Just som jag också tänkt!

Här är ett bra citat från Birger Schlaug:

... vore det inte hög tid att Sverige istället för att beskriva sig som "ett litet mycket exportberoende land" började beskriva sig som ett land "med politiker som i generationer tillåtit allt större nationell sårbarhet och nu blivit extremt beroende av faktorer vi saknar varje uns av kontroll över".

Just vad jag ofta har tänkt själv! Med tanke på det exportöverskott som Sverige kört med under rätt många år vore det väl dags att fundera på om det inte är dags att ta bättre hand om hemmamarknaden och landets förmåga att överleva kommande kriser!

Kommer Sverige i skottlinjen för ett nytt handelskrig?

Det är bra när man kan plocka ut statistik enligt egna preferenser ur SCB:s databaser. Jag har använt en bas som heter "Varuimport och varuexport totala värden, bortfallsjusterat efter handelspartner, tabellinnehåll och år".

Här är handeln mellan Sverige och USA under fem år, 2010-2015. Det sista året hade vi ett exportöverskott på nära 60 miljarder kronor.

För att få lite perspektiv plockade jag fram motsvarande data för Ryssland ...

... och för Kina.

Att handeln med Ryssland faller torde vara vårt (regeringens alltså) fel. Om det är samma regerings förtjänst att kurvorna för Kina går upp vet jag inte, men däremot ser handelsutbytet inte så stort ut. Notera att värdeaxlarna på diagrammen har olika skalor, och på den kinesiska diagrammet är det blygsammare siffror än på det USAmerikanska.

Varför lägger jag upp de här diagrammen? - Jo, dels har förre utrikesexcellensen och evige gymnasisten Carl Bildt skrivit om USA-regimens nya inställning till handel, och de personer:

... som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

Kursiveringarna är mina. Fast jag antar att länder som Sverige är för små i sammanhanget för att orsaka så mycket uppmärksamhet när Washington tar uti med handels(o)balansen. Den verkliga kolossen och fienden är Tyskland vilket Pål Steigan påpekar i sin blogg. Men det är klart, med en dokumenterad fientlighet mot the Donald från Löfven-regimen så ... tja, man vet inte. Det kan komma någon sur reaktion åt vårt håll också.


Det finns två saker här att fundera över: dels hur ser handeln ut i stort, och kan ett tapp åt ett håll kompenseras någon annan stans? Vi tar den första frågan med ett diagram som visar export och import mellan Sverige och resten av världen:

Här är tiden längre, 2000-2015. Under hela den tiden har Sverige haft överskott i utrikeshandeln. Det kan också uttryckas som att resurser som kunnat användas för aktiviteter här hemma i stället har skickats ur landet. En tumregel för handel är annars att man exporterar för att kunna importera, alltså att utrikeshandeln bör gå ungefär jämnt upp. Nu krymper gapet, så vi får se om idealet uppnås.

Andra frågan. Angående Ryssland så har ju svenska regimen hejat på en politik som gör att Ryssland vänder sig bort från västra Europa, ökar sin handel med andra områden i stället, samt bygger ut sin egen industri för att slippa sanktionspolitiken. Det är alltså inte säkert att det blir ett jätteskutt i handeln när sanktionerna tas bort. Förutsättningarna för utbyte har ändrats, och ryssarna kommer säkert ihåg även framöver vilka som varit dumma mot dem.

Vad kan kan minnas nu har Sverige åtminstone inte trampat på så många kinesiska tår på senaste tiden, så ur den synpunkten kanske det finns möjligheter även framöver. Men det hänger nog på att Sverige hänger på sidenvägsprojektet OBOR. Och jag vet inte om Löfvenregimen är förutseende nog att fixa en sådan sak. Annars antar jag att såväl råvaror som högteknologi är något kineserna kan tänkas köpa här - risken kanske är att de inte bara köper varorna utan produktionskällorna också, och betalar med $ med tvivelaktigt framtida värde. Och även om Kina och EU är intresserade av att stärka utbytet när handeln över Atlanten är osäker så är frågan hur starkt Sverige kommer att hävda sig i det sammanhanget.

Japanska teckningar mot liberal frihandel

Jag fick ett tips från läsare /lasse om en sida som visar och berättar om japanska teckningar öm de frihandelsavtal som USA försöker driva igenom. Det är protester mot neoliberal frihandel. Frågan kan ju alltid ställas: "vems frihet gäller det egentligen?"

