Bob Lander borta

Jag lägger in en film med gamla Spotnicks. Läste nyss att Bob Lander, mittengubben i uppställningen i filmen, dog för några dagar sedan. Bob (eller Robert Starander som han hette civilt) gällde som kompgitarrist och sångare. Låten nedan innehåller dock ingen sång, vilket kanske inte gör så mycket. Sången var nog aldrig Spotnicks-killarnas starka sida. Men deras Amapola var häftig för sin tid ...

Nåväl, då kan vi säga att en av Sveriges mest långlivade och märkliga och underskattade musikgrupper är borta. Men musiken finns ju kvar, som Amapola:

En till borta ...

Från Sveriges Radios hemsida

Ja, de gamla namnen går bort till skuggorna. De som var stora när man var barn och ung - nu försvinner de en efter en. Det händer värre saker i världen idag, men nu har Bosse Winberg, flyhänte gitarristen i göteborgska The Spotnicks, gått ur tiden, 80 år gammal. Och basisten Björn Thelin dog för flera år sedan. Bob Lander lever ännu. - Jo, det blir tommare i ens rymd.

Jag började titta på ett klipp från nyligen där Bo&Bob spelar tillsammans men bröt ganska snart - det var för sorgligt. När det gäller stora artister är det inte alltid deras prestationer som gamlingar som man minns. Jag minns hellre exempelvis LP:n nedan. Det kan vara en av mina första LP-plattor. En sådan kostade nog inte mer än 25 bagis när jag var barn.

Spotnicks "raketman", homofobslakt, rasism - sommarpladder

Så här under sommaren när ändå väl nästan ingen orkar läsa bloggar kan man väl häva ur sig lite vad som helst. Här är en länk till en sajt som väl gör alla som blir vansinniga av ryska sajter helt vansinniga ("Putin, Putin, elände, elände!). Närmare bestämt en länk till ett kulturinslag som visade några text- och melodivarianter på en känd sång från vår stora granne i öster. Jag kände inte igen den ryska titeln, men när jag startade en video kändes musiken igen direkt.

Vet inte när jag hörde melodin första gången, men det kan ha varit under tidigt 1960-tal och i ett inte ryskt, men göteborgskt sammanhang. Kolla på den här fina filmen från den tiden. The Spotnicks framför något som de gav titeln "Rocket man". Det är samma! För övrigt hade spotnicksgrabbarna från Göteborg flera ryska låtar på sin repertoar. Den härliga "Karelia", samt "Valentina" som var en hyllning till den första kvinnliga kosmonauten. Det kan ha funnits fler, men minnet sviker mig. Och själva namnet "Spotnicks" låter ju väldigt likt det ryska "sputnik".


Hade detta varit möjligt idag, kan svenska artister ta upp ryska teman utan att moralpanik ("putintroll!") och skrik om bojkott  utbryter?

Några snillen i sverigedemokraterna har kommit på att ordna en pride-parad i invandrarområdena i norra Stockholm. Detta för att ge homofoba muslimer en näsknäpp. Jag utgår från att sd:s tidigare kärntrupper inte är särskilt pride-positiva, men ur partistrategisk synpunkt är det smartare idag att peka ut muslimer som ett hot även mot homo6uella. Om paraden blir av kan man ju undra, men vissa mål har sd redan uppnått: förutom att få uppmärksamhet så har man lurat in delar av HBTQ-etablissemanget i en fälla där dessa, för att visa hur illa de tycker om sd, måste uttrycka sig på ett sätt så att de verkar stå på muslim-homofobernas sida.

Åter till musiktemat: jag minns en låt (dock inte titel eller "artister", annat än att de är svenskar) som för några månader sedan vevades mycket på radion, där det bland annat pratades om att "slakta homofober". Här finns väl jättechansen, om nu "artisterna" menar allvar. Medan paraden går genom Järvas betongkvarter kan de ju spana in eventuella homofobiska motdemonstranter, och med några eleganta knivhugg slakta dem. Det finns ju redan instruktionsfilmer från IS på nätet hur detta görs.

