torsdag 29 januari 2009

"Oro för social explosion" i Frankrike


Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.



President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om "oron för en social explosion".


Den "officiella" vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. "Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program" som Marx skrev. Att vara "anti" är lätt, att vara "för" i praktisk mening verkar vara svårare.

Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.

Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike - vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?

6 kommentarer:

Anonym sa...

För Sveriges vidkommande är utvecklingen i Tyskland (och även Danmark) av största betydelse. Ta en sådan sak som husockupationerna och kravallerna i Rosengård förra året - Helt klart var de inspirerade av vad som har hänt i Sveriges södra grannländer. Som kontrast kan nämnas att östsverige (inkl. Stockholm) är långsammare på den här punkten, trots att den symboliska och praktiska betydelsen av en huspckupation borde vara som störst i huvudstaden. Det är i Skåne och södra Sverige det börjar blåsa, i Stockholm är det alldeles för korrekt för att det skall påbörjas några förändringar (som exempel kan nämnas att det är himmelsvid skillnad på LO-företrädarna från huvudstaden och Skåne. De i Skåne tillhör så gott som undantagslöst vänsterfalangen och har mycket svårt för Mona Sahlin som partiledare)

Björn Nilsson sa...

Finns det något LO i Stockholm ... höll jag på att säga, men du har ju rätt: LO-borgen finns ju kvar därnere vid Norra Bantorget. Undrar vad Vanja och gänget har för sid därinne egentligen. Räknar arvoden?

Det var länge sedan det var någon husockupation i Stockholm. Kan det möjligen bero av att de borgerliga partierna (med andra ord alla partierna) har lyckats gentrifiera åtminstone innerstaden så att potentiella husockupanter jagats långt bort till andra kommuner, eller avlägsna förorter? Här finns ingen armé av unga arga längre, bara medelålders rädda (pga bostadslånen som skall betalas någon gång). Kan man agitera för att en bostadsrättsförening ockuperar kåken där de bor?

Tyskland är viktigt, det håller jag med om. Det är nog läge att kolla vad de olika partierna säger därnere, och kanske särskilt hur die Linke sköter sig och om de har några nya fräscha idéer att komma med.

Jan Wiklund sa...

Den stora skillnaden mellan Stockholm och Skåne är inte åsikterna. Det är handlingsberedskapen. Även Stockholms LO sitter och håller med Gemensam Välfärd så där allmänt - men varken LO eller GV lyckas göra något som syns.

Det tycks som om det råder ett mer förtryckande politiskt klimat i Stockholm. Kanske det också hänger ihop med att Stockholm är mer extremt segregerat och eländet därmed mer undanstoppat. Det är trots allt gångavstånd mellan Malmö centrum och Rosengård.

Björn Nilsson sa...

Man har alltså lyckats segregera bort "bråkstakarna" i Stockholm. Det är väl ungefär samma som jag avsåg när jag skrev om "gentrifiering".

Frågan är om LO kan genomgå en nytändning här i stan eller om man inriktar sig på att dö sotdöden inom det kommande årtiondet. Antar att många inom rörelsen tycker att det senare är lugnast och tryggast för den egna bekvämligheten. Gemensamma välfärden trodde jag var mer på bettet.

Det kanske behövs rejäla impulser utifrån för att få fart på de centrala pamparna. 1969-1970 var det ju Malmfälten och Göteborg som sparkade igång radikaliseringen.

Jan Wiklund sa...

GV försöker nog men är socialt isolerat. De är individer som tycker det är för jävligt, inte en hel kategori. Därmed blir det svårare att handla (enligt Charles Tillys teori att de som har lättast är de som är både kategori och nätverk, s.k. catnet).

LO Stockholm vill antagligen men vet inte hur. Och samtidigt vill man också något diametralt motsatt, nämmligen inte stöta sig med s-ledningen. Inte konstigt att man blir handlingsförlamad.

Björn Nilsson sa...

Jag förstår. LO är som missbrukarhustrun som egentligen förstår att hon borde, för sin egen skull och barnens, dra iväg, men ändå inte gör det - det finns ju ändå skuggan av ett falskt hopp av att alkisen skall bättra sig!