Ta det här, där en japansk risbonde har förvandlats till fågelskrämma på sitt torra jord. (Så torrt som det verkar vara där kan man ju förstås undra om det behövs någon fågelskrämma, någon fågelmat är inte i sikte.) Vad USAmerikanska frihandelskapitalister och agro-business inte förstår, eller inte bryr sig om, är att mat är mycket mer än bara mat i många länder. Det är kultur, en del av ett lands egenart. Man blir vad man äter. Ät skit och bli ... . Kultur betyder ju 'odling', och vad frihandelsnasarna gör att att stjäla andra länders odling. Är inte USA:s jordbruk rätt tungt subventionerat förresten? Vad kan det innebära om USA får sälja ris fritt till Japan?

Eller en bild som visar vad som kan hända om/när pengar kommer in i skolorna på fel sätt. Ett problem som vi ju känner till i Sverige! Money talks and skit flyter, eller hur man säger.

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

Frivilligorganisationerna slår tillbaka mot Björling

Handelsavtalet mellan EU och bland annat ett antal länder i Afrika har utvecklats till ännu en sådan där situation där regeringen får stå med rumpan bar och skämmas. Den 27/12 förra året levererade handelsminister Björling en debattartikel i DN som jag skrev om då: Frivilligorganisationerna är ett hot mot u-länderna hade människan mage att häva ur sig.

Idag slår de tillbaka i DN. Man måste säga att det finns anledning att lyfta på ett och annat ögonbryn när snälla och välartade organisationer som Oxfam, Diakonia, Afrikagrupperna och Forum Syd säger rätt och och ned att ministern är oseriös. På sätt och vis är det inte riktigt: ministern är säkert helt seriös vad det gäller att främja rika EU på fattiga Afrikas bekostnad. Men när hon försöker ge sig på mängder av frivilligorganisationer och folkrörelser såväl i Europa som i Afrika med anklagelser om att de skadar uländerna, då är det definitivt inte seriöst. Hon borde veta själv att hon pratar goja i det fallet.

Jag har skrivit om frihandelsavtalet och lite mer teoretiska aspekter av frihandel tidigare, här, här, här och här. På bloggen Vänsterekonomi förs det också en debatt om frihandel, där en del inlägg verkligen är av den liberal-naiva sorten där det tycks förutsättas att handel alltid sker mellan jämställda parter och handel alltid är till fördel för båda parter. Det är alltså teoretiker som är i farten, men jag avslutar det här inlägget med ett långt citat från den korta artikeln i DN idag. Diakonia (uhjälpsorgan organiserat av flera svenska frikyrkor) och de andra skriver:

Vi är alla övertygade om att handel och öppenhet är nödvändigt för utveckling. Men handelsavtal måste utformas så att de gynnar utveckling och fattigdomsbekämpning. På uppdrag av det danska utrikesdepartementet gjorde nyligen två danska institut en översikt av 14 olika analyser av dessa handelsavtal. Deras slutsats är att de afrikanska länderna riskerar drabbas av försämrad välfärd och minskad BNP medan EU är den klara vinnaren.

Historien lär oss att länder som gått från att vara fattiga till att bli rika inte alls har avreglerat snabbt och generellt. Tvärtom har såväl Europa som Sydostasien bedrivit en aktiv handelspolitik med en kombination av avreglering och stöd, av exportinriktning och skydd under uppbyggnadsperioder. De har sedan gradvis och i enlighet med inhemska prioriteringar minskat skydden. De nya avtalen skulle neka Afrika denna möjlighet och tvinga dem till stora avregleringar på mycket kort tid. Inom två år skulle till exempel 86 procent av industrin i Botswana och Swaziland vara tvungen att konkurrera på lika villkor med den tyska.

EU hotar den kenyanska kon

Tidigare idag berörde jag handelsminister Ewa Björlings försvar för handelsavtalet mellan EU och ett antal länder i Tredje världen. Avtalet är bra, tycker hon, handel är alltid bra, och de som protesterar har fel.

Vill man ändå ha konkreta detaljer i stället för allmänna slagord så kan den här artikeln från Afrikagruppernas hemsida vara av intresse. Den handlar om hur EU:s subventionerade mjölkexport slog ut den inhemska mjölkproduktionen i Kenya, hur kenyanerna genom skyddsåtgärder på 1990-talet åter fick liv i näringen, men hur den nu åter hotas av det nya avtalet. Och detta problem gäller alla länder dit EU kan exportera mjölk. Jag tror inte man behöver tillgripa speciellt radikala eller speciella teorier inom nationalekonomin för att beskriva vad som händer här. Den rika och starka parten tvingar igenom sin vilja mot den fattiga och svaga, trots att förfarandet inte är moraliskt smakligt.

