Mer om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Jag fortsätter med temat Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är tankeväckande läsning och naturligtvis inte okomplicerat. Utan att vara illvillig kan man ändå i nästan varenda paragraf ställa frågan: "Hur skall det här fungera? Vad menas egentligen?" Om man är illvillig kan man nog gå ännu längre.

Men här är en artikel i Deklarationen, nämligen nummer 21, där man kan koppla texten från 1948 till aktuella opinionsundersökningar. Paragraf 3 av artikel 21 säger:

Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Och vad tycker då ett antal tillfrågade människor i olika länder världen över? Här är ett diagram som visar hur mycket de tillfrågade i ett antal länder mer eller mindre starkt håller med om att folkets vilja bör vara grunden för regeringens auktoritet.



De flesta tycks verkligen instämma i vad artikel 21 säger: Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Sedan finns det ju intressanta skillnader mellan olika länder. Varför får Indien, världens största demokrati, så låga värden jämfört med Kina? 75 procent av nigerianerna är starka anhängare av folkviljetanken men bara 44 procent av US-amerikanerna. Finns det något inslag av politisk omognad här, och i så fall hos vem?

Svarets kvalitet hänger naturligtvis delvis på vad "folkvilja" betyder för den som svarar på enkäten. Man kan ju göra det lätt för sig och säga att "folket har alltid rätt", men eftersom det alltid finns individer med minoritetsuppfattningar blir då följdfrågan om dessa möjligen inte tillhör "folket"? De kanske är "folkets fiender"? Och finns det en folkvilja som i själva verket uttolkas av intelligenta ledargestalter som listar ut vad folk egentligen vill? Kan folkviljan förvandlas till en allmänvilja (volonté générale) som egentligen står ovan folket och måste genomdrivas med ibland stränga metoder av upplysta personer som förstår vilka de sanna intressena är? Eller kan man helt enkelt anta att folkviljan blir någon sorts summering och förfining av vad som framkommer i den allmänna samhällsdebatten och i valen? Men vad händer då om media är kass och i stort sett köpta av särintressen och de politiska organisationerna drivs av små eliter utan medlemsinflytande?

Den filosofiskt sinnade frågar säkert också vad "grunden" är för något? Är det ett samhällskontrakt à la Rouseau, slutet mellan folket och dess härskare i någon forntid? Är det parlamentsbeslut om en grundlag som antas skall gälla under många år? Eller kan grunden ändras dag för dag om "folket" (hur man nu definierar det) behagar ändra uppfattning? Det sista är vad jag förstår en debattfråga i Sverige: skall folket i form av sina ombud i Riksdagen kunna fatta beslut efter behag inom vida ramar, eller skall lagstiftarna vara underställda någon slags författningsdomstol? Om man inte gillar Irans väktarråd bör man nog vara försiktig med författningsdomstolar här hemma också, är min synpunkt.

Men vi kan ju vända på saken. Bör folkviljan inte vara grunden för regeringsmakten? Vad är då grunden? Någon religiös uppenbarelsebok? - I den mån man inte förvandlar folkviljan till religion tror jag dock att den är pålitligare än biblar, koraner och annat, även om demokrater kan grunda sina goda intentioner även på de "heliga skrifterna". Eller är det "experterna" som skall bestämma, de som vet bäst och är någon sorts meritokrati? - Det kanske låter bra, men vem är experter på folkviljan då ... kan det möjligen vara folket själv? Då kanske folket får bekväma sig till att lugnt och nyktert och i goda demokratiska former diskutera sina angelägenheter och sedan rösta om saken?

Väktarråd - författningsdomstol - något att ha?

Jag läste i något reportage (i DN? jag minns inte) från de senaste valen i Iran att någon valarbetare frågade den svenske reportern hur det var med väktarrådet i Sverige. Det finns som bekant ingen direkt motsvarighet här till Irans religiösa församling som bestämmer över vad parlamentet får göra och vem som får ställa upp till valen. Knappt ens en indirekt motsvarighet. Det skulle väl vara lagrådet då, men det kan inte göra mer än att uttala sin mening om hur olika lagförslag stämmer med lagstiftningen i stort.

