Min första reaktion ...

... när jag såg det här alldeles nyss var: "Detta är ju typiskt för Alliansarna. 'Jag delar inte XXX:s bild' - om den bilden inte stämmer med vad jag själv tycker, och detta oavsett hur verkligheten ser ut."

Filippa Reinfeldt: Jag delar inte SvD:s bild

Rött ljus i SvD:s faktakollen – står ändå fast.

• FAKTAKOLLEN Rött ljus om sjukhusmiljarder

Jag undrar om det här beror på att partierna numera antas dra 'berättelser'. I stället för trista fakta skall man dra historier, och även om de inte är sanna för åhörarna är de sanna för berättaren. En fara med den attityden är ju att man kan uppslukas av sin alternativ-värld och faktiskt tro att ens 'berättelse' är sanningen även när trista fakta talar emot.

Nå, det är ett problem av psykiskt natur som det verkar. Kan det lösas så här?

”Psykologer bör få
rätt att sjukskriva”

En marxist skulle nog dock inte nöja sig med psykologiska förklaringar frikopplade från de större sammanhangen. Produktivkrafternas utveckling håller på att slita sönder det existerande samhället, gamla riktmärken faller, vill man försvara det nuvarande systemet är det helt enkelt svårt att göra det med faktastöd. Man måste dra 'berättelser' där ens egen bild är det väsentliga oavsett hur det verkligen ser ut. Men till slut blir ju detta förnekande, som har mer med klasskamp än psykologi att göra, ohållbart. Det framstår som enbart löjligt, och 'historieberättaren' kommer att förpassas bort från den offentliga scenen.

Typiskt för Alliansarna? Den så kallade oppositionen kan säkert dra liknande valser om/när den känner sig pressad.

Sista fundering: kan det där med 'berättelser' bero av att partipolitik numera ofta utformas av konsulter och reklambyråer, inte av de som faktiskt driver det politiska arbetet mot allmänheten? Och reklambyråer är ju ofta inriktade på att sälja prylar med hjälp av känsloargument, snarare än fakta?

Test: är du idiot?

Jag kunde inte låta bli att kopiera den här testen från bloggkollega Skvitts:

Har du röstat på något av Alliansens partier? (1.) Alltså har du röstat på något av följande partier: centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna eller på moderaterna. 

Om du svarar ja på frågan (1.) så undrar jag om du är egenföretagare, delägare i ett eller flera företag, eller om du lever på sparat kapital, eller på aktieutdelning? 

Om du svara nej på frågorna om du är egenföretagare, delägare i ett eller flera företag, eller om du lever på sparat kapital, eller på aktieutdelning,  undrar jag om du istället lever på en vanlig lön, eller på socialbidrag, förtidspension eller sjukbidrag (2.).

Om du svara ja på sista frågan (2.), och svarade ja på fråga (1.) undrar jag om du är en idiot.

Vid närmare eftertanke: är det inte just idioter av den sorten som Foto-Lasse gisslar på sin blogg ibland? Såsom offentliganställda som hurrar för sänkta offentliga utgifter ("lägre skatter") trots att de själva riskerar att åka bort vid nästa "besparing".

Några kärnväljare till Alliansen, eller till Socialmoderaterna kanske?

Lärarmyteriet, och reflexioner om skolan

Jag tittade i länklistan på Lindelöfs blogg och fick syn på något som heter Lärarmyteriet. Vad är nu detta? Jag följde länken och kom till en ny sida som gav vissa tankar. Jag skaldade ...

Lärarna protesterar
Lärarna har fått nog
De vill ha bättre villkor
för allt jäkla slit å' knog!

(Melodi: Älgarna protesterar.)

Detta är dock inget att skämta om, såvida man inte är lagd åt det galghumoristiska hållet. - Först en självdeklaration: jag har aldrig trivts i skolan, även om det blev bättre ju högre upp i graderna jag kom. Däremot har jag gillat att läsa och att lära mig olika saker. Och när man talar om att upprätthålla och utveckla ett samhälle bör skolorna och dess personal betraktas som nyckelinstitutioner, med lärarna vid fronten. Vill man däremot underminera ... I Lärarmyteriets manifest står det:

Vi älskar våra jobb och vill behålla dem, men vi vill också ha drägliga arbetsvillkor och en skola som fungerar för eleverna. Vi vill också ha Europas, eller världens, bästa skola, men vi tror att den inslagna vägen med nedskärningar och jätteklasser är fel väg att gå.

Det finns olika aspekter att ta upp. Eftersom jag gillar att dra upp stora linjer ibland vill jag fråga om inte skolans förfall hänger samman med det kapitalistiska systemets utveckling. Den fas vi befinner oss på påminner inte om tidigare då det gällde att massutbilda skaror av ungdomar som skulle inta fabriker och kontor och som måste ha åtminstone grundläggande kunskaper i att läsa och skriva, räkna, och lite andra saker. Med den tunga roll spekulationskapitalet har (man försöker göra pengar av pengar utan några produktiva mellanled, enkelt uttryckt) behövs inga massor av flitiga arbetare. Helst skall så stor del av samhällets resurser som möjligt styras över till spekulanterna utan motprestationer, och i en ekonomi som inte har samma tillväxt som under guldåren betyder det att andra intressen trängs undan.

Den härskande klassens tankar dominerar samhället. När spekulationskapitalet har den politiska makten kommer det givetvis att slå igenom på basnivån, i skolorna (ja, i hela köret med 'vård, skola, omsorg' och samhällsservice och infrastruktur i övrigt). Därmed blir skolan ett 'sparobjekt'. Personal som kunde vara bra att ha åker ut, det blir otrevliga motsättningar mellan lärarna vid fronten och de politiker och tjänstemän som är ansvariga för att genomföra spekulationskapitalets önskningar, eleverna kommer i kläm. I kvartalsbokslutens tidsålder är det svårt att tala för investeringar som kan tänkas ge utdelning först tiotals år i framtiden. Ur den härskande klassens synpunkt är skolan inte så viktig längre (såvida man inte kan använda den som ytterligare ett objekt för plundring). Den mindre skara av utbildade elitarbetare som man behöver kan man få ändå, utan massutbildning.

Man kan ju säga att Alliansen har gjort ett bra jobb ur spekulationskapitalets synvinkel, man sänker skolan bit för bit. Det är klart att man kan hävda att regeringen är dum eller inkompetent, men jag undrar om den inte bara helt enkelt gör det som den måste göra enligt rådande härskande tankar. - Men kom ihåg att det finns tankar som för närvarande inte härskar, men som kan bli styrande en gång! En gång skall jorden bliva vår ...

Ja, privatskolor (av någon anledning kända som 'friskolor') är ju ett kapitel för sig i den allmänna konkursen, vilket framgår av Max Gustafsons superba teckning!

Intressant nog tror jag inte det talas så mycket om 'livslångt lärande' numera. Kan det bero av att en växande del av befolkningen kan betraktas som körd redan i barnaåren, och kan förväntas vara så resten av sitt liv? Och då är det meningslöst att lägga några resurser på dessa tråkiga individer när det kan bli större bank-bonusar i stället.

Sedan finns ju andra underligheter. Underliga elever exempelvis. Att lärare klår upp elever är inte bra, att elever klår upp lärare är inte bra - på hur många arbetsplatser skulle man tycka att personalen bör vara beredd på att utsättas för våld utan att protestera för mycket, med hänvisning till att 'det ingår i arbetet'? - Man kan ju tänka sig polis, häkten, fängelser, krigsmakten, krogköer ... men knappast en institution som skall bidra till att utveckla goda medborgare och medmänniskor! Det finns ju ingen anledning att idealisera den gamla skolan (usch, nej!) men det borde åtminstone ha varit en väldigt sällsynt företeelse att elever/barn gav sig på lärare/vuxna! Och nej, det bästa är inte att möta våld med motvåld, utan att försöka agera så att våldet inte uppkommer!

Jaha, det här blev ett längre inlägg än vad jag tänkt mig först. Men ämnet är liksom ganska viktigt ...!

Dags för byte av marionetter?

I första upplagan av John Lapidus' bok Sverige 2017, som jag bland annat skrivit om här, antogs en numera bortglömd person vid namn Juholt vara Sveriges statsminister under revolutionsåret 2017. Nu lär det vara en ny upplaga av boken på gång, men statsministern heter nu Löfvén i stället. 'Skit de'samma' kanske somliga tycker.

