Kapitalismens nio liv

Här är en artikel, författad av George Chabert, som finns på Pål Steigans blogg och som jag försvenskat. Den knyter ihop ett antal stora rörelsen i samtiden, från 1960-talet och framåt. Det finns en del tankar om artikeln, men jag avstår från att lägga fram dem nu. Bara detta: om kapitalismen har nio liv, så har den inte tio ... och hur många av sina liv har den hittills gjort av med?

Är det så här utsikten mot globalkapitalismens nya sköna värld ser ut?

Kapitalismens nio liv, av George Chabert

Kapitalismens överlevnadsförmåga är enastående. Det som inte dödar den gör den bara starkare. Det som den antikapitalistiska studentrörelsen 1968 i grunden uppnådde, var att försvaga de sista skansarna mot kapitalismen. De trodde att de bekämpade den kapitalistiska ordningen, men det var snarare det motsatta. ”Det är förbjudet att förbjuda”; ”Njut utan hinder”; ”Allt – genast!”. Aldrig tidigare hade man så klart uttryckt det växande konsumtionssamhällets heligaste lagar! Som Milan Kundera sa: Studenterna var ”kapitalets omedvetna samarbetspartners”.

Denna önskan om frigörelse från moralens kedjor skulle visa sig mycket bättre tillsammans med kapitalismens krav än med samhällenas traditionella normativa ramar. I dag har denna utveckling tagit ännu ett steg: ”Självklart kan en mor vara far”, förkunnade den franska ministern för solidaritet och hälsa. Vänstersidans politiker – som nu har nya sociala rättigheter som sina främsta kännetecken – argumenterar för ”fler-föräldraskap” och ”transföräldraskap”, och obegränsad rätt att välja könstillhörighet. Vi kan vänta oss att folk i allmänhet i likställdhetens namn komma att kunna få nytta av behandlingar som idag gör det möjligt att förvandla en kvinna till far, och en man till mor. Kvinnor kan snart slippa att föda barn själva – på bekostnad av både kropp och karriär – genom att hyra en fattig kvinnas livmoder, och då helst med statligt stöd.

Konsumtionskapitalismen utnyttjar kravet på frihet till att avskaffa institutionella och kulturella hinder för att utvidga konsumtionssamhället till ständigt nya områden. Allt som av naturen var gratis stämplas med ett varumärke och blir till varor att sälja. Vattnet fylls på flaskor och säljs, och luften köps för miljarder i form av CO2-kvoter.

Det studentfesten 1968 och dagens ”transrevolution” gör med de traditionella samhällena kommer en storstilad invandring till Europa att göra med nationerna. Europas nationer, som i flera århundraden har definierat de mänskliga gemenskaperna, hindrar med sina tullavgifter och säregna lagar och regler den globala marknaden, och måste avvecklas i en eller annan eurozon. Allt som begränsar tillväxten måste avlägsnas, för inget skall kunna hindra fri flytt av kapital, varor och människor. Migranterna, som de västliga makterna massproducerar med sina upprepade militära interventioner, har flera viktiga funktioner. En sak är att migranterna försvagar den reglerade arbetsmarknaden och gör det omöjligt att upprätthålla välfärdsstatens kostsamma stödanordningar. Men det viktigaste är att de gör landets ursprungliga medborgare till migranter i sitt eget land. Som Kung Harald uttryckte det: ”Norrmän har också invandrat från Afghanistan, Pakistan och Polen, Sverige, Somalia och Syrien.” När alla är norrmän är ingen norrman.

Ingenting kan nu hindra kapitalismens frammarsch. Samhällena bryts ned till lösa gemenskaper av individer. Försvagandet av nationell sammanhållning leder till våldsammare samfund. I Frankrike lever polisen i ständig fruktan varenda vecka för attacker ur bakhåll. Myndigheterna är maktlösa, och medborgarna i gemen känner sig otrygga. De välmående skyddar sig i egna stadsdelar. Politik reduceras till kompromisser med minoritetens inbördes motstridiga ultimata, medan marknadskrafterna dryftar ekonomins spelregler.