Avslutningen på detta sommarpladder går inte i musikens tema. Här är en länk till den fine norske bloggaren och gamle kommunisten Pål Steigan. Han håller även ett öga på Sverige, vilket kan behövas. Kanske särskilt vad det gäller Malmö. För några år sedan fanns det någon maoist i Malmö som trodde att sprängningarna på något sätt hade med arbetarklassens motstånd att göra. Själv gissade jag att det var kriminella eller ligister som var i farten. Det gör jag fortfarande. Det är för uppenbart att det är ligor som spränger och skjuter för att man skall kunna hävda något annat.

Det finns maoister i Stockholm numera också. Någon/några av dem tycker att jag är rasist. De är så koncentrerade på klasskampen att de inte vill upptäcka att det finns mycket olämpliga personer bland de som kommer till Sverige, och då blir jag rasist i deras föreställningsvärld. Olämpliga personer som definitivt inte kommer att spela någon positiv roll i klasskampen. En del av dem är muslimer, en del har andra tillhörigheter, men de kan faktiskt grupperas och pekas ut utan att man är rasist. Att inte ta itu med den saken är att sätta en stor fet kniv i ryggen på klasskampen, att ställa upp på klassfiendens sida.

Konstigt förresten, här får sd poänger i gycklandet igen. Partiet kan driva med vänstertanter/feminister som ömmar för att patriarkatgubbar- och slynglar utan minsta feministsympatier skall släppas in i Sverige. (Jag har också stött på några tokkärringar som ansåg att det var "misstänkliggörande" att försöka ta reda på vad så kallade papperslösa flyktingar har för bakgrund egentligen.) Sd kan driva med vänstern som vill att tänkbara mördartyper som hatar den ateistiska vänstern skall släppas in i Sverige (just den vinklingen har jag inte hört, men om sd läser det här så bjuder jag på den!). Sd kan driva med ett rättsväsende som tillåter att vissa personer tar sig nästan vilka friheter som helst, medan andra åker dit stenhårt vid minsta överträdelse. (Tänk på mannen i Nyköping som på nätet kritiserade böneutrop/skrik på morgonen och åtalades för hets mot folkgrupp, medan den beväpnade lynchmobb som försökte få tag på honom inte åtalades för olaga hot, resande av livsfarligt vapen etc.)  Och, som jag påpekade ovan, sd kan driva med HBTQ-personer som i sin skitnödiga ängslan att vara anti-sd själva ramlar in i anti-HBTQ-lägret.

Nu återgår bloggen till sommardvalan.

----

Komplettering: det är några tomtar som kallar sig 'Movits! ft. Maskinen' och framför kompositionen 'Limousin', och där hävdar de att de vill "slakta homofober i kronologisk ordning". Kronologisk? Märkligt uttryck. Frånsett det, är det ok om jag offentligt hävdar att jag vill "slakta hiphop-tomtar i kronologisk ordning"? Eller ens i "alfabetisk ordning"?

Da'n före doppareda'n

Ja, hallå, det är dax att vakna till därute i stugorna - imorgon den 24 (om bara fyra månader) är det doppareda'n! Jag har redan parerat för detta faktum genom att slå in ett antal julklappar som nu ligger i ett hörn i avvaktan på leverans. Därmed är större delen av årets julförberedelser avverkade.

- Och varför denna brådska? månne någon undrar. Då kan jag svara: - Sinnesfrid! Tänk vad skönt att kunna vegetera sig genom resten av hösten och vintern fram till jul utan att bry sig om den allt tidigare julskyltningen, att inte behöva ge sig ut i den hysteriska julhandeln. Man kan lugnt invänta ett litet trevligt julbord med diverse godsaker, och kanske då och då titta ut mot julnatten och möjligen nedfallande flingor.

I övrigt ägnar jag en del tid åt att spela över de gamla vinylplattorna (och faktiskt några 78-or också) till datorn. Min första platta köpte jag lite före mitten av 60-talet. Antagligen var det en Spotnicks-LP men jag är inte säker på vilken. Jag har för mig jag har skrivit tidigare att det inte är så konstigt att vinylplattorna har trängts undan av nyare media. Skrap och hack och klick och elände. CD:n har ju både fördelar och nackdelar, pluttigt format tycker en del, men den blir inte sliten på samma sätt som en vinylare (man får undvika att tumma för mycket på spelytan naturligtvis). Samtidigt är CD:n kanske på utgående, och jag tycker det är bättre att lägga överspelningarna direkt på hårddisken.