Detta är dock i romanens fantasivärld. I den riktiga världen händer också saker som möjligen ökar chanserna för den där Löfvén. Han fick ju hyllningar från borgerligheten när den socialdemokratiska skuggvärlden kuppat bort Juholt utan att de 108.000 medlemmarna i partiet tillfrågats. Misstänkt mycket hyllningar. Det antyder att härskande kretsar i Sverige har fått nog och drar i tåtar här och där för att ändra sakernas tillstånd. Normalt bryr jag mig inte om ledarna i Dagens Dumheter, men i den här skåpar man ut delar av den borgerliga privatiserings- och utförsäljningspolitiken i Stockholm å det vådligaste, och skriver till och med att det är bra att vänsterpartiet polisanmält eländet. Dessutom kommer det mer och mer kritik mot hur nuvarande statsministern sköter sig. Något har hänt. Tecken i tiden. Förtrollningen bruten. Kejsaren är naken. Det räcker inte med att skåda ut över landet med sorgsna sälögon och beslutsamt inte göra någonting längre.

Detta är naturligtvis bara spekulation, men den konspiratoriskt lagde ser givetvis ett mönster: den härskande kapitalistklassen ser en enorm kris framför sig, folkresningar hotar på många håll i Europa och kanske till och med i Sverige, och det gäller att backa undan och inte vara för utmanande. När man talar om 'utmanande' så har det ju skett så mycket rent idiotiska saker att det går att backa rätt långt utan att kapitalisterna som klass bör känna sig särskilt hotad. Vissa saker, som kaoset inom exempelvis järnvägarna, är ju dessutom ett problem även för kapitalister i behov av transportkapacitet. Och vill kapitalisterna att deras återstående arbetskraft skall störas i sitt engagemang för arbetet för att de oroar sig för skolornas förfall eller vården för gamla föräldrar?

Så ... i stället för den allt klumpigare och förvirrade Alliansregeringen som inte gör ett bra jobb som marionetter i kapitalets tjänst, in med mer slipade men minst lika lydiga socialdemokrater! Det nyliberala tramset måste begränsas eftersom det är skadligt för kapitalismens affärer. Så misstänker jag att resonemanget går. Frågan är om den där rörelsen som Lapidus skissar på i Sverige 2017 kommer att utveckla sig och sätta stopp för hela spektaklet? Kommer den att klippa av trådarna som håller marionetternas sprattlande igång?

Långsamma krascher

Som motvikt till de grådaskiga funderingarna i denna blogg-drapa så lägger jag upp en bild jag tog i morse vid Långholmens koloniträdgårdar. I sanning, här är det grönska och blomsterfägring!

Att se en människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system, långsamt och ohjälpligt krascha kan vara plågsamt - eller nöjsamt - beroende av tycke och smak. En ohjälplig nedgång som när nu den ljusa delen av dygnet blivit två minuter kortare än bara för ett par dagar sedan tillhör inte den sortens krascher, för vi vet ju att om sex månader blir dygnet några minuter längre igen och vi kan häva oss upp ur mörkret, sakta men säkert. Annat är det när en  människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system far ner i ett dike som blir allt djupare och dyigare, men inte fattar det utan fortsätter att gasa på trots alla varningar, trots att det tycks vara uppenbart att denna färd leder till undergång. Undergång utan återvändo.

Nu går Saab-anställda hem och firar (?) midsommar utan lön. Det finns inte pengar till lön. Vart tog pengarna vägen? Det kommer att bli en dyr krasch, trots att det var uppenbart att företaget sedan länge var illa ute och de nya ägarna var synnerligen tveksamma figurer. Läget hade varit ett helt annat om staten gått in på ett tidigt stadium, tagit över hela rasket och så snabbt som möjligt ställt om produktionen till saker med större efterfrågetryck än de gamla svårsålda bilarna. Pengarna kunde ha gått till konstruktion och produktion då, i stället för som hjälp nu till människor som bokstavligen gjort ett lönlöst jobb. Men eftersom industripolitik tycks saknas såväl hos regering som opposition blir det så här, man står bara och glor. Det är någon sorts liberalism: om ingen gör något så blir det gjort i alla fall, på något mystiskt sätt.

På tal om oppositionen så är vänsterpartiets nedgång exempel på svårartad och långsam krasch. Det finns en partiledning som bara kör på val efter val, medlemmar som inte säger ifrån, och så sjunker man allt djupare i det där dyiga diket. Kanske man klarar nästa val också, men det vore oförtjänt. När Sahlin "smällde igen dörren" och partimedlemmarna började ana att det kanske kunde vankas en ny frihetstid, en tid där man kunde lägga upp en egen politik utan att behöva kompromissa med eventuella övertygelser, såg partiledningen till att övertygelserna slängdes bort till priset av en dörr som öppnades - till ingenting. Ett sådant parti förtjänar faktiskt att försvinna i dyn. Synd på alla bra medlemmar, men de gjorde ju inte uppror mot ledningen, så nu står de där. Så länge medlemmarna väljer styrelse och inte lyfter bort den om den gör fel så vilar det yttersta ansvaret hos dem.

Långsamt och plågsamt kraschar NATO. Denna organisation borde ha upplösts när motivet till dess existens upphörde, men gjorde som andra byråkratier när ens uppgift är avslutad: man hittade på nya mål och hankade sig vidare. Så kom kriget i Afghanistan, och efter ett tag började det viskas om att NATO:s existens hängde på att man inte förlorar där. Nu ser det ut som man förlorar där, samtidigt som NATO:s ekonomiskt alltmer trängda medlemmar har inlett någonting i Nordafrika som blir ännu en spik i likkistan. Den regim som skulle ha rasat för månader sedan sitter kvar och den påstådda motståndsrörelsen skriker hela tiden efter mer hjälp. Flygkriget fungerar inte, en markinvasion riskerar att mötas av mängder av beväpnade riktiga motståndsmän, och NATO har nu målat in sig i ett hörn där man antingen kan ge upp nu (politiskt omöjligt) eller fortsätta och riskera att köra fast - inte i ett dyigt dike, men i en jäkla massa ökensand. Och det är frågan om man överlever en sådan historia. Självförvållad krasch i stället för ordnad avveckling.

Obama lär ha sagt något knäppigt om att den nya dippen i ekonomin bara är en "revidering neråt". Tja, vill man inte kalla det en skärpning av pågående kris så kanske den termen duger ... sedan får vi se om det verkligen betyder att hela skutan går till botten, eller om det kommer någon räddning ...

Och till slut den stora krisen i främst de gamla industriländerna som har försökt förvandla sig till postindustriella underverk där pengar görs av pengar i en allt värre svindel. Den fruktade "dubbeldippen" kanske slår till nu. Möjligen kan man se tiden från slutet av 1970-talet och fram till nu som en serie kriser med mellanperioder av svindlande affärer som gör att varje ny kris blir allt svårare att ta sig ur. Ur det perspektivet - ett seriekrisande system - kan man verkligen tala om en långsam och plågsam krasch. Ännu så länge är den lönsam för en liten elit, och uthärdlig för en större "medelklass", men vänta bara när denna medelklass upptäcker att eliten inte har vänner, bara intressen ... då kan det smälla ordentligt och hela systemet rasa i ett kaos av teknisk revolution, ekonomiskt sönderfall och gatuprotester!

Efter detta känns det kanske lite konstigt att säga TREVLIG MIDSOMMAR men det gör jag i alla fall!

Många - del två

Föregående inlägg hette Många, och här är fortsättning och utvidgning av ämnet. För beräknat antal deltagare i London har stigit under dagen. Tidigare har jag sett uppgifter om att arrangörerna hoppades på 100.000 eller så. För en stund sedan skrev Guardian 250.000 men höjde sedan till 400.000. "500.000"
hävdar en hårdvänsterblogg som dessutom glädjer sig åt ett sönderslaget bankkontor och lite gatuslagsmål.

Det sista handlar väl mer om bilder för media och för att "svarta blocket" skall göra skäl för sin existens. När verkligt stora människomassor kommer i rörelse minskar behovet av den här sortens aktiviteter. I kväll förväntas rörelsen Uncut ingripa mot företag som anklagas för skatteflykt, men det är demonstranter som håller en fredlig linje och förmodligen får större genomslag och sympatier av den orsaken. Vem gillar bonusgubbar på bankerna och "corporate fat cats" i största allmänhet? - Allmänheten gör det inte.

