När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:
Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.
Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.
Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".
Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.
Visar inlägg med etikett fackföreningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fackföreningar. Visa alla inlägg
måndag 4 juni 2018
lördag 2 maj 2015
Några "unika" bilder från Första maj - del ett
Jo, visst ligger den här bloggen i malpåse, men jag tänkte att en del bilder som jag tog på Första maj kunde ju få komma ut i offentligheten. Egentligen hade jag inte tänkt uppsöka någon demonstration över huvud taget, men så kom jag på att under åren har jag aldrig lagt upp några bilder från socialdemokraternas (upp)tåg. Så jag pallrade mig iväg till Humlegården och kom dit just när tåget gav sig av. Jag tog några bilder där, och så kilade jag iväg kortaste vägen till Norra bantorget och var där innan demonstrationen anlände. Tog några bilder, och så fick det vara bra med det. Det blir första och sista gången jag presenterar bilder av det här tåget, därav "unika" i rubriken.
| Här är några kvarlämnade och svårbegripliga plakat i Humlegården. De verkar ha något med Transportarbetarförbundet att göra. |
| "Tågen skall rulla" står det på ett plakat. |
| Vad "allmän visstid" innebär hade jag ingen aning om, men det lät otrevligt på något sätt. |
| Och enligt den där skylten så kan "visstid" jämställas med Mörkrets Furste! |
onsdag 16 juli 2014
Ingen mänsklig rättighet att väljas av medlemmarna?
Det här ser ju formellt riktigt ut, men hur är det egentligen med bakgrunden?:
Eller det här, finns det en hake i resonemanget?:
Jag saknar närmare utläggningar om de "andra", de som blir företrädda, och hur de uppfattar den här saken. Hur ser man på de fackliga medlemmar som röstar på sd-are som företrädare? Nu kan det ju vara si och så med den fackliga demokratin och medlemsintresset lokalt, och det kan innebära att lustiga (eller mindre lustiga) figurer väljs till förtroendeuppdrag i klubbar. Men innebär det att högre nivåer automatiskt skall ha rätt att gå in och korrigera om nu medlemmarna - de få som gått till klubbens årsmöte - råkar rösta på en människa som ur toppens synvinkel på något sätt verkar vara fel? Då kan man väl lika gärna låta ledningen utse lokala företrädare direkt. Men kommer facket att överleva att de sista resterna av demokrati sopas bort?
Ja, det finns en demokratisk aspekt av det här, även om debatten förvirras genom tal om 'mänskliga rättigheter', 'lika värde', 'värdegrunder' och liknande honnörsord som i praktiken kanske inte betyder så mycket för förbundsledningarna och deras ombudsmän. Om facken koncentrerar sig på att slåss på riktigt för medlemmarnas intressen tror jag inte förekomsten av ett antal sd-märkta funktionärer kommer att orsaka några större problem. Men om man lägger ner kampen, då får man syssla med annat för att motivera sin existens (som att just jaga sd-folk).
Nej, det är klart, det är ingen mänsklig rättighet att vara jultomte eller symaskinsreparatör heller. Vad sägs om den här versionen: 'Det är ingen mänsklig rättighet att välja fackrepresentant'. Men om man tittar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna så är det åtminstone en rättighet att ansluta sig till en fackförening.Ingen mänsklig rättighet att vara fackrepresentant
Eller det här, finns det en hake i resonemanget?:
Självklart att neka
Rätten att bli företrädd och representerad fackligt, är inte densamma som rätten att företräda andra.
SD fackliga uppdrag
Jag saknar närmare utläggningar om de "andra", de som blir företrädda, och hur de uppfattar den här saken. Hur ser man på de fackliga medlemmar som röstar på sd-are som företrädare? Nu kan det ju vara si och så med den fackliga demokratin och medlemsintresset lokalt, och det kan innebära att lustiga (eller mindre lustiga) figurer väljs till förtroendeuppdrag i klubbar. Men innebär det att högre nivåer automatiskt skall ha rätt att gå in och korrigera om nu medlemmarna - de få som gått till klubbens årsmöte - råkar rösta på en människa som ur toppens synvinkel på något sätt verkar vara fel? Då kan man väl lika gärna låta ledningen utse lokala företrädare direkt. Men kommer facket att överleva att de sista resterna av demokrati sopas bort?
Ja, det finns en demokratisk aspekt av det här, även om debatten förvirras genom tal om 'mänskliga rättigheter', 'lika värde', 'värdegrunder' och liknande honnörsord som i praktiken kanske inte betyder så mycket för förbundsledningarna och deras ombudsmän. Om facken koncentrerar sig på att slåss på riktigt för medlemmarnas intressen tror jag inte förekomsten av ett antal sd-märkta funktionärer kommer att orsaka några större problem. Men om man lägger ner kampen, då får man syssla med annat för att motivera sin existens (som att just jaga sd-folk).
söndag 4 maj 2014
Två linjer
![]() |
| Denna lapp delade en vitskäggig anarkist-farbror ut vid syndikalisternas demonstrationen på Första maj. Hm, Bakunin, den där ryske anarkistäventyrarfiguren som försökte trassla till det för Marx ... |
Hur skulle arbetarrörelsen i Europa organisera sig under andra hälften av 1800-talet? Det fanns två motsatta huvudlinjer:
Den främsta konflikten var huruvida arbetarrörelsen borde organisera alla som delade rörelsens målsättning eller bara de som aktivt verkade för den. Huruvida man skulle bygga upp permanenta massorganisationer eller organisationer för de militanta.
De som hävdade den första ståndpunkten, och som senare skulle kallas socialdemokrater, menade att det dels var det bästa sättet att mobilisera folk, dels det bästa sättet att sätta tryck bakom orden.
Motparten, som senare kom att kallas anarkister, hävdade att massorganisering ofrånkomligen leder till byråkratisering, till att anställda funktionärer tar över organisationerna och stryper deras verksamhet.
Båda visade sig få rätt.
(Från Jan Wiklund Demokratins bärare. Det globala folkrörelsesystemet, s. 174.)
lördag 2 november 2013
OK, ni syns!
För inte så länge sedan skrev jag några rader (och visade en bild) om hur Oktoberrörelsen vill göra sig mer känd och synas mer på stan. Och enligt senaste numret av Arbetarkommunen som en vänlig (?) själ har skickat mig tycks man ha lyckats, man syns:
Affischering har skett på flera håll i Stockholm får man veta: Rinkeby, Söder, Björkhagen, Bagarmossen, Skarpnäck och Farsta. Innerstad en, södra förorterna fyra, norra förorterna en. Intressant nog bara ett ställe på listan som kan uppfattas som 'upprorisk förort'. En uppföljning till affischen finns bland annat i form av en artikel om de olika källorna till hetsen mot Sovjet och Stalin. Den är OK men jag tycker man missar de viktiga utredningarna om utrensningar i Sovjet som kom under 1990-talet och som verkar ge en hygglig uppfattning om hur många som på olika sätt drabbades. - Att visa på tyska nazistiska rötter i kampanjen mot Sovjet är viktigt. Jag har sett noteringar om sådant, bland annat om antikommunistiska utställningar i Tyskland på trettiotalet, i Historisk Tidskrift för en del år sedan.
Kanske Oktoberrörelsen går in med den här kampanjen vid en rätt bra tidpunkt? Nyligen har åtminstone en större bloggare kommit in på ämnet Sovjet, senast här. Kan man hoppas på fler? Och även om det står i artikeln att statsarkiven är stängda kan man förmoda att det bedrivs en massa forskning om olika aspekter av Sovjet. Jag vet att det skrivits en del böcker om sovjetisk ekonomi exempelvis (har inte läst någon av dem) som kan ändra på bilden av hur planekonomin fungerade i praktiken.
