Vad lär oss 'kommunrankingar'?

En sammanfattning av kritiken mot 'kommunrankningar' finns hos Politologerna:

1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala. 
2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen. 
3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år. 

Mot slutet av den där bloggposten finns en hänvisning:

Läs även Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, som har undersökt om kommuner som kom väl ut i Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet också upplevde minskande arbetslöshet åren därpå – det gjorde de inte.

Det kan ju vara så att gott 'företagsklimat' är just vad ordet säger. Bra för åtminstone stabila och etablerade företag. Och detta behöver inte sammanfalla med gott 'lönearbetarklimat'. När det är privatföretag vi talar om är vinsten ledstjärnan, inte något annat. Ökad 'sysselsättning' (hemskt ord egentligen!) kan vara en bieffekt av vinstjakten, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Snarare leder vinstjakten till att företagen skär bort så mycket personal som möjligt.

Troligvis ligger det i den mänskliga naturen att finna rankinglistor och andra relativa jämförelser intressanta. Frågan är dock vad en viss ranking egentligen mäter och vilket värde den ska tillmätas. Svenskt Näringslivs företagsklimatsindex verkar främst beskriva att det går rätt bra här och nu (plus att skatten är låg och M är stora), men det ger mycket liten vägledning om vilka faktorer som ger en positiv utveckling framöver.

Kvantitet, kvalitet

Bloggaren Approximation har slagit till med ett utmärkt aktstycke igen, denna gång om innovatörer och entreprenörer. Det är ju en knäckfråga för varje samhälle hur man skall ställa sig till påhittiga samhällsmedlemmar. Är all påhittighet bra och nyttig?

Jag har tidigare skrivit en del om problem med små och stora företag och hur man hanterar kreativitet: (Svensk företagsamhet - en del av gnällbältet? , Företagandets villkor och förvillelser, Kreativitet ) I grunden är det här en del av frågan om vad vi gör med vårt samhälle - ett demokratiskt problem alltså.

Ett viktigt problem är att skilja mellan kvantitet och kvalitet. I stället för att fråga sig vad det är för kvalitet på företagen (vad levererar de för varor eller tjänster?) trumpetas det ut att så många som möjligt, eller helst alla, skall ha F-skattesedel. Men det enda man vet när det finns många företag är att det finns många företag. Hamnar vi i en ekonomi där alla i stort sett bara sysslar med att tvätta skjortor åt varandra ligger vi risigt till.

Förhoppningen verkar vara att de nya stora motsvarigheterna till förra århundradets ASEA, L M Ericsson, Atlas Copco, Stal Laval etc. skall växa fram ur floran av småskuttar. Ungefär som "det svenska musikundret": man låter bredden växa fram via musikskolan, och så kommer det som grädde på moset några internationellt gångbara grupper som tjänar miljoner i exportinkomster.

Det kan vara en tänkbar strategi, under förutsättning att det inte i stället handlar om att skapa en mängd "företagare" som egentligen är vanliga lönearbetare, fast de inte åtnjuter den anställdes skydd och förmåner. Men det är nog det som det handlar om i stor omfattning. (Och musikskolan kväver man väl numera för övrigt med hjälp av kommunala sparbeting.)

Dessutom kan företagande vara ett sätt att försöka dölja arbetslöshet. På 30-talet kunde arbetslösa försöka nasa skosnören för att dölja tiggeri. I dag är evangeliet: "starta eget". Jag minns att krönikören Ingemar Unge en gång skrev något ironiskt om att alla arbetslösa flickor skulle starta godisaffärer. Det är inte heller särskilt lyckat som metod att fånga upp kreativitet. Nöden är nödlösningarnas moder, inte de verkligt framåtblickande lösningarna - den kreativa människan behöver också trygghet och skyddsnät.

Den kreativitet som går ut på att hämningslösa personer tillåts kapa skolor, sjukhus, vårdcentraler etc. i form av "avknoppning" för att senare kunna sälja till kapitalstarka bolag är definitivt inte en utveckling som bör premieras. Finansiella operationer av den här typen är snarare ett sjukdomstecken. Produktion ersätts av spekulation. Det beror inte på att de produktiva snillena har försvunnit. Däremot beror det på att spekulationssnillena tillåts breda ut sig. Det är en process som varit på gång i rätt många år, vissa aspekter av den dök upp redan under 70-talet när företagsekonomer trängde fram alltmer på ingenjörernas bekostnad. Det är klart att det måste finnas ekonomi i verksamheten, men driver man det för långt hamnar man i läget när det mesta handlar om att gynna några direktörers privatekonomi via "kreativa" optionsprogram och liknande - och det var väl inte meningen?