Vad det är för grupper som demonstrerar mot regeringens "besparingspolitik" kan man läsa här. Det är en högst blandad samling, men fackföreningarna under TUC (engelska LO, ungefär) torde vara störst i sammanhanget. Det handlar i hög grad om "do or die" för såväl facket som mycket av den offentliga servicen i England. I Wisconsin, USA, lyckades blåreaktionärer genom sin fientlighet blåsa liv i den nästan döda fackföreningsrörelsen. Något liknande tycks hända i England, även om facket är i lite bättre skick där. Man får förmoda att inte bara de reaktionära gossarna i regeringen, utan de reaktionära gossar som styr Labour, är ganska oroliga för vart det här kan barka hän.

Många som sagt, och även om bilden är suddig tycker jag mig se en del fackföreningsbanderoller av den gamla fina modellen: mörkröd botten med mörkgula textfält och någon symbol i mitten.

Det där med "oro" kanske också gäller i ett land närmare dig. Jag kanske är misstänksam mot mänskligheten ibland, men är det inte bara Alliansen och Svenskt Näringsliv (och den där reklambyrån Prime) utan också grupper inom socialdemokratiska partiet som har anledning att känna sig illa till mods? Visserligen finns det en hel del frågetecken angående den där nye killen Juholt (kärnkraft och krig låter inte så bra, och det där konstiga pratet om "social demokrati" ...?) men bara det faktum att man inte kunde baxa fram en ny partiordförande som helhjärtat står bakom de senaste årtiondenas nyliberalism och nederlagspolitik måste vara illavarslande. För jag tror inte att det bara handlar om en gubbe på toppen. Det händer saker i samhällsdjupet som återspeglas i den socialdemokratiska toppen. Några känner att vinden vänder.

UNISON är en fackförening. Stora gasfyllda ballonger har man med sig också

Det kan ju bli en Obamaeffekt med Juholt, alltså att frälsaren visar sig vara en bluff- och pratmakare och rent otäckt reaktionär. Men det kan också hända andra saker, nämligen att en kuschad och tillbakaträngd rörelse gör som i England - man börjar röra på sig och gå framåt, ställa krav så att ledningen hamnar i situationer där den helt enkelt tvingas att agera för medlemmarnas intressen vare sig man vill det eller inte. Det kan vara värdefullt, många människor är hårt pressade och behöver hjälp, och det behövs framtidstro över huvud taget. Tanken att det kan finnas en framtid bortom nyliberalismens träsk kan bli rent explosiv! Det spelar ingen roll om varje idé som förs fram inte ser formellt radikal ut, även ganska hovsamma krav kan i vissa lägen bli farliga för den lilla härskande eliten och få dess makt att vackla. Ena dagen kräver hungrande människor inte mer än mat, och nästa dag exploderar allt i en jätterevolution - sådant har hänt flera gånger.

Det är ju formellt inga revolutionära krav som Lena Sommestad för fram i en debattartikel i DN men hävdar man ...

... att den allra största bristen i partiets arbetssätt i dag är att politiska förslag ofta formuleras utan en tydlig förankring i grundläggande värderingar, sakkunskap och samhällsanalys. Samhällsforskningens resultat tas inte systematiskt till vara ....

... så är det ur min synpunkt en synnerligen viktig kritik. Ur olika samhällsvetenskaper (och minns att naturvetenskap och humaniora har tunga kunskaper också) kan skottas fram tonvis med underlag till en radikal politik som kan föra oss från ett samhällssystem till ett annat. Arbetar man på det sättet, med kunskap i basen, kan man dels göra rätt saker, dels bli mindre utsatt för skumma lobbygrupper som vill driva partiet åt ett helt annat håll (över kanten, nämligen). För de politiska förslag som Sommestad säger saknar förankringar på ett visst sätt saknar inte förankring över huvud taget - man kan alltid hitta klassaspekter, och om det går illa förankring hos just den sortens intressen som man demonstrerar mot i London just nu. Med väl genomtänkta förslag som förankras hos den trefjärdedel av folket som gillar välfärdsstaten borde man däremot bli oövervinnerlig.

Kan man tänka sig hundratusen stockholmare marschera genom staden och ropa "ut med Alliansen"!

"Partiet har enorma möjligheter"

Det finns folk som ojar sig för att det blir omval i Västra Götalandsregionen. Lågt valdeltagande, och Alliansen tar väl över också där ... som om det gjorde någon skillnad, vilket det knappast lär göra. Inte med den blixlåstaktik som socialdemokrater och moderater verkar köra med. Först tar ena partiet ett steg ut i det nyliberala träsket, sedan går det andra förbi med två steg, varpå det andra också tar två steg framåt, längre och längre ut i träsket. Man växlar om i den marschen och gör skäl för namnet socialmoderater. Vem är egentligen intresserad av det? - i alla fall inte stora delar av väljarkåren som vill ha social rättvisa och ett land som fungerar effektivt utan en massa konstigheter.

En yngling som nominerats till ordförandeposten i SSU skriver vad han tycker, men det verkar inte handla så mycket om att städa upp ordentligt i den rådande politiken. Han anser attr:

Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer.

Nu behöver man ju inte vara något politiskt geni för att kunna peka på mängder av sakfrågor, fel kommunikation, konstiga företrädare och dåliga idéer, som avgörande för att partiet håller på att göra sig obehövligt. Att fatta mod och gaska upp sig verkar ganska meningslöst om man inte tar itu med de verkliga problemen, det blir någon sorts självhypnos.

Nu finns det ju en del inom SAP som sprattlar emot.

En artikel i Svenskan har denna ingress:

Socialdemokratin har köpt hela den borgerliga världsbilden. Men en annan värld är möjlig, anser förra miljöministern Lena Sommestad, som nominerats till partiledare efter Mona Sahlin av studentförbundet. -Jag vill delta i utformningen av den socialdemokratiska politiken, säger Sommestad som dock ser exempelvis riksdagsledamoten Tomas Eneroth som en bättre förankrad ledarkandidat.

Och här är artikeln:

- Partiet har enorma möjligheter, säger hon.

Just det, längre var den inte. Vilka möjligheterna är redogörs inte för där. Lite mer kommer här, men utan fördjupningar. (Senare har en vänlig läsare upplyst mig om att en rejält komplettare version av artikeln finns här,) Det bästa är att gå in på Lenas blogg där hon själv kan berätta och diskutera.

Alliansens syndalista är väl känd. Oppositionen skulle ha kunnat ta regionvalet som en gyllene chans att ge regeringen en smocka så det dånade över hela Sverige. Västra Götaland har ju var sjätte väljare i det här landet. Rätt många torde ha tråkiga erfarenheter av den rådande politiken. Men oppositionen vill inte vara opposition. Den vill bara fortsätta blixtlåstaktiken, att tillsammans med moderaterna traska allt längre ut i träsket. Jag tvivlar på att folk som Lena Sommestad kan rätta till det. "Partiet har enorma möjligheter" - javisst, teoretiskt är det så men i praktiken kan man verkligen undra.

Här är länk till en film från LO (23 år gammal) som visar vad som händer om man tror på den borgerliga sirénsången. Tack för länken, läsare Lars U (U som i bland annat Uppsala, tror jag).

Kvarts miljon

För en del år sedan stod jag med en lupp och tittade på en lustig liten insekt. Och sedan försökte jag avbilda den, inklusive de lustiga buskiga antennerna på huvudet - det här är en bild gjord med pensel och tusch.

Nu har Björnbrum upplevt en kvarts miljon träffar sedan sin tillkomst. Ingen jätteblogg alltså, men det har aldrig varit min avsikt heller. Hej till alla läsare, trogna och andra! Räknar man med de andra bloggarna jag driver så blir det för övrigt drygt 75000 träffar till. Och det firar jag genom att presentera ytterligare ett par av mina konstnärliga alster, eller vad vi skall kalla dem. "Det där är inte målningar, det är avmålningar" skulle måhända en anhängare av konkretistisk konst fnysa. Men det struntar jag i.

Det finns för mycket att skriva om, för många intressanta företeelser inom olika områden, för många knasigheter att påpeka, förfasa sig över eller kanske håna. Från en intervju med Ministern för Infrastrukturens Avvecklande Elmsäter-Svärd idag:

Hon uppmanar alla resenärer, både på vägar och spårvägar att tänka över om de verkligen måste resa. Om den frågan besvaras med ja, manar ministern resenärerna att vara väl förberedda med kläder, skor, matsäck, hålla rätt hastighet och att visa hänsyn i trafiken. ...

TT: Är du rädd för att de ska känna att "har du inte mer att komma med"?