Grovt sett kan man se två historiska diskurser om Sovjet (och liknande stater och företeelser). Dels en där historiker är aktiva och där tillgängligt material utnyttjas på ett sätt som är allmänt accepterat inom historikerfacket. Fakta bör då helst vara viktigare än personliga åsikter. (Se gärna min gamla bloggpost om källkritiska kriterier.) Dels en diskurs på rännstensnivå där fakta är av noll och intet intresse (eller trollas fram efter behov) och där ogrundade åsikter, psykologisk krigföring och påhitt utan tvekan och eftertanke förvandlas till 'sanningar'.
En affisch som följer med i senaste numret av tidningen tycks ange att det är Röd Facklig Oppositionen som Oktoberrörelsen vill satsa på. En person (alias tjock sosse-pamp?) med den socialdemokratiska rosen på tröjan trycks tillbaka av en RFO-kämpe. Parollen påminner om vad KFML/SKP förde fram i början av 1970-talet. Då hette det "Gör facket till en kamporganisation". Delvis var det framgångsrikt. En massa yngre arbetare och tjänstemän blev fackligt engagerade och vitaliserade organisationerna. En del avancerade ända upp till förbundsordförandestolen (men då hade de bytt partibok på vägen).
Ett förmodligt icke-samarbete kan utläsas ur senaste numret av tidningen också. I en intervju med en peruan behandlas med situationen just i Peru, men i förbigående nämns att svenska Maoistiskt Forum tillhör en gren av det gamla peruanska kommunistpartiet som verkar leva i en drömvärld. (Jag brukar hänvisa till dem som 'malmö-maoisterna', de flesta av dem finns vad jag vet därnere.) Med tanke på det upphetsade språkbruk som den här gruppen normalt använder har jag en känsla av att den skulle ha väldigt svårt att samarbeta med OR (eller någon annan över huvud taget). Däremot är ju 'peru-kommunisternas' husgud Mariátegui klart läsvärd.
Jag var inte på konferensen Marx2013 (kanske kan titta på ABF play, där finns visst föredragen), men OR var där och var kritiska och rapporterar om det i tidningen. Och det är lätt att förstå, en del akademiska Marx-forskare har en tendens att halka iväg i konstiga resonemang. En sak jag generellt vill framhålla som ett varningstecken om man exempelvis läser en bok om Marx är om författaren försöker blåsa upp motsättningar mellan Marx och Engels, eller påstår att Engels inte förstod eller kanske till och med förvanskade/förfalskade en del av Marx' verk. Det senare hörde jag muntligt en gång från en person som påstod sig ha läst Marx' samtliga verk. Då handlar det om att splittra och sedan förstöra arvet efter Marx, inte kritisk läsning. En positiv recension av en positiv bok om Engels finns för övrigt i Aftonlövet, även om boken det handlar om inte verkar helt invändningsfri.
Affischering har skett på flera håll i Stockholm får man veta: Rinkeby, Söder, Björkhagen, Bagarmossen, Skarpnäck och Farsta. Innerstad en, södra förorterna fyra, norra förorterna en. Intressant nog bara ett ställe på listan som kan uppfattas som 'upprorisk förort'. En uppföljning till affischen finns bland annat i form av en artikel om de olika källorna till hetsen mot Sovjet och Stalin. Den är OK men jag tycker man missar de viktiga utredningarna om utrensningar i Sovjet som kom under 1990-talet och som verkar ge en hygglig uppfattning om hur många som på olika sätt drabbades. - Att visa på tyska nazistiska rötter i kampanjen mot Sovjet är viktigt. Jag har sett noteringar om sådant, bland annat om antikommunistiska utställningar i Tyskland på trettiotalet, i Historisk Tidskrift för en del år sedan.
Kanske Oktoberrörelsen går in med den här kampanjen vid en rätt bra tidpunkt? Nyligen har åtminstone en större bloggare kommit in på ämnet Sovjet, senast här. Kan man hoppas på fler? Och även om det står i artikeln att statsarkiven är stängda kan man förmoda att det bedrivs en massa forskning om olika aspekter av Sovjet. Jag vet att det skrivits en del böcker om sovjetisk ekonomi exempelvis (har inte läst någon av dem) som kan ändra på bilden av hur planekonomin fungerade i praktiken.
Grovt sett kan man se två historiska diskurser om Sovjet (och liknande stater och företeelser). Dels en där historiker är aktiva och där tillgängligt material utnyttjas på ett sätt som är allmänt accepterat inom historikerfacket. Fakta bör då helst vara viktigare än personliga åsikter. (Se gärna min gamla bloggpost om källkritiska kriterier.) Dels en diskurs på rännstensnivå där fakta är av noll och intet intresse (eller trollas fram efter behov) och där ogrundade åsikter, psykologisk krigföring och påhitt utan tvekan och eftertanke förvandlas till 'sanningar'.
En affisch som följer med i senaste numret av tidningen tycks ange att det är Röd Facklig Oppositionen som Oktoberrörelsen vill satsa på. En person (alias tjock sosse-pamp?) med den socialdemokratiska rosen på tröjan trycks tillbaka av en RFO-kämpe. Parollen påminner om vad KFML/SKP förde fram i början av 1970-talet. Då hette det "Gör facket till en kamporganisation". Delvis var det framgångsrikt. En massa yngre arbetare och tjänstemän blev fackligt engagerade och vitaliserade organisationerna. En del avancerade ända upp till förbundsordförandestolen (men då hade de bytt partibok på vägen).
Ett förmodligt icke-samarbete kan utläsas ur senaste numret av tidningen också. I en intervju med en peruan behandlas med situationen just i Peru, men i förbigående nämns att svenska Maoistiskt Forum tillhör en gren av det gamla peruanska kommunistpartiet som verkar leva i en drömvärld. (Jag brukar hänvisa till dem som 'malmö-maoisterna', de flesta av dem finns vad jag vet därnere.) Med tanke på det upphetsade språkbruk som den här gruppen normalt använder har jag en känsla av att den skulle ha väldigt svårt att samarbeta med OR (eller någon annan över huvud taget). Däremot är ju 'peru-kommunisternas' husgud Mariátegui klart läsvärd.
Jag var inte på konferensen Marx2013 (kanske kan titta på ABF play, där finns visst föredragen), men OR var där och var kritiska och rapporterar om det i tidningen. Och det är lätt att förstå, en del akademiska Marx-forskare har en tendens att halka iväg i konstiga resonemang. En sak jag generellt vill framhålla som ett varningstecken om man exempelvis läser en bok om Marx är om författaren försöker blåsa upp motsättningar mellan Marx och Engels, eller påstår att Engels inte förstod eller kanske till och med förvanskade/förfalskade en del av Marx' verk. Det senare hörde jag muntligt en gång från en person som påstod sig ha läst Marx' samtliga verk. Då handlar det om att splittra och sedan förstöra arvet efter Marx, inte kritisk läsning. En positiv recension av en positiv bok om Engels finns för övrigt i Aftonlövet, även om boken det handlar om inte verkar helt invändningsfri.
onsdag 10 april 2013
Falska företagare
Nej, det gäller inte företagare som uppträder bedrägligt på något sätt, utan om arbetande människor som tvingas registrera sig som företagare med F-skattesedel trots att de inte vill. Den intresserade bör titta närmare på den här bloggposten hos doktoranden i ekonomisk historia, Erik Bengtsson.
Det visar sig att fenomenet inte är nytt och Bengtsson citerar ur en del forskning om falska f-skattepersoner. Bland annat återger han synpunkten från forskaren Annette Thörnquist att ...
