De bara dör bort

Nu var det ett dödsfall igen. Det är ett tecken på livets nedgång och fall när man noterar att folk som i det närmaste är ens generationskamrater lägger näsan i vädret. HuffPost rapporterar att Mitch Mitchell är död. Han bankade på trummor i Jimi Hendrix' band. "Naturlig" död verkar det.

Jag såg dem en gång på konserthuset i Stockholm och han (Mitchell) lämnade inte något outplånligt intryck. Det är väl sällan trummisar gör det, de skall ju sitta i bakgrunden och hålla takten. Jag har sett synpunkten att Jimi H hade kunnat göra bättre saker med ett bättre band. Har ingen aning om det stämmer. Vi vet ju bara vad han gjorde med de människor han hade omkring sig. Och en del av det förtjänar att minnas och bevaras (och annat kan man väl saklöst glömma).

Jaja, de bara dör bort, ens ungdoms stjärnor ... .

John "Mitch" Mitchell till höger. Till vänster Noel Redding som spelade bas och som har varit död några år och i mitten Jimi själv som dog inte långt efter att jag såg bandet spela. Sic transit gloria mundi!

Jimi Hendrix - Voodoo Child

Den här inspelningen lär vara gjord på Konserthuset. Undrar om det var den spelningen där jag satt i publiken? Det var Jimi Hendrix' sista spelning i Sverige jag var med om (eller senaste, om han mot förmodan skulle stiga upp från de döda mästarnas sällskap). Måste säga att Jimi, även om han verkade lite trött, gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än dundergudarna i Led Zeppelin eller de mystiska gossarna i Jethro Tull. - Ja, det var tider det!

Sextiotalet utan nostalgi

I Expressen ("Excessen, tidningen som är ding" som det stod i gamla MAD, en lätt förändring av Expressens dåtida slogan "tidningen med sting") idag står det minsann om sextiotalet. Det har kommit en TV-serie om denna gyllene tid nämligen.

Därvid har man grävt fram en relik från detta årtionde: Bob Lander från the Spotnicks (som jag skrivit om tidigare) hade minsann jammat med Jimi Hendrix på någon klubb i Göteborg. Det har inte jag, men jag var på Konserthuset i Stockholm sista gången Jimi spelade här. Han gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än übermenschfigurerna i Led Zeppelin, för övrigt. Efter att ha lyssnat till LZ (också på Konserthuset) var jag halvdöv i ett par dagar. Bob Lander spelade kompgitarr i Spotnicks och sjöng (fast han var väl ingen storsångare direkt). Här är en bild jag knyckte från Expressen. Som synes var det välputsade pojkar i dåtiden popbransch. Men är det ett spotnicksfoto? - killen har ju inte den berömda rymddräkten på sig:

Jag vet inte om jag skall se den där serien, jag är å ena sidan mycket intresserad av historia men å andra sidan inte särskilt nostalgisk. Även om man nu helst skall vara det när man råkade vara 18 år 1968, verkar somliga tycka. Angående sextiotalet så var det för övrigt en sjuhelsickes skillnad på läget 1961 och 1969, den verkliga skiljelinjen går ungefär vid 1965 och sedan fortsatte det kanske ett årtionde framåt. Varför? Kanske bland annat för att de som fötts omkring 1945 nu höll på att bli vuxna, och de blev vuxna i en tid när man lämnade skolan och fortfarande utan större problem kunde kliva ut i arbetslivet och ta del av det växande välståndet. Det fanns skäl att vara optimistiska (trots lite småskit i bakgrunden i form av kärnvapenhot). Idag är ju läget mer splittrat, med kriser på alla håll och kanter, och fan vet om vi kan klara av det! Ändå skulle jag hellre vilja gräva ner mig i en positiv framtid än i ett förflutet där det är lätt att glömma de regniga dagarna.