- Absolut, så är det - men problemet nu är bara att det spelar ingen roll vad man skulle göra, för det skulle inte vara på plats på torsdag i alla fall. Ska vi klara den här julen på ett bra sätt får vi nog alla göra så gott vi kan, säger Elmsäter-Svärd.

Suck. Här går tragik och komik hand i hand med den nära nog fullständiga handfallenheten, den oförmåga som politiker i det marknadsliberala paradiset uppvisar när det visar sig att marknadsliberalismen brakat genom isen så det stänker om det! Föregående vinter gav ju vissa anvisningar om vad som skulle kunna hända, men poletten trillade tydligen inte in på alla håll. Förväntade man sig månne att "den osynliga handen" skulle göra en magisk gest och lösa problemen i kommunikationerna? Det finns dagar när attityden av "det fixar sig alltid på något sätt" närmast bör betraktas som kriminell. Var går gränserna mellan olika politiska uppfattningar, verkliga problem som inte kan lösas direkt, problem som man inte vet hur de skall lösas, och rent brottslig negligens där alla fakta finns på bordet men ansvariga ger blanka fan i det?

Just nu talar radionyheterna om "kraftiga förseningar" i tågtrafiken ... kanske lika bra att uppmana folk att spänna på sig skidorna på en gång, om de nu vill komma någonstans?

Kommer den rena vanskötseln spela en roll när Alliansen åker ut? Kanske, men då krävs det effektivare opposition än vad "oppositionen" kan bjuda på. Dess största parti är ju medskyldigt till eländet men verkar nu krisa sönder sig helt.

Ser tunt ut, men i akvarell så är det tunn färg och papper som lyser igenom. Nu minns jag inte om jag satt på plats och målade, eller om jag tog bilden med mig hem i skallen och gjorde bilden, men motivet är i alla fall "stenar och pinne vid Nissunjåkk i Lappland". Bakom stenblocken dånar vattnet fram i rasande fart, solen skiner, nere i jåkkravinen är man skyddad för blåsten, och allt är bara härligt!

Medelklassens diskreta tarm?

Ett tack till läsare Carl som fick mig att ur minnets djupare skrymslen dra fram det här inlägget från februari förra året. Det handlade om den brittiska polisens oro för att folkligt missnöje skall spilla över från mindre ungdoms- och anarkistgrupper till den så kallade medelklassen. Bra skrivet, tycker jag själv. Läs gärna där så behöver jag inte belasta det här inlägget med långa citat.

Förra året handlade det om den stora bankpaniken. Idag har vi dess förlängning i form av brittiska regeringens (och andra regeringars) försök att få folk i gemen att betala för bankstödet genom "besparingar". Den nuvarande striden om avgifter och nedskärningar i de engelska högskolorna är bara en smärre detalj i det hela.

Jag undrar om inte den verkligt drivande orsaken till högskolekrisen är att det inte längre finns behov av massutbildning på högskolenivå i vår del av världen. Efterkrigstidens expansion är över för länge sedan, framtiden finns nu på annat håll och med andra människor och "guldålderns" barnbarn i England kan känna sig blåsta. Drömmen om att kunna avancera, studera och jobba sig uppåt till en god standard fanns som en realitet att förverkliga för efterkrigsgenerationen. Med dagens alltmer slimmade personalbehov får den återgå till drömfacket och förbli där - det räcker att utbilda ett lagom antal personer ur de mer välmående samhällsskikten för att täcka behovet av kvalificerade människor. Resten får ta skitjobb eller bli permanent arbetslösa. - Detta är en grov generalisering, men det kan vara så att dagens utveckling faktiskt ser ut ungefär sådär. Om staten skall vara en 'nattväktarstat' finns det ingen anledning att massutbilda folk till offentliga tjänster (socionomer, exempelvis), och varför utbilda journalister när gammelmedia rasar ihop? Och varför ha egna (dyra) civilingenjörer här när man kan flytta verksamheten till något land i Tredje världen som utbildar billiga men lika bra civilare?

"No future for you" gastade Sex Pistols om för länge sedan, och nu är den framtiden här. När den bara drabbade arbetarklassens underskikt var det väl inget att bråka om, men när krisens kalla vindar blåser allt högre upp i "medelklassen" byts självgodhet mot ängslan och aggressivitet. Var det inte Engels som definierade en småborgare som en tarm försedd med talorgan? När det börjar knipa i hungertarmen hörs snart ängsliga skrik. Skall vi tala om "medelklassens diskreta tarm", kanske?

Systemet som igår kunde leverera en väg som för (nästan) alla till lycka bar är i dag ett samhällsmaskineri som kränger och stoppar och får allt svårare att fungera trots att man vräker in smörjolja på gnisslande axlar och kugghjul. Det kan inte uppfylla gårdagens löften längre, och då är frågan om folk skall nöja sig med det, eller om vi kommer att se hur ungdomsprotesterna sprider sig till kvarvarande fackligt organiserade grupper, och utanför dem till ännu bredare skikt av den sönderfallande "medelklassen" - eller om vi skall kalla det för arbetarklassen. "Make history or be history", för att citera Malcolm X. Det är bara att välja! Att återuppliva den gamla guldåldern går inte (det är reaktionära tokerier att tro att det är möjligt). Följaktligen finns alternativen att antingen börja bygga en ny guldålder, eller sjunka ner i förfallets träsk och ge upp.

Nutida ungdomar (från socialgrupp 'väldigt mycket lägre medelklass'?) skriker ut sin besvikelse över sakernas tillstånd

När man letar hittar man ofta något annat. Som dessa profetiska ord från en djup tänkare (jag själv, alltså), utsläppta på nätet 10 juli 2007:

För över en mansålder sedan lyckades socialdemokraterna samla inte bara en stor del av arbetarna, utan också omfattande grupper av särskilt lägre tjänstemän till en tung politisk kraft. Kan någon göra om den bravaden idag? Skulle dagens SAP, med sin byråkratisering och fantasilöshet klara av det? Tvivelaktigt. Med Sahlin blir det snack, men inte mycket mer. Man kan undra om ett SAP lett av Sahlin, Nuder & Co. ens klarar av att vinna nästa val, även om Reinfeldt och hans vänner stöter sig med stora delar av väljarkåren.

För att ingen skall missa poängen har jag kursiverat den också. Jag hade rätt - och detta utan att få ett jättestort konsultarvode! Och detta när det var över tre år kvar till kommande val och Alliansen låg verkligt risigt till i opinionen, och vänsterfolk bara gick och väntade på den stora dagen när Reinfeldt & Co. skulle röstas bort så det bara visslade om det!

En del ilska mot Sahlin & Co., samt Fas3-andet, finns i den här bloggen som jag tipsades om igår.

Låt oss tugga de politiska frågorna lugnt och eftertänksamt

Så här såg det ut i Aftonlövet för ett par dagar sedan. Varför? Är det för att skrämma upp alla som är emot Alliansen så att de verkligen släpar sig iväg och röstar mot densamma (samtidigt som de håller för näsan för att slippa känna otrevliga dunster från det oppositionella "alternativet")?

Redan strax efter förra valet var det många som dansade krigsdanser och förutsåg en promenadseger vid nästa val för oppositionen. Själv var jag inte så säker då, och det är jag fortfarande inte. Det är antalet röster, inte önskedrömmar, som avgör. Den rödgröna alliansen gör ett slafsigt intryck och bjuder inte på några idéer om en bättre framtid för sina kärntrupper. På sin höjd fiskar den efter några ointressanta marginalväljare som råkar bo i samma mittfält av bostadsrätter där väl huvuddelen av politikersfärens högreståndare också finns.

Förmodligen kommer den politiska debatten mellan "blocken" att utmärkas av skrik och gräl om i stort sett ingenting eftersom de är i stort sett lika. Men man skulle ju kunna tänka sig ett annat alternativ, en annan sorts debatt där det lugnt resoneras om framtiden och vad vi vill göra med den. Slow politics - långsam politik, är begreppet som Birger Schlaug för fram.

Nu är det dags för Slow Politics som reaktion på den alltmer ytliga politiska debatt som råder. Slow politics är samtal snarare än korthuggen debatt, tid att utveckla tankar istället för oneliners och slagord, mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans, förmåga att framföra åsikter utan att ha som huvudmål att vinna någon sorts match.

Jag misstänker att problemet med detta är just bristen på idéer. Att föra samtal och utveckla tankar när man knappt har några sådana är väldigt svårt. Ytlighet, gapande och billiga påhopp passar däremot för det garnityr av politiker vi har idag. Politiker skall vara ordvrängare och bildmässiga.