Den fackliga strategin har varierat. Hur handskas man med människor på arbetsplatsen som till sin funktion är vanliga knegare men som formellt är egna företagare? Mitt gamla fack började rekrytera företagare för en del år sedan. Då återgick man egentligen till en tradition som fanns innan de moderna tjänstemannafacken växte fram under mellankrigstiden. Tidigare fanns det kontoristföreningar där såväl lönearbetare som företagare kunde vara medlemmar. Eftersom, som det påpekas ovan, inte bara handlar om utsugning utan även överlevnad, vore det dumt av facket att automatiskt stöta bort de här människorna.
Det visar sig att fenomenet inte är nytt och Bengtsson citerar ur en del forskning om falska f-skattepersoner. Bland annat återger han synpunkten från forskaren Annette Thörnquist att ...
... falska f-skattare är ett fenomen som är särskilt vanligt i tider av massarbetslöshet och svaga förhandlingspositioner för löntagarna. Fenomenet är dubbelt: det är en metod för exploatering, men också en överlevnadsstrategi för arbetare.
Den fackliga strategin har varierat. Hur handskas man med människor på arbetsplatsen som till sin funktion är vanliga knegare men som formellt är egna företagare? Mitt gamla fack började rekrytera företagare för en del år sedan. Då återgick man egentligen till en tradition som fanns innan de moderna tjänstemannafacken växte fram under mellankrigstiden. Tidigare fanns det kontoristföreningar där såväl lönearbetare som företagare kunde vara medlemmar. Eftersom, som det påpekas ovan, inte bara handlar om utsugning utan även överlevnad, vore det dumt av facket att automatiskt stöta bort de här människorna.
onsdag 5 december 2012
Förlustdelning (?)
Jag hade ett tidigare inlägg om hur folk hänger med huvudet på grund av dåliga framtidsutsikter, bland annat exemplifierat av hur metall på SSAB i Luleå gått med på lönesänkningar. I det läget stod motsvarande fack i Oxelösund emot, men nu har tydligen motståndet brutits genom en sorts kringgående rörelse.
Det blir nästan roligt om det inte var så tråkigt:
Tja, de stålarna lär man få titta i stjärnorna efter, misstänker jag. Jag har alltid varit skeptisk till vinstdelningssystem - de innebär förmodligen oftast småsmulor i goda tider men stenhårda krav på "förlustdelning" när det är dåliga tider. Och hur många metallare på SSAB vågar säga nej till sämre villkor om det kan medföra att de hamnar på listan över folk som åker ut först nästa gång det blir tal om personalminskningar?
Fackklubben på SSAB i Oxelösund har nu kommit överens med företaget om en form för krisavtal. Det blir individuella avtal som var och en kan säga ja eller nej till.
Det blir nästan roligt om det inte var så tråkigt:
I går skrev Dagens Arbete att facket på SSAB begärt lokal förhandling med företaget. De såg uppmaningen att skriva på individuella krisavtal som ett brott mot kollektivavtalet. Klubben hade ju sagt nej under ett medlemsmöte i förra veckan. Skälet till att säga nej då var att det inte fanns en garanti för att lönesänkningen skulle betalas tillbaka till medlemmarna när det går bättre för företaget. Emil Carlsson berättar att den nya överenskommelsen inte heller innehåller någon garanti för återbetalning. Men "det finns en möjlighet" att få tillbaka pengarna genom vinstdelningssystemet, om tiderna vänder.
![]() |
| När facket biter till så känns det! |
Tja, de stålarna lär man få titta i stjärnorna efter, misstänker jag. Jag har alltid varit skeptisk till vinstdelningssystem - de innebär förmodligen oftast småsmulor i goda tider men stenhårda krav på "förlustdelning" när det är dåliga tider. Och hur många metallare på SSAB vågar säga nej till sämre villkor om det kan medföra att de hamnar på listan över folk som åker ut först nästa gång det blir tal om personalminskningar?
måndag 5 mars 2012
Kommentarer spärrade - av goda skäl?
Artikeln är inte öppen för fler kommentarer står det i slutet av en artikel i tidningen KA, Kommunalarbetaren. Det kan man förstå - att kommentarerna är spärrade alltså. Innehållet är sådant att man kan misstänka att många kommunalare skulle ha tagit tillfället i akt att ösa ur sig vrede, förakt och skällsord.
(Jag fick hänvisning till artikeln av Jan Wiklund som nämnde den i en kommentar till den här bloggposten av Lena Sommestad.)
Europafackets nye generalsekreterare, Bernadette Ségol, tycker att de nordiska facken borde visa sin styrka genom att när så krävs demonstrera på gator och torg. Hon anser att de nordiska facken har blivit för mycket en del av systemet. Det håller inte Wanja Lundby–Wedin med om.Ja, med den attityden är det inte konstigt att försöken från kommunalanställda att ta konflikt för bättre löner inte blev så lyckade. Wanja Lundby–Wedin ägnar sig åt 'samverkan' över förhandlingsbordet och kan inte ens ta strid mot politiker som öppet motarbetar LO:s och förbundens medlemmar. Är det fel att säga att Lundby-Wedin, Löfven och liknande figurer är "för mycket en del av systemet"? I romanen Sverige 2017 är Kommunal en del av upproret mot det rådande systemet. Skall facket spela en progressiv roll är det dags att man tar sig samman ganska snart, innan organisationerna har malts sönder.
– Vår styrka är att vi i partssamverkan kan sitta runt ett bord med arbetsgivarna och försöka bli överens. Att då ge sig ut och protestera kan tvärtom försvåra en lösning som vi kan enas om, säger hon.
Enligt Wanja Lundby–Wedin är förutsättningarna väldigt olika för fackligt arbete i norden jämfört med stora delar av övriga Europa.
– Vår förhandlingsmodell gör att arbetsgivarna är våra motparter. I stora delar av övriga Europa finns ingen sådan samverkan mellan parterna. Där är det politikerna som blir motparten. Då är det mer naturligt att försöka påverka genom demonstrationer och protester på gatorna, säger Wanja Lundby–Wedin.
(Jag fick hänvisning till artikeln av Jan Wiklund som nämnde den i en kommentar till den här bloggposten av Lena Sommestad.)
måndag 1 augusti 2011
Fackets betydelse, stölder, sjukfuskande (?) företagare
Några USAmerikanska sociologer har försökt räkna ut vad facklig organisering betyder för jämlik/ojämlik lönesättning. 1973 var 34 procent av arbetande män och 16 procent av kvinnor i den privata sektorn i USA organiserade. 2007 hade detta minskat till 8 respektive 6 procent. Samtidigt har löneskillnaderna ökat våldsamt under samma tid. Föga förvånande kommer forskarna fram till att tiotals procent av de ökande löneskillnaderna kommer av den fackliga nedgången (skillnader i utbildning är en annan viktig faktor).
Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.
Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? - Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: "stjäl från dom som stjäl från dej!" Men då har vi ju en borgerlig lösning à la "satsa på dej själv!" som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.
Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:
Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:
'Flexibilitet' - kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?
“In the early 1970s, unions were important for delivering middle class incomes to working class families, and they enlivened politics by speaking out against inequality,” said Western. “These days, there just aren’t big institutional actors who are making the case for greater economic equality in America.”Man kan tala om mer orättvisa skillnader, eller hävda att de är rättvisa eftersom de skulle återspegla vad "marknaden" tycker. Men som jag tidigare hävdat, och fortsätter att hävda, så leder det här till snedvridningar i ekonomin: inkomsterna koncentreras hos ett fåtal som mest är intresserade av spekulation, och de massor som bär upp den konsumtion som håller systemet igång har helt enkelt inte råd. De senaste kriserna bör ses i ljuset av den här ekonomiska pressen mot vanliga arbetande människor.
Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.
– Vi är i en ekonomi som är fylld av desperation, säger analytikern Howard Davidowitz till USA Today. Människorna är desperata. Vissa har inte fått löneförhöjningar eller bonusar under flera år och känner sig bedragna. Då tänker de att det här är ett sätt som de kan få tillbaka lite på. En stor del av stölderna från arbetstagarna kommer just från den attityden: Jag är underbetald, jag jobbar för mycket, jag borde få mer.
Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? - Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: "stjäl från dom som stjäl från dej!" Men då har vi ju en borgerlig lösning à la "satsa på dej själv!" som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.
Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:
Egenföretagarna sjukanmäler sig bara hälften så ofta som för ett år sedan. Förklaringen är att karensdagarna i deras sjukförsäkring utökats från en till sju dagar.
...
De senaste tolv månaderna sjukskrev sig 16 000 företagare, jämfört med 31 0000 under den föregående 12-månadersperioden.
Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:
Catrin Mattsson, politiskt sakkunnig på näringsdepartementet, är inte lika förvånad över minskningen men hon betonar att regeringen kommer föreslå förändringar i antal karensdagar.
– Vi vill öka flexibiliteten, säger Catrin Mattsson.
Antal personer som har fått ersättning:
Tidsperiod Antal personer Belopp (Före skatt)
2009-07-01 – 2010-06-10 30 803 687 542 804 kronor
2010-07-01 – 2011-06-30 16 258 559 153 525
'Flexibilitet' - kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?
måndag 30 maj 2011
Bra med facket
En skribent hos Real-World Economics Review påtalar varför det är bra med facket. Som bekant är det dåligt ställt med facket i USA, men den städerska som uppger sig ha blivit överfallen av gåsleversocialisten Strauss-Kahn är fackligt ansluten och har fått stöd från sin organisation. Annars är de anställdas ställning inte särskilt stark i USA, och i artikeln påpekas att IMF generellt kräver sämre rättigheter för de arbetande. Kanske just facket gjorde skillnaden i det här fallet, att hon vågade anmäla händelsen och får det till en rättssak.
Det skulle ju vara en historisk ironi om en av hövdingarna för försvaga facket-linjen går på pumpen genom våldtäkt på en fackansluten städerska. Vi får väl anta att flitiga myror just nu springer i maktens korridorer för att få den där gynnaren fri på något sätt, men man kan ju hoppas att det för en gångs skull misslyckas. En del av försvaret för honom ser inte så trevligt ut, och att försvaras av den franske pop-"filosofen" Bernard Levy-Strauss borde nästan vara som en dödskyss. (Samme kille som var ideolog för NATO:s krig på Balkan och nu senast i Libyen.)
Det skulle ju vara en historisk ironi om en av hövdingarna för försvaga facket-linjen går på pumpen genom våldtäkt på en fackansluten städerska. Vi får väl anta att flitiga myror just nu springer i maktens korridorer för att få den där gynnaren fri på något sätt, men man kan ju hoppas att det för en gångs skull misslyckas. En del av försvaret för honom ser inte så trevligt ut, och att försvaras av den franske pop-"filosofen" Bernard Levy-Strauss borde nästan vara som en dödskyss. (Samme kille som var ideolog för NATO:s krig på Balkan och nu senast i Libyen.)
lördag 21 augusti 2010
Vart går Kinas arbetare när de rest sig?
Den senaste tidens strejker i Kina har uppmärksammats på många håll. Dagens Arbete skriver; Kinas arbetare på väg att resa sig. Det låter som vad Mao sade 1949 när Folkrepubliken Kina utropades: Kina har rest sig. Men om det nu är riktigt att de reser sig, vart kommer de att gå (om de nu går någonstans)? Kan man tänka sig att rörelser bland kinesiska arbetare kommer att passa in i det allt starkare mönster av motsättningar mellan världsbourgeoisie och världsproletariat som jag pekade på i föregående inlägg? De senaste strejkerna i Bangla Desh kan väl ses som ett typfall. Det verkar som om den liberala drömmen om en outtömlig massa arbetare i Tredje världen som i stort sett jobbar dygnet runt för matpengar bara är en liberal dröm. Visserligen jobbar många så, men de vet också att det finns möjligheter till ett annat liv om de tar för sig. Och i växande omfattning sker detta, vilket de senaste årens strejker även i Kina visar.
Här är en länk till en film där professor Li Minqi diskuterar och svarar på frågor om den senaste strejkvågen i Kina. På slutet gör han en intressant jämförelse mellan de "nya" arbetarna som kommit in från landsbygden till industrierna ganska nyligen, och de "gamla" (som är av samma ålder, men vars föräldrar tillhörde den äldre generationen av arbetare i den socialistiska industrin). Kampen för bättre arbetsvillkor och reella fackliga rättigheter, mot översitteri och privatiseringar, samt medvetenheten om ett revolutionärt förflutet, skapar en politisk krutdurk som "kapitalistfararna" i kommunistpartiet måste förhålla sig till på något sätt. Li verkar tro att på sikt kommer de nya industriarbetarna att utvecklas i samma riktning som de som tillhör den andra grupper med rötterna i den äldre industrin. Kinas härskare har byggt upp en jätteindustri som skall tillverka prylar åt hela världen, men det innebär samtidigt att man skapat en enorm arbetarklass som kan bli svår att handskas med om den blir missnöjd och går till samlad aktion.
Den här artikeln från China Study Group inriktar sig särskilt på den viktiga Hondastrejken. Där stod kinesiskt arbete mot japanskt kapital. Dessutom har den länkar till ytterligare fyra artiklar (varav jag läst en).
När Marx och Engels skrev Kommunistiska Manifestet nämnde de hur förbättrade kommunikationer (som järnväg och telegraf som båda var nya uppfinningar på 1840-talet) gjorde att ideer kunde spridas mycket snabbare än tidigare. Idag tycks vi ha en intressant situation med en nyvaknad arbetarrörelse i många länder som inte verkar vara så mycket mer utvecklad än den europeiska arbetarrörelsen för över 150 år sedan, samtidigt som även många arbetare har tillgång till moderna kommunikationsmedel. Å ena sidan kan företag, myndigheter och gula fack gå loss på arbetare som kräver bättre villkor, å andra sidan kan arbetarna och deras sympatisörer blixtsnabbt få ut information om det skedda över hela världen. När arbetarna blir bättre på att samordna sina aktioner kommer de att fungera som en klass i kamp mot en annan klass. Mellangrupper kommer att bli tvungna att bestämma sig för vems parti de vill ta - och det skall bli spännande att se hur partiet i Kina i fortsättningen "tar parti". Det är inte säkert att det går att sitta på flera stolar samtidigt och ändå hålla alla nöjda. Arbetarna kan vända sig till partiet och ta makten från byråkrater och miljonärer med partiledningens stöd, eller man kan gå åt något annat håll och finna andra lösningar som man gillar bättre än KKP som det ser ut idag.
Här är en länk till en film där professor Li Minqi diskuterar och svarar på frågor om den senaste strejkvågen i Kina. På slutet gör han en intressant jämförelse mellan de "nya" arbetarna som kommit in från landsbygden till industrierna ganska nyligen, och de "gamla" (som är av samma ålder, men vars föräldrar tillhörde den äldre generationen av arbetare i den socialistiska industrin). Kampen för bättre arbetsvillkor och reella fackliga rättigheter, mot översitteri och privatiseringar, samt medvetenheten om ett revolutionärt förflutet, skapar en politisk krutdurk som "kapitalistfararna" i kommunistpartiet måste förhålla sig till på något sätt. Li verkar tro att på sikt kommer de nya industriarbetarna att utvecklas i samma riktning som de som tillhör den andra grupper med rötterna i den äldre industrin. Kinas härskare har byggt upp en jätteindustri som skall tillverka prylar åt hela världen, men det innebär samtidigt att man skapat en enorm arbetarklass som kan bli svår att handskas med om den blir missnöjd och går till samlad aktion.
Den här artikeln från China Study Group inriktar sig särskilt på den viktiga Hondastrejken. Där stod kinesiskt arbete mot japanskt kapital. Dessutom har den länkar till ytterligare fyra artiklar (varav jag läst en).
