OK, ni syns!

För inte så länge sedan skrev jag några rader (och visade en bild) om hur Oktoberrörelsen vill göra sig mer känd och synas mer på stan. Och enligt senaste numret av Arbetarkommunen som en vänlig (?) själ har skickat mig tycks man ha lyckats, man syns:

Affischering har skett på flera håll i Stockholm får man veta: Rinkeby, Söder, Björkhagen, Bagarmossen, Skarpnäck och Farsta. Innerstad en, södra förorterna fyra, norra förorterna en.  Intressant nog bara ett ställe på listan som kan uppfattas som 'upprorisk förort'. En uppföljning till affischen finns bland annat i form av en artikel om de olika källorna till hetsen mot Sovjet och Stalin. Den är OK men jag tycker man missar de viktiga utredningarna om utrensningar i Sovjet som kom under 1990-talet och som verkar ge en hygglig uppfattning om hur många som på olika sätt drabbades. - Att visa på tyska nazistiska rötter i kampanjen mot Sovjet är viktigt. Jag har sett noteringar om sådant, bland annat om antikommunistiska utställningar i Tyskland på trettiotalet, i Historisk Tidskrift för en del år sedan.

Kanske Oktoberrörelsen går in med den här kampanjen vid en rätt bra tidpunkt? Nyligen har åtminstone en större bloggare kommit in på ämnet Sovjet, senast här. Kan man hoppas på fler? Och även om det står i artikeln att statsarkiven är stängda kan man förmoda att det bedrivs en massa forskning om olika aspekter av Sovjet. Jag vet att det skrivits en del böcker om sovjetisk ekonomi exempelvis (har inte läst någon av dem) som kan ändra på bilden av hur planekonomin fungerade i praktiken.

Grovt sett kan man se två historiska diskurser om Sovjet (och liknande stater och företeelser). Dels en där historiker är aktiva och där tillgängligt material utnyttjas på ett sätt som är allmänt accepterat inom historikerfacket. Fakta bör då helst vara viktigare än personliga åsikter. (Se gärna min gamla bloggpost om källkritiska kriterier.) Dels en diskurs på rännstensnivå där fakta är av noll och intet intresse (eller trollas fram efter behov) och där ogrundade åsikter, psykologisk krigföring och påhitt utan tvekan och eftertanke förvandlas till 'sanningar'.

En affisch som följer med i senaste numret av tidningen tycks ange att det är Röd Facklig Oppositionen som Oktoberrörelsen vill satsa på. En person (alias tjock sosse-pamp?) med den socialdemokratiska rosen på tröjan trycks tillbaka av en RFO-kämpe. Parollen påminner om vad KFML/SKP förde fram i början av 1970-talet. Då hette det "Gör facket till en kamporganisation". Delvis var det framgångsrikt. En massa yngre arbetare och tjänstemän blev fackligt engagerade och vitaliserade organisationerna. En del avancerade ända upp till förbundsordförandestolen (men då hade de bytt partibok på vägen).

Ett förmodligt icke-samarbete kan utläsas ur senaste numret av tidningen också. I en intervju med en peruan behandlas med situationen just i Peru, men i förbigående nämns att svenska Maoistiskt Forum tillhör en gren av det gamla peruanska kommunistpartiet som verkar leva i en drömvärld. (Jag brukar hänvisa till dem som 'malmö-maoisterna', de flesta av dem finns vad jag vet därnere.) Med tanke på det upphetsade språkbruk som den här gruppen normalt använder har jag en känsla av att den skulle ha väldigt svårt att samarbeta med OR (eller någon annan över huvud taget). Däremot är ju 'peru-kommunisternas' husgud Mariátegui klart läsvärd.

Jag var inte på konferensen Marx2013 (kanske kan titta på ABF play, där finns visst föredragen), men OR var där och var kritiska och rapporterar om det i tidningen. Och det är lätt att förstå, en del akademiska Marx-forskare har en tendens att halka iväg i konstiga resonemang. En sak jag generellt vill framhålla som ett varningstecken om man exempelvis läser en bok om Marx är om författaren försöker blåsa upp motsättningar mellan Marx och Engels, eller påstår att Engels inte förstod eller kanske till och med förvanskade/förfalskade en del av Marx' verk. Det senare hörde jag muntligt en gång från en person som påstod sig ha läst Marx' samtliga verk. Då handlar det om att splittra och sedan förstöra arvet efter Marx, inte kritisk läsning. En positiv recension av en positiv bok om Engels finns för övrigt i Aftonlövet, även om boken det handlar om inte verkar helt invändningsfri.

Aj, aj, Myrdal är (små?)borgare!

Det händer ibland att jag tar en titt på malmö-perukommunisternas hemsida, mindre för att få information men  mer för (det förmodligen oavsiktliga) underhållningsvärdet. Den roligaste texten tycks nu vara borttagen, men lyckligtvis kopierade jag den i slutet av denna bloggpost.