I en artikel i Aftonlövet tar Schlaug och två av hans diskussionskamrater upp det här problemet. Det finns en del intressanta frågor som de ställer till politikerna, och som skulle kunna fungera som underlag för just en diskussion à la Slow politics. Jag skulle vilja fråga vad de tänker sig skall hända när kapitialismen håller på att braka samman och inte går att reparera längre, men man kan ju inte få allt på en gång. Men vrider man en del på den här frågan kommer man nog komma in på hur framtidens samhälle skall organiseras:

Båda regeringsalternativen vill ”främja sysselsättningen”. Men var finns framtidens jobb när industrin krymper och när också tjänstesektorn rationaliserar? Kan vi överhuvudtaget skapa ”full sysselsättning”? Och vem gör i så fall det?

Skall vi chansa på att gamle kamrat "någon" ställer upp och fixar läget, eller skall vi ta allvarliga diskussioner om sänkt pensionsålder och förkortad arbetstid, och ett arbetsliv som byggs upp på ett annat sätt än idag? Vi har hunnit så långt i Sverige idag att vi verkligen skulle behöva ett lugnt och metodiskt genomtuggande av den här sortens frågor, inte ett enfaldigt skrikande av slagord.

Vänlig humor har också bett

(Bilderna blir lite större om man klickar på dem.) Det finns olika sätt att ta itu med det borgerliga vanstyret. Det styre som för närvarande förkroppsligas av Alliansen som inte är Allians för Sverige längre (har de någonsin vart det då?) utan just bara Alliansen.

Man kan vara arg, skrika och hytta med näven. Man kan också använda en vänlig och stillsam humör för att driva med Ondskans makter. Det tycker jag Robert Nyberg gör bra. I viss mån kan det vara en lyckad taktik: vilket banditgäng vill bli utsatt för avslöjande skämt, vilka uppblåsta överklassnarrar vill se sig tillknycklade i en skrattspegel? Vilken självutnämnd jätte vill bli avslöjad som dvärg? - De vill att folk antingen skall uppskatta deras meningslöshet eller åtminstone vara rädda för dem, inte skratta åt dem!

Efter valet kanske det blir en ny allians, med ungefär samma dumma politik. Jag har en känsla av att Vilgot på Arbetslinjen kommer att få saker att ta itu med då också.

Ett nytt upprop för Strindberg?

Sålunda skriver Olle Svenning i Aftonlövet idag:

Jag är Kristen, och jag är Socialist. Orden är August Strindbergs och de uttalades strax före hans död 1912.

Vi närmar oss alltså ett minnes- och dödsår för den sannolikt främste i den svenska kulturen, en av våra få verkligt betydande internationella kulturgestalter. Vår tids högerregering finner jubileet utan intresse. Inte en krona till Strindberg. Kanske följer ignoransen av att Strindberg mot slutet av sitt liv kallade sig socialist. En troligare förklaring kan lyda: Vi styrs för närvarande av den mest kulturfientliga regeringschef sedan, låt oss säga, Arvid Lindman. Fredrik Reinfeldt berättade om sina kulturella förväntningar inför jul: Jag ska se Kalle Anka och följa Magnus Uggla – det räcker.

Johan August Strindberg alltså, universalgeni och krångelputte i salig blandning. För tidigt respektive för sent ute med många av sina idéer.

Någonstans läste jag att Albert Engström var en av de få som aldrig upplevde en kraschad vänskap med August, vilket kanske berodde av att Albert inte alltid tog August på allvar utan kunde skratta åt tokerierna. Men bredvid tokerierna har vi ju det genialiska, och en prosa som är lika genomträngande som en välriktad vägbomb! August var inte överklassens man även om han försökte göra karriär. Hade han varit hovslink hade hans minne kanske varit mer intressant för överklassen, men det är tveksamt - är dagens överklass läskunnig?

Statsministern såg på Kalle Anka. Det är ett förbarnsligande som nog gamle August skulle ha satt satirkniven i med stor förtjusning! Statsministern är en lågkompetent pluddevutt. Men han företräder ju en borgerlighet som inte kan förväxlas med det äldre uttrycket "bildad borgerlighet". Kanske det har att göra med att den inte har framtiden för sig? En klass på uppåtgående kan vara vidsynt och nyfiken på världen. När det börjar gå utför (som det gör både med borgerligheten och dess vidhängande socialdemokratiska arbetarklass) är det inte så roligt längre. Då är det roligare med Kalle Anka (eller Anna A) än med nationalmonument som ännu bits trots att de dog för snart hundra år sedan!

Man kanske skulle ersätta statsministern med en satirminister, och ge jobbet till Robert Nyberg?

Svenning skriver:

Som av en händelse sammanfaller i tiden hundraårsminnet av Strindberg-fejden med årets båda prinsessbröllop, till vilka rikligt med offentliga medel gjorts tillgängliga.

Pengar finns, och prioriteringar finns också. I Alliansens vulgo-värld är prinsessbröllop viktigare än såväl minnet av en av våra största författare som epileptiker och cancersjuka som jagas till och över gravens rand av myndigheter som får sina instruktioner från densamma Allians. Det är medveten politik.

Själv kommer jag att försöka läsa om raden av volymer med Strindbergs verk. Somligt är väl mest att blada förbi, men annat verkligen inte. Det finns saker som tar tag i läsaren. Särskilt skulle jag vilja framhålla Strindbergs poesi som väl kommit lite i skymundan tror jag. Och det finns annat också: jag trodde uttrycket "virtuell verklighet" är något nytt från dataåldern, men August använde det när han skrev om teatern i början av 1900-talet.

Den värld vi lever i idag verkar mer och mer lik världen under årtiondet före Första världskriget. Och i just den världen levde och verkade August Strindberg. Det finns anledning att fundera på det!

Rekord i lathet?

Att folk som är arbetslösa och/eller sjukskrivna bara är lata vet vi ju. Men rekordet i smitning måste väl nästan tas av den man som dog vid köksbordet. Detaljer finns i Östran. Mannen var epileptiker, det kanske var det slutliga anfallet som gjorde att han kunde övergå till den eviga lättjan ...

... och man kan inte annat än att bli arg. Mannen beskrivs som " en snäll person. En man som inte ville vara till besvär." En snäll person - är det inte sådana som den fega flocken av hyenor med förkärlek ger sig på, människor som man utan risk kan sparka på!

Vid tre olika tillfällen har läkare skrivit till Försäkringskassan och förklarat varför de anser att 62-åringen var för sjuk för att arbeta.

- Men det spelar ingen roll vad läkarna säger. Det är Försäkringskassan som bestämmer och de behöver inte ens se dem det gäller. Varför ska de ens bemöda sig om att skriva läkarintyg?

- Han var faktiskt på arbetsförmedlingen också. Men där ansåg man att han var för sjuk för att klara ett vanligt jobb. Det kunde vem som helst se och nu är han död!

Är man sjuk, förvirrad och måste ha en god man till hjälp, behöver man med stor sannolikhet också lugn och ro och omvårdnad. Man behöver inte myndigheternas skällande helveteshundar.

Men vad jag förstår är inte det här en plötslig försämring. Det har varit svårt för enskilda att hävda sig mot Försäkringskassan under många år. Även om Alliansen idag är politiskt ansvarig för övergreppen så fanns det missförhållanden tidigare också, exempelvis vad det gällde att få arbetsskador erkända. Socialdemokraterna krattade manegen för den nybrutala politiken av idag.

Här är en annan historia ur dagens fantastiska verklighet, även den från Östran i Småland:

- Jag arbetade tidigare som personlig assistent, ett jobb jag inte klarar av på grund av de tunga lyften, berättar Gunilla Gerkman.

Under tiden som Gunilla varit sjukskriven har hon flera gånger föreslagit Försäkringskassan att hon ska få arbetsträna.

- Jag vill testa lite olika saker för att se vad jag orkar och kan klara av.

Men Försäkringskassan har sagt nej till arbetsträning. Trots att Gunilla själv hittat arbetsuppgifter som hon tror hon kan klara av och orka med.

- Inga rehabiliteringsåtgärder eller åtgärder överhuvudtaget har vidtagits, säger hon.

Gunilla Gerkman målar och har tidigare när hon var friskare hållit kurser i måleri för att få folk som är sjukskrivna att må bättre.

- Det har visat sig att sjuka människor som målar, mår bättre.

Gunilla fick möjlighet att leda en kurs tre timmar i veckan. Men det accepterade inte Försäkringskassan utan hotade då med att dra in 25 procent av hennes sjukpenning.