Europa har överlåtit stora delar av den produktiva ekonomin till industriländer i Asien. Tillväxt mäts nu med utbyggnad av infrastruktur som hus, vägar, skolor, sociala tjänster och handel, alltså med allt det som utgör den passiva ekonomin. Den exponentiella demografiska tillväxt som följer avskaffande av nationella gränser och är nedtecknade i internationella avtal omöjliggör varje tanke på mindre tillväxt eller så kallad grön tillväxt. En taleskvinna för franska regeringen säger det rent ut: ”Vårt land kommer under åren framöver otvivelaktigt att konfronteras med massiva rörelser i befolkningen.”

Den påstådda ”äldrevågen” är mycket mindre problematisk än den växande ”invandrarvågen”. Investeringarna i den passiva ekonomin, finansierad med lån på den internationella lånemarknaden, kväver med pengar maktlösa stater på ruinens brant. De mäktiga finansaktörerna kan råda ohindrade: Som EU-byråkraten Günther Oettinger sa: ”Marknaden kommer att lära italienarna att rösta rätt.” Välståndet för ett fåtal kommer nu att nå nya historiska höjder: under 2018 bodde det i Frankrike, enligt den statliga statistikbyrån Insee, 9,3 miljoner under fattigdomsgränsen, medan de rikas förmögenheter ökade med 60%. Vi kan lugnt med den amerikanske filosofen Fredric Jameson dra slutsatsen: ”Det är nu lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens slut.”

”Ny ung vänster” (?)

”Ny ung vänster” skriver DN i ledaren, utan att ens tillfoga ett frågetecken. Några studerande ungdomar verkar inte riktigt lita på att Alliansens väg till lyckan bär. Man verkar vara oroade av detta på ledaravdelningen i Marieberg – kan det möjligen bli tvunget att vända kappan efter vinden också? Men det är svårare att göra numera när en svärm ilskna bloggare med tillgång till nätets alla sökmöjligheter kan plocka fram vad kappvändarna skrev förra veckan eller förra året och vända emot dem.

Ledaroraklet skriver:

Alliansregeringen kan därför vara i färd med att avfärda en hel generation som i grunden har borgerliga värderingar - individ, frihet, rörlighet - och därmed mista de politiker som ska ta vid efter herrarna Borg och Björklund. Därmed kan de öppna för just den vänstervåg som alla 68-nostalgiker drömmer om.

För den som har läst ”den unge Marx”, de skrifter som han och Engels författade under mitten av 1840-talet, är det tydligt att ” individ, frihet, rörlighet” spelade en inte oväsentlig roll i den radikala kritiken såväl av det nedgångna konservativa feodala Tyskland som det uppstigande råkapitalistiska manchesterliberala England. Där finns öppningar för vänstern idag att gå in och slå mot liberalerna på deras eget fält. Det skulle dock underlätta om dagens vänster inte vore så förbannat okunnig om sin egen rörelses grundläggande principer.

Vidare kan man påpeka att det knappast är personliga brister som gör att Alliansregeringen tappat greppet i exempelvis FRA-affären eller att frågan om Lissabonfördraget sköts på ett så uppenbart odemokratiskt sätt. De här bristerna delas av ett helt skikt av politiker över hela Europa. En del av dem kallar sig till och med socialister. Det är ett skikt av människor som inte förefaller vara i takt med den allmänna samhällsutvecklingen längre. Inte undra på att en massa folk inte är så roade.