Hur tar man hand om kreativitet och kvalitativt företagande samtidigt? Kanske genom att genuint skapande personer tas om hand på individuellt lämpliga sätt och tillåts fritt spelrum? En del snillen är normalt funtade personer, andra kanske galningar som knappt kan vistas i möblerade rum - det bör finnas lösningar för alla typer. Likaväl som man kan förstöra en god yrkesman/kvinna genom att göra denne till chef kan man förstöra snillet genom att också tvinga in det i företagarrollen.

Som det mentala tillståndet ser ut i de borgerliga partierna och i företagarorganisationerna idag vore det kanske bäst att försöka diskutera frågor av den här typen direkt med företagarna "på fältet"? Det kunde blir intressant om man kunde komma förbi gnällstadiet och bli ... ja, låt oss säga ... kreativa!

Företagandets villkor och förvillelser

Federley och hans konkursade salladsbar kan ge upphov till glada skratt, men också djupare funderingar som är värda att ta till sig. Jag citerar ett inlägg i nättidningen EfterArbetet där Håkan Hermansson skriver att ...

... Federley i praktiken inte bara varit djupt okunnig om vad det innebär att vara företagare och arbetsgivare. Han visar i själva verket upp ett förakt för småföretagarens villkor genom att tro att ett nystartat företag i en hårt konkurrensutsatt bransch kan skötas med ett minimum av tid, kunskap om ekonomi, juridik och insikt om branschens särskilda krav.

Det var inte facket som knäckte hans salladsbar. De var ju bannlysta från stället från början. Det som fällde Federley var hans egen syn på företagande, på kunderna, på leverantörerna, på de anställda och på andra företagare som försöker driva samma slags verksamhet på de konkurrensneutrala villkor som endast kollektivavtal kan erbjuda.

Med andra ord: se upp för andra eller tredje sorteringens politiker som försöker leka företagare.

Att vara företagare är att ha ett yrke, och för det behöver man yrkeskunskaper och beredskap till långa arbetspass. Kunskaper kan förvärvas under resans gång, men då måste man ta resan på allvar och inte tro att det är en nöjestripp (UPA) Utan Personligt Ansvar.

Men vad har vi företag till om det inte skall vara för att någon politiker-wannabee vill ha något ställe där han/hon kan sitta och glassa för polarna och låtsas vara företagare? Svaret kanske förvånar någon, men så fort det uppstår lite mer avancerad arbetsdelning i och mellan samhällen kommer det att bildas organisationer som organiserar utbytet mellan dem. Sådana organisationer kan kallas "företag", vare sig de ingår i ett feodalt, kapitalistiskt, socialistiskt eller något annat sammanhang. Den moderna västeuropeiska typen av företag har väl sina rötter 800-1000 bakåt, beroende av hur man räknar. Hantverk och handel har drivits under årtusenden, marknader har funnits, men utan att det varit kapitalism med i bilden.

Företagets syfte är i alla lägen att underlätta utbytet av varor och tjänster mellan olika individer och grupper. Vad som kan skilja sig åt under olika tider är vilka som kontrollerar verksamheten och vad de har för mål med företaget. Om man resonerar på det sättet blir företag inte längre bara en privatangelägenhet, det berör i större eller mindre grad hela samhället beroende på vikten av de varor och tjänster som bjuds ut. Och det är sådana detaljer som jag tror att vänstern bör fundera synnerligen skarpt på om man vill vara med i framtiden, allrahelst som det nu verkar vara en rörelse för att skapa en massa "falska företagare" (= vanliga knegare som tvingas skaffa F-skattesedel för att kunna försörja sig).

Det finns faktiskt viss anledning även från företagarhåll att oroa sig för vad Mauderaterna och liknande figurer kan ställa till med i sin bizarra iver att vara "företagsvänliga".

Svensk företagsamhet - en del av gnällbältet?

Sverige har Nordens mest missnöjda småföretagare meddelar Dagens Nyheter nu på morgonen. I Finland är det inte alls samma nivå på klagokören. Kan det möjligen bero av att finnarna inte gnäller så förbannat om allt hela tiden?