- Det hade blivit en ren förlust för mig, så jag var tvungen att säga nej. Jag försökte få Försäkringskassan att se det som en arbetsträning, men det var tvärstopp.

Nyligen fick Gunilla beskedet att hennes sjukpenning kommer att dras in den 18 december och hon ska söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Det är en märklig värld som öppnar sig: dels skall folk jagas till döds fast de redan är döende i vissa fall, dels sparkar myndigheter glatt undan initiativ som enskilda försöker ta för att förbättra sin situation. Vi har alltså ett läge där "byråkrati" officiellt är ett fult ord, men där just byråkratiska regler gäller stenhårt. Och då får man en fantastisk möjlighet att mala sönder några stackars människor igen. Om några skulle dö på kuppen är det väl bara bra: mindre försäkringspengar att betala ut, vi kanske kan sänka skatten igen, hurra hurra!

Och det värsta är ju att vi inte ens vet om ett regeringsskifte kommer att medföra någon förbättring! Oppositionen verkar ju bara vilja traska vidare på samma väg för att blidka några "medelklassväljare" som man tror finns i Stockholm.

Anledningen till att jag tittade i några smålandstidningar var för att se om det stod något om det här:


Jag kanske i somligas ögon är överdrivet känslig och orättvis, men jag tycker att det egentligen inte är någon större skillnad mellan trakasserande myndigheter och trakasserande ungdomsgäng. Det är nästan så man kan misstänka att odrägliga småligister växer upp och övergår till borgarlägret. Antingen blir de borgare själva, eller hyr ut sig som borgarnas ombud för att plåga hederligt folk!

"Gör om, gör rätt" - va?

(Har inte kärr ... samma oranga färg som USAmerikanerna har på sina fångdräkter?)

Jag undrar om inte det där utropet "gör om, gör rätt" är särskilt populärt hos vänsterpartister. Själv tycker jag det låter knasigt. Varför skall man kräva att andra partier för ens egen politik? Rimligen måste man väl tro att man själv är bäst på den egna politiken.

Det bästa man kan göra (om man nu har en egen politik som är värd att prata om) är att tala om vad man vill göra samt säga åt de sittande klåparna att försvinna så snabbt det någonsin går. Redan idag, om de har någon skam i kroppen. Det är ju inte bara den senaste skandalen med jakt på sjuka det handlar om, vi har ju exempelvis en industripolitik som ligger i ruiner milt sagt, och en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Har opposititionen bättre alternativ så borde den i det här läget nära nog kunna tala med regeringsauktoritet, inte tjata om att sittande regering skall ändra sin politik. Och dessutom är det viktigare att prata med väljarna än med regeringen.

Nu har det kommit en ny opinionsundersökning som säger att Alliansen ligger illa till. En intressant detalj är att socialdemokraterna i stort sett står och stampar på samma nivå, eller kanske backar litegrann (inom felmarginalen antar jag). Trots drömläge har man svårt att häva sig upp på en högre nivå än vid förra valet.

När det går dåligt för partier brukar någon svettig partisekreterare säga att "vi har inte riktigt nått ut med vår politik". Kan det i själva verket vara så att socialdemokraterna har gjort det, men denna politik har inte skapat så mycket entusiasm? Undrar vilka opinionssiffror de skulle få om Reinfeldt plötsligt meddelade att han nu vill slå om till en sympatisk socialliberal politik? Som väloljad politisk hantverkare är det kanske inte omöjligt att han hittar på något sådant nästa vår. Ett utspel strax före första maj kanske?

Med Ohly & Co mot nya lågvattenmärken

Nu har Ohly och hans flinande kompisar hittat en ny ursäkt för att föra borgerlig politik: Sverigedemokraternas Åkesson har skrivit en artikel mot muslimer i allmänhet som placerar sagde Åkesson i gruppen "vi jagar anhängare genom knasiga skrämselkampanjer". Om det stämmer vad som står i Aftonlövet så vill den "rödgröna alliansen" ta Åkessonartikeln och ett eventuellt inträde i Riksdagen av Sverigedemokraterna som ursäkt för att bilda någon sorts samlingsregering med Alliansen. Eller åtminstone med ett par av småpartierna i Alliansen. Jag tittade nyss på V:s rikssidor på nätet, men där fanns ingenting.

Nu missar Ohly tåget - igen! Det här hade varit ytterligare en chans att säga att "nu dumpar vi borgar- och bombar-Mona och går över till stenhård vänsterpolitik eftersom det är det enda effektiva sättet att ta hand om högerpopulisterna!" Att stoppa SD genom att förstärka den politik som partiet lever på - alltså att överheten skiter i småfolket - är en milt sagt egendomlig linje som borde stoppas. Men icke. Ohly fortsätter att traska på. Jag undrar om det verkligen inte finns någon gräns för hur stryktåliga V:s medlemmar är? Eller är det så att partiet helt domineras av politiker som klänger sig fast vid sina arvoderade uppdrag och för allt i livet inte vill riskera dem?

Undrar om inte Piratpartiet blir det enda kvarvarande alternativet nästa år? Till skillnad mot det döende Vänsterpartiet verkar PP vara utvecklingsbart och inriktat på framtiden.

Likhet inför lagen? Tveksamt!

Landshövdingen på Gotland har fått silkessnöret, delvis för att hon pratat om vad andra tillämpar i praktiken men inte talar om, nämligen olikhet inför lagen. Den som tror att den stenrike direktören är i samma situation inför en domstol eller inför offentliga tjänstemän som den fattiga städerskan är allt en riktig kålrot. Vem är det som har råd att hyra in Henning Penning eller någon annan advokat med välsmord käft för att föra ens talan? Vem är det som är med i fina gänget där tjänster byts mot tjänster, alla kliar varandra på ryggen, och det måste till verkligt rejäla skurkstreck för att bli utesluten?

Landshövdingens gamle språkrörskollega Birger Schlaug skriver om det. Dessutom påpekar han det märkliga i att just den här regeringen har använt strandskydd som orsak till att bli av med en landshövding. Vi kan väl anta att naturskydd inte är Alliansens starkaste sida. Schlaug länkar dessutom vidare till ett brev från den företagare på Gotland som i mitt tycke hittills har sluppit för billigt undan i den här historien. Jag läste det och undrade om det inte fanns ett stänk av storhetsvansinne hos killen. Det är inget som har tvingat honom att springa hos länsstyrelsen och kräva än det ena än det andra.

Centerpartiet sitter i ledningen för Enköpings kommun som har 17 mil stränder, och där är man ute efter att släppa efter på strandskyddet. Jag undrar hur väl genomtänkt det är med tanke på de översvämningar som Klimat- och Sårbarhetsutredningen varnat för i Mälarområdet? Det är klart att man kan säga att det spelar ingen roll om rika knösar får bygga hus nere vid stranden ena året, och så spolas allt bort året därpå. Men jag tycker det känns onödigt i alla fall, och som daltande med folk som inte skulle behöva något daltande. Dessutom, som jag skrivit tidigare någonstans, borde försäkringsbolagen ha synpunkter på byggnader på utsatta platser.

Kerstin på Motvallsbloggen funderar på om Marianne Samuelsson fick gå därför att hon var kvinna, och exemplifierar med en del andra kvinnor som åkt ut med en väldig fart när det börjar blåsa. Det kan stämma: de stora flickorna har inte samma fasta skyddsnät som de stora pojkarna, kan man gissa. Man kan anta att samma skäl som fällde landshövdingen på Gotland skulle kunna få bort en hel del andra politiker runtom i landet, om de inte hade ett nät omkring sig med politiker, företagare och mediafolk som "lägger locket på". I det fallet skulle "medborgarjournalister" med tillgång till nätet kunna göra en del för att avslöja skumrask. Just byggen nere vid fina stränder är ju något som är svårt att dölja, så det är väl bara att rycka ut med kamera och dator och dokumentera!


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Utsikt från en bro – Dagens Bild, Björn Nilsson skriver Kär blomma …, Anders_S skriver Borgarnas dubbelmoral om gräddfiler, Kaj Raving skriver Ökad insyn ska vara regel – bland, kimmuller skriver Plankmannen – myt eller verklighet?

Vänsterpartiet på väg utför?

Frågan man måste ställa sig är om det är sunt att inför 2010 års val göra Sverige till ett två-blockssystem där valet mellan sju partier reduceras till två?

