Varför gillar nyliberaler bolag?

Frågan låter konstig, men den slog mig efter att ha läst några artiklar. Är man så jäkla förtjust i individuell frihet med personligt ansvar borde aktiebolag väl inte vara ett bra alternativ? Om man uttrycker aktiebolag på franska (societé anonyme), engelska (limited) eller tyska (Gesellschaft mit beschränkter Haftung) blir det klarare. I aktiebolaget blir man anonym i ett gäng och man har begränsat ansvar. Detta till skillnad mot den individuelle och lätt identifierade småföretagaren - sådana som käcka liberaler gärna tyckte kunde jagas bort från stora köpcentra av monopolbolag som Boultbee. Märkligt, som sagt. På något konstigt sätt försvinner ibland det personliga ansvaret när liberalen viftar med trollspöet, tvärt emot den offentligt deklarerade trosbekännelsen.

Jo, jag vet att politiker uppger sig älska småföretag, helst skall alla vara småföretagare, men det låter mer som ett sätt att temporärt dölja arbetslöshet än verkliga insikter i hur marknader fungerar.

Vare sig det är stora eller små företag så är de företag, och nyligen firades hundraårsminnet av ekonomen Ronald Coases födelse. Här och här finns ett par inlägg på Real World Economics Review Blog som tar upp Coase och hans fråga: varför finns företag egentligen? Samt nyliberalers märkliga kärlek till bolag, en företagsform som de vill påtvinga alla andra verksamheter vare sig det passar eller inte.

Som en av författarna påpekar så visar existensen av företag att den nyliberala tesen om en självreglerande ekonomi är fel. Skulle ekonomin fungera på det sättet skulle det inte finnas behov av organisationer som inom sig faktiskt upphäver en mängd av de företeelser som antas finnas på en marknad med perfekt konkurrens.

I själva verket skulle företag som vi känner dem aldrig kunna uppstå om det rådde perfekt konkurrens. Företagen planerar, försöker förutse och styra vad som händer i omvärlden, de upphäver inom sig marknadsrelationerna som finns "där ute". De är inte hjälplösa och maktlösa och skoningslöst styrda av en anonym marknad som är bortom enskilda människors makt att påverka. De blir centra för anti-marknad skulle man tillspetsat kunna säga. I värsta fall blir de rent anti-sociala, som gökungen i fågelboet. Men eftersom förekomsten av företag just visar att det finns allvarliga brister i teorin om hur marknader fungerar har nationalekonomer i allmänhet inte brytt sig så mycket om att försöka besvara Coases fråga om varför det finns företag. Att tiga är ju också ett sätt att ta ställning.

(När jag skriver detta om perfekt konkurrens känns det faktiskt som om man skulle behöva polemisera mot folk som på allvar tror att Jorden är platt eller att den skapades av någon gud för drygt 6000 år sedan i det skick som den är idag. De nyliberala ekonomerna är ju på den nivån!)

Vådan med att allt skall påtvingas det privata vinstmaximerande bolagets form märks när offentliga verksamheter privatiseras eller får direktiv om att man skall "generera vinst". Vi har ett antal exempel här hemma. För Englands del skriver Monbiot om ett problem som det landet dragits med länge men som förvärras genom privat vinstjakt: fler dör i utfrysta bostäder i England än i kalla ställen som Skandinavien och Sibirien. Man kan invända att nordbor och sibirier kanske är mer vana vid att hantera kyla, men eftersom några tiotusental britter dör på grund av kyla även "normala" vintrar (det kan bli mycket värre den här vintern) så borde problemet vara känt och inte omöjligt att åtgärda.

Monbiot beskriver en situation som inte alls är konstig. När möjligheter till ökade vinster kan utnyttjas så kommer de anonyma bolagen att göra det, utan större sociala hänsyn:

... the privatised, liberalised utility companies have been allowed to get away with murder. In her excellent new book Fixing Fuel Poverty, Brenda Boardman shows that fuel poverty has risen so steeply in the UK because public control over the energy companies is so weak. In 2002 the regulator, Ofgem, decided that it would stop regulating consumer prices. The energy companies immediately increased their profit margins: 10-fold in one case. When world energy prices rise, the companies raise their tariffs, often far more steeply than the wholesale price justifies. When they fall, domestic prices often stay where they are. 

Man kan utgå från att desa bolag, som anklagas för att tillåtas komma undan trots att de mördar folk, har högt avlönade chefer som inte känner det minsta personliga ansvar för detta, och horder av anonyma aktieägare som inte heller gör det. En del aktieägare kan i själva verket vara enorma och likaledes anonyma pensionsfonder som så att säga eliminerar en del av sin kundkrets på det här sättet. Det kanske behövs hårdare tag för att få rättning på det här, som när folk i Bolivia slogs på gatorna i flera dagar för att hindra privatisering av vattenverket?

