Dags att välja sida?

Från Sveriges Radio idag:

EU uttrycker stark oro över utvecklingen i Kina och Hongkong. Men några direkta åtgärder, som sanktioner, är inte aktuella, enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell.

– Jag tror inte sanktioner kommer lösa de problem vi har med Kina, sa utrikeschefen Josep Borrell efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

Huvudpunkten på agendan var Kina, och beslutet att införa säkerhetslagar i Hongkong. Detta innebär, enligt kritiker, slutet för stadens självstyre.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var den enda som väckte frågan om sanktioner.

– Det var på EU-nämndens anmodan som jag tog upp sanktioner som en åtgärd, säger hon.

Det skedde alltså motvilligt efter att en majoritet i Riksdagens EU-nämnd begärt att Sverige skulle driva på för sanktioner, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstade emot.

Den officiella svenska utrikespolitiken verkar vara att skälla som f-n åt vissa håll, och gnälla fogligt åt andra. Duktig vovve! Hur som helst kommer kineserna inte att ge efter för krav på att de skall backa när det gäller nationella säkerhetsfrågor. Hongkong är en del av Kina - om än med speciell status - och opiumkriget tog slut för länge sedan.

Resten av det här inlägget innehåller delar av en text som kopierats från Pål Steigans blogg.

EUs utenrikssjef Josep Borrell sa på en konferanse med tyske ambassadører at det USA-ledede verdenssystemet blir erstattet med det asiatiske århundret og at dette skjer mens vi ser på.
Borrell sa:

«Vi lever i en lederløs verden der Asia vil bli stadig viktigere – økonomisk, sikkerhetsmessig og teknologisk. Analytikere har lenge snakket om slutten på et USA-ledet system og framveksten av et asiatisk århundre. Dette skjer nå foran øynene våre.«

Borrell mente at koronakrisa kan vise seg å være vendepunktet som inroduserer det asiatiske århundret.

Forut for dette hadde Borrell klaget over EUs kritiske situasjon. Han nevnte finanskrisa, eurokrisa og migrasjonskrisa. Men nå står vi overfor ei enda større krisa, sa EUs utenrikssjef: EUs eksistensielle krise.

Borrell mener at det ikke rekker med en fransk-tysk avtale, og samtisdig er unionen så splittet i mange spørsmål at man ikke lykkes med å finne felles løsninger.

Han sa at det haster med å skape en felles EU-strategi i en verden som ikke lenegr er dominert av USA. Det krever nye løsninger i forholdet til Russland. Dette handler ikke minst om EUs og Tysklands behov for å kjøpe russisk gass.

Men først og fremst handlet det om forholdet til Kina. Rivaliseringa mellom USA og Kina øker, sa Borrell, og EU kan bli presset til å velge side. Han oppfordrer derfor til en mer «robust strategi» overfor Kina der EU opptrer som en blokk og handler samlet.

Talen til Borrell avslører EUs svakheter i dag. Han har rett i at EU er i ei eksistensiell krise. Unionen er alt annet enn forent, og den har lenge latt seg overkjøre av USA, ikke minst når det gjelder forholdet til Russland og Kina. Det blir enda mer kritisk i en verden der USAs økonomiske posisjon er vesentlig svekket, og tegner til å bli enda svakere bare i 2020, samtidig som Kina og resten av Asia forsterker sine posisjoner.
...
Det økonomiske tyngdepunktet i verden er ikke lenger i Vesten. Det har flyttet til Asia, og der kommer det til å forbli. Det kan være tungt å svelge i Washington, Paris og Berlin, men dette er den nye virkeligheten.

Och hur tungt/lätt är det att svälja denna geopolitiska tyngdpunktsförskjutning i Stockholm? Att i stället för att gnälla & skälla fråga sig hur Sverige bäst manövrerar på den nya världsscenen, utan vare sig krypa för eller vara aggressiv mot andra stater?

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen ... 

 ... och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:

EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.

Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. "Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?" - det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om "America first" styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

Handel EU-Ukraina - kolonialt?

Här är ett par diagram från Eurostat. Vad lär vi oss av dem?