EU vägrar att diskutera sina jordbrukssubventioner under förhandingarna med u-länderna. EU:s ståndpunkt är att stödet till de egna jordbrukarna är en intern fråga, vilket är svårt att förstå. Så fort de subventionerade produkter exporteras utanför EU kan det knappast vara exportörens ensak att de säljs för billigt.

Några aspekter som inte diskuteras i artikeln är transporterna: varför skall mjölkprodukter skickas runt halva jordklotet när de lika väl kan produceras lokalt? En annan sak är att kor inte bara producerar mjölk utan också nyttig spillning för gödsel och hudar och andra användbara kroppsdelar. Och de behöver man ju inte skicka runt halva Jorden heller för att hålla europeiska bönder på gott humör.

"Frivilligorganisationer ett hot mot u-länderna"

De är fascinerande, det där buset i regeringen. Nu är det Ewa Björling, handelsminister, som är i farten på Dagens Nyheters debattsida angående frihandelsavtalet mellan EU och många länder i Tredje världen (jag har skrivit om Afrikadelen här tidigare).

Vad är EU då? Kom ihåg att kärnan i EU är en samling halvskumma kolonialister som ibland drog sig ur kolonierna mer eller mindre godvilligt, men ibland handgripligen måste kastas ut till ett oerhört mänskligt pris. Och när den gamla kolonialismen gick i graven fick vi snart ett nytt begrepp: nykolonialism.

Och vilka är "frivilligorganisationerna" som skulle hota u-länderna genom att inte köpa frihandelsteorierna rakt av? Ministern anger Oxfam, Forum Syd och Afrikagrupperna. Oxfam vet jag inte mycket om men Forum Syd innehåller välmeriterade organisationer som Naturskyddsföreningen och Rädda Barnen, och Afrikagrupperna har stolta traditioner sedan kampen mot apartheid i Sydafrika och befrielsekrigen i de portugisiska kolonierna. Minister Björling och hennes kollegor har knappast den typen av meriter. Och efter att ha läst den här tiraden ger jag inte mycket för ministern som främjare av utveckling:

Om det är något som historien lärt oss är det nämligen att mer handel och en större öppenhet mot omvärlden är något helt centralt för länder som vill bygga upp sitt eget välstånd.

Om det är något som man bör lära sig av "historien" - i detta fall får vi anta att det rör sig om utrikeshandelns historia - är att ju ojämlikare de handlande parterna är, desto större är risken att de kommer att bli ännu ojämlikare av handelsutbytet om inte lämpliga korrigeringar görs. Den fattigare parten kan ha tur och sitta på en åtråvärd råvara (och vara stark nog att försvara den mot direkt ockupation av utomstående) eller ha möjligheter att bygga sin egen ekonomi bakom tullmurar för att ge den möjlighet att fungera i konkurrensen. Är det ett land med rätt få råvaror och en lågt utvecklad ekonomi är det i underläge redan från början och kommer förmodligen att fortsätta att vara det.

Björling och hennes kompisar saknar helt enkelt en viktig sak, nämligen trovärdighet. Frågan är hur mycket moral de har, eller om den också saknas. Även om ministern verkar snyggt uppklädd på bilden i papperstidningen känns det hela ganska sjaskigt.

Frihandelns pris - EU och Afrika, del II

Igår skrev jag om handelsavtalet mellan EU och Afrika som verkar vara en ledsam historia. Dagens Nyheter skriver om det idag igen, men artikeln hittar jag inte på nätet.

Jag var på ett möte arrangerat av Naturskyddsföreningen i förmiddags och lyssnade till en afrikansk forskare, Medicine Masilwa, som pratade om förhandlingarna mellan Afrika och EU. - Och kom ihåg: Sverige är med i EU, så om EU-kommissionen gör något fult kan Sverige inte bara smita undan och låtsas som det inte angår oss.

Att de frihandelsteorier som ofta åberopas i de här fallen bara är skräp skrev jag om igår - om frihandel skall leda till utveckling måste antingen alla inblandade vara någorlunda jämstarka, alternativt att svagare deltagare skyddas. Det förefaller som om inget av detta finns på EU:s dagordning. Och då luktar det inte bara översitteri och plundring, i förlängning är det nya mänskliga katastrofer i massomfattning som tvingas fram.

