Här skyndar folk till midsommardansen. Jag vet inte var, fast man skulle nästan kunna tro att det är skärgård någonstans. Tiden vet jag inte heller, utom att tavlan målades senast 1938 av frisörmästaren Algot Sandberg, min morfar. Det året dog han. Sandberg var en bra amatörmålare. Det här är olja, målad på en pappskiva.
Gräs. Utan gräs står vi oss slätt, vi och många andra varelser.
Varje ögonblick är det sista, varje midsommar den sista för i år. Det kommer en ny nästa år, och nästa, och nästa ... men för oss? 1972 sjöng David Bowie om att vi hade fem år på oss, men världen fanns kvar efter 1977, med oss.
En uråldrig professor som på sin tid var med om att utrota smittkopporna säger nu att han tror att
mänskligheten är utrotad, kanske inom hundra år. Det är klart, är man 95 år kan man göra sådana utsagor utan att riskera att behöva bli påminda om dem. Överbefolkning, resursslöseri, globala väderkatastrofer ... behöver vi mer varningar? Och det där "kanske" kan ju skjuta hela frågan kanske tvåhundra år framåt, och det är väl inte så många som oroar sig för vad som händer då.
Torra blomställningar på nejliksrot, tror jag.
Nå, olja och
metan läcker ut i Mexikanska golfen i jättelik omfattning. Personer med dyster (eller realistisk) framtidssyn tror att det här är
bara början. Jakten på olja medför allt större risker och allt större hot om framtida naturkatastrofer och våldsamheter. I valet mellan krig om oljan eller att utveckla andra energiformer torde krigsindustrin ha en stark ställning. Men det händer ju en del i alla fall - att bygga
solkraftverk i Sahara låter inte orimligt. Å andra sidan finns det
ekonomiskt elände också. Verkar som den härskande eliten är inställd på kollektivt självmord både för den och alla andra.
Ett blad, ett frö - viktiga kamrater i kampen för tillvaron.
Vad kan man göra om framtiden håller på att ta slut? - Ja, i så fall är det väl ingen idé med långsiktiga och dyra investeringar, i stil med Botniabanan. Och de som propagerar för "Förbifart Stockholm" har fel vare sig mänskligheten dör ut eller inte. Det är förslösade medel.
Den som inte ser kosmos, stjärnexplosioner, klotformade stjärnhopar eller expanderande intergalaktiska stoftmoln här har sannolikt problem med syn och/eller fantasi.
Även när vi går under kommer vårt stoft på något sätt att driva vidare genom universum, ända tills det kosmos vi lever i också går under. Jag vet inte om fysikerna, som numera i växande omfattning kalkylerar med många universa, tror att materian från ett universum kan vandra över till ett annat. Vi kanske är helt inlåsta här, med det fula och det vackra vi kan åstadkomma. Och vi har ingen att skylla på än oss själva, och ingen frälsare som kommer och räddar oss.
Ännu en tavla av morfar, med ett trolskt blåaktigt skimmer. Det skulle kunna vara en mycket ljus midsommarnatt.
Ja, utsikterna kanske ser dystra ut. Den gamle professorn påpekade att aboriginerna kunde klara sig i 40.000-50.000 år. Den industriella revolutionen är inte mer än ett par hundra år gammal, och den har redan ställt oss i en situation där vi faktiskt kan utrota oss själva. Möjligen kan den också öppna vägen "från nödvändighetens till frihetens rike", för att citera Marx, men jag antar att ett sådant perspektiv är mer fasansfullt än mänsklighetens utplåning för dagens skitförnäma liberaler och marknadskramare.
Men: glad midsommar i alla fall på er som orkar läsa detta inlägg, och låt oss hoppas på många vackra blomstertider även i framtiden! Åtminstone minst fem år framåt! Eller gärna tjugo.