Här är det första, som visar handelns utveckling mellan EU och Ukraina sedan år 2005.

Här är konjunktur och politik i ett diagram. Handeln växte fram till den världsomfattande ekonomiska kraschen 2008. Efter en djupdykning började återhämtningen, men så kom en ny krasch 2014. Det var året för Maidan-eländet och den allt värre politiska krisen i Ukraina. Den översta blå linjen visar hur mycket EU sålt till Ukraina och den nedre ljusblå är EU:s import från Ukraina. Under hela tiden har EU haft exportöverskott (visas av de röda staplarna), även om det krympt och kanske är på väg att försvinna.

Det andra diagrammet visar handelns sammansättning och där syns ett intressant mönster: om man tar det mycket grovt så skickar EU industrivaror (ljusblått, 'Manufactured goods') till Ukraina medan ukrainarnas export till EU till hälften utgörs av råvaror (Mörkblått, 'Primary goods'). Det ser faktiskt ut som en kolonial situation.

Det har diskuterats om det är bra för ett land att ha eftertraktade råvaror att sälja. Det självklara svaret kanske är "ja", men somliga betvivlar det. En stat med hederlig förvaltning och liten korruption torde klara av det, men hur är det om förvaltningen är svag och den politiska ledningen en samling tjuvar? Man kan ställa de frågorna och sedan granska Ukraina. Är det ett land som kan förväntas tjäna bra på råvaruhandel och sedan använda inkomsterna på ett vettigt sätt som är bra för medborgarna i gemen?

En annan aspekt var vår svenske Christoffer Polhem inne på redan på 1700-talet. Han hävdade att det är en dålig affär att sälja råvaror till utlandet (billigt) och få dem tillbaka i form av färdiga produkter (dyrt). Bättre då att försöka ta hand om hela förädlingskedjan själv. Och det är ett råd som torde gälla även idag.

Från Eurostat: barn i riskzonen

Jag prenumererar på Eurostats twitterflöde. Där kan det komma intressanta saker.

One in four children at risk of poverty or social exclusion in the EU #Eurostat #Childrensday https://t.co/HG2WtCCAD9 pic.twitter.com/fxz8Ar98Wi

— EU_Eurostat (@EU_Eurostat) 16 november 2016

Om man blandar rätt olika länder blir statistiken därefter. Sverige och Rumänien exempelvis som extrema motpoler. Men det är inte hela sanningen. Notera att ett land med hög risk för att barn drabbas av fattigdom eller 'social uteslutning' är väldigt hög i Storbritannien. Detta trots att landet borde vara modernt, välordnat och nordeuropeiskt. Men några årtionden av thatcherism och "new labour" har väl gjort sitt. När (om?) landet försvinner ur EU ändras också statistiken.

Hur som helst: det här är inget gott betyg för eventuella EU-ansträngningar att bygga välordnade samhällen utan fattigdom. Men trodde någon att EU skulle göra det? Under folkomröstningen i Sverige handlade det väl mest om att kunna ta hem mer sprit från Tyskland, inte annat tjafs. Skulle tro att även Sveriges läge kommer att försämras framöver, när migrationen fyller på de så kallade utanförskapsområdena, och sådana områden också blir fler. Där är både barn och vuxna i riskzonen.

Vad gick fel?

Ovanstående är saxat från Svenskan idag. "Vinnare", låter inte det konstigt? Skulle inte undergångens timme slå om britterna röstade för utträde från EU? Skulle inte hela det Förenade Kungariket sjunka i Atlantens vågor? Skulle inte alla aktiekurser sjunka till tröskelnivå (minst!)?

Nä, den här ugglan i mossen har en hund begraven någonstans. Om folkomröstningen "gick fel", ur vems synpunkt "gick det fel"? Kan det vara så att stora delar av den brittiska bourgeoisien är rätt nöjda med att kunna operera friare från (de förmodligen rätt föraktade) byråkraterna och tjänstemännen och politiska föredettingarna i Brüssel?