Själv är jag inte särskilt nostalgisk av mig, men nog tycker jag att tiden omkring 1970 var oerhört spännande. Många som var unga på den tiden har sin referenspunkt där, på samma sätt som deras föräldrar hade sina referenspunkter några årtionden tidigare. Historien upprepar sig dock aldrig rakt upp och ned. Om den gjorde det skulle det knappast finnas behov av historieskrivning. Man kunde använda kopiepapper helt enkelt. Men så är det inte. Förhållanden ändras hela tiden. 1968 hör till historien - någon repris kommer inte att ges. Vi lever i en annan värld. Enormt mycket har ändrats. Det finns tankar och idéer från den tiden som man kan ta upp och gå vidare med, men grunden för dagens politik måste vara dagens samhälle och vad vi vill göra med morgondagens. Det utesluter inte alla möjliga sorters uppror och omvälvningar, men de kommer att se annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Även om folk går omkring med Che-tröjor är det inte hans metoder som är så gångbara längre (däremot hans anda av motstånd mot det onda imperiet).

De flerfaldiga kriser som pågår i dag är inte förmånliga för nyliberalerna i Alliansen. En massa ungdomar drar öronen åt sig. Däremot har vi en värld som jag tror allt bättre uppfyller kraven för systemförändring. Marx skissade i grova drag upp en modell för detta. Akuta motsättningar mellan olika delar av samhällskroppen, och de materiella möjligheterna till stora förändringar, gör att en radikal rörelse borde ha stora möjligheter att samla såväl studenter som andra runt spännande visioner för framtiden. Om nu vänstern orkar hugga tag i den möjligheten ... men jag är faktiskt lite skeptisk på den punkten. 68-vänstern gick i stor utsträckning utanför de etablerade partierna eftersom de inte hängde med i utvecklingen. Kanske samma sak får hända igen, och att 68 upprepas på det sättet?

Skall man vara nostalgisk nu då?

Rubriken är en retorisk fråga, alltså en fråga som den frågande själv svarar på. Mitt svar är NÄ!

Det handlar naturligtvis om 1968. Den som var i övre tonåren då kunde naturligtvis inte undgå att ta intryck av dessa stormiga år. Men så förbaskat entydigt revolutionärt var det inte, det fanns ju reaktionärer också. Plus en massa folk som inte fattade vad som hände, bara att det var något som hände, och att luften för en tid blev lite lättare att andas innan frihetens dörr åter sparkades igen. För att få lite perspektiv på saken: den ungdom som kom i rörelse 68 var i stort sett född på 1940-talet. Föräldragenerationen var född på 1910-talet och hade alltså formats omkring 1920 av en ännu äldre generation från 1870-1880-talen. Fundera lite på hur ett land som Sverige hann ändras mellan 1900 och 1970, och vad det kunde göra med människorna här! Fundera också på hur mycket tankegods från det förindustriella samhället som ännu hängde kvar in i de expansiva "gyllene åren" (som började ta slut i slutet av 60-talet)!

Det här är också sextiotalet - flower power med Thore Skogman.

Jag känner mig inte särskilt nostalgisk just för 1968. Jag såg nyss några musikvideos från den tiden ungefär (via inlägg hos bloggaren C-logg) och blev ännu mindre nostalgisk. Det var mycket skräp förr också. - Det räcker med att konstatera att året existerade och att några historiskt viktiga saker hände just då. Jag var inte med om någon kårhusockupation. Däremot gick jag förbi utanför och tittade. Eventuellt hängde en röd fana ut genom ett fönster och någon polis stod vid avspärrningarna och hängde medan några människor diskuterade. Någon var upprörd för att någon annan fått tvåhundratusen för forskning om gamla spannmålsmått. Multiplicera med sex eller sju för att komma fram till vad 200.000 kronor 1968 motsvarar i dagens penningvärde.

Inte var jag med om några demonstrationer heller. Jag satt väl mest och läste och försökte sätta mig in i vad som hände världen runt, men det hade jag ju gjort i bortåt tio års tid vid det laget. Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en ... .

I själva verket hände mycket både före och efter 1968. 1967 exempelvis, med militärkuppen i Grekland. Och med ens fanns det TVÅ öppna diktaturer som medlemmar i NATO. Den gamla förkrigsdiktaturen i Portugal var ju en av NATO:s grundare - så mycket var pratet om försvar av demokratin värt!. Att ett flertal grundare var koloniala förtryckare brukar också glömmas bort, men det var den sortens folk som satt i ledningen i flera stater i Europa, och i USA, när den stora explosionen kom 1968.