Nu publicerar man en text från tidningen Sol Rojo som antas återge vad de sanna kommunisterna i Peru tycker om världens problem, bland annat om den väpnade kampen i Indien. Med tanke på att "Ordförande Gonzalos" tidigare så mäktiga parti och fruktade folkarmé ligger i spillror eller är helt borta kan man undra vem som är ansvarig för texten - och om man skall ödsla någon tankekraft på den. Men det kanske man inte skall göra, för de har nu hittat på ett nytt fruktansvärt skällsord för sina motståndare: intellektualoid! Och vem vill väl vara något så hemskt!

Jag kör ett utdrag ur denna stenhårt militanta text och återkommer med kommentarer längre ned. En förklaring bara: MLM står för marxismen-leninismen-maoismen.

Om vi vill att ett segerrikt folkkrig skall utvecklas i Indien, måste vi basera vår position på MLM:s principer och föra den ideologiska och politiska kampen för att driva ut revisionismen och opportunismen. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi uttrycker våra farhågor angående den indiska revolutionen och några av de positioner som uttrycks av kamraterna i Indien.

En del av problemet är just bristen på vilja till öppen debatt, och det faktum att det finns få dokument från IKP(M):s (Indiens Kommunistiska Parti (Maoisternas)) Centralkommitté som uttrycker klara positioner om de brådskande punkter som nämnts ovan. Vad som finns är en stor mängd dokument, intervjuer och uttalanden från individuella ledare som uttrycker mer allmänna positioner men undviker de mer brådskande diskussionspunkterna. I stor utsträckning återfinns IKP(M):s uttalanden i böcker och artiklar av de borgerliga intellektuella vilka de indiska kamraterna verkar ge förtroendet att publicera dess positioner. I allmänhet verkar det som att den internationella rörelsen till stöd för den indiska revolutionen till stor del baserar sig på stödet från sådana borgerliga intellektuella och på det småborgerliga ”solidaritetsarbetet”. Medan sådana borgerliga och/eller småborgerliga intellektuella, såsom den svenske författaren Jan Myrdal eller den indiska författarinnan Arundhati Roy, mycket väl kan tjäna den proletära revolutionens sak om kommunisterna är i stånd att korrekt hantera denna typ av stöd, så tjänar de också revisionistiska och reaktionära syften under andra omständigheter. För att ta exemplet Myrdal: hans rapporter från Kina under 60- och 70-talen spelade en positiv roll, men det betyder inte att han är kommunist eller på något sätt revolutionär. Sedan den revisionistiska kuppen i Kina, har han aldrig klart och fast förkastat eller fördömt Teng och hans följeslagare; faktum är att hans enda kommentar rörande Tienanmen-massakerna 1989 var att den var ”förståelig” och ”nödvändig”, för att inte nämna hans positioner angående kamrat Stalin och angående de jugoslaviska revisionisterna.

Myrdal och Roy är alltså småborgare - eller borgare. Läskigt! Men de har tagit stora personliga risker under sina fältstudier, de har kunskaper och auktoritet, och deras synpunkter når ut till många människor. Kan perukommunisterna ställa upp med något motsvarande? Tvivelaktigt. Jag har en känsla av att gamle Myrdal tar lätt på den där kritiken. Han är van vid gläfs sedan mer än sextio år. Och Roy är väl van vid hindu-fascisterna från hemmaplan.

Stötande är påhoppet på "den internationella rörelsen till stöd för den indiska revolutionen [som] till stor del baserar sig på stödet från sådana borgerliga intellektuella och på det småborgerliga ”solidaritetsarbetet”." Det låter som en jättekänga åt de få grupper av betydelse som finns, exempelvis svenska Indiensolidaritet eller motsvarande i Norge, människor som gör ett viktigt arbete för att sprida information om hur det är för folk i Indiens fattiga utmarker.

Ja, om Myrdal är borgare så kanske hans sällskap här i den indiska skogen är en småborgare - hon är ju rätt kort i rocken!

Var klämmer skon? - Ja, delvis verkar det handla om att de som jobbar med solidaritet för Indien och ytterligare några länder där det pågår riktig kamp inte verkar vilja öda energi på Peru där kampen för närvarande är ett stort frågetecken, och där alla påståenden måste tas med många nypor salt. Och det får peru-kommunisterna att surna till. De kanske känner sig utanför. Men hade peruanerna kunnat visa upp någonting handfast hade det väl varit en sak, men dera folkkrig verkar vara historia - avslutat, knappast möjligt att återuppliva. Därmed inte sagt att undertryckta människor i Peru kan och bör göra uppror, men då duger knappast de gamla metoderna längre. Varför hålla på med väpnad kamp i djungler och berg när huvuddelen av befolkningen bor i städer?