Småplock om 'Brexit' och angränsande ämnen

När till och med regimmedia i Storbritannien erkänner att det är något skumt med den påstådda namninsamlingen som kräver nytt EU-val så kan vi lugnt utgå från att hela historien är en bluff. Vad är väl mer regim- än BBC, jag bara frågar! Detta, och annat som kan vara del av en kampanj à la 'färgrevolution' för att oskadliggöra folkomröstningen, beskrivs här.

Ett citat från Stefan Lindgren, som slut på en artikel som handlar om panikbluffen på börsen efter UK-EU-exit:

Vad får egentligen Sverige för sina 40 miljarder i medlemsavgift till EU mer än en tiggande rumän eller bulgar framför varje Lidl-butik?

Det sägs att vi får 10 miljarder tillbaka i olika bidrag, men varför dessa måste ta omvägen över Bryssel är svårt att förstå. Mellanskillnaden når uppenbarligen inte de länder som inte klarar försörjningen av sin egen befolkning. 

Som väl många inser är EU-elitens svar på folkliga protester mot superstaten att införa ännu mer superstat. Pål Steigans oundgängliga blogg berättar om att tyska och franska utrikesministrarna har lagt fram en plan som: 

... tar sikte på å ta fra medlemslanda retten til å ha egen hær, egen straffelov, eget skattesystem og sentralbank, og at de skal overføre kontrollen over alt dette til Brussel.

Jisses Amalia! En före detta självständig europeisk stat, medlem i EU, skulle enligt det här infallet inte ha mycket mer att säga till om än ett svenskt län! Eller som Steigan skriver:

Man må jo lure på hva de er lagd av ledere som kan skrive sånt etter det folkeopprøret som nettopp fant sted i Storbritannia. Motstanden mot sentralismen i EU vokser i hele unionen. EU-kommisjonen er upopulær, og er det noe stadig flere EU-borgere vil ha, så er det mindre EU og mer nasjonal kontroll.

Kanske dags att 'EU-positiva' till slut inser att det är sådan politik de röstar för, och sedan funderar på hur 'positiva' de egentligen är till den här processen.

Steigan har dessutom ett längre gästinlägg i två delar (del ett, del två) om "systemförståelse". Det handlar inte om England, utan om Norge, men ändå finns mycket intressant som är användbart utanför Norge. Ta den här reflexionen:

Målstyrte systemer sentraliserer makt og kontroll, og desentraliserer plikt og ansvar i en klassisk føydal struktur. En deregulert finanskapitalisme projiserer automatisk tilsvarende parasittiske  pyramidale strukturer. Begge tolker virkeligheten med sekundære måltall, og begge forsøker å kontrollere virkeligheten med det nedarvede imperialistiske motivet om overordnet, sentralisert og standardisert system.
...
Målstyrte systemer er over hele verden notoriske for sin fryktkultur og tilsvarende manglende evne til å lære av erfaringen og tilpasse seg endrede betingelser og ny kunnskap. Ideen er at frykt og usikkerhet skal skremme medarbeiderne til å yte mer og kritisere mindre. Dette samsvarer perfekt med nyliberalistisk ideologi og menneskesyn. Den heterodokse økonomifaglige kritikken av finanskapitalismen og frihandelsekstremismen  forklarer altså også den snikende fryktkulturen som gjennomsyrer Stoltenberg og Støres målstyrte og markedsorienterte «modernisering av offentlig sektor» – og hvorfor alle som inngår politiske allianser med Stoltenberg og Støre blir demoralisert.

Till sist (ämnet 'Brexit' börjar redan nästan kännas uttjatat) har allas vår Slavoj Zizek funderat över saken. Det blir ganska negativt, men på slutet ser han dock i alla fall några möjligheter i den rådande oordningen:

Recall Mao Ze Dong’s old motto: “Everything under heaven is in utter chaos; the situation is excellent.” A crisis is to be taken seriously, without illusions, but also as a chance to be fully exploited. Although crises are painful and dangerous, they are the terrain on which battles have to be waged and won. Is there not a struggle also in heaven, is the heaven also not divided – and does the ongoing confusion not offer a unique chance to react to the need for a radical change in a more appropriate way, with a project that will break the vicious cycle of EU technocracy and nationalist populism? The true division of our heaven is not between anemic technocracy and nationalist passions, but between their vicious cycle and a new pan-European project which will addresses the true challenges that humanity confronts today.