Jag minns inte när jag slutade köpa LP och gick över till CD, men det bör väl ha varit i mitten av 80-talet ungefär. Och när man sitter och spelar över samlingen finns det anledning att fundera över skivval och musikaffärer. Det fanns ju flera stora ställen nere i centrala Stockholm. Ett av de intressantare kanske var Nordiska Musikförlaget. I dess lokaler är det numera skoaffär - den ligger alldeles ovanför trapporna från Drottninggatan ner till "Plattan" på Sergels torg. Där köpte jag såväl klassisk som annan musik. Det var hos Nordiska Musikförlaget som jag hittade utgåvor från det grönländska skivbolaget ULO. Det verkar fortfarande finnas kvar och är specialiserat på inuitisk musik. "Ulo" är en kvinnokniv har jag lärt mig. Där fanns hela registret från rock (ofta melodisk) till gammeldans och trumdans.

En annan som jag fyndade där var Henry Purcell, ytterligare en var The Clash. Frans Berwalds musik köpte jag i en stor box med fyra LP, liksom ett par kompletta operor av Händel. Det är trevligt med ställen där man kan göra oväntade upptäckter. En fördel med att stoppa in en opera i datorn är att det som tidigare fanns på exempelvis sex skivsidor nu kan läggas ihop till en lång fil. Man kan sitta och njuta utan att behöva rusa upp och mixtra med grammofonen stup i kvarten. Det är bra.

The Spotnicks - Amapola (live 1963)

När man snackar om "heavy beat" så är det en ganska relativ historia. Jag antar att en halvdöv death metal-diggare bara hör några diskreta plink när grabbarna i Spotnicks drar igång gamla Amapola, men i början av 60-talet var det här verkligen "heavy". På den tiden var man inte van vid berg av högtalare på scenen och en ljudvolym som slog knock-out på folk som vågade ställa sig i ljudvågens riktning.

Jag har för övrigt den gamla singeln här, i blå vinyl, inspelad på Karusell. Den bör ha kommit när jag var ungefär 12-13 år. Baksidan heter "I'm going home". Lyssna och njut, och titta på den fina koreografin också!

The Spotnicks - Johnny Guitar 1962

Ja hur tusan jag gjorde för att den här skulle halka ut i bloggen fattar jag inte riktigt ännu, men för er som vill se att det var bättre förr så säger jag bara: kolla in Spotnicksgrabbarna 1962. För de som undrar är det just dom som rör sig inne i det gråa diset. Det finns lite trådar här och där, och jag misstänker att producenten hade den ljusa idén att eftersom låter heter Johnny gitarrspelare så spänner vi upp lite trådar som kan ge tittarna en vision av gitarrsträngar! Smart!

Spotnicks!!

Sextiotalet utan nostalgi

I Expressen ("Excessen, tidningen som är ding" som det stod i gamla MAD, en lätt förändring av Expressens dåtida slogan "tidningen med sting") idag står det minsann om sextiotalet. Det har kommit en TV-serie om denna gyllene tid nämligen.

Därvid har man grävt fram en relik från detta årtionde: Bob Lander från the Spotnicks (som jag skrivit om tidigare) hade minsann jammat med Jimi Hendrix på någon klubb i Göteborg. Det har inte jag, men jag var på Konserthuset i Stockholm sista gången Jimi spelade här. Han gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än übermenschfigurerna i Led Zeppelin, för övrigt. Efter att ha lyssnat till LZ (också på Konserthuset) var jag halvdöv i ett par dagar. Bob Lander spelade kompgitarr i Spotnicks och sjöng (fast han var väl ingen storsångare direkt). Här är en bild jag knyckte från Expressen. Som synes var det välputsade pojkar i dåtiden popbransch. Men är det ett spotnicksfoto? - killen har ju inte den berömda rymddräkten på sig:

Jag vet inte om jag skall se den där serien, jag är å ena sidan mycket intresserad av historia men å andra sidan inte särskilt nostalgisk. Även om man nu helst skall vara det när man råkade vara 18 år 1968, verkar somliga tycka. Angående sextiotalet så var det för övrigt en sjuhelsickes skillnad på läget 1961 och 1969, den verkliga skiljelinjen går ungefär vid 1965 och sedan fortsatte det kanske ett årtionde framåt. Varför? Kanske bland annat för att de som fötts omkring 1945 nu höll på att bli vuxna, och de blev vuxna i en tid när man lämnade skolan och fortfarande utan större problem kunde kliva ut i arbetslivet och ta del av det växande välståndet. Det fanns skäl att vara optimistiska (trots lite småskit i bakgrunden i form av kärnvapenhot). Idag är ju läget mer splittrat, med kriser på alla håll och kanter, och fan vet om vi kan klara av det! Ändå skulle jag hellre vilja gräva ner mig i en positiv framtid än i ett förflutet där det är lätt att glömma de regniga dagarna.