I några länder som Indien och Filippinerna finns det fortfarande stora landsbygdsbaserade upprorsrörelser som kan ha chans att segra, men frånsett dessa hävdar jag ännu att de gamla folkkrigens epok håller på att ta slut. Jag hörde på sidovägar att några inte gillade den ståndpunkten men ingen har velat skriva till bloggen och klaga officiellt så att säga. Men jag är ju bara en intellektualoid  naturligtvis! Å andra sidan händer det att jag använder uttryck som 'galningar' och 'provokatörer' åt andra hållet, så det kanske jämnar ut sig?

Här har vi den andra (små?)borgaren, Arundhati Roy, som iklädd rödrutig huvudduk och anteckningsbok pratar med gerillakämpar i djungeln i Chhattisgarh, Indien. Hon ser fundersam ut, är det månne kurserna på Mumbai-börsen som tynger henne?

Färdig-folkkrigat i Peru?

Jag har några gånger nämnt det "folkkrig" som Perus Kommunistiska Parti ("Sendero Luminoso") länge bedrivit i Peru. Även om det varit stora motgångar har det ändå kommit rapporter om hur partiet med sin Folkarmé knegar på. Nu har det kommit information om att säcken faktiskt länge varit tommare än vad man kunde ha trott, och detta från ett oväntat håll, nämligen svenska Peru-information.  För en tid sedan publicerade man en rapport av en person som för tillfället reser i Peru. Den gav ett mycket starkt intryck av att det gamla PKP var mer eller mindre upplöst, man visste inte var partiet höll hus, och det hade inte längre  några väpnade styrkor. De två väpnade grupper från den gamla Folkarmén som finns kvar verkar operera på egen hand utan att ta order från någon, och ledarna kanske kan betecknas som lokala krigsherrar. Sedan finns det en civil gren i städerna som till och med har en egen hemsida och inte ägnar sig åt väpnad kamp. (Möjligen kan man gräva fram liknande information på den här svenska sidan, men den är knepigare och kräver att man orkar läsa en massa bombasmer.)

Nu kommer det mer information som ytterligare stärker intrycket. Det tycks finnas sympatisörer som tror att partiet är aktivt, men det beror av att någon "centralkommitté" ger ut dokument som  bara är luft och som inger falska förhoppningar om en kamp som i praktiken har upphört. Frågan är om PKP mest är en utlandsorganisation. Det kanske kan förklara det väldigt uppjagade språket från en del av dess förespråkare.

Sammanfattningsvis så kommer förmodligen smärre strider att fortsätta i några områden i det inre av landet, folk kommer att dödas eller misshandlas och råka illa ut, men det kommer nog inte att påverka den peruanska situationen i stort. Skall PKP komma tillbaka så ser det ut som att man får bygga organisationen från grunden, och då kanske det inte handlar om folkkrig längre. PKP var faktiskt mycket framgångsrikt under drygt ett årtionde men sedan tappade man greppet, och det kan inte bara ha berott av saker som man inte rådde över. Det måste ha funnits inre oklarheter och svagheter. Börjar man på ny kula måste det nog bli med en åtminstone delvis ny politik om man vill ha någon relevans, bland annat hur man ser på Abiamel Guzmán ("ordförande Gonzalo"). Kanske kan man göra som de indiska maoisterna som i och för sig fortfarande hyllar en klassisk ledare med överdrivet våldsamma tendenser som Charu Mazumdar men ändå korrigerar politiken bort från honom för att fungera i dagens samhälle.

Verkar greja sig för Humala

Verkar som det grejar sig för Humala. Med över 86 procent av rösterna räknade och över två procents ledning så kanske det är avgjort (saxade ovanstående från en tidning i Lima). Sedan är frågan om hur mycket ändring en humalansk presidentperiod kommer att betyda för de peruaner som lever långt nere i skiten (och för överklassen också för den delen). Blir det en reformperiod, eller kommer Humala att köra en Obama och vara mer aktiv med pratkvarnen än samhällsförändringarna? Ytterst hänger det på peruanerna själva. Det är folket som gör historien.

Sura idag ...

... är väl knappt hälften av Perus väljare - samt de så kallade perukommunisterna som ju vägrar att rösta och förespråkar bojkott - om det håller i sig att drygt hälften av Perus väljare lagt sina röster för Ollanta Humala. Ovanstående klippte jag från TeleSur och där ledde han i alla fall när 75 procent av rösterna räknats. Men marginalen är väldigt knapp, så jag undrar om det inte är några timmar för tidigt att utropa en segrare?

Här i Sverige är det överhetens nationaldag, den som infördes ungefär samtidigt som eliten sålde ut oss till EU. Vad skall man göra, gå ut på gatorna i demonstrationståg och ropa "Svär-je Svär-je So-li-da-ri-tet!"? Eller bara ta sig en promenad och njuta av den tidiga sommaren? - Jag tror jag föredrar det sista!