När Marx och Engels skrev Kommunistiska Manifestet nämnde de hur förbättrade kommunikationer (som järnväg och telegraf som båda var nya uppfinningar på 1840-talet) gjorde att ideer kunde spridas mycket snabbare än tidigare. Idag tycks vi ha en intressant situation med en nyvaknad arbetarrörelse i många länder som inte verkar vara så mycket mer utvecklad än den europeiska arbetarrörelsen för över 150 år sedan, samtidigt som även många arbetare har tillgång till moderna kommunikationsmedel. Å ena sidan kan företag, myndigheter och gula fack gå loss på arbetare som kräver bättre villkor, å andra sidan kan arbetarna och deras sympatisörer blixtsnabbt få ut information om det skedda över hela världen. När arbetarna blir bättre på att samordna sina aktioner kommer de att fungera som en klass i kamp mot en annan klass. Mellangrupper kommer att bli tvungna att bestämma sig för vems parti de vill ta - och det skall bli spännande att se hur partiet i Kina i fortsättningen "tar parti". Det är inte säkert att det går att sitta på flera stolar samtidigt och ändå hålla alla nöjda. Arbetarna kan vända sig till partiet och ta makten från byråkrater och miljonärer med partiledningens stöd, eller man kan gå åt något annat håll och finna andra lösningar som man gillar bättre än KKP som det ser ut idag.
fredag 16 april 2010
Man sviker dem som sviker
Enligt en undersökning citerad av Dagens Arbete hotar 200 000 att lämna facket. Och så hade tidningen en nätfråga som såg ut så här för en stund sedan:

Formuleringen ser inte bra ut. "Förstår du" kan betyds "förstår du vilka argument de som vill lämna facket har?" Men många som svarar på frågan svarar förmodligen på något annat: "Håller du med om att det kan vara bra att gå ur facket?" Det är ju inte samma sak.
Hur som helst, bland de som vill hoppa av verkar många vara yngre personer i branscher där facket inte gjort så mycket för dem. Särskilt gäller det LO-sidan, medan tjänstemannafacken klarar sig bättre. Man kan undra vad som händer när "globaliseringen" börjar slå på allvar mot medlemmarna i TCO och SACO?
Man kan väl jämföra med de allmänna valen i nordvästra Stockholm: det är de välmående i småhusområdena som röstar, medan de mindre välmående i höghusdistrikten inte alls är lika pigga på att rösta. Eftersom den senare gruppen, liksom LO-folk, är i större behov av en stark organisation som håller dem om ryggen, kan man kalla detta "uppochnedvända världen". Men det beror nog av att den potentiellt starka organisationen, vare sig det gäller fack eller arbetarpartier, under de senare årtiondena har visat sig vara mer eller mindre snömos, i den mån den inte har varit uttalat fientlig mot sin politiska bas.
I medlemstidning för Vänsterpartiet i Stockholm, Vänsteraktuellt, beskrivs läget bekymrat i ledaren:
Kan det möjligen vara så att en hel del potentiella vänsterväljare tycker att det inte är någon idé att "belöna" ett parti som klart kan misstänkas för att backa från vilka positioner som helst för att få en regeringsplats? Varför rösta på V och bli dragen vid näsan dagen efter valet? Då kan man lika gärna välja sofflocket - varför rösta om alternativet till borgarpolitik inte blir något annat än borgarpolitik?
Bara farhågan om svek får folk att dra öronen åt sig. God sammanhållning i samhället bygger på tillit, att man vet att ens omgivning säger en sak men också står fast vid den. Inte att individer med välsmorda trutar säger en sak och sedan gör något annat. Sveket är ett gift som bryter sönder och förlamar. När det blir problem och svikaren kommer och skriker på hjälp, vem har då lust att ställa upp?

Formuleringen ser inte bra ut. "Förstår du" kan betyds "förstår du vilka argument de som vill lämna facket har?" Men många som svarar på frågan svarar förmodligen på något annat: "Håller du med om att det kan vara bra att gå ur facket?" Det är ju inte samma sak.
Hur som helst, bland de som vill hoppa av verkar många vara yngre personer i branscher där facket inte gjort så mycket för dem. Särskilt gäller det LO-sidan, medan tjänstemannafacken klarar sig bättre. Man kan undra vad som händer när "globaliseringen" börjar slå på allvar mot medlemmarna i TCO och SACO?
Man kan väl jämföra med de allmänna valen i nordvästra Stockholm: det är de välmående i småhusområdena som röstar, medan de mindre välmående i höghusdistrikten inte alls är lika pigga på att rösta. Eftersom den senare gruppen, liksom LO-folk, är i större behov av en stark organisation som håller dem om ryggen, kan man kalla detta "uppochnedvända världen". Men det beror nog av att den potentiellt starka organisationen, vare sig det gäller fack eller arbetarpartier, under de senare årtiondena har visat sig vara mer eller mindre snömos, i den mån den inte har varit uttalat fientlig mot sin politiska bas.
I medlemstidning för Vänsterpartiet i Stockholm, Vänsteraktuellt, beskrivs läget bekymrat i ledaren:
Majoriteten av befolkningen kan betala mer skatt för bättre välfärd. De vill – i alla fall i princip – ha jämställda löner. De tycker inte att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska straffas. De vill ha en politik som tar klimatproblemen på allvar. De tycker att arbetslösheten är ett större problem än skatterna. De vill inte vara med i Nato och få vill att vi ska kriga i Afghanistan. Inget av detta erbjuder regeringen.
Därför har de rödgröna lett varenda opinionsmätning sedan hösten 2006. Vänsterpartiet är det enda av de rödgröna som driver dessa linjer konsekvent. Att vi inte belönas i opinionen för detta är frustrerande och försvårar våra möjligheter att driva igenom dessa frågor. Många känner en tveksamhet inför själva samarbetet. Men vad som kan genomföras i ett samarbete beror på styrkeförhållandena i samhället.
Kan det möjligen vara så att en hel del potentiella vänsterväljare tycker att det inte är någon idé att "belöna" ett parti som klart kan misstänkas för att backa från vilka positioner som helst för att få en regeringsplats? Varför rösta på V och bli dragen vid näsan dagen efter valet? Då kan man lika gärna välja sofflocket - varför rösta om alternativet till borgarpolitik inte blir något annat än borgarpolitik?
Bara farhågan om svek får folk att dra öronen åt sig. God sammanhållning i samhället bygger på tillit, att man vet att ens omgivning säger en sak men också står fast vid den. Inte att individer med välsmorda trutar säger en sak och sedan gör något annat. Sveket är ett gift som bryter sönder och förlamar. När det blir problem och svikaren kommer och skriker på hjälp, vem har då lust att ställa upp?
torsdag 11 mars 2010
Tankar om ett flygblad

Sverige idag. Det här är ett flygblad från Syndikalisterna som någon stack i min hand för några dagar sedan. Det handlar om någon som (inte) heter Jöns Jönsson och som de är arga på på grund av hans dåliga uppförande mot sin personal. Därför kallas han Hitler Jöns Jönsson, vilket är en kraftig nedskrivning av vad den riktige Hitler stod för. Det är min invändning mot flygbladet.
Jag vet inte riktigt vad man får skriva och publicera om folk på bloggen, så jag strök namnet på personen ifråga och hans firmor, och piffade upp hans utseende litegrann, men i övrigt är det som flygbladet såg ut.

Det är typiskt att dåliga förhållanden råder i restaurang- och städbranschen. Så har det varit förut, och nu blir det ännu värre. Utan att det märkts så mycket så får vi en växande sektor av väldigt skumma företag i Sverige, firmor som uppträder tarvligt mot personalen. Invandrare, papperslösa, ungdomar med dålig utbildning och lite att sätta emot - de ligger illa till i den här sköna världen.
