Affischering har skett på flera håll i Stockholm får man veta: Rinkeby, Söder, Björkhagen, Bagarmossen, Skarpnäck och Farsta. Innerstad en, södra förorterna fyra, norra förorterna en. Intressant nog bara ett ställe på listan som kan uppfattas som 'upprorisk förort'. En uppföljning till affischen finns bland annat i form av en artikel om de olika källorna till hetsen mot Sovjet och Stalin. Den är OK men jag tycker man missar de viktiga utredningarna om utrensningar i Sovjet som kom under 1990-talet och som verkar ge en hygglig uppfattning om hur många som på olika sätt drabbades. - Att visa på tyska nazistiska rötter i kampanjen mot Sovjet är viktigt. Jag har sett noteringar om sådant, bland annat om antikommunistiska utställningar i Tyskland på trettiotalet, i Historisk Tidskrift för en del år sedan.
Kanske Oktoberrörelsen går in med den här kampanjen vid en rätt bra tidpunkt? Nyligen har åtminstone en större bloggare kommit in på ämnet Sovjet, senast här. Kan man hoppas på fler? Och även om det står i artikeln att statsarkiven är stängda kan man förmoda att det bedrivs en massa forskning om olika aspekter av Sovjet. Jag vet att det skrivits en del böcker om sovjetisk ekonomi exempelvis (har inte läst någon av dem) som kan ändra på bilden av hur planekonomin fungerade i praktiken.
Grovt sett kan man se två historiska diskurser om Sovjet (och liknande stater och företeelser). Dels en där historiker är aktiva och där tillgängligt material utnyttjas på ett sätt som är allmänt accepterat inom historikerfacket. Fakta bör då helst vara viktigare än personliga åsikter. (Se gärna min gamla bloggpost om källkritiska kriterier.) Dels en diskurs på rännstensnivå där fakta är av noll och intet intresse (eller trollas fram efter behov) och där ogrundade åsikter, psykologisk krigföring och påhitt utan tvekan och eftertanke förvandlas till 'sanningar'.
En affisch som följer med i senaste numret av tidningen tycks ange att det är Röd Facklig Oppositionen som Oktoberrörelsen vill satsa på. En person (alias tjock sosse-pamp?) med den socialdemokratiska rosen på tröjan trycks tillbaka av en RFO-kämpe. Parollen påminner om vad KFML/SKP förde fram i början av 1970-talet. Då hette det "Gör facket till en kamporganisation". Delvis var det framgångsrikt. En massa yngre arbetare och tjänstemän blev fackligt engagerade och vitaliserade organisationerna. En del avancerade ända upp till förbundsordförandestolen (men då hade de bytt partibok på vägen).
Ett förmodligt icke-samarbete kan utläsas ur senaste numret av tidningen också. I en intervju med en peruan behandlas med situationen just i Peru, men i förbigående nämns att svenska Maoistiskt Forum tillhör en gren av det gamla peruanska kommunistpartiet som verkar leva i en drömvärld. (Jag brukar hänvisa till dem som 'malmö-maoisterna', de flesta av dem finns vad jag vet därnere.) Med tanke på det upphetsade språkbruk som den här gruppen normalt använder har jag en känsla av att den skulle ha väldigt svårt att samarbeta med OR (eller någon annan över huvud taget). Däremot är ju 'peru-kommunisternas' husgud Mariátegui klart läsvärd.
Jag var inte på konferensen Marx2013 (kanske kan titta på ABF play, där finns visst föredragen), men OR var där och var kritiska och rapporterar om det i tidningen. Och det är lätt att förstå, en del akademiska Marx-forskare har en tendens att halka iväg i konstiga resonemang. En sak jag generellt vill framhålla som ett varningstecken om man exempelvis läser en bok om Marx är om författaren försöker blåsa upp motsättningar mellan Marx och Engels, eller påstår att Engels inte förstod eller kanske till och med förvanskade/förfalskade en del av Marx' verk. Det senare hörde jag muntligt en gång från en person som påstod sig ha läst Marx' samtliga verk. Då handlar det om att splittra och sedan förstöra arvet efter Marx, inte kritisk läsning. En positiv recension av en positiv bok om Engels finns för övrigt i Aftonlövet, även om boken det handlar om inte verkar helt invändningsfri.