Nu säger radion att 80 procent räknats i Peru, och att Humala leder med en procent fortfarande.

Väldigt spridda tankar en onsdagskväll

Äppelblom mot moln och himmel:
vackrare än världens vimmel?

Det tar emot att sätta sig vid datorn och klämma ur sig tänkvärdheter när sommarljuset tar upp allt större del av dygnet. Elektroniken må vara hur fin som helst, död är den likförbaskat jämfört med den stora levande världen därute. Den blomstertid nu kommer ... den är här, jag såg de första ansatserna till liljekonvaljblommor i helgen, och utslagna midsommarblomster (numera omdöpt till skogsnäva eftersom blomman i allmänhet har gjort sitt långt före midsommaren).

Slutligt vissnar väl tulpaner -
vackrare än huliganer

Samtidigt verkar det som om socialdemokraterna definitivt kedjat fast sig vid krigspolitiken som leverantör av knektar till USA:s krig - eller vad menar man egentligen med sitt pladder? Borde inte medlemmarna i partiet reagera och ställa frågor, eller är man (med ett fåtal undantag) helt lamslagna och passiva och oförmögna att kräva räkenskap av ledarna? Jag noterar också att bombvänstern finns kvar och fortfarande verkar tro att ett NATO-ockuperat Libyen på något sätt skall vara ett stöd för den arabiska folkrevolutionen. Fantastiskt!

Till slut faller kronbladen av
Så svinner allt i tidens hav

Herr Dominique Strauss-Kahn ligger illa till, misstänkt för våldtäkt. Med tanke på att han är chef för en institution som anklagas för att våldta hela länder och orsaka oerhörda mänskliga lidanden när folken skall betala överklassernas kriser kan man ju säga att det är en småsak. Men var det inte skattefusk som fällde storgangstern Al Capone och inte de mord han var ansvarig för? Hur som helst, en ganska typisk  överklassare som påstås vara socialist men är otäck nyliberal har åkt fast. Man får väl hoppas att det blir en hederlig utredning och rättegång. Har storpampen överfallit en enkel knegare är det positivt att det inte sopas under mattan, är det falska anklagelser skall det också fram. Jag har svårt att se att det här skulle få världsekonomin att skaka - i alla fall står det inget om några skakningar på IMF:s hemsida för tillfället.

Igår var det 17 maj, Norges nationaldag. Gratulerar så här en dag i efterhand! Men det var också 31-årsminnet av det maoistiska upprorets start i Peru. Just när den revolutionära vågen i Tredje världen såg ut att ebba ut så försökte peruanerna med en nystart. Ett tag gick det bra, sedan mindre bra, nu hankar man väl sig fram. Jag har väl funderat på för och mot tidigare här på bloggen. Om man skall nämna ett par svenska sajter som stödjer peruanerna men som får mig att reagera på olika sätt så förefaller mig de här lite mer åt för-hållet, medan det här får mig att sucka. Jag tror inte indiska maoister skulle skriva så svulstigt. Och försöker de sälja "folkens världskrig" till mig vill jag verkligen ta mig en och annan funderare. De enda som har några större intressen av krig idag är imperialister som måste tillgripa allt våldsammare medel för att hålla ihop sina fallande välden.

"De sista fria människorna på den här planeten."

För länge sedan hade jag en bloggpost om "okända folk" och frågade hur man vet om de finns om de nu är okända. I dagarna har det kommit en lång artikel på en antropologisk blogg där man får mer bakgrund till den frågan. Det är inte okända folk, det är inte folk som aldrig har "kontaktats", det är inte folk "som aldrig har sett en vit man förut". Men det rör sig om kanske ett hundratal smågrupper i världen, människor som medvetet håller sig undan från storsamhället och rör sig i bland annat Perus och Brasiliens djungler. "De sista fria människorna på den här planeten." De känner till den vite mannen, har mycket otrevliga erfarenheter, och föredrar att hålla sig på avstånd. De undanber sig vidare kontakter.

Finns man på bild är man väl inte okänd?

Men det är svårt att hålla den distansen när mineral- och oljeletare, timmerhuggare, boskapsuppfödare och andra tränger allt djupare in i skogarna, bland annat i gränsområdena mellan Peru och Brasilien. På senare år har regeringarna börjat med åtgärder för att skydda urbefolkningar som vill hålla sig för sig själv (det handlar alltså om att stänga ute exploatörerna från vissa områden, inte att stänga inne smågrupperna) men frågan är hur det efterlevs.

Peru är ett viktig område för de sista isolerade grupperna. Lite svårt att bedöma, men några av cirklarna verkar ligga i områden där maoisternas folkarmé är verksam. Undrar hur den ser på djungelinnevånare som inte vill ha kontakt med omvärlden?