Tysk poetisk läsövning och lite samtida själskval

Den här dikten hittade jag på den ofta intressanta sajten The American Conservative, bland kommentarerna till detta inlägg:

Nach dem Aufstand des 23. Juni
Ließ ein Denkstückschriftsteller des Neu-York Zeitung
Im Internet Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

Bakgrunden är att någon upprörd engländare skrivit en knasig artikel i New York Times angående EU-omröstningen 23 juni i Storbritannien, och öst galla över sin lilla hemstad på landet där folk är otrevliga och röstar fel (på utträde alltså).

Ovanstående tyskövning är en omarbetning av detta, som Berthold Brecht skrev 1953 i samband med arbetarprotester i Östberlin:

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
Zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

- Varför är det så fel och krångligt med allting!?

Nå, det skall bli intressant att se hur saker och ting utvecklas framöver. Antar att man i det liberala idealsamhället inte kommer att tillåta några folkomröstningar. Och tänk efter: om man anser att EU-frågan är för svår för vanliga töntar att förstå och rösta rätt om, då lär väl de vanliga töntarna inte förstå hur de skall rösta i vanliga nationella val heller! Så rösträtten kan hänga rätt löst framöver! Folk kan väl få rösta på Eurovisionsschlagern (under förutsättning att de inte röstar på länder som USA har sanktioner emot)!

Det kan ju verka obehagligt när en del människor plötsligt öser ur sig hat mot tidigare erkända principer för demokrati, eller förakt mot hela folkgrupper som inte förstår sitt eget bästa (... eller kanske rättare: inte förstår elitens bästa) men det är ju faktiskt bra att man får veta var de står. Eliten och dess underhuggare i 'medelklassen' är knappast demokratins ståndaktigaste stöttepelare, och det är bara bra att de visar det så ingen behöver vara osäker om den saken.

Jaha, så blev det! Men hur blir det sedan?

Jag tar mig ett bad på midsommardagens morgon. (Du har väl hört skämtet: "Jag tvättar mig till jul och midsommar, vare sig det behövs eller inte!") Ja, nu är det alltså midsommaraftonsmorgon (vilket ord!) fastän den riktiga midsommaren redan passerat. Hur som helst, ett uppfriskande bad, och sedan på med morgonfikat. Läget: oklart. Jag slår mig ner vid datorn, jag slår på datorn ... kommer in på Twitter och ser något konstigt om brittiska EU-omröstningen ... vad har hänt!? Har det verkligen ... JO! Åh, vad skönt med en god nyhet, samtidigt som sommaren är som vackrast.

Klippet överst kommer från BBC. Det visar sig att valdeltagandet har varit högt, och att 'lämna-sidan' har vunnit med en marginal på 3,8 procentenheter. Grovt räknat har landsbygden slagit eliten i London. Kollar Sveriges radios hemsida. Diverse personer yttrar sig. EU-slavarna fortsätter predika Jordens undergång. Nja, det är väl snarare EU som hänger på gärsgårn!

Vad sker framåt? Dels försöker säkert den sårade, i eget tycke oumbärliga eliten att hämnas på engelsmännen. Dels försöker den säkert att manövrera så att det inte blir något utträde. Skurkar får man inte underskatta, det finns inget fult som de inte kan hitta på. Men det bör kunna motverkas om anti-EU-rörelserna i andra länder samlar kraft och inspiration. Frankrike och Italien kanske ligger långt framme i det avseendet, men andra kan ju följa efter.

Och så får jag väl sluta snacka skit om engelsmän åtminstone några dagar!

Glad Midsommar!

Glada EU-entusiaster

Äldre bönder, färre gårdar

Här är ett par intressanta diagram från Eurostat på Twitter:

 

Det första visar att arealen av brukad jord i EU varit i stort sett oförändrad från 2003 till 2013, men att antalet gårdar sjunkit med ungefär en fjärdedel.

 

Och här ser vi ett åldersproblem. Nära tredjedelen av bönderna är 65 år eller äldre. Lägger man till att fjärdedelen är mellan 55 och 64 så ser vi att över hälften av bönderna börjar bli till åren komna. Påfyllningen med ungdomar är inte så stor, sex procent är yngre än 35.  

