad det gäller att främja rika EU på fattiga Afrikas bekostnad. Men när hon försöker ge sig på mängder av frivilligorganisationer och folkrörelser såväl i Europa som i Afrika med anklagelser om att de skadar uländerna, då är det definitivt inte seriöst. Hon borde veta själv att hon pratar goja i det fallet.

Jag har skrivit om frihandelsavtalet och lite mer teoretiska aspekter av frihandel tidigare, här, här, här och här. På bloggen Vänsterekonomi förs det också en debatt om frihandel, där en del inlägg verkligen är av den liberal-naiva sorten där det tycks förutsättas att handel alltid sker mellan jämställda parter och handel alltid är till fördel för båda parter. Det är alltså teoretiker som är i farten, men jag avslutar det här inlägget med ett långt citat från den korta artikeln i DN idag. Diakonia (uhjälpsorgan organiserat av flera svenska frikyrkor) och de andra skriver:

Vi är alla övertygade om att handel och öppenhet är nödvändigt för utveckling. Men handelsavtal måste utformas så att de gynnar utveckling och fattigdomsbekämpning. På uppdrag av det danska utrikesdepartementet gjorde nyligen två danska institut en översikt av 14 olika analyser av dessa handelsavtal. Deras slutsats är att de afrikanska länderna riskerar drabbas av försämrad välfärd och minskad BNP medan EU är den klara vinnaren.

Historien lär oss att länder som gått från att vara fattiga till att bli rika inte alls har avreglerat snabbt och generellt. Tvärtom har såväl Europa som Sydostasien bedrivit en aktiv handelspolitik med en kombination av avreglering och stöd, av exportinriktning och skydd under uppbyggnadsperioder. De har sedan gradvis och i enlighet med inhemska prioriteringar minskat skydden. De nya avtalen skulle neka Afrika denna möjlighet och tvinga dem till stora avregleringar på mycket kort tid. Inom två år skulle till exempel 86 procent av industrin i Botswana och Swaziland vara tvungen att konkurrera på lika villkor med den tyska.

EU hotar den kenyanska kon

Tidigare idag berörde jag handelsminister Ewa Björlings försvar för handelsavtalet mellan EU och ett antal länder i Tredje världen. Avtalet är bra, tycker hon, handel är alltid bra, och de som protesterar har fel.

Vill man ändå ha konkreta detaljer i stället för allmänna slagord så kan den här artikeln från Afrikagruppernas hemsida vara av intresse. Den handlar om hur EU:s subventionerade mjölkexport slog ut den inhemska mjölkproduktionen i Kenya, hur kenyanerna genom skyddsåtgärder på 1990-talet åter fick liv i näringen, men hur den nu åter hotas av det nya avtalet. Och detta problem gäller alla länder dit EU kan exportera mjölk. Jag tror inte man behöver tillgripa speciellt radikala eller speciella teorier inom nationalekonomin för att beskriva vad som händer här. Den rika och starka parten tvingar igenom sin vilja mot den fattiga och svaga, trots att förfarandet inte är moraliskt smakligt.

EU vägrar att diskutera sina jordbrukssubventioner under förhandingarna med u-länderna. EU:s ståndpunkt är att stödet till de egna jordbrukarna är en intern fråga, vilket är svårt att förstå. Så fort de subventionerade produkter exporteras utanför EU kan det knappast vara exportörens ensak att de säljs för billigt.

Några aspekter som inte diskuteras i artikeln är transporterna: varför skall mjölkprodukter skickas runt halva jordklotet när de lika väl kan produceras lokalt? En annan sak är att kor inte bara producerar mjölk utan också nyttig spillning för gödsel och hudar och andra användbara kroppsdelar. Och de behöver man ju inte skicka runt halva Jorden heller för att hålla europeiska bönder på gott humör.

"Frivilligorganisationer ett hot mot u-länderna"

De är fascinerande, det där buset i regeringen. Nu är det Ewa Björling, handelsminister, som är i farten på Dagens Nyheters debattsida angående frihandelsavtalet mellan EU och många länder i Tredje världen (jag har skrivit om Afrikadelen här tidigare).

Vad är EU då? Kom ihåg att kärnan i EU är en samling halvskumma kolonialister som ibland drog sig ur kolonierna mer eller mindre godvilligt, men ibland handgripligen måste kastas ut till ett oerhört mänskligt pris. Och när den gamla kolonialismen gick i graven fick vi snart ett nytt begrepp: nykolonialism.

Och vilka är "frivilligorganisationerna" som skulle hota u-länderna genom att inte köpa frihandelsteorierna rakt av? Ministern anger Oxfam, Forum Syd och Afrikagrupperna. Oxfam vet jag inte mycket om men Forum Syd innehåller välmeriterade organisationer som Naturskyddsföreningen och Rädda Barnen, och Afrikagrupperna har stolta traditioner sedan kampen mot apartheid i Sydafrika och befrielsekrigen i de portugisiska kolonierna. Minister Björling och hennes kollegor har knappast den typen av meriter. Och efter att ha läst den här tiraden ger jag inte mycket för ministern som främjare av utveckling:

Om det är något som historien lärt oss är det nämligen att mer handel och en större öppenhet mot omvärlden är något helt centralt för länder som vill bygga upp sitt eget välstånd.

Om det är något som man bör lära sig av "historien" - i detta fall får vi anta att det rör sig om utrikeshandelns historia - är att ju ojämlikare de handlande parterna är, desto större är risken att de kommer att bli ännu ojämlikare av handelsutbytet om inte lämpliga korrigeringar görs. Den fattigare parten kan ha tur och sitta på en åtråvärd råvara (och vara stark nog att försvara den mot direkt ockupation av utomstående) eller ha möjligheter att bygga sin egen ekonomi bakom tullmurar för att ge den möjlighet att fungera i konkurrensen. Är det ett land med rätt få råvaror och en lågt utvecklad ekonomi är det i underläge redan från början och kommer förmodligen att fortsätta att vara det.

Björling och hennes kompisar saknar helt enkelt en viktig sak, nämligen trovärdighet. Frågan är hur mycket moral de har, eller om den också saknas. Även om ministern verkar snyggt uppklädd på bilden i papperstidningen känns det hela ganska sjaskigt.