Det tycks som att individuellt ansvar är något som utkrävs av småfolk som inte har så mycket kontroll över sitt liv, medan storpamparna lugnt kan segla bort i trygghet på skeppet "Hängslen och livrem och fallskärm till max".

Svensk företagsamhet - en del av gnällbältet?

Sverige har Nordens mest missnöjda småföretagare meddelar Dagens Nyheter nu på morgonen. I Finland är det inte alls samma nivå på klagokören. Kan det möjligen bero av att finnarna inte gnäller så förbannat om allt hela tiden?

I papperstidningen finns ett diagram som saknas i nätupplagan, och där blir bilden både klarare och oklarare. En norsk undersökningsfirma har delat upp företagen i de fem nordiska länderna i sådana som har 1-5 anställda respektive mer än 50 anställda. Sedan har man frågat cirka 2800 företag vad de tycker om "företagsklimatet" i en skala från noll (sämst) till tio (bäst). Där framgår att båda dessa grupper är rejält nöjda i Finland (7,2 för de små och 7,9 för de stora). Även Island och Norge har högre nöjdhetssiffror. Sverige har 5,8 och 6,8. Men skillnaden mellan Danmark och Sverige verkar inte vara så stor. Slår man ihop siffrorna för små och stora företag och delar med två blir genomsnittet för båda länderna ungefär 6,3. Borde inte svenskarna hosta upp sig och inte vara som de ökända gnälliga "pölsefascisterna"?

Det här bekräftar bilden av att det svenska systemet främst gynnar stora företag. ... säger Anna-Stina Nordmark Nilsson, som i morgon blir vd för Företagarna med 54.000 medlemsföretag.

Det kanske vi skall vara tacksamma för. För några år sedan fann jag en diskussion mellan en direktör och en företrädare för metallklubben på ett av de största svenska företagen, omkring 1950. De var ense om att det där med överdriven konkurrens inte var så bra, och att det krävdes stora enheter för att lyckas bra. Som exempel tog de holländska Philips, om jag minns rätt.

Så länge Sveriges ekonomi bygger på malm, skog, verkstadsindustri - alltså verksamheter som ofta kräver stora enheter - är det inte vettigt att låta resurserna ohämmat skölja ut på företagsamheter som inte ger så mycket klirr i kassan. Det strategiskt riktiga är inte att röja väg för företag för att de råkar vara små, utan att försöka hitta de människor som kan ge viktiga bidrag till samhällsekonomin. Det är inte säkert att det är "lättnader" för företag i det oändliga som bäst gynnar Sveriges ekonomi. Det kan i oturliga fall leda till resursförstöring. Och det är inte sänkt arvsskatt som plötsligt får det att knäppa till i skallen på Uppfinnar-Jocke så att han kläcker århundradets idé. Däremot är arvsskattetjat intressant för folk som är mer intresserade av pengar än av produktiv verksamhet, och jag tror inte att det är den gruppen som primärt skall premieras.

Vad man kan göra är bland annat att förenkla administrationen för småföretagare. Men inte genom att slopa kontrollen, utan genom att lägga om den. Låt de lokala skattekontoren eller liknande bygga upp enheter som tar hand om delar av bokföringen, så att företagarna kan inrikta sig mer på affärsverksamheten. Jag vet att det här skulle leda till protester eftersom det skulle slå mot privata revisionsfirmor (som ändå är för dyra att anlita för en del företagare) men jag ser detta som en mindre intressant invändning. Som en bieffekt av det här kanske man kunde komma åt en del skattefusk som bedrivs i skydd av F-skattesedeln.

Det enda man kan säga säkert om småföretag är att de är små. Men det är en jäkla skillnad mellan den som försöker starta eget på grund av arbetslöshet, som har sin lilla butik eller verkstad för att gå där och skrota och sköta sig själv, eller den lilla grupp som sitter på idéer som är utvecklingsbara. Krascherna bland företag som haussades upp under "den nya ekonomins" klang&jubeldagar i slutet av 90-talet visar att det inte är lätt att hitta idéer som både är högtflygande och realistiska på en gång.

Det finns anledning till att fundera på vad vi egentligen har företag till och hur de lämpligen ser ut. Ronald Coase, en engelsk ekonom, funderade på det redan på 1930-talet. Det var länge sedan jag läste hans huvudartikel i ämnet, men jag tror att det handlade om att på ett så effektivt sätt som möjligt lösa transaktionsproblem mellan olika människor. Därmed blir det en fråga för samhället i stort hur företagsamheten ser ut och regleras. Det finns inget som tyder på att en företagsamhet som släpps vind för våg automatiskt skulle fungera optimalt. Snarare tvärtom. Som Adam Smith påpekade kan företagare knappt mötas innan de börjar konspirera mot allmänheten.