The Spotnicks

Den klassiska LP:n Out-a Space från 1962. Jag har den!

Jag såg i DN i söndags att det fanns videos med The Spotnicks på YouTube. Och i sanning: mina gamla favoriter fanns där att beskåda (i tekniskt mindre njutbara upptagningar från tidigt 60-tal, men i alla fall ...). Det här är en del av vår musikhistoria som icke må förtigas. För de (töntar) som tror att det "svenska musikundret" är ett nytt påfund kan vi tala om att 1800-talet såg giganter som Kristina Nilsson och Jenny Lind. Och under det tidiga 1960-talet hade vi The Spotnicks, grabbarna från Göteborg som blev den första svenska popgruppen att slå internationellt. The Spotnicks' rötter går tillbaka till 1958, några av dem är fortfarande aktiva tycks det, och håller de igång lite till blir det femtioårsjubileum nästa år. Jag hittade en hemsida också.

Favoriter men inte idoler - jag har aldrig varit något för idoler. Däremot tillhör Bosse Winberg och hans gäng det stora bakgrundsbruset av intryck från alla håll och kanter som jag har i skallen bakom det ordinarie öronbruset. Det var häftigt när de brakade loss med Amapola. Idag låter det beskedligt, men i början av 60-talet ...! Deras version av Ol' Man River har alltid tyckts mig lustig - jämför Bob Landers lättviktiga baryton med Paul Robesons häftiga bas och upptäck skillnaden!

De där killarna föddes under 30-talet och växte upp och kom igång att spela under "guldåren" i slutet av 50-talet. Vi har en del folkhemshistoria i deras kringhistoria. Men också världshistoria. "Spotnicks "av sputnik, ryska för måne och satellit. Det var ju Sovjet som inledde Jordens "erövring av rymden" med Sputnik 1 år 1957. Sedan var de först med allt utom att placera en man på månen. Våra göteborgskillar spelade in en del låtar med ryskt ursprung, som Valentina (en hyllning till den första kvinnliga kosmonauten) eller Karelia som blev en stor hit i Japan. På någon platta finns också den jugoslaviska partisanmarschen Marsch na Drina. Plus andra stora och små, trevliga eller komplett ointressanta inspelningar.

En välförtjänt spark i häcken ...

... får Rolling Stones (och därmed deras publik väl?) i Aftonbladet idag. Uppenbarligen är jag inte av den nostalgiska typen eftersom jag tycker det mest verkar pinsamt att de drar runt år efter år utan att ha vett att lägga av. Snikna typer. Well, well, nästa gång Keith R stoppar i sig för mycket olämpliga preparat och tror att han är en apa och klättrar upp i en palm kanske det tar slut i alla fall.

Jo, jag kommer ihåg när Stones slog igenom genom att plagiera rythm'n blues från USA. Då hade Beatles redan kommit igång starkt (fast de var inga höjdare i början de heller). Eftersom Beatles slutade i tid har de kvar glorian. Det skulle bara ha varit pinsamt om det idag drog omkring ett Beatlesgäng bestående av Paul & Ringo, förstärkta med några yngre förmågor och drog gamla hits. Så har vi Dylan, och han har inte heller vett att sluta.

Vad händer om tio år? Kommer Mick Jagger att köra shower för halvlulliga pensionärer på Finlandsbåtarna? Jag är historiskt intresserad och har ett musikaliskt minne som sträcker sig ungefär till mitten av femtiotalet, men urskillningslös nostalgi vill jag inte förfalla till. Ge stenarna varsin spark i deras gamla häckar och lyssna istället på ... tja, vad skall vi hitta på som ändå är ungefär från den tiden? Kanske pre-Beatles-gitarrpop med Göteborgsgrabbarna i The Spotnicks? (Undrar om Bosse Winberg fortfarande är ute och spelar, förresten?)