Om storsamhället där ute drabbas av en megakatastrof kanske det blir de här människorna som lägger grunden för en ny mänsklighet? Vad rör det dem om internet klappar ihop? Möjligen kan klimatförändringar slå ut deras livsmiljöer så att dessa blir obeboeliga, men då är det nog klippt för resten av mänskligheten också.

Bara ett par diagram

Bara ett par diagram. Det övre kommer från Statistiska Centralbyråns databaser, där jag fann den här statistiken på "torg- och marknadsförsäljare". Den som tittar på Y-axeln där antalet anges måste bli fundersam (klicka på diagrammen för större och läsbarare format). Fanns det inte mer än drygt 160 torghandlare i Sverige förrförra året? Bara om man ser till Hötorget i Stockholm så måste det väl vara flera tiotals försäljare, i hela Stockholm flera hundra? Antingen har jag missat något, eller också är det här inte en tillförlitlig siffra över hur många som står på torgen och säljer. Skulle nästan tro att det handlar om det senare.

Det nedre diagrammet bygger på en uppsättning data från universitetet i Groningen i Holland. Jag bara gjorde en primitiv nedladdning av data för ett mindre antal länder för att se hur de skulle se ut. På tal om att "se ut" så gör sig diagrammet definitiv bättre om man klickar upp formatet. Vad det handlar om är BNP/capita i Sverige och några länder i Tredje världen (1950-2009) som jag valde slumpvis. Pengarna i de olika länderna har räknats om till en sorts icke existerande valuta (PPP, Purchasing power parity) som skall göra det möjligt att jämföra dem. En riktigt rättvisande jämförelse mellan Sverige och Etiopien är nog svår att få till, men man kan åtminstone få en hygglig uppfattning om skillnaderna.

Sverige har tuffat på i stort sett hela tiden. Det var några små bakslag i början respektive slutet av sjuttiotalet, en större smäll när nittiotalskrisen kom, samt till slut den pågående krisen. Det skall bli intressant att se hur läget är när man kan dra in 2010 i statistiken. Och så de övriga:

Två i Sydamerika: Venezuela och Peru. Intressant nog hade oljelandet Venezuela högre BNP/capita i början av femtiotalet än Sverige. Men sedan kom en lång stagnations- och nedgångsperiod som man förmodligen kan tillskriva neoliberalismens härjningar. Och slutligen en kraftig uppgång som av någon märklig anledning verkar sammanfalla med Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution. Peru verkar ganska slätstruket hela tiden.

Två afrikanska stater: Cote d'Ivorie, eller som vi säger i Sverige: Elfenbenskusten, tror jag länge ansågs som ett lyckat afrikanskt nykolonialt "skyltfönster", men stagnation och tillbakagång har det varit lik förbaskat. Samt inbördeskrig under senare år. Etiopien ligger förankrat i botten och verkar inte komma någon vart.

Till sist ett annat fall nära botten: Bangla Desh, vars kurva ungefär sammanfaller med den etiopiska.

Indien - fredsförhandlingar?

Några grundläggande tankar hos Marx kan sammanfattas ungefär så här: människorna lever i den här världen, de kan inte utföra större bedrifter än vad tillgängliga resurser medger, och vad de än tror och tänker och säger om sig själva så är det deras verksamhet i den verkliga världen som är avgörande för vad de är. Detta gäller även de mest radikala krafterna. De pratar om socialistisk revolution men sysslar ofta med kortsiktiga dagskrav när de gör något praktiskt. De indiska maoisterna som organiserar bladplockare och bambusamlare, organiserar sjukvård och undervisning bland stamfolk i djunglerna, är ett typexempel på det.

Samtidigt ändras möjligheterna snabbt eller långsamt, nya resurser utvecklas och ger möjlighet till nya krav. Detta gör det svårare för de konservativa krafterna att hålla tillbaka kraven på förändring. Detta även om de har hela statliga våldsapparater till sitt förfogande. De kan släppa loss sina poliser och militärer mot bladplockare som kräver bättre betalt, eller mot byfolk som inte vill bli vräkta från sina marker för att ge plats åt industriprojekt (här är ett aktuellt exempel), men resultatet av det blir att man möter ett allt bättre organiserat motstånd. Igår med pilbågar och hemmagjorda gevär, idag med automatvapen och fjärrstyrda minor och möjlighet att få ut bilder och berättelser på internet till hela världen.

En rörelse som i dagens läge kan betecknas som militär-reformistisk alltså har bitit sig fast i delar av centrala Indien. Befriade områden och gerillazoner växer och kryper närmare en del storstäder. Nervositeten hos de härskande stiger. Men samtidigt talas om fredsförhandlingar. Jag har varit (och är) skeptisk: vad finns det egentligen att tala om? Och prata går ju, men att uppnå verkliga resultat är en annan sak.