Men nu har alltså Syndikalisterna agerat (det är mer troligt än att slappsvansarna i LO skulle göra det) och utlyst blockad. Det är bara att önska dem och personalen hos Hitler "lycka till". Även många i branscher med bättre förhållanden bör nog göra det, för om usla villkor hugger sig fast på ett ställe kan det finnas risker att de sprider sig. Det är den stora "kapplöpningen mot botten" som är i gång.
tisdag 7 april 2009
Vårtecken? Symboliskt?

Denna svarta skogssnigel mötte jag vid Ågesta i morse. Det är ju ett vårtecken när sniglarna kommer ut, men den här stackaren har fått för sig att krypa omkring på ett hårt underlag som borde ge skavsår på magen. Hoppas den klarade sig.
Fort går det ju inte heller - kanske man kan se denna snigelfart som en symbol för hur snabbt arbetarrörelseidkarbyråkraterna i SAP och LO fattar vart landet är på väg.
Wanja Lundby-Wedin är "räddad", men innebär det att "rörelsen" är räddad? Hur mycket av den finns kvar numera? Några fackförbund hade bestämt sig för att byta ut Wanja men ändrade sig efter ett åtta timmars möte. Man kan ju undra vilka påtryckningar som skedde bakom kulisserna.
De mer klartänkta fackledarna måste förstå att det går åt helsicke med byråkratfasonerna, men de är så isolerade från sina egna medlemmar (så fattar jag det i alla fall) att de inte kan gå ut till dem och ropa på stöd. Annars antar jag att om någon förbundsordförande satte hårt mot hårt och mobiliserade medlemmarna för att rensa upp i byråkratträsket skulle det bli en kedjereaktion genom hela fackföreningsrörelsen. Men även de ordföranden som var oppositionella kanske anar att de också kan åka ut om medlemmarna börjar röra på sig? Och då är det lika bra att sitta lugnt i båten och hoppas på ett underverk!
onsdag 25 mars 2009
Räcker det med avgång?
LO-distriktet i Skåne är nummer tre i storleksordning. När det nu kräver att Lundy-Wedin avgår som LO-ordförande borde det ha en viss tyngd. Samtidigt har jag lite funderingar: leder krav på avgång framåt, leder ett verkligt genomfört byte på posten som LO-ordförande framåt? Eller kan man helt enkelt misstänka att ungefär samma gamla gäng fortsätter som förut?
Med andra ord: detta är ett problem som rör hur organisationen arbetar, vilka idéer som styr det praktiska arbetet, inte att en eller annan ledande person skulle vara benägen till korruption. Det krävs mer rotation på ledande poster, det krävs medlemmar som är alerta, det krävs en bra inriktning på vad organisationen skall göra - för att få ett bra LO måste nog hela facket göras om och ryckas upp och städas upp.
Miljöpartiet försökte i sin ungdom det där med rotation men fastnade lik förbaskat i den byråkratiska sörjan. Och nu finns det väl inte mycket kvar av den rena idealismen i det partiet heller. Där är ett varnande exempel. Socaldemokraterna gick under för länge sedan och samma torde gälla vänsterpartiet. Att se till att folk inte växer fast på vissa positioner är viktigt. Ännu viktigare är att medlemmarna inte överlämnar politiken till ledarna utan själva säger ifrån hela tiden. Betalar man bara medlemsavgiften och tror att allt skall fixa sig är man illa ute. Passiva medlemmar är den mylla trista partibyråkrater och fackliga myglare frodas i.
Vi hade en av västvärldens största och framgångsrikaste solidaritetsrörelser i Sverige - Vietnamrörelsen. Anledningen till att den kunde bli så stor och viktig är bland annat att den frigjorde sig från "arbetarpartiernas" inflytande och själv bestämde vad man ville göra. Det kan vara ett exempel att lära av, i alla fall för fackföreningsrörelsen.
Med andra ord: detta är ett problem som rör hur organisationen arbetar, vilka idéer som styr det praktiska arbetet, inte att en eller annan ledande person skulle vara benägen till korruption. Det krävs mer rotation på ledande poster, det krävs medlemmar som är alerta, det krävs en bra inriktning på vad organisationen skall göra - för att få ett bra LO måste nog hela facket göras om och ryckas upp och städas upp.
Miljöpartiet försökte i sin ungdom det där med rotation men fastnade lik förbaskat i den byråkratiska sörjan. Och nu finns det väl inte mycket kvar av den rena idealismen i det partiet heller. Där är ett varnande exempel. Socaldemokraterna gick under för länge sedan och samma torde gälla vänsterpartiet. Att se till att folk inte växer fast på vissa positioner är viktigt. Ännu viktigare är att medlemmarna inte överlämnar politiken till ledarna utan själva säger ifrån hela tiden. Betalar man bara medlemsavgiften och tror att allt skall fixa sig är man illa ute. Passiva medlemmar är den mylla trista partibyråkrater och fackliga myglare frodas i.
Vi hade en av västvärldens största och framgångsrikaste solidaritetsrörelser i Sverige - Vietnamrörelsen. Anledningen till att den kunde bli så stor och viktig är bland annat att den frigjorde sig från "arbetarpartiernas" inflytande och själv bestämde vad man ville göra. Det kan vara ett exempel att lära av, i alla fall för fackföreningsrörelsen.
onsdag 4 mars 2009
På väg nerför löneutjämningens isbana?
Snacka går ju alltid ... alla bilder i det här inlägget är foton som jag tog vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget för några år sedan
I morse sades det på radion att Mona Sahlin inte tyckte att överenskommelsen som IF-Metall slutit om eventuella lönesänkningar i utbyte mot bevarade arbeten är bra. Jag undrar vilka som tycker den är bra egentligen, om vi bortser från arbetsköparsidan och regeringen? Birger Schlaug var positiv, men det var inte lönesänkningar han gillade utan sänkt arbetstid.
´
Schlaug säger en intressant sak, nämligen att de som ändå blir av med jobben trots sänkt lön i solidaritetens namn inte också borde få sänkt a-kassa. Det kom mig att minnas när det pratades om lönesänkningar "för att rädda jobben" under den stora krisen i början av nittiotalet. Redan då fanns erfarenheter av hur sådant kunde fungera. Varnande röster höjdes: om företagen går dåligt är risken stor att det ändå blir avskedanden, och då åker folk ut med sämre a-kassa!
Jag har inte studerat den aktuella överenskommelsen och vet inte var den befinner sig på skalan mellan "helt godkänd" och "totalt underkänd", men kritiska röster kommer från olika håll. Här exempelvis: Kaj Raving som håller kurser för metallare ibland och tycker att det är som att öppna Pandoras ask. (Den som kan sin grekiska mytologi vet att det inte var bra att göra det!) Läs en avhyvling i Dagens Konflikt. Ännu fler negativa synpunkter från olika LO-förbund hittar man i Dagens Arbete.
Aftonbladets ledare vill nyansera bilden av "lönesänkningsavtal", samtidigt som man på nyhetsplats påstår att "svenska folket" ställer upp på lönesänkningar för att "rädda jobben". Hur folk ställer sig om lönerna sänks men jobben ändå försvinner då … ?
Från mörkret ...
Hos nationalekonomerna på Ekonomista-bloggen ställs frågan från en delvis annan synvinkel.
Hur är det med livskvalitet i förhållande till lön och arbete? Vad är viktigast för oss?
Igår hörde jag ett par nationalekonomer intervjuas, och de var negativa därför att de tycker att en gammal industristruktur låses fast om man genom lönesänkningar subventionerar företag som egentligen borde försvinna. En grundidé i "den svenska modellen" som fördes fram på femtiotalet var ju att företag med dålig lönsamhet inte skulle subventioneras genom underbetald arbetskraft: lönerna drevs i stället upp till en nivå som de lönsamma bolagen klarade galant, de olönsamma företagen slogs ut, den kvarvarande industrin och hela landet fick blomstra.
