Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.
President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om "oron för en social explosion".
Den "officiella" vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. "Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program" som Marx skrev. Att vara "anti" är lätt, att vara "för" i praktisk mening verkar vara svårare.
Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.
Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike - vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?