Men i många stater har man en motsvarighet till det iranska väktarrådet. Det kallas författningsdomstol. Parlamentet och/eller regeringen säger att man vill genomföra det eller det, varpå domarna bläddrar i lagen och meddelar om det är tillåtligt eller inte. Grunden för det hela är frågan om lagar och andra åtgärder står i strid med grundlagen eller inte. Och det är rimligt från ståndpunkten att "land skall med lag byggas". Genom att hålla på att lagar bara kan stiftas inom ett visst utrymme som definieras i grundlagen skapar man stabilitet och översiktlighet i det politiska systemet och samhället i stort. Det blir möjligt att förutse vilka lagar som kan respektive inte kan genomdrivas inom ramen för gällande grundlag.

Ur demokratisk synvinkel är man däremot ute på tunn is - är det tillåtligt för en grupp domare att stoppa lagar som parlamentet antagit i god demokratisk ordning? Kan domarna säga att "visserligen har folket/demos röstat för att de vill ha det på det här sättet, men det struntar vi i för i grundlagen står det ..." ? Det är inte helt lätt att se vad som är rätt. Men uppenbarligen finns det ett betydande mått av konservatism i systemet med författningsdomstol. Det tar tid att ändra grundlagar. Och man riskerar att få parlament som fylls av ledamöter som är jurister i stället för en samling folk från alla möjliga delar av samhället - det demokratiska arbetet trycks bort till förmån för schackrandet om vilka lagar som är möjliga.

I det aktuella fallet med Turkiet kan man se vad en författningsdomstol kan ställa till med, och att det knappast bara är objektiva lagsynta domare som är i aktion. I det senaste valet röstade 47 procent för det både europainriktade och islamiska partiet AKP. Några odemokratiska excesser har inte AKP ägnat sig åt sedan dess, men nu griper kemalisterna till sitt sista vapen: författningsdomstolen är på gång att förklara AKP olagligt samt förbjuda dess ledande företrädare att verka politiskt. Tiden håller på att rinna ut för det gamla kemalistiska etablissemanget i Turkiet. Kan de inte fälla regeringen med normala demokratiska åtgärder får de ta till andra metoder.

I USA är det en ständig kamp om tillsättande av "liberala" eller "konservativa" domare till Högsta domstolen. Om lagen hade kunnat läsas fullständigt objektivt hade kampen inte varit nödvändig. Lagen är ju lagen. Men det handlar ofta om tolkningar av lagtexter i förhållande till konkreta problem ute i verkligheten, och då spelar uttolkarnas personliga inställning lik förbaskat en viktig roll. - Undrar hur domarna i EU-domstolen tillsätts? De skall ju också tolka EU:s grunddokument och se till att medlemsstaterna följer dem, som i Vaxholmsmålet!

Ibland kan ju författningsdomstolar vara bra. De kan sätta stopp för väldiga kast i lagstiftningen som gör att man inte vet vad som gäller från den ena dagen till den andra. Men jag skulle nog säga att för Sveriges del vill jag inte ha något Väktarråd - jag är fullt nöjd med en fungerande och livlig demokrati.

Förut hade vi en konservativ broms i Sverige i och med att det fanns en tvåkammarriksdag där ledamöterna i första kammaren omsattes långsammare än i dagens enkammarriksdag. Det är borta sedan 1970-talet. Samtidigt har vi en tradition av att inte prata så mycket om grundlagar i Sverige. En person som omhändertages av polisen och åberopar exempelvis sina grundlagsfästa rättigheter kommer förmodligen att tala för döva öron. Vi kanske skulle prata mer om grundlagar i alla fall (gärna innan någon skjuter Tryckfrihetsförordningen i sank exempelvis) men inte som jurister utan som demokratiskt intresserade medborgare?