Här är ett par artiklar från Times of India som kan ge anledning till funderingar. Dels handlar det om att delar av den maoiststödda folkrörelsen mot polisvåld i Västbengalen funderar på att ge sig in i den parlamentariska kampen. Dels är det en intervju med aktivisten Swami Agnivesh som agerat som mellanhand mellan regeringen och maoisterna i diskussionerna om det överhuvud taget skall bli några förhandlingar.

Saken kompliceras av att kontakten på den maoistiska sidan mördades av agenter från delstaten Andhra Pradesh. Det var en av dessa falska "sammanstötningar" som är notoriska i Indien. Polisen griper och mördar en person, och påstår sedan att denne dödats i en väpnad sammanstötning. När Agnivesh krävde en utredning hos inrikesministern hänvisade denne till myndigheterna i Andhra Pradesh. Med andra ord: ingen utredning kommer att ske. Och det höjer knappast förtroendet för inrikesministern och centralregeringen i New Delhi.

Trots detta är det, enligt versionen som Agnivesh ger, inte omöjligt att gå vidare. Då skulle man, om man är mer insatt i indiska förhållanden än vad jag är, försöka placera in de olika krafterna som stöter samman i den modell som Marx' ritade upp. Vilka möjligheter finns det att agera, med utgångspunkt från tillgängliga resurser i det indiska samhället?

Formellt vägrar maoisterna i CPI(maoist) att ställa upp i val eftersom de anser att alla som väljs blir korrumperade. För det får de stöd av de peruanska maoisterna som däremot har totalspolat de nepalesiska maoisterna. Men hur blir läget om maoistiska frontorganisationer ställer upp och kanske till och med vinner - som kommittén mot polisvåld i Västbengalen, som verkar ha stort stöd lokalt? Skulle det vara ett avsteg från en grundläggande maoistisk princip?

Nja, jag utgår från att de skolade kommunistiska kadrerna läser en skrift av Lenin betitlad Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Där kan de hitta argument just för att ställa upp till val även i reaktionära parlament och organisationer. Med hjälp av några lämpliga citat från Lenin kanske man kan placera sig så att de aktuella möjligheterna kan utnyttjas maximalt för att flytta fram positionerna.

Den indiska verkligheten medger inte en socialistisk revolution idag, men på en del områden medger den att breda massrörelser kan driva fram olika förbättringar. Om maoisterna står i spetsen där blir de svårslagbara. Men skulle reaktionen slå tillbaka (vilket den förmodligen kommer att göra på olika sätt) bör maoisterna ha kvar sina väpnade styrkor och en underjordisk organisation som en extra livförsäkring. Som jag uppfattade saken vill de fortsätta som ett legalt politisk parti som dock inte deltar i valen, medan de inte har något emot att vänskapligt sinnade organisationer ställer upp. (Det kan dock vara en feltolkning av mig eller felaktigheter i artiklarna - man får se upp också se upp för möjligheten att tidningarna sprider felaktiga påståenden som ett led i psykologisk krigföring.) Risken som den radikala rörelsen tar är ju uppenbar: kliver den fram i ljuset kan ju motståndarna (som har hela den statliga våldsapparaten samt storbolagen på sin sida) slänga alla demokratiska principer överbord och helt enkelt försöka mörda den, som i Chile 1973.

Jag såg att den maoistiska rörelsen på Filippinerna också hade diskussioner om fredsförhandlingar med regeringen (man har drivit sådana tidigare, dock utan resultat). Om det verkligen blir av med förhandlingar såväl i Indien som på Filippinerna blir peruanerna rätt isolerade i sin ståndpunkt att man aldrig skall förhandla.

Synpunkter från Peru

I ett tidigare inlägg på bloggen kom debatten in på den peruanska rörelse som är känd som Sendero Luminoso – Den lysande stigen. Själv kallar den sig Partido Comunista del Perú - PCP. Rörelsen är känd och misskänd, men det mesta som sägs om den i media har kommit från dess fiender. En viss ensidighet i rapporteringen kan därmed misstänkas.

Jag har fått synpunkter från personer som sympatiserar med PCP och dess mål. Själv är jag fundersam (och ibland väldigt kritisk) angående vissa saker, men enig i att det finns en grundläggande rätt att göra uppror mot värdelösa regimer. Jag och andra har undrat om det finns någon maoistisk organisation i Sverige numera, och fick svaret:

Ja det gör det och vi på Maoistiskt forum gör vad vi kan för att bidra till maoismens utveckling och spridning i Sverige och världen.

En del tankar kom alltså från Maoistiskt forum, och jag har med deras medgivande gjort vissa omarbetningar så att det blivit ”frågor och svar”, samt lagt till några ytterligare kompletteringar från min sida.

PCP kallar sig maoistiskt. Vad betyder ”maoism”för PCP?

