Kalle Stropp och Grodan Boll och Thomas Funck

Vad är månne detta? Ja, vi kan betrakta det som ett minnesmärke över Thomas Funck som nyligen gick bort, 91 år gammal. Förhoppningsvis till en trevlig och lagom spännande sagovärld. Levnadsbeskrivning bland annat här och här.

Men det där till vänster, vad är det då? - Jo, det är något som nutidens ungdom (fnys) bara hört virriga gamlingar berätta om, nämligen så kallade stenkakor, sjuttioåttavarvare, något som spelades på en grammofon. Kanske bäst att påpeka att det är omslagen (även kallade konvolut) som vi ser, och detta till fyra stenkakor med berättelser om Grodan Boll, Kalle Stropp, Hönan, Räven, Skrotnicklas, Papegojan Ragata och andra lustiga små figurer. Bilden blir lite större om man klickar på den.

Jag minns inte om jag minns premiären i radio 1954 (nä, det gör jag nog inte) men senare under femtiotalet blev Thomas Funcks figurer ett stående inslag i tillvaron. På radio, som sagt, men också på grammofon. Böcker blev det också, och ett omslag kan man se här i en gammal bloggpost. Kan man säga att han hjälpte till att göra vårt då framåtskridande land ytterligare lite bättre, och visade hur bra barnkultur kan skapas? - Ja, det kan man.

Vila i frid, Thomas Funck!

Kalle och Klas - nya källarfynd

Ibland plockar jag upp några gamla böcker från dammet i källaren. Här är några nya källarfynd som låter oss påminnas (om vi nu har åldern inne) om femtiotalets barnkultur. Det var inte bara Astrid Lindgren om nu någon tror det. Vi hade exempelvis Thomas Funck som kom med Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåtnicklas och andra trevliga bekantskaper. Jag vet inte vad som kom först, bok eller radioprogram, med radioprogrammen var något nytt och roligt att lyssna till när det begav sig. På den tiden hade vi ännu bara en radiokanal i landet, så utbudet var inte så rasande stort. Man kan säga att Kalle och hans vänner var en totalupplevelse: text, bild, sång och musik. Det var så länge sedan så grammofonskivorna med Kalle gjordes som 78:or. Det finns till och med en film som jag såg på TV någon gång under förra årtusendet. Färgerna var ganska urblekta redan då, så man kan undra om den ens finns kvar idag.

Thorbjörn Egner med Klas Klättermus och resten av gänget i Hackebackeskogen kom från Norge under samma tid. Där var det också sång och musik och Klättermusen själv var en musikant som väl närmast kan betraktas som arbetsskygg men som ändå var populär därute i skogen. Räven fick utgöra det oroande inslaget i handlingen (rävar har ofta en taskig image i litteraturen) men bättrade sig mot slutet.

Jaja, det var några ljuspunkter i det mörka femtiotalet!