Om vi antar att lantbruket ("jordbruk med binäringar" som man sade förr) i Sverige koncentreras och förgubbas kanske medborgarlön/basinkomst vore ett hjälpmedel för att vända trenden, för att ge fler människor möjligheter att verka på landsbygden. Jag gjorde en kort notering om det till en post på Eddy Nehls blogg.

Vem tjänar på att South Stream åker i papperskorgen?

Somliga tänker långsiktigt, andra knappt längre än vad näsan räcker.

By redirecting gas away from Europe, Russia by contrast leaves behind a market for its gas which is economically stagnant and which (as the events of this year have shown) is irremediably hostile. No one should be surprised that Russia has given up on a relationship from which it gets from its erstwhile partner an endless stream of threats and abuse, combined with moralising lectures, political meddling and now sanctions. No relationship, business or otherwise, can work that way and the one between Russia and Europe is no exception.

Jag vet för lite för att se vem som tjänar mest på/drabbas hårdast när gasprojektet South Stream åker i papperskorgen. Men det ser inte bra ut för Europa. En lång artikel hos The Saker tar upp problematiken. Enligt författaren finns mycket av europeiskt högmod med i den här affären. Man har oavbrutet trampat ryssarna på tårna, förväntat att de skall göra som de blir tillsagda och sedan blivit väldigt förvånade och upprörda när Ryssland tar sig samman och säger 'njet'.

Två vinnare verkar finnas just nu: Dels Ryssland och dess samarbetspartners. Ryssarna säkrar nya marknader på uppåtgående, dessa kan köpa till lägre pris samtidigt som energisamarbete i stor skala förmodligen drar med sig en massa annat samarbete. Att gasledningen nu förväntas dras till Turkiet i stället för Balkan gör att man kan undra om det händer andra saker i bakgrunden, kanske att en förhandlingslösning i Syrien närmar sig?  - Och så dels USA som med sina påtryckningar lyckas störa ekonomin i EU ännu mer. Man kan ju nästan tro att USA vill skada EU-ländernas ekonomi för att göra dem mer underdåniga just USA. Flera länder i södra Europa kan nu känna sig blåsta på gasleveranser, inkomster för gasleveranser över deras territorium, samt arbetstillfällen. Knappast en drömsituation när ekonomin i EU generellt går illa, och särskilt illa i länder som skulle ha stor nytta av South Stream. Särskilt de bulgariska politikerna har skött sig illa i det här läget. Som skribenten hos The Saker påpekar så hamnar nu gasen hos bulgarernas traditionella fiende Turkiet.

EU:s sanktioner biter!

Man kan återigen fråga varför Sverige skall delta i tokerier som sanktionspolitik och allmänt skäll mot Ryssland ( personifierat av den stygge Putin) när det mest skadar oss själva. Den flitige läsaren av denna blogg, Martin, har några gånger skrivit om 'nordkoreansk isolering'. Frågan är om inte Sverige riskerar just en sådan isolering om vi klänger oss fast vid fiaskoartisterna USA och EU?

Anledning till avundsjuka?

Pål Steigan påminner på sin blogg om att 28 november är 20 år sedan Norge sade NEI till EU. Det är bara att gratulera. Taktiken att ha omröstning om EU-medlemskap i fyra länder, och börja med dem där ja-sidan var starkast, fungerade inte helt ut. Och idag är motståndet starkare än någonsin i Norge verkar det. Där finns nog anledning till viss avundsjuka. Lite mer ryggrad verkar det finnas i Norge än i Sverige och Finland.

Finns det anledning att vara avundsjuk på Norge? - Svaret är väl att det beror på vad man tittar på. Landet är knappast självständigt ändå, om man tänker på diverse avtal med EU som binder Norge, och medlemskapet i NATO. Norges aggressiva militärism på senare år är inte uppmuntrande (som det våldsamma bombkriget i Libyen, där Norge var en av de värsta utövarna).