Partiets ideologi är marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande huvudsakligen gonzalos tänkande som är tillämpningen av maoismen på Perus konkreta förhållanden. I Kina under ordförande Mao kallade de sin ideologi för marxismen-leninismen, Mao Tsetungs tänkande, som var tillämpningen av marxismen-leninismen på Kinas konkreta förhållanden. För att förtydliga "-ism" för oss betyder att den har universell karaktär, dvs är tillämpbar i alla länder medan "tänkandet" är specificeringen av denna på ett lands konkreta förhållanden. Exempelvis tillämpades marxismen-leninismen i Kina och man hade vägen att omringa städerna från landsbygden, men i ett land som Peru behövs det mer arbete i städerna i synnerhet huvudstaden Lima för dess enorma befolkning och viktiga roll i landet.

Hur ser det ut med PCP:s historia och det krig man har fört i snart trettio år?

Perus Kommunistiska Parti (PCP) eller ”sendero luminoso” som en del väljer att kalla Partiet, är det mest och högst utvecklade Partiet i världen. det är ett Parti som har genomgått svåra år sedan sitt grundande men har övervunnit de problem som uppkommit tack vare tvålinjerskampen (självkritik/kritik) och under ledning av ordförande Gonzalo.

Den 17 maj 1980 inleddes folkkriget i Peru och kom snart att involvera stora områden, i vilka folket som under PCPs ledning befriat sig skapade en ny makt där folket hade beslutanderätten i folkkommittéer och där fattiga bönder, indianer, kvinnor och barn för första gången fått rättigheter. Man bekämpade feodalherrar, reaktionärer och förrädare.

Partiets ideologi är marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande huvudsakligen gonzalos tänkande för det är specifiseringen på Perus konkreta förhållanden. Partiet är arbetarklassens avantgarde, men eftersom proletariatet inte utgör folkmajoriteten i landet förenar man sig med bönderna och småbourgeoisien, och kanaliserar deras demokratiska krav, i en ny-demokratisk revolution.

PCP är ett Parti av masskaraktär d.v.s. att Partiet mobiliserar, politiserar, organiserar och förenar sig med massorna. Vi anser att massorna skapar historien och utan deras deltagande kan revolutionen aldrig segra. Folkkriget är massornas krig och just detta skiljer det maoistiska folkkriget från t.ex. det guevaristiska gerillakriget (fokism), där en grupp hjältar genom sina modiga aktioner ska få folket att resa sig. I Peru byggs en ny stat samtidigt som den gamla bryts ner, bit för bit.

Folket har allt att vinna om man följer proletariatets ideologi – maoismen, eftersom det är den enda ideologi som frambringar verklig och konkret framgång, ständigt förlitande sig på massornas flertal och inte på enskilda hjältar.

(Mitt tillägg: vi har diskuterat Ché Guevaras insatser vid sidan av och kommit överens om att han var en stor kämpe, men att hans metoder inte alltid var bra. Den ”fokism” som nämns här är det som kallades ”focoteorin” på sextiotalet om jag minns rätt. Gerillan var det fokus, den ”brännpunkt” utifrån vilken revolutionen utvecklade sig. Först började några väpnade personer att slåss med vapen mot reaktionärer, feodalherrar, kapitalister och imperialister, och ur detta så skulle den politiska kampen följa och alltmer människor ansluta sig.

Såväl maoisterna som en del andra rörelser har ansett det viktigast att börja med att bygga politiska positioner och se till att man har folk med sig, och först när detta är ordnat så börjar man väpnad kamp. Det enda lyckade exemplet för fokismen var den cubanska revolutionen. Sedan försökte Ché upprepa detta såväl i Kongo som i Bolivia, men misslyckades. Man kan nog säga att maoisterna spelar med säkrare kort här.)

"Rösta inte". PCP uppmanar folk att bojkotta valen men föra krig mot regimen i stället, samma linje som de indiska maoisterna förespråkar

Det finns anklagelser om att revolutionära rörelser i Latinamerika ägnar sig åt narkotikaproduktion och -handel. Vad säger ni om det?

Precis som Marx välkända citat ”religionen är folkets opium” så anser vi att droger är dåliga för massorna eftersom det pacificerar. PCP har förklarat att knarkbaronerna är folkets fiender. Därför är det felaktigt att påstå att Partiet skulle tvinga någon att odla knark. Dessa lögner är för att slå mot de bästa söner och döttrar som MEDVETET och FRIVILLIGT kämpar för den ny-demokratiska revolutionens seger i hela landet. De är helt övertygade att dagens korrumperade samhälle inte har något att erbjuda, tvärtom. De som attackerar Perus Kommunistiska Parti och de som upprepar den propaganda som reaktionen för ut i sin psykologiska krigföring tjänar, medvetet eller omedvetet, till att det hungerskapande och folkmördande system som råder i Peru idag finns kvar. Däremot försvarar Partiet de fattiga bönderna och har starkt stöd ibland de koka-odlande bönderna.