I papperstidningen finns ett diagram som saknas i nätupplagan, och där blir bilden både klarare och oklarare. En norsk undersökningsfirma har delat upp företagen i de fem nordiska länderna i sådana som har 1-5 anställda respektive mer än 50 anställda. Sedan har man frågat cirka 2800 företag vad de tycker om "företagsklimatet" i en skala från noll (sämst) till tio (bäst). Där framgår att båda dessa grupper är rejält nöjda i Finland (7,2 för de små och 7,9 för de stora). Även Island och Norge har högre nöjdhetssiffror. Sverige har 5,8 och 6,8. Men skillnaden mellan Danmark och Sverige verkar inte vara så stor. Slår man ihop siffrorna för små och stora företag och delar med två blir genomsnittet för båda länderna ungefär 6,3. Borde inte svenskarna hosta upp sig och inte vara som de ökända gnälliga "pölsefascisterna"?

Det här bekräftar bilden av att det svenska systemet främst gynnar stora företag. ... säger Anna-Stina Nordmark Nilsson, som i morgon blir vd för Företagarna med 54.000 medlemsföretag.

Det kanske vi skall vara tacksamma för. För några år sedan fann jag en diskussion mellan en direktör och en företrädare för metallklubben på ett av de största svenska företagen, omkring 1950. De var ense om att det där med överdriven konkurrens inte var så bra, och att det krävdes stora enheter för att lyckas bra. Som exempel tog de holländska Philips, om jag minns rätt.

Så länge Sveriges ekonomi bygger på malm, skog, verkstadsindustri - alltså verksamheter som ofta kräver stora enheter - är det inte vettigt att låta resurserna ohämmat skölja ut på företagsamheter som inte ger så mycket klirr i kassan. Det strategiskt riktiga är inte att röja väg för företag för att de råkar vara små, utan att försöka hitta de människor som kan ge viktiga bidrag till samhällsekonomin. Det är inte säkert att det är "lättnader" för företag i det oändliga som bäst gynnar Sveriges ekonomi. Det kan i oturliga fall leda till resursförstöring. Och det är inte sänkt arvsskatt som plötsligt får det att knäppa till i skallen på Uppfinnar-Jocke så att han kläcker århundradets idé. Däremot är arvsskattetjat intressant för folk som är mer intresserade av pengar än av produktiv verksamhet, och jag tror inte att det är den gruppen som primärt skall premieras.

Vad man kan göra är bland annat att förenkla administrationen för småföretagare. Men inte genom att slopa kontrollen, utan genom att lägga om den. Låt de lokala skattekontoren eller liknande bygga upp enheter som tar hand om delar av bokföringen, så att företagarna kan inrikta sig mer på affärsverksamheten. Jag vet att det här skulle leda till protester eftersom det skulle slå mot privata revisionsfirmor (som ändå är för dyra att anlita för en del företagare) men jag ser detta som en mindre intressant invändning. Som en bieffekt av det här kanske man kunde komma åt en del skattefusk som bedrivs i skydd av F-skattesedeln.

Det enda man kan säga säkert om småföretag är att de är små. Men det är en jäkla skillnad mellan den som försöker starta eget på grund av arbetslöshet, som har sin lilla butik eller verkstad för att gå där och skrota och sköta sig själv, eller den lilla grupp som sitter på idéer som är utvecklingsbara. Krascherna bland företag som haussades upp under "den nya ekonomins" klang&jubeldagar i slutet av 90-talet visar att det inte är lätt att hitta idéer som både är högtflygande och realistiska på en gång.

Det finns anledning till att fundera på vad vi egentligen har företag till och hur de lämpligen ser ut. Ronald Coase, en engelsk ekonom, funderade på det redan på 1930-talet. Det var länge sedan jag läste hans huvudartikel i ämnet, men jag tror att det handlade om att på ett så effektivt sätt som möjligt lösa transaktionsproblem mellan olika människor. Därmed blir det en fråga för samhället i stort hur företagsamheten ser ut och regleras. Det finns inget som tyder på att en företagsamhet som släpps vind för våg automatiskt skulle fungera optimalt. Snarare tvärtom. Som Adam Smith påpekade kan företagare knappt mötas innan de börjar konspirera mot allmänheten.