Det var billig norsk lax till försäljning idag. Jag köpte ett kilo som nu är uppstyckat i mindre bitar och förpassat in i frysen. Undrar om lågpriset beror av att norsk lax nu är utestängd från ryska marknaden, och producenterna måste bli av med den på annat sätt?

Norge skall ha heder av sitt NEI - men fredspris är norrmännen knappast kvalificerade att dela ut.

"Nästan var fjärde EU-medborgare riskerar fattigdom ..."

Det här låter ju inte så upplyftande, åtminstone inte om man tror att EU är bra för alla:

In 2013, 122.6 million people, or 24.5% of the population, in the EU were at risk of poverty or social exclusion. This means that these people were in at least one of the following three conditions: at-risk-of-poverty after social transfers (income poverty), severely materially deprived or living in households with very low work intensity. The proportion of persons at risk of poverty or social exclusion in the EU28 in 2013 (24.5%) has slightly decreased compared with 2012 (24.8%), but is higher than in 2008 (23.8% ). 

Diagrammet fick jag fram på Twitter (man kan prenumerera på meddelande från Eurostat där), och mer beskrivningar och underlag hittar man här.  Sverige är naturligtvis ett land som ligger bra till jämfört med en del länder söderut, men även vår granne Lettland har drabbats hårt:

In 2013, more than a third of the population was at risk of poverty or social exclusion in five Member States: Bulgaria (48.0%), Romania (40.4%), Greece (35.7%), Latvia (35.1%) and Hungary (33.5%). On the contrary, the lowest shares of persons being at risk of poverty or social exclusion were recorded in the Czech Republic (14.6%), the Netherlands (15.9%), Finland (16.0%) and Sweden (16.4%). 

Hur mycket av Lettlands olyckor beror av svenska bankers operationer därborta?

Man kan givetvis hävda att det skulle vara ännu värre om EU inte fanns, men det tvivlar jag på. Och det här antyder ett enormt slöseri med samhälleliga resurser: miljoner människor som skulle kunna göra insatser på olika områden är mer eller mindre sysslolösa. Marx skulle kanske muttra något om "den industriella reservarméns vidunder, en armé som hålles på svältgränsen för att vara disponibel för den kapitalistiska efterfrågan". (Kapitalet band 1) Möjligen kan man komplettera Marx med att en hel del av de här människorna förmodligen är fullständigt ointressanta för kapitalisterna numera.

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen 'nederlag' rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare - och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att "man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem"? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

... make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp 'obstreperous' i mitt gamla lexikon. "larmande, bullersam; oregerlig". Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

Verkningar av krig och sanktioner

Nu är sanktionskriget igång (man får hoppas att det inte utvecklas till något ännu värre, det som sker i östra Ukraina är illa nog). Att sanktioner skall skrämma, och/eller långsiktigt skada Ryssland är tveksamt. Det kan bli tvärtom på sikt, genom att Ryssland lägger om delar av sin utrikeshandel och utvecklar den inhemska ekonomin. Ryssland kan inte isoleras. Putins popularitet blir bara starkare på hemmaplan. Därmed kommer USA och dess tokar till EU-lakejer att bli de som skadas mest. Ryssland, och de stater som fortsätter att handla med Ryssland, blir vinnarna. Och därmed fortsätter marschen bort från dollarhegemonin.

Varför inte ta en historisk jämförelse från en tid med riktigt krig och oerhörd förstörelse? Här är ett stycke från Jan Myrdals roman Karriär:

Då läser jag om Stalins möte med den finländska delegationen.
De hade frågat honom om inte kriget trots allt haft något gott med
sig för Sovjetunionen. Och det var ju en omöjlig fråga och en
otänkbar fråga och det var obegripligt hur just denna delegation
från ett land som nyss deltagit i det förhärjande kriget mot
Sovjetunionen kunde ställa en sådan fråga. Men Stalin blev inte upprörd,
han svarade: ”Kluge Frage! Richtige Frage” och så sade han att
kriget faktiskt också haft positiva följder för Sovjetunionen. Det hade
möjliggjort en snabbare industrialisering av Sibirien än vad som
annars kunnat genomföras och därmed bidragit till en mer
balanserad ekonomisk utveckling. Inte ens när det gällde Sovjetunionens
inre förhållanden finge kriget enbart ses som något negativt. 