Visserligen ger EU stöd till Afrika, men dels används stödet som ett hot ("gör som vi vill, annars blir det inget") eller också är det så svårt att få ut att fonderna inte utnyttjas så mycket som var meningen. "Det är lättare att dra ut en lejontand än att få EU-stöd" som Masilwe sa.

Kärnan i EU består av gamla kolonialister, och man har framgångsrikt lyckats med den koloniala taktiken att splittra de afrikanska staterna, att dessutom hålla det civila samhället utanför och sedan fått smärre grupper av stater att skriva på interimsavtal. Då blir det svårare för de mer hårdnackade att stå emot. Enade skulle de kunna hålla emot rätt bra, men splittras de upp i mindre grupper blir de som flugviktare som skall försöka tampas med en tungviktsboxare. - Masilwe anklagade EU för att förhandla i ond tro.

EU har den ekonomiska och politiska makten, har den bästa informationen, och man tar till och med fram de underlag som förhandlingarna grundar sig på! Ett land som Malawi vet inte ens hur många jordbrukare man har. Dessutom har EU som nämnts u-hjälpen som en piska.

Vad EU vill tvinga igenom är helt enkelt att ha Afrika som en leverantör av råvaror, födoämnen och mineraler. Några länder är köttproducenter, som Namibia och Botswana: Masilwe undrade varför man inte kan vidareförädla köttet till korv exempelvis (eller kanske bygga en egen rymdindustri inom några årtionden).

Officiellt är naturligtvis afrikanerna inte förbjudna att konkurrera på alla områden, men även ganska ordinär nationalekonomisk teori borde visa att en ohämmad konkurrens från Europa kommer att hindra uppbygget av egna industrier. De kvävs redan i början, de hinner aldrig bygga upp en egen styrka innan de är utslagna. På 1800-talet visste man det här i Tyskland och USA och såg till att hålla tullarna uppe för att skydda sig mot den äldre och mäktigare engelska industrin - infant industry talade man om. Men afrikanerna skall inte tillåtas upprepa detta!

Sverige var faktiskt i en liknande situation i början av 1700-talet, vilket gjorde vårt gamle geni Christoffer Polhem rasande. Han påpekade att Sverige utplundrades genom att vi sålde våra råvaror (som koppar) billigt till holländarna som gjorde en vidareförädling (kanske till kopparkastruller) som de sedan sålde dyrt tillbaka. Sverige kunde slingra sig ur den där låsningen efter mitten av 1800-talet, men då fanns det inte något EU som kunde slå ner oss, som det sker med Afrika idag.

Förutom EU ligger Världsbanken och liknande organisationer efter de afrikanska staterna, vilket har lett till nedskärningar i den offentliga servicen. När nu offentligt finansierade skolor skärs ned, samtidigt som folket själv riskerar att inte kunna bidra med finansieringen (som jag skrev om igår), hur skall man då kunna säkra en utveckling? Kunskaper behövs för utveckling men i förlängningen av dessa handelsavtal kan man se hur i stället miljoner småbönder ruineras och går mot storstäderna som ekonomiska flyktingar. Och hur går det med skolväsendet där? En del försöker väl ta sig till Europa också och bidrar till den permanenta flyktingkatastrofen vid Medelhavet. De flesta blir kvar i en världsslum som snart omfattar över en miljard människor.

I de gamla industriländerna kunde landsbygdens överskottsbefolkning sugas upp av fabriker och andra näringar, men idag blir det mycket svårare att upprepa den bravaden. Det behövs en del folk för råvaruframställning, transporter och liknande, alltså tjänster som är knutna till exporten. Man får anta att detta blir som små öar av relativt välstånd i ett hav av fattigdom. Även de fattiga måste dock leva, och det är inte säkert att alla håller sig borta från brottslighet, knarkhandel och liknande. Eller om det övergår till en långvarig urban krigföring. Det finns ju folk som tror det, vilket jag skrivit om tidigare. Naturligtvis kommer EU att hålla sig med ett antal mutbara lokala politiker och militärer som skall vaka över säkerheten för Europas handel och investeringar.

Med andra ord: för en anständigare värld bör man hålla noggrann koll på vad EU har för sig. Att Naturskyddsföreningen höll i det här arrangemanget visar att naturskyddet idag är globalt och kommer in i nästan vilka frågor som helst. Ett välmående lokalt afrikanskt jordbruk som kan producera uthålligt och klimatvänligt är en förutsättning också för vår framtid

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.