Det fungerade då. Kan det fungera idag? Jag är tveksam - vi lever i en annan värld.
Världen är annorlunda bland annat för att vi nu har en kris som är av trettiotalstyp men möjligen värre (klimatfrågan har ju tillkommit sedan trettiotalet, bland annat). Däremot ser förutsättningarna för att lösa krisen annorlunda ut. En del upprörda människor ringer i stora larmklockan, som den här och den här i Aftonbladet för några dagar sedan.
Man kan nog konstatera att det är lättare att förutse en storkris än att ge recept för hur man kommer ur den. Dessa två alarmister kommer med lösningar som knappast kommer att lösa någonting (ännu mer avregleringar och privatiseringar) och som förmodligen bara gör den politiska sidan av den ekonomiska krisen ännu värre. Vad de förespråkar är i stort sett expressfart mot den slutliga kraschen, särskilt i länder som saknar socialt skyddsnät.
Det här fallet med hotande lönesänkningar är inget unikt för Sverige. Man kan se det i ett större mönster. Det pågår en stor offensiv från kapitalets sida, och man skall inte tro att nyliberalismen är död och begravd och ersatt av en nygammal socialstat. En artikel av Mikael Nyberg ger vidare ramar. Eller varför inte en engelsk läsövning hos en kille som tecknar sig Lenin (men heter Richard).
... från intet allt vi önskar bli ... eller åtminstone att slippa få duvskit i huvudet varenda dag!
Avslutningsvis vill jag peka på en hypotes som framfördes för rätt många år sedan av den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel i hans kända bok Unequal Exchange. Som bekant ökade levnadsstandarden raskt i västra Europa från början av 1800-talet även för bredare skikt av arbetande människor samtidigt med att industrialismen växte sig stark. Allt fler blev lönearbetare och höjde sin standard enormt. Det framhölls som ett bevis för att Marx skulle ha haft fel och att teorier om proletarisering och utarmning skulle vara felaktiga. Men är välståndet något som kan ta för givet och något permanent? Emmanuel utfärdade en varning: genom världshistorien ända sedan det antika Grekland har lönearbetare fått leva på nära nog existensminimum. Det som hände i industriländerna kan vara en historisk parentes.
Emanuel är marxist, och stämmer den grundläggande marxistiska (och klassiska) nationalekonomin bör hans hypotes hålla. Utbud och efterfrågan på arbetskraft har delvis satts ur kraft inom vissa branscher och yrken i industriländerna, men nu har en del av spärrarna lösts upp. Kapitalismen fungerar åter mer enligt "läroboken" efter ett socialliberalt mellanspel. Det räcker med att säga globalisering, EU, nyindustrialiserade länder, privatiseringar av allt möjligt inklusive trygghetssystem, försvagade fack, ökade klasskillnader, för att förstå att trettiotalets lösningar inte kan fungera längre, i alla fall inte utan rejäla modifieringar.
Dels kommer kapitalismens logiska principer att sänka lönerna för huvuddelen av de arbetande, helt enkelt för att arbetskraftens värde (= kostnaden för att producera arbetskraft) kommer att sjunka. Kapitalisterna blir mer framgångsrika i att köpa in arbetskraft till allt lägre pris. Det är billigare att producera byggnadsarbetare i Lettland än i Sverige exempelvis, eller IT-tekniker i Indien än i Sverige. Med globalisering utjämnas lönerna på global nivå naturligtvis!
Men sedan finns det, enligt de klassiska ekonomerna också en annan företeelse som är inblandad i lönesättning, nämligen den levnadsnivå som finns i olika länder. Man kan tala om en förväntad levnadsnivå. Om lönerna drivs ner och folk vänjer sig vid sänkt standard kommer den lägre nivån att accepteras som rimlig. Tar de neoklassiska ekonomerna sin lära på allvar skulle de väl hävda att så småningom finns det bara en lön på denna Jord eftersom konkurrensen kommer att utplåna alla skillnader.
Men om tillbakapressandet inte accepteras ... Det är här sprängladdningen kan ligga gömd. Så länge den kapitalistiska järnhälen bara trycker ner den gamla vanliga underklassen bråkas det inte så mycket om det, men när de som tror sig vara medelklass drabbas av arbetslöshet och sänkt standard … Medan den traditionella arbetarklassen elimineras utan större protester kanske de här grupperna kommer att reagera hårdare när förhoppningarna sviks.
Nå, blir det allvar av "upp till kamp emot kvalen" någon gång!
Men för tillfället handlar det om hur den kapitalistiska logiken styr utvecklingen och LO-förbunden har väldigt svårt att sätta någonting emot eftersom man är är dresserade till en samarbetspolitik vars bästföre-datum var för många år sedan. Därför sluter IF-Metall överenskommelser som försvagar den fackliga fronten mot försämringar. "Den svenska modellen" är i stort sett död, kapitalet har ingen lust att samarbeta med arbetet utan tycker det räcker gott att diktera villkoren, och oppositionen är mest skräp. Det finger som eventuellt trycker på knappen för att utlösa den stora skrällen sitter förmodligen inte i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm.
Om jag modifierar tanken om "medelklassens" roll en bit: det kanske är en kombination av medelskikt och underskikt som "skall göra't", medan de socialdemokratiska kärnskikten inom den gamla industrin bara står där och glor och inte fattar någonting? Eller kan vi hoppas på ett uppvaknande och botgörelse innan bödelns bila slutligt faller över den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen?
Kommer upprorets vårdkasar åter att brinna i vårt land?
söndag 1 mars 2009
Mot facklig enhet i USA?
Medan mycket i Sverige mest ser ut som skit (se föregående inlägg!) kommer en möjlig positiv blänkare från USA: i det nya politiska klimatet efter Obamas seger funderar de stora fackliga huvudorganisationerna AFL-CIO och Change to Win, samt en del fristående fack, att gå samman. Change to Win bröt sig ur AFL-CIO för fyra år sedan eftersom man var missnöjda med hur organisationen hanterade fackets ständiga tillbakagång. Med en organisationsgrad på 12 procent har man mycket att göra!
Det som får USA-facket att åter räta på ryggen är möjligheterna till förmånligare lagstiftning, helt enkelt att det skall bli svårare för företagen att stoppa facklig organisering genom bryska påtryckningar. Nu verkar det som om facken känner att utvecklingen håller på att vända i en förmånlig riktning, och går de samman kan de få ut mer av de positiva tendenserna.
Det som får USA-facket att åter räta på ryggen är möjligheterna till förmånligare lagstiftning, helt enkelt att det skall bli svårare för företagen att stoppa facklig organisering genom bryska påtryckningar. Nu verkar det som om facken känner att utvecklingen håller på att vända i en förmånlig riktning, och går de samman kan de få ut mer av de positiva tendenserna.
onsdag 25 februari 2009
Ekonomer i upprop för USA-facket
Ett antal ekonomer i USA, inklusive några mottagare av det falska "nobelpriset" i ekonomi skriver i ett upprop bland annat att
Det finns förhoppningar om att den nya regimen i Washington skall bli mer fackföreningsvänlig än det eländiga bushväldet. Fackföreningarna har ju haft många dåliga år i USA, särskilt inom den privata sektorn, och det beror både av press från motståndarsidan och negativa myndigheter, samt av egna interna brister. Kanske kräftgången har ändats under de senaste åren och det finns nu förhoppningar om ett nytt fackligt uppsving.