Jag har sett nedanstående bild några gånger och undrat om den verkligen är äkta eller ett montage. Hur det än förhåller sig med den saken så kanske den visar på ett tänkande som säger "gör vad ni vill, på slutet är det ändå ni som får stå med lång näsa".

- Ja, som jag brukar säga: "Så förhåller det sig med den saken, kamrater!"

Incitament?

'Incitament' är ett uttryck som vissa ekonomer gillar. Ett incitament är den drivkraft som får en människa att göra något, och för neoklassiska ekonomer är det naturligtvis den personliga egennyttan det handlar om. Vissa personer (som jag verkligen inte tror är neoklassiska ekonomer) har illustrerat detta sammanhang genom att ändra lite på affischerna för EU-valet. Vad är det kandidaterna verkligen spanar efter? Höga ideal eller egen snöd vinning?

Kom ihåg, det finns inget rösttvång. Du behöver varken rösta på denna person eller någon annan. 

Tomte

Hotfulle Vladimir

Ja, titta vad hotfull den där hemske karln ser ut!

Den som orkar igenom några decimeter text på engelska hittar 'hotbrevet' här. Och en kommentar från den läsvärde bloggaren Saker här, om vad Putin 'egentligen' säger.

Ryssland har levererat naturgas till Ukraina till rabatterade priser, men på sistone inte fått betalt för det. Här pekar Putin på ett intressant sammanhang:

The European Union is using Ukraine’s economy as a source of raw foodstuffs, metal and mineral resources, and at the same time, as a market for selling its highly-processed ready-made commodities (machine engineering and chemicals), thereby creating a deficit in Ukraine’s trade balance amounting to more than 10 billion US dollars. This comes to almost two-thirds of Ukraine’s overall deficit for 2013. ... Russia cannot and should not unilaterally bear the burden of supporting Ukraine’s economy by way of providing discounts and forgiving debts, and in fact, using these subsidies to cover Ukraine’s deficit in its trade with the EU member states.

Det 'hotfulla' i detta är väl att Ryssland säger att man inte har lust att subventionera EU:s handel med Ukraina. Bort med rabatterna! Samt att Putin tillägger att om det inte kommer betalningar enligt kontraktet så kan Ryssland skära ner eller helt stänga av gasleveranserna till Ukraina, och kräva förskottsbetalning för nya leveranser. Är inte detta normalt egentligen? Betalar du inte elräkningen här hemma stänger leverantören av elen för dig, dock först efter att ha skickat 'hotbrev'.

Nå, det verkligen hotet kanske ligger i den här meningen:

Undoubtedly, this is an extreme measure. We fully realize that this increases the risk of siphoning off natural gas passing through Ukraine’s territory and heading to European consumers.

Men är hotet ryskt i så fall? Har inte ukrainska så kallade ultranationalister ('nassar', om man uttrycker det grövre) hotat med angrepp mot gasledningarna till EU? Brevet syftar till att få igång reella förhandlingar med EU. Om EU är rädd om sin egen hälsa är det bara att sätta igång och förhandla på en vettig nivå. Det är obegripligt att krisen kunnat gå så här långt - måste man göra antagandet att EU leds av idioter för att det hela skall bli begripligt?

Finlandiserat Ukraina?

Bloggaren Moon of Alabama skriver om en överenskommelse mellan USA och Ryssland som skapar ett 'finlandiserat' Ukraina. Uttrycket har en negativ klang men behöver inte ha det. Under Sovjettiden efter Andra världskriget var Finland en självständig och neutral stat samtidigt som den såg till att inte stöta sig med Sovjet. Jämför med Estland som var helt underordnat besluten från Moskva. Många ester hade nog föredragit 'finlandisering' av deras eget land.

Den uppgörelse som nu uppges vara på gång betyder att Ukraina blir en federation med mycket självständiga delar, samt neutralt. Om det här går igenom så har den gångna krisen visat sig vara en rejäl flopp för EU och USA, samt att en massa människor har dödats, skadats eller jagats på flykt helt i onödan. NATO kommer inte att kunna flytta fram sina positioner. Ryssland kommer att ha kvar baserna på Krim. Väsentligen kommer Ryssland att stå som vinnare, och det var vad man kunde ana redan från början. Det här är ryssarnas hemmaplan, där borde de vara svåra att manövrera ut.

