Piff & Puff firar jul (rättare: krigar) med Kalle Anka

Tryck på bilden nedan, eller kör den här länken (med bättre bildkvalitet och några sekunder mer i början)  och fundera på vad Dag Sandahl skriver om filmen ifråga. Vi som är lite äldre minns med sorg hur TV för väldigt länge sedan rensade bort den bildande Disneyfilm där Kalle Anka och Piff & Puff hade krig runt julgranen. (Det där med "firar jul"är ju ett märkligt sätt att uttrycka det! När Sandahl skriver "julestrid" känns det närmare sanningen! )

Detta var naturligtvis ett svårt ingrepp som fick de sanna diggarna att vända ryggen åt TV:s disney-jul, men varför hände det? - Nu ordet över till pensionerade ölandsprelaten Sandahl, som egentligen skriver om en ny kyrkohandboks produktionsplågor, men illustrerar det hela med hjälp av den gamla våldsfilmen med Kalle och korrarna:

Vi som har varit med ett tag, minns inte bara teologer som uppträder först som tragedi och sedan som komedi. Vi minns också vår barndoms jular innan Kalle Anka kl 15 censurerades. Jag är sålunda så gammal att jag tydligt minns tiden före också. Klart och tydligt till och med. Jag var politiskt medveten när censuren av Kalle satte in. Det skedde när den US-amerikanska krigföringen i Vietnam började gå illa. ...

Det var denna amerikanska exportprodukt, Piff och Puff och Kalle i förberedelser för julfirandet, som illustrerade kriget i Vietnam. När det började gå illa, skulle förstås inte filmen, där de små ekorrarna tvingade den store till kapitulation, visas i oklippt skick. Tekniken var inte att ta bort filmen utan falsifikatet. Förändringar sker i små steg, folk ska inte märka. Filmen snöptes och blev utan budskap. Barnen skulle se ekorrar, en anka och lite nötter. Varför den ene ekorren skulle ha bandage om huvudet, förblev oklart. Vi som visste, kunde begripa. Inget stoppar folkens flodvåg. Vi går mot seger! Men vi lärde oss då och där att uppfatta det stora i de små förändringarna. Sådant sitter i.

Jo, det är sådant som kallas 'korvsnuttstaktik' alternativt 'osthyvelstaktik. I stället för att knycka hela korven eller osten i ett svep så tar de onda makterna en liten bit i taget. En liten bit är ju inget att bråka om, eller hur? Den är ju så liten så den knappt syns! - Men till slut finns det på sin höjd kvar en bit som är så liten att den knappt syns! Det kan man säga om många fenomen, du kanske kan komma på några själv.

Ett nytt upprop för Strindberg?

Sålunda skriver Olle Svenning i Aftonlövet idag:

Jag är Kristen, och jag är Socialist. Orden är August Strindbergs och de uttalades strax före hans död 1912.

Vi närmar oss alltså ett minnes- och dödsår för den sannolikt främste i den svenska kulturen, en av våra få verkligt betydande internationella kulturgestalter. Vår tids högerregering finner jubileet utan intresse. Inte en krona till Strindberg. Kanske följer ignoransen av att Strindberg mot slutet av sitt liv kallade sig socialist. En troligare förklaring kan lyda: Vi styrs för närvarande av den mest kulturfientliga regeringschef sedan, låt oss säga, Arvid Lindman. Fredrik Reinfeldt berättade om sina kulturella förväntningar inför jul: Jag ska se Kalle Anka och följa Magnus Uggla – det räcker.

Johan August Strindberg alltså, universalgeni och krångelputte i salig blandning. För tidigt respektive för sent ute med många av sina idéer.

Någonstans läste jag att Albert Engström var en av de få som aldrig upplevde en kraschad vänskap med August, vilket kanske berodde av att Albert inte alltid tog August på allvar utan kunde skratta åt tokerierna. Men bredvid tokerierna har vi ju det genialiska, och en prosa som är lika genomträngande som en välriktad vägbomb! August var inte överklassens man även om han försökte göra karriär. Hade han varit hovslink hade hans minne kanske varit mer intressant för överklassen, men det är tveksamt - är dagens överklass läskunnig?

Statsministern såg på Kalle Anka. Det är ett förbarnsligande som nog gamle August skulle ha satt satirkniven i med stor förtjusning! Statsministern är en lågkompetent pluddevutt. Men han företräder ju en borgerlighet som inte kan förväxlas med det äldre uttrycket "bildad borgerlighet". Kanske det har att göra med att den inte har framtiden för sig? En klass på uppåtgående kan vara vidsynt och nyfiken på världen. När det börjar gå utför (som det gör både med borgerligheten och dess vidhängande socialdemokratiska arbetarklass) är det inte så roligt längre. Då är det roligare med Kalle Anka (eller Anna A) än med nationalmonument som ännu bits trots att de dog för snart hundra år sedan!

Man kanske skulle ersätta statsministern med en satirminister, och ge jobbet till Robert Nyberg?

Svenning skriver:

Som av en händelse sammanfaller i tiden hundraårsminnet av Strindberg-fejden med årets båda prinsessbröllop, till vilka rikligt med offentliga medel gjorts tillgängliga.

Pengar finns, och prioriteringar finns också. I Alliansens vulgo-värld är prinsessbröllop viktigare än såväl minnet av en av våra största författare som epileptiker och cancersjuka som jagas till och över gravens rand av myndigheter som får sina instruktioner från densamma Allians. Det är medveten politik.

Själv kommer jag att försöka läsa om raden av volymer med Strindbergs verk. Somligt är väl mest att blada förbi, men annat verkligen inte. Det finns saker som tar tag i läsaren. Särskilt skulle jag vilja framhålla Strindbergs poesi som väl kommit lite i skymundan tror jag. Och det finns annat också: jag trodde uttrycket "virtuell verklighet" är något nytt från dataåldern, men August använde det när han skrev om teatern i början av 1900-talet.

Den värld vi lever i idag verkar mer och mer lik världen under årtiondet före Första världskriget. Och i just den världen levde och verkade August Strindberg. Det finns anledning att fundera på det!