Ett nytt upprop för Strindberg?

Sålunda skriver Olle Svenning i Aftonlövet idag:

Jag är Kristen, och jag är Socialist. Orden är August Strindbergs och de uttalades strax före hans död 1912.

Vi närmar oss alltså ett minnes- och dödsår för den sannolikt främste i den svenska kulturen, en av våra få verkligt betydande internationella kulturgestalter. Vår tids högerregering finner jubileet utan intresse. Inte en krona till Strindberg. Kanske följer ignoransen av att Strindberg mot slutet av sitt liv kallade sig socialist. En troligare förklaring kan lyda: Vi styrs för närvarande av den mest kulturfientliga regeringschef sedan, låt oss säga, Arvid Lindman. Fredrik Reinfeldt berättade om sina kulturella förväntningar inför jul: Jag ska se Kalle Anka och följa Magnus Uggla – det räcker.

Johan August Strindberg alltså, universalgeni och krångelputte i salig blandning. För tidigt respektive för sent ute med många av sina idéer.

Någonstans läste jag att Albert Engström var en av de få som aldrig upplevde en kraschad vänskap med August, vilket kanske berodde av att Albert inte alltid tog August på allvar utan kunde skratta åt tokerierna. Men bredvid tokerierna har vi ju det genialiska, och en prosa som är lika genomträngande som en välriktad vägbomb! August var inte överklassens man även om han försökte göra karriär. Hade han varit hovslink hade hans minne kanske varit mer intressant för överklassen, men det är tveksamt - är dagens överklass läskunnig?

Statsministern såg på Kalle Anka. Det är ett förbarnsligande som nog gamle August skulle ha satt satirkniven i med stor förtjusning! Statsministern är en lågkompetent pluddevutt. Men han företräder ju en borgerlighet som inte kan förväxlas med det äldre uttrycket "bildad borgerlighet". Kanske det har att göra med att den inte har framtiden för sig? En klass på uppåtgående kan vara vidsynt och nyfiken på världen. När det börjar gå utför (som det gör både med borgerligheten och dess vidhängande socialdemokratiska arbetarklass) är det inte så roligt längre. Då är det roligare med Kalle Anka (eller Anna A) än med nationalmonument som ännu bits trots att de dog för snart hundra år sedan!

Man kanske skulle ersätta statsministern med en satirminister, och ge jobbet till Robert Nyberg?

Svenning skriver:

Som av en händelse sammanfaller i tiden hundraårsminnet av Strindberg-fejden med årets båda prinsessbröllop, till vilka rikligt med offentliga medel gjorts tillgängliga.

Pengar finns, och prioriteringar finns också. I Alliansens vulgo-värld är prinsessbröllop viktigare än såväl minnet av en av våra största författare som epileptiker och cancersjuka som jagas till och över gravens rand av myndigheter som får sina instruktioner från densamma Allians. Det är medveten politik.

Själv kommer jag att försöka läsa om raden av volymer med Strindbergs verk. Somligt är väl mest att blada förbi, men annat verkligen inte. Det finns saker som tar tag i läsaren. Särskilt skulle jag vilja framhålla Strindbergs poesi som väl kommit lite i skymundan tror jag. Och det finns annat också: jag trodde uttrycket "virtuell verklighet" är något nytt från dataåldern, men August använde det när han skrev om teatern i början av 1900-talet.

Den värld vi lever i idag verkar mer och mer lik världen under årtiondet före Första världskriget. Och i just den världen levde och verkade August Strindberg. Det finns anledning att fundera på det!