Kanske kan Ukraina i längden tjäna på en uppgörelse ungefär enligt dessa linjer genom att bygga ut sina ekonomiska relationer både åt öster och väster, utan att dras in i ett förmodligen plågsamt EU-samarbete. Ett frågetecken är hur de ökända ukrainska fascistgrupperna kommer att ta en uppgörelse av den här typen. Samma gäller för neo-konservativa kretsar i USA som har stort inflytande över utrikespolitiken. Kommer de att kunna störa eller till och med stjälpa byggandet av ett neutralt, regionaliserat och 'finlandiserat' Ukraina?

Fem miljarder dollar satsade på 'regimförändring' i Ukraina kastade i Svarta havet?

Och så hittade jag den här bilden som på ett bra sätt visar vad som vissa kretsar anser vara 'legalt' respektive 'illegalt' i Ukraina:

Slutsatser om Ukraina

Här är ett par slutsatser från bloggen Moon of Alabama angående det pågående eländet i Ukraina:

• On the Crimea, as well as in other Russian aligned areas in east Ukraine (Donetsk, Mykolaiv and Dnipropetrovsk), counter coups are establishing separate regions which will ask for Russian support and eventual incorporation into the Russian Federation.
• If all this goes well for the Russians the "western" coup in Kiev will have resulted in the "west" acquiring a bankrupt, dirt poor west Ukraine while Russia will acquire the industry and resource rich east Ukraine and will keep the Crimea as its strategic asset.

Om dessa förutsägelser slår in så skulle det inte bara innebära ett praktfullt nederlag för 'väst', utan också att ryssarna kunde flytta sin sydvästra gräns på ett fördelaktigt sätt.

Frågan är vad 'väst', kanske i första hand EU, skall göra om man sitter med västra Ukraina i knäet: fattigt, nedgånget, skuldsatt, fullt med obehagliga nationalister/fascister/nazister av gammalt ökänt märke. Kan man tänka sig att strategerna i Kreml har förutsett detta och är redo med förslag? Jag antar att de inte har önskat den nuvarande krisen, men de har förmåga - och kanske goda möjligheter - att vända krisen till något fördelaktigt för Putins långsiktiga politik. EU orkar knappast stötta upp ett fallfärdigt Ukraina, inte när unionen själv mår dåligt, men låt oss säga att Moskva kommer med ett erbjudande om samarbete ...? Putin har råd att verka storsint och uppträda som en första rangens statsman, det kostar inte så mycket när motparterna är fumlande korttänkta klantskallar. Han och hans stab kanske sitter och funderar några schackdrag längre fram, när ett skakat EU är redo att öppna närmare samarbete med Ryssland i en ekonomisk zon från Atlanten till Stilla havet. Skulle 'väst' krångla kan det ju alltid bli fel på någon gasledning eller så ...

Blir det krig? - Det är klart att vilken illa skött liten incident som helst kan dra igång en kedja av händelser som slutar i katastrof, men det är mindre troligt. Sålunda skriver Pepe Escobar:

The notion that Putin will order a military attack on the Ukraine should be billed to US corporate media's sub-zoological intellectual quotient.

Att olika grupper kan skjuta på varandra i Ukraina är inte otroligt. Att Ryssland kan klippa till när de egna intressena är hotade är inte heller otroligt. Att USA/NATO skulle försöka någon sorts ingripande verkar dock väldigt långsökt. Det ser ju ut som man håller på att förlora kriget i Syrien nu. Om Ukraina ses som en avledande manöver från 'väst' för att kompensera för motgångarna i Syrien så verkar det också ha misslyckats. Det stämmer ganska bra med den allmänna bilden av ett imperium på nedgång.

Och samtidigt, i Ukraina, finns det folk som har det väldigt svårt och skulle behöva något helt annat än en internationell och nationell kris för att få det dagliga livet att gå ihop.