(Mitt tillägg: med tanke på hur kraftigt USA varit inblandat med narkotikaproducenter ända sedan 1950-talet är anklagelser från det hållet mot sydamerikanska gerillagrupper för narkotikahandel inte särskilt smakliga. USA har arbetat tillsammans med nationalistkineser i Burma, vietnamesiska quislingar, afghanska krigsherrar, albanska smugglarligor och sydamerikanska regimer som tillverkat och sålt narkotika. Rådet till USA borde vara ”städa upp framför er egen dörr innan ni kritiserar andra”.)

Vem talar för PCP?

Det är bäst att låta PCP tala för sig själv. PCP har en utlandsorganisation som heter Folkrörelsen Peru (MPP) som driver hemsidorna www.solrojo.org och www.redsun.org. Där kommer PCPs ord och linje ut direkt och utan omsvep. Maoistiskt forum bedriver arbete i hela landet, detsamma gäller Vänskapsföreningen Sverige det Nya Peru och Studiecirkeln 24 september.

Molnfolket

Mäktiga statyer skådar ner från en bergsluttning i norra Peru. Jag hittade en artikel om folket som skapade dem här. Vad konstnärerna uppe i Perus berg kallade sig själva vet man inte. De lämnade inga skriftliga källor efter sig. Däremot fanns en benämning från inkas som kanske betyder "molnfolket". Det passar bra för människor som byggde fästningar på höga och branta berg ovanför djungeln från 900-talet till 1400-talet, när de besegrades av inkaväldet.

Det är fascinerande med de många olika kulturerna på de amerikanska kontinenterna innan den europeiska invasionen orsakade sådana katastrofer. Ta en sådan sak som jordbruket. Vanligen brukar man säga att jordbruket skapades för tio-tolvtusen år sedan i "den bördiga halvmånen" mellan Egypten och Mesopotamien. I själva verket skapade många folk på andra sidan Atlanten såväl jordbruk som metallurgi, stadsbyggnad, skriftspråk och andra nyttigheter på egen hand. Det finns ingen anledning att heroisera de europeiska erövrarna - eller för den delen helgonförklara en del amerikanska kulturer med synnerligen brutala inslag - men för mänskligheten var Columbus färd över Atlanten inledningen till en av historiens värsta katastrofer.

Molnfolket (vad de nu egentligen hette) slogs ut av det mäktiga inkas imperium. Inkas slogs ut av spanjorerna. Men på sikt sjönk även Spanien i elände, nedtyngd av det amerikanska guldet.

Hernando de Soto heter han

Jag skrev igår lite svävande om "en peruansk ekonom" (svävande för att jag inte kom ihåg om han hette Toledo eller de Soto). Den tveksamheten hade jag kunnat avveckla direkt, det är bara det att jag inte riktigt vant mig vid att så gott som allt vetande finns på nätet, bara man har någon liten skärva av information att börja söka med. Nåväl, han heter Hernando de Soto, och jag hittade en recension av hans mest kända skrift här. Den bedöms tydligen intressant nog för att ges ut även på svenska. Av recensionen att döma verkar boken vara läsvärd, bland annat för att den öppnar för följdfrågor. Det är ju bra om man vill nå mer klarhet i ett ämne, och utvecklingsekonomi är verkligen något att diskutera - det berör ju i stort sett hela Jordens befolkning.

Toledo är också en peruan. Deras förre president hette så. Nuvarande är det Alan Garcia, en man med inte helt fläckfritt rykte. Det är oroligt, med strejker och demonstrationer i Peru, fast jag vet inte om det kan bli så rörigt att presidenten tar resväskorna och sticker. Sådant har hänt på annat håll i Sydamerika när "gatan" tröttnat på "presidentpalatset". Antagligen knallar tvåan i senaste presidentvalet, Ollanta Humala, omkring i kulisserna och håller tummarna för mer protester. Vänstern i Bolivia, Ecuador och Venezuela torde välkomna en sådan utveckling.

För att återgå till de Soto så hittar jag en sur diskussion om hans goda/dåliga sidor på DN. Det är Andreas Malm och Nathan Shachar som slänger skit på varandra. Här och här och här. Det första "häret" handlar egentligen om en recension av en annan bok där de Sotos teorier enligt Malm strimlas grundligt av den USAmerikanske sociologen Mike Davis. Davis anser sig tydligen kunna bevisa att de fattigas ekonomi inte alls generellt blir bättre för att de får ägandebevis på landplättar som de ockuperat. Och det var ju det jag yppade en misstanke om själv. Egentligen är Shachars genmäle så taffligt att hemmaredaktionen borde ha bett honom lugna ner sig litegrann och fundera på vissa formuleringar.