"Pragvåren" 1968 glöms ibland i det här sammanhanget, men liksom Ungern 1956 torde den ha skapat svåra olustkänslor hos ledarna i väst. En folkligt stödd socialism mitt i Europa var vad man minst av allt ville ha, och den sovjetiska invasionen torde ha varit välkommen. När man talar om följderna av 68 är solidaritetsrörelserna en viktig aspekt, och jag skrev för länge sedan en bloggpost just om solidaritetsrörelsen för Tjeckoslovakien. Borgarna vill nog inte minnas den heller. Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre.

Den första mikroprocessorn, utsläppt i frihet från Intel 1971. Och så började den omvälvning som ledde fram till att jag kan sitta och skriva det här ...

TV hade slagit igenom i Sverige i början av sextiotalet. Vi drogs allt djupare in i mediesamhället, det som jag kallat "McLuhan-sfären". Världen trampade in i våra hem på ett tydligare sätt än tidigare. Ännu var det inte riktigt McLuhans "globala by", men man kunde se dess konturer vid horisonten. Ett par år efter 1968 presenterades den första mikroprocessorn, och resten är, som man säger, historia. 1968 års aktivist fick veva fram sina flygblad ur en slaskig stencilapparat eller hade i bästa fall tillgång till en hygglig offset-press. Vilka resurser som finns idag, och vilken räckvidd de har, det vet vi. Dagens motsvarigheter till FNL har naturligtvis en snygg hemsida på nätet.

Att vara medveten om historien är en sak, att vägra att gräva ned sig och behärskas av den är en annan - det är väl därför en del knäppisar tycker jag är "historielös". Men det struntar jag i. Leve parollen: "Vägra falsk nostalgi!"

Sextiotalet utan nostalgi

I Expressen ("Excessen, tidningen som är ding" som det stod i gamla MAD, en lätt förändring av Expressens dåtida slogan "tidningen med sting") idag står det minsann om sextiotalet. Det har kommit en TV-serie om denna gyllene tid nämligen.

Därvid har man grävt fram en relik från detta årtionde: Bob Lander från the Spotnicks (som jag skrivit om tidigare) hade minsann jammat med Jimi Hendrix på någon klubb i Göteborg. Det har inte jag, men jag var på Konserthuset i Stockholm sista gången Jimi spelade här. Han gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än übermenschfigurerna i Led Zeppelin, för övrigt. Efter att ha lyssnat till LZ (också på Konserthuset) var jag halvdöv i ett par dagar. Bob Lander spelade kompgitarr i Spotnicks och sjöng (fast han var väl ingen storsångare direkt). Här är en bild jag knyckte från Expressen. Som synes var det välputsade pojkar i dåtiden popbransch. Men är det ett spotnicksfoto? - killen har ju inte den berömda rymddräkten på sig:

Jag vet inte om jag skall se den där serien, jag är å ena sidan mycket intresserad av historia men å andra sidan inte särskilt nostalgisk. Även om man nu helst skall vara det när man råkade vara 18 år 1968, verkar somliga tycka. Angående sextiotalet så var det för övrigt en sjuhelsickes skillnad på läget 1961 och 1969, den verkliga skiljelinjen går ungefär vid 1965 och sedan fortsatte det kanske ett årtionde framåt. Varför? Kanske bland annat för att de som fötts omkring 1945 nu höll på att bli vuxna, och de blev vuxna i en tid när man lämnade skolan och fortfarande utan större problem kunde kliva ut i arbetslivet och ta del av det växande välståndet. Det fanns skäl att vara optimistiska (trots lite småskit i bakgrunden i form av kärnvapenhot). Idag är ju läget mer splittrat, med kriser på alla håll och kanter, och fan vet om vi kan klara av det! Ändå skulle jag hellre vilja gräva ner mig i en positiv framtid än i ett förflutet där det är lätt att glömma de regniga dagarna.