Sålunda skriver America Vera-Zavala i Flamman. Jag hade nog inte upptäckt denna kolumn om den inte hade omnämnts hos Jinge (det finns bättre vänstertidningar).

En skillnad mellan mig och Jinge är väl att jag fann det så kallade rödgröna samarbetet så oaptitligt redan från början att jag beslöt att säga ajö till V. För med dessa två allianser krymper alternativen inom svensk politik till inte två, men någonstans i närheten av ett - såvida man inte börjar titta på vad som finns utanför den nuvarande riksdagen. Två likartade nyliberala alternativ, samt Sverigedemokraterna. Är det något att hurra för även om det ena alternativet innehåller några som kallar sig vänster?

Varför inte fundera på om V bör betraktas som moget för politisk konkurs? Som man ser ut nu kunde man lika gärna ansöka om kollektivt medlemskap hos socialdemokraterna. De små försök till att visa på alternativ som man gjort i V (som Stockholmsdagarna) räcker inte långt. Och skall denna skakiga politik föras ut i massarbete ... nej, det går inte!

"... ett vänsterparti så litet där ingen bryr sig om intern kritik" skriver Vera-Zavala. När jag försökte ta upp frågan om samarbete med socialdemokraterna, i ett läge där situationen ännu var oklar och flera vägar var öppna, var det knäpp tyst från partiföreningens styrelse. Fast redan då var jag så skeptisk att jag avhöll mig från att försöka tjata vidare - det hade förmodligen inte lett någonstans i alla fall.

Man kan gott säga att det som V inte genomsyras av är viljan och förmågan att peka ut en alternativ och trovärdig politik som pekar framåt mot ett nytt samhälle. Och ändå är det detta som borde vara ledfyren för ett socialistiskt parti: inte att vinna nästa val, men att vinna nästa samhällssystem! Genom långsam självstrypning har V sett till att man blir fullständigt oanvändbart som ett systembytarparti.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Britneys storhetsvansinne, Anders_S skriver Film retar upp bananbolag, Björn Nilsson skriver El’gygytgyn – stort hål ger lång historia, Tuss skriver Den digitala apokalypsens början

Opålitliga skitstövlar

Nu ser man åter hur det "rödgröna samarbetet" fungerar. En viktig komponent i detta är att Miljöpartiet vid för sina samarbetspartiers olämpliga tillfällen gör en solotur, bara för att visa hur (o)pålitlig allierad man är. Möjligen skulle man kunna tro att det är ett sätt för ganska omogna politiker att visa att "vi är minsann självständiga och gör som vi vill", men MP:s ledare är inte omogna tonåringar, de är slipade politiker och har säkert en plan någonstans.

För hur kan man annars förklara att Miljöpartiet sätter sig att tillsammans med Alliansen utreda en så känslig fråga som arbetskraftsinvandring? Regeringspartierna och MP fortsätter att samarbeta, lyder rubriken i DN.

Hans Linde från V reagerar negativt, men vad kan V egentligen göra? Man har ju själva syltat in sig i det här samarbetet, och därmed kan V aldrig agera lika självsvåldigt som MP. V har inte hela borgarmedia i ryggen om man skulle vilja göra ett solospel. Det har däremot MP om man spelar sina kort rätt. Vill partiet ha ministerposter till varje pris kan de lika gärna utveckla en politik redan nu som gör att de efter nästa val, beroende av hur valresultatet blev, kan hoppa över till Alliansen och få några ministerier som tack för hjälpen. Sådant kallas "att hålla alla dörrar öppna".

Det verkar som om MP mer har utvecklats till en politisk apparat som gärna säljer sig till högsbjudande, utan avseende på idéer i övrigt, och huvudsakligen fungerar som Alliansens femtekolonn inom den rödgröna alliansen. En trist utveckling för ett parti som en gång i tiden hade en del visioner men nu mest ser ut som opålitliga skitstövlar.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Almedalsveckan – Mediejippo för losers, Anders_S skriver Flyktingvänliga Sverige och de flyktingvänliga svenskarna, H Palm skriver Om en konstnärs död., Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal

Sverige - trängre, farligare?

Låt oss lägga ihop några poster ur nyhetssfären för att se vad som händer i Sverige under det marknadsliberala väldet i kombination med den ekonomiska krisen.

Trängre och farligare i vården

Sveriges Radio rapporterar

Sängbrist och överfulla akutmottagningar gör att sjukhusens beredskap för större olyckor minskar. Det menar en grupp forskare som har granskat tillbud och händelser där rutinerna inte har kunnat följas vid Västra Götalandregionens sjukhus.

Skulle det hända en större olycka skulle vården få problem att ta hand om alla drabbade. Men i det vidare resonemanget så framkommer att det här är en del av de senare årens nedskärningar. Det här säger Läkarförbundets ordförande:

Bristen på sängplatser både på intensivvårdsavdelningar och vanliga avdelningar är ett oerhört stort bekymmer och många av läkarna i Sverige upplever det som ett av de absolut största problemen, både för patientsäkerheten och för deras egen arbetsmiljö ...

Göteborgsforskarnas studie visar att det under en treårsperiod har blivit 15 gånger vanligare att vårdpersonal tvingas frångå rutinerna, till exempel för att sängar har saknats eller medicinska mätinstrument inte har gått att manövrera.

Enligt Eva Nilsson Bågenholm visar det att förväntningarna på vården vid en större katastrof kanske inte kan infrias.

– Så länge det inte händer några större katastrofer så kan vi upprätthålla verksamheten med en väldigt slimmad organisation. När någon större händelse inträffar har vi inte möjlighet. Det finns ingen luft i systemet.

Om patienter far illa eller till och med dör på grund av organisatoriska brister, vems ansvar är det?

– Det är ju vårdgivarens och ytterst politikernas ansvar. Man måste prioritera resurserna så att det finns möjlighet att ta hand om patienter även i svåra lägen, säger Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges läkarförbund.

Jag kan nästan våga en tia på att om det skulle hända något kommer de politiker som fattade besluten inte att ta något ansvar. De försöker nog hitta någon stackare långt nere i organisationen som kan hängas ut. Jag gissar att man helt enkelt följer principen att skära bit efter bit, ända tills dess att något slår fel, och då säger man "ojdå, vi visste inte att det var så illa, vi kommer givetvis att följa frågan noggrannt ...".

Jag kom inte på någon bra illustration till det här lååånga inlägget. I och för sig kanske det hade varit roligt med "en liten apejävel" men eftersom det är så långt kör jag med en stor apejävel i stället!

Bostäder

Det är inte bara på sjukhusen det är farligt trångt om saligheten. Bostadssituationen i Stockholmsområdet blir mer och mer akut, vilket bland annat uppmärksammas i en bloggpost från tidskriften Arkitektur

I en tid där GM blir ett statligt ägt amerikanskt företag kanske det är dags att damma av de gamla bostadspolitiska målen om bostaden som "en social rättighet" och en bostadspolitik som ska "skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader".

I en kommentar till artikeln står det:

Den ständigt genomkorkade "Marknaden" och dess medlöpare i alla läger har med smärtsam tydlighet de senaste decennierna bevisat hur olämplig den är att sköta en så central samhällsfunktion som bostadsbyggandet. Bara att en hel stadsdel kan läggas i malpåse för att ett par bostadskrämare får byxångest av några kvartalsrapporter är helt sjukt. Det är inte så man bygger stad!

En annan kommentar visar vilka motbjudande stämningar som växer fram i bostadskrisens spår (när krubban är tom bits hästarna, enligt ett gammalt talesätt):

Enkel lösning, flytta ALLA bidragstagare med företrädelsevis utländsk härkomst från samtliga stockholmsmiljonprogram och låt de som har arbete, eller som fått löfte om arbete bo där istället. Tiotusentals människor bor i dessa områden som inte arbetat en dag åt någon. Voilá, problemet löst.

Även Dagens Nyheter skriver om detta under rubriken För få bostäder byggs.

Byggandet ligger på ungefär hälften av vad länsstyrelsen tror behövs för att ta hand om anstormningen av folk till Stockholm. En av de få positiva sakerna i detta är att marknaden för bostadsrätter och villor rasat till förmån för hyresrätter. Men det är ju klart att det är nu, när det dessutom är lågkonjunktur, som man borde passa på att bygga och dessutom se till att det byggs ordentligt i de kommuner i närheten av stan som envisas med att bara småfjutta med byggandet. Det är dags att snobbkommunerna tvingas ställa upp.

Och Bromma flygplats bör läggas ned omgående och förvandlas till en ny stadsdel medan rejäla upprustningar behövs i miljonprogrammets bostadsområden över hela landet!