Den fackliga svagheten har gjort det möjligare för de rika att berika sig ännu mer, men har också inneburit att arbetarhushållens köpkraft har urholkats. Under en del år har man kunnat kompensera den fallande köpkraften med krediter (exempelvis grundade på huslån) men den möjligheten är som bekant stängd nu. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse för att kunna mobilisera motstånd och slå tillbaka.
from 2000 to 2007, the income of the median working-age household fell by $2,000 – an unprecedented decline. In that time, virtually all of the nation’s economic growth went to a small number of wealthy Americans. An important reason for the shift from broadly-shared prosperity to growing inequality is the erosion of workers’ ability to form unions and bargain collectively.
Det finns förhoppningar om att den nya regimen i Washington skall bli mer fackföreningsvänlig än det eländiga bushväldet. Fackföreningarna har ju haft många dåliga år i USA, särskilt inom den privata sektorn, och det beror både av press från motståndarsidan och negativa myndigheter, samt av egna interna brister. Kanske kräftgången har ändats under de senaste åren och det finns nu förhoppningar om ett nytt fackligt uppsving.
Den fackliga svagheten har gjort det möjligare för de rika att berika sig ännu mer, men har också inneburit att arbetarhushållens köpkraft har urholkats. Under en del år har man kunnat kompensera den fallande köpkraften med krediter (exempelvis grundade på huslån) men den möjligheten är som bekant stängd nu. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse för att kunna mobilisera motstånd och slå tillbaka.
onsdag 28 januari 2009
Återhämtning för facket i USA

Här är Change to Win, en av de fackliga organisationerna i USA. Klicka på banderollen så kommer du till deras hemsida
En sak som verkar ingå i "Obamarevolutionen" i USA är att den fackliga nedgången har brutits. I själva verket har fackföreningar aldrig varit så omfattande i USA som i Europa (för att inte tala om Norden och Sverige). När organisationsgraden var som störst i USA på 1950-talet var omkring 35 procent av arbetarna organiserade enligt den här artikeln. Sedan har det bara gått utför. Förra året, när antalet fackligt anslutna började öka igen, var 12,4 procent anslutna. Men i privatföretag är det nedåt 7 procent, den stora mängden finns i offentliga sektorn.
Som påpekas här började återhämtningen eventuellt redan 2007, fast den då inte var statistiskt säkerställd. Nya vindar började alltså blåsa redan innan Obamas kampanj kommit igång på allvar, men från facklig sida väntar man sig en fackföreningsvänligare linje från hans administration. Republikanerna var ju direkt fientliga men nu kanske facken kan få lättare att organisera folk. Det skulle kunna bli en upprepning av trettiotalets New Deal som också gav arbetare utsträckta rättigheter. Detta kan behövas i ett USA som sannerligen inte mår bra nu, och där de som mår sämst på botten behöver ordentlig kraft och sammanhållning för att slå tillbaka mot bossarna. Men då måste man förmodligen bli bredare än bara snäva fackliga organisationer, det har nog varit ett problem tidigare med inskränkthet, byråkrati och korruption. En revolution kan rensa luften här. Å andra sidan kan ju en förvärrad kris slå sönder i stort sett hela samhället, och då krävs det ännu mer för fackföreningarna för att överleva.
fredag 7 december 2007
SD - det här känns igen från förr

Det sägs att Sverigedemokraterna är antifackliga och i själva verket borgerliga. Den fackliga tidningen Dagens Arbete har haft en rad artiklar i ämnet. Bland annat nämns att rätt många yngre industriarbetare kan tänka sig rösta på SD. Och det verkar ju åtminstone formellt konstigt. Borgare + arbetare = sant??
Men om man är matematiskt lagd kan man fundera på om det gör så mycket om 8% av unga industriarbetare skulle rösta på SD idag. Industriarbetarna är ju inte så många längre, och 8% av valmanskåren är de definitivt inte.
Någon kanske dock tycker att det här känns igen, och det gör det. Samma historia var nämligen uppe när Ny Demokrati slog igenom på 90-talet. Det hände på den tiden att jag fortfarande såg TV:s nyhetssändningar, och där minns jag några flinande figurer på arbetsmarknadsutbildning i Liljeholmen som deklarerade att de kunde tänka sig att rösta på Ny Demokrati. ND, ett parti som knappast ömmade för arbetare och arbetslösa men fick arbetarröster likförbaskat innan det slog ihjäl sig själv. Någon (minns inte vem) definierade ND-väljaren ungefär som en verkstadskille med ring i örat.
Under tidigt 1950-tal, när det gjordes en del sociologiska undersökningar i Sverige, kom man fram till att "näst bäst parti" i valen för arbetarna var bondeförbundet/centerpartiet. Ett småborgerligt parti med andra ord, för småägare och andra på landsbygden. Liberalerna var ju också ett arbetarparti på flera håll i Sverige, men när varvsarbetaren och folkpartistiske riksdagsmannen Königsson röstade för ATP och resten av partiet mot - då var det klippt för fp som arbetarparti.
Man skall alltså inte underskatta borgerliga strömningar bland arbetare. En cyniker kan väl säga: visst fan, de flesta är ju ändå socialdemokrater och större borgerligt parti än så finns inte i Sverige. Så under isen som socialdemokraterna är politiskt och moraliskt bör man inte förvånas över att de bra sidor de ändå har ur SD-sympatisörernas synvinkel blir helt oväsentliga. Under det radikala 60-70-talet kunde vänsterrörelserna göra mycket för att fånga upp de missnöjda arbetarna, men idag är det svårare.
En del arbetare kan hoppa över till "det nya arbetarpartiet" om de inte är nöjda med den borgerliga politiken i det gamla dito. Vi är förbi den tiden när en arbetare med medlemskap i högern var en sällsynthet. Men med denna kompakta borgerlighet får man också räkna med visst "spill" av folk som går från vanliga parlamentariska organisationer med heltäckande program till märkliga enfrågerörelser. Att veva igång om "invandrare" varje gång ett samhällsproblem diskuteras är knappast acceptabelt exempelvis - om man nu inte är renodlad missnöjespolitiker förståss.
Det fanns arbetarnassar i Tyskland och det fanns en del i Sverige också på den gamla bruna tiden. Det kommer alltid att finnas folk av den sorten; tokskallar som inte begriper när de går emot sina egna intressen. Numera uppträder de inte under brun flagg, det finns andra färger att gripa till, men resultatet blir väl likartat - och det innehåller arbetare som stödjer SD.
Men: nasseliknelsen är inte bra. SD kan inte bli ett nasseparti, och inte socialdemokraterna eller moderaterna heller. Däremot har väl de större partierna viss potential att ställa till mycket elände. Det var socialdemokrater som skickade folk till tortyr i Egypten, inte SD-arna. Det egendomliga folkpartiet höll på att dra oss in i Irakkriget.
Nazismen är ute. Det innebär inte att de principer som vägledde de klassiska nazisterna är ute, men de formuleras på nya sätt och i nya rörelser. Och då skall vi inte hålla på och larma om nazism (utom om det dyker upp någon sådan, men de är sällsynta) utan snarare fundera på om det är korporativism och fascism det handlar om. Jag avser inte fascism som skällsord utan som en etikett som beskriver politiken hos en viss rörelse där ett centrum har underordnat sig staten och olika privata organisationer för något högre mål.
Vad det gäller korporativism finns det starka och lite egenartade traditioner i Sverige: vi har lyckats bevara en parlamentarisk demokrati trots ett nära samarbete mellan stat, fack och kapital som i en annan miljö hade kunnat bli till ren fascism. När det samarbetet faller sönder, som det gjort gradvis sedan 1970-talet, kan man fråga sig vilka rörelser som långsiktigt kommer att dra fördel. Kan SD presentera en ny korporativ modell, en folkhemsfascism? Den kan se ut på ett sätt som ännu är svår att förutse. Jag tror analys är bättre än skällsord för att bemöta SD, och en bra politik är det ultimata medlet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



