Kapital och köpt politik

Jag fick nyss intressant information från den ständigt alerte läsaren Jan. Det är ju stormöte på gång i Cannes för 20 av världens största ekonomier, och det kanske är roligt för deltagarna. Men nu hävdas det att banker och storbolag bekostar mötet i utbyte mot fri entré för egen del. Vanliga medborgare släpps inte in. Med tanke på att det är de vanliga medborgarna som avkrävs stora uppoffringar för att hålla fallfärdiga banker och hela det ekonomiska systemet under armarna borde det kanske vara tvärtom tycker en del människor, bland annat en grupp som heter Avaaz. Många människors väl och ve kan påverkas av beslut som tas av G20. Därför har man skapat en nät-petition till den franske presidenten om att hiva ut banker & bolag. (Fast jag tror att Sarko vet vem hans verkliga uppdragsgivare är, så det blir nog inget med det!)

In 24 hours, the G20 summit of world governments meets to discuss the global economic crisis, but banks and big corporations are sponsoring the meeting in exchange for an all access pass! This, while ordinary citizens are locked out. Let's raise a massive petition to summit President Nicolas Sarkozy to kick out the corporate sponsors and clean up the G20:

Argumenteringen ser ut så här:

The line between corporate power and responsible government has steadily blurred, undermining our democracies and our economy. Politicians take money from corporations for their campaigns, make policies that reward them when in office, and then take high-paid jobs with them after they leave. It's corruption, plain and simple.

Now Société Générale, a French bank that received a public bailout and has a vested interest in Europe's financial policy, is an official sponsor of the summit. Insiders have told Avaaz that this bank and 20 other corporations have paid large sums of money in sponsorship for a seat at the table of our governments.

"Oro för social explosion" i Frankrike

Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.

President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om "oron för en social explosion".

Den "officiella" vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. "Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program" som Marx skrev. Att vara "anti" är lätt, att vara "för" i praktisk mening verkar vara svårare.

Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.

Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike - vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?

"Vad bör göras?"

Vad bör göras? är en klassisk fråga. Nu ställs den igen, och besvaras till viktiga delar, i ett inlägg av Mia Sand i Dagens Konflikt. Läs den och fundera vidare!

Titta runtom i Europa. I Italien vann en mediemagnat och mediepajas parlamentsvalet senast medan stora delar av vänstern lyckades sopa bort sig själv. I England och Wales fick det avskyvärda Labour en välförtjänt örfil av väljarna, och det är väl inte omöjligt att den misstänkte krigsförbrytaren Gordon Brown (jo, han ingick ju i den misstänkte krigsförbrytaren Blairs regering och lämnade den inte trots irakkriget) själv åker ut vid nästa parlamentsval. I Frankrike lyckades socialistpartiet ordna så att högerns Sarkozy blev president. Ynkligt alltså!

Nog finns det socialister som kämpar tappert, men i den här världsdelen tycks nyliberalism och politiskt självmord vara vad den "officiella" vänstern sysslar med. Den är med andra ord inte värd något beröm, och samma sak gäller Sahlinpartiet i Sverige. Det femte allianspartiet kan man gott kalla SAP (medan miljöpartiet i strävan efter statsrådsposter och statsrådspensioner ivrigt vill kvalificera sig som det sjätte allianspartiet). Vänsterpartiet är svårt nedsolkat av den här politiken men kanske går att rädda, men då måste det ta politikens långsiktiga inriktning på allvar.


Mia Sand skriver:

Socialismen är ett konkret alternativ som merparten av Sveriges och världens befolkning tjänar på. Det finns ett fåtal som inte tjänar på det som idag lever väldigt gott på vår exploatering. Vår uppgift – peka ut dem, presentera ett alternativ och sedan genomföra det.

Jag håller med till hundra procent. Det är samma sak som jag predikat här på bloggen - för döva öron antar jag.

Vad som saknas i artikeln är påpekandet att produktivkrafternas utveckling nu gör att socialismen kan ställas fram som ett konkret alternativ. Mycket av denna teknik finns synlig framför ögonen på oss alla.

Underlåtenheten att hugga tak i den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och dess möjligheter ser jag som ett av de stora bristerna hos vänsterfolk de senaste årtiondena. Lägg till detta att vänsterfolk i allmänhet har en pinsam okunskap om de grundläggande modellerna som den socialistiska teorin bygger på - ja man kan verkligen undra hur nivån har kunnat sjunka så lågt!

Vänstern måste sätta sin egen dagordning, vänstern måste skriva sina egna tal utan att bry sig om vad motståndarna skriker om. Just det förhållande att motståndarna skriker så gällt och ihållande dessa dagar antyder ju att något är i görningen, att de känner ett tydligt hot. Och då handlar det inte om våldsdåd, läger och avrättningar, utan att en del människor kommer att lyftas bort från sina drömplatser längst fram vid godisdisken. Den överklass som själv lever i socialism men tycker att folket får nöja sig med kapitalism av billigaste varianten bör ha anledning att känna sig hotad. Resten av folket kanske också vill vara med!

Det räcker med att snacka återställare nu. Det räcker med att anpassa oss efter en borgerlig agenda. Vi är för fan socialister.

Hörde fru Sahlin detta? Nej, hon är förmodligen upptagen med att bilda "det nya företagarpartiet".