Systemkrasch?

Utredarna från TCO frågar om vi nu bevittnar en välfärdspolitisk systemkrasch. Frågan verkar berättigad. Kretsen av människor som drabbas av Alliansens (och den usla "oppositionens") politik växer.

Regeringen lämpar över notan till kommuner och landsting. Vad skall kommunerna göra när sjuka och arbetslösa kickas ut från A-kassa och försäkringskassa och i stället måste försöka få socialhjälp? För det blir ju inte fler jobb bara för att ersättningen till arbetslösa stryps. Och vem anställer någon som har minsta antydan till sjukdom i dessa tider? Då får kommunerna se hur ökade socialbidragsutgifter tränger ut annat, man får försöka sparka några lärare kanske …?

Vad var det du kallade mig? En stor ...?

Samband?

Dagens Arbete skriver om Rekordutdelningar trots krisen.

Företagen varslar och vinsterna rasar. Ändå fortsätter aktieutdelningarna. Tjugo industriföretag delar ut 68 miljarder kronor i år. Vissa till och med lånar för att kunna dela ut.

Atlas Copco säger upp 900 i Sverige och sparar 2 miljarder.

Samtidigt får koncernens aktieägare 3,6 miljarder i utdelning. Lika mycket som förra året, krisen till trots.

Atlas Copcos aktieägare har vant sig vid generösa utdelningar. Sedan förra konjunkturuppgången 2002 har ägarna plockat ut över 50 miljarder kronor ur Atlas Copco - nästan lika mycket som hela vinsten under samma period.

Samtidigt ökar företagets skuld. I samband med en extra stor utdelning för två år sedan tog Atlas Copco ett stort lån som idag tynger företagets ekonomi.

Skuldsättningen har på senare år också ökat kraftigt i företag som AB Volvo och Sandvik, två andra koncerner som delar ut miljardbelopp trots kris och massuppsägningar.

Är detta ett sunt sätt att sköta företag, eller är det helt enkelt sprattlandet från nyare tiders parasitära kapitalister som tappat förmågan att utveckla företagen som de antas hålla på med? Kan det kanske finnas någon sorts samband mellan krisen i de sociala systemen och bonusgubbarnas utdelningsorgier?

Spräng taket!

En del ekonomer reagerar i alla fall på regeringens inte särskilt aktiva krispolitik, och det envisa fasthängande vid ”utgiftstak” som var närmast religiös hos socialdemokraterna för en tid sedan, och som de skulle tvinga på alla andra. En fråga som aktualiserats av den ekonomiska krisen är hur bindande utgiftstaket bör vara. Taket avser statens och pensionssystemets utgifter exklusive räntor och fastställs av riksdagen tre år framåt.

Vem kan tala om hur ekonomin ser ut om tre år? År 2006 var vi inne i en av dessa fantastiska högkonjunkturer som aldrig kunde ta slut och då var det givetvis läge att bestämma hur utgifterna skulle se ut år 2008 och 2009!

Två medlemmar i Finanspolitiska rådet, Lars Calmfors och Martin Flodén skriver i Dagens Industri:

Vi har i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport föreslagit att man ska införa en undantagsklausul som tillåter tillfälliga avvikelser från utgiftstaket i exceptionella lägen. Vår utgångspunkt är att taket främst är till för att för hindra att tillfälligt ökade skatteintäkter i goda tider leder till permanenta utgiftsökningar.

Utgiftstaket har också spelat just den rollen. Däremot är det olyckligt om taket medför en alltför stram finanspolitik i extrema lågkonjunkstabiliturer eller att eventuella stimulanser då blir mindre effektiva därför att de måste läggas på skatte- i stället för på utgiftssidan.

Kanske darrade man något i knäna inför detta avsteg från den sanna läran, men även inom nationalekonomin torde verkligheten tränga sig på. Alternativet är sociala problem av en storleksordning som kan bli alltför tuffa även för en tuff högerregering att hantera. Har man kommit så långt så att man spolar ett vettlöst utgiftstak idag (och i stället vill ha klara regler för undantag från utgiftsregeln) kanske man hostar upp sig och kräver att Riksbankens "oberoende" avskaffas i morgon, och att den ställs under demokratisk kontroll.

För vad är alternativet till att inte spränga olämpliga tak och sparka felaktiga strukturer åt sidan? - Det ser ut att vara att vi får ett Sverige som blir trängre, både kroppsligt och själsligt, och farligare att leva i. Några drar visserligen in en massa pengar på det också, men vem har sagt att just bonusgossar och liknande figurer skall ha allt det roliga för sig själva? Och vem har sagt att folk som arbetat och kämpat hela sitt liv för att hålla sig och de sina flytande till slut skall belönas med en borgerlig spark i häcken?

Ge mej en påse bananer så ska jag gå och prata lite förstånd med den där Alliansen som du säger är så dum! Han Reinfeldt ser så klen ut så man kan nog göra om honom till Tarzans lian på en handvändning!

Puh, skicka mig en väska små omärkta sedlar så lovar jag att skriva lite kortare framledes!

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Mer – Zlatan Ibrahimovic, totalavloning skriver Total avlöning 3/6/09 Sista skottet i den sista nacken., Kristoffer Ejnermark skriver Kina behöver en proletär revolution, Anders_S skriver Arbetarklassen ska inte betala kapitalismens kris, andread0ria skriver Henning Mankell back in business

"De automatiska stabilisatorerna"

Jag gissade tidigare att finansminister Anders Borgares inhopp i bloggosfären skulle kommenteras i Ekonomistas-bloggen, och fick givetvis rätt. Eftersom Borg var ganska långrandig fick han ett ungefär motsvarande svar.

Men även TCO-utredarna som ofta skriver intressanta saker tar itu med Borg under rubriken En överförsiktig finanspolitik är oansvarigt, och Roger Mörtvik skriver:

Att göra sparsamhet med statens pengar till en så extrem dygd som Borg gör, låter kanske betryggande, men i en kris som är “mer exceptionell än vad vi kanske någonsin har upplevt tidigare” som Borg själv säger, riskerar det att bli en kontraproduktiv strategi.

Om Borg tänker fortsätta att spara sig ur denna exceptionella efterfrågekris kommer slutnotan i form av långsiktiga kostnader för arbetslöshet, minskad sysselsättning, minskande skatteintäkter och låg tillväxt att bli det som verkligen äter upp välfärdens finansiering.

Jag håller i stort sett med, men uttrycket "sparsamhet" låter inte riktigt bra när det rör sig om politiker som driver principen att staten skall ha så lite pengar som möjligt och att man i stället skall ägna sig åt skattesänkningar och eliminering av vinstgivande offentliga verksamheter.

Mörtviks resonemang kunde nog också utvecklas med funderingar om vad som händer i Sveriges och världens produktiva bas nu, samt hur det hänger ihop med samhällenas ideologiska överbyggnader. I vilken mån fungerar äldre typer av ekonomiska stimulansåtgärder i samhällen som är på väg bort från genomrationaliserade fabriker och in i en ny märklig datavärld? Är det inte så att dagens stimulanser kan bereda vägen för en ännu värre krasch om några år?

Både hos Utredarna och Ekonomistas diskuteras de automatiska stabilisatorerna, med andra ord faktorer som kan motverka en lågkonjunktur: när konjunkturen faller sjunker statens intäkter men samtidigt ökar utbetalningar från A-kassan och bidrar därmed till att hålla efterfrågan uppe. Ett fortsatt penningflöde i form av försäkringsutbetalningar i stället för löner gör att kasten i ekonomin för privatpersoner och hela samhället inte behöver bli så häftiga. Ekonomistas skriver:

De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder.

Som vi vet har Alliansen medvetet gått in för att göra det dyrare för folk att vara med i A-kassan, många har hoppat av, och i stället får en del nog försöka få ut kommunal socialhjälp. Men kommunerna har dåligt med pengar, regeringen vill inte satsa så mycket ... . Båda de här bloggarna är ganska tveksamma till hur dessa automatiska stabilisatorer kommer att fungera. Föga ansvarsfullt och politiskt-ekonomiskt taffligt - det kan vara ett omdöme om Alliansens politik. Men det kanske är fel sätt att resonera: de kanske vet jäkligt väl vad de gör, det är bara det att deras ansvar är inte vårt ansvar!


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Island: Store forventninger til rød regering, MJE skriver Skateland Roller Rink - poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Björn Nilsson skriver Att leta utan att finna, Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!