Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” ... .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Kong Fuzi, "stormästare Kong", som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara 'socialistiska' eller till och med 'kommunistiska'. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i 'senare'-epoken?

Wigforss nr 3

Här är några citat från romanen Krig med räknesticka av Elsa Appelquist, utgiven 1949. Jag använde dem som tidsmarkörer till en uppsats jag skrev om arbetskraftsbristen strax efter Andra världskriget:

Jag har gjort en upptäckt, förstår ni. Man kan lämna Antonsson & Co utan att därför hela ens värld störtar ihop. Hör ni det, man kan få annat arbete! Det finns massor av platsannonser i tidningarna.
…
Arbetaren har bara sin lön att leva av, för den skull har han tålt många orättvisor i fruktan för att bli avskedad om han opponerade sig. Denna rädsla för att bli arbetslös, har arbetsgivaren sorgfälligt utnyttjat på många håll. Arbetsgivaren har missbrukat privilegiet att ensam få vara den som leder och fördelar arbetet. Det har kallats rationalisering, men det har på sina håll blivit olidliga arbetsförhållanden,
…
Det har vänt, så nu är det vi arbetare, som inger arbetsgivaren fruktan. På fredagarna är det inte längre vi, som står och darrar i knävecken för att det ska ligga en uppsägningslapp i lönekuvertet, det är arbetsbefälet som i stället får en känsla av obehag, om vi med bestämda steg närmar oss kontoret; vi kan ju komma med ett besked, att vi ämnar lämna arbetsplatsen. (sid. 88, 200-201).

Wigforss' bok som diskuteras i den här serien inlägg kom 1952. Det var brist på arbetskraft i en industri som gick för högvarv, och det gav arbetare och lägre tjänstemän påtryckningsmöjligheter som inte funnits tidigare. Om inte ett arbete uppskattades kunde man ofta lätt hitta ett annat. Därmed kom frågor om 'trivsel' upp på dagordningen, och personalavdelningarna började pyssla med 'human relations'.

Den australiensiske nationalekonomen Bill Mitchell har skrivit om det här (det var ett tag sedan och jag orkar inte leta rätt på exakt citat, men Mitchells blogg finns här, han skriver mycket intressant om aktuella ekonomiska frågor). Just den där friheten i att kunna få tag på arbete, inte behöver vara utkastad och nedtryckt ... det är viktigt. Det är därför som Mitchell förespråkar en ekonomisk politik där det ingår arbetsgaranti: den som vill ha arbete skall få det! (Politiken kallas chartalism eller Modern Monetary Theory, om någon undrar. Sök på taggen "MMT Modern Monetary Theory" på den här bloggen så kommer fler inlägg i ämnet upp.)

Vad tänkte nu gamle Wigge om detta 1952?

Osäkerhet om arbete och inkomst, otrygghet i tillvaron var lönearbetarens lott, och den syntes ofrånkomlig i ett näringsliv byggt på den enskilda företagsamhetens frihet ... [obs. att W. skriver 'lönearbetarens', inte 'löntagarens'.]

Det ekonomiska livet var i viss mån också en form av krig, och ambulansen fanns för att ta vård om de sårade och dem som i övrigt inte orkade följa med. Ambulansen växte steg för steg till den socialpolitik vi  nyss har sysslat med. ... [klasskamp kan ju kallas för 'en form av krig'.]

Men den som vill kan fortsätta en stund med att göra den arbetslöse till en sårad i den ekonomiska kampen, kalla understöd och försäkring ambulans och i kravet på att röja undan själva arbetslösheten se något lika revolutionerande som i tanken att komma bort från krig. [upphäva klasskamp och arbetslöshet genom att undanröja klassväldet, är det detta som avses?] 

Som en revolutionär paroll uppfattades också länge socialistiska arbetares krav på rätt till arbete. I den borgerliga världen ville man länge inte se, att det här för de egendomslösa lönearbetarna gällde något som kunde kallas en naturlig mänsklig rättighet, jämförlig med rätten att äga och fritt bruka sin egendom. (sid. 43-44.)

Tänkte Wigforss på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vi kan haka på 23 och 25 paragraferna som avslutning på detta inlägg.

Artikel 23 

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25 

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Föregående inlägg i denna serie, baserad på Wigforss Socialism i vår tid, hittar man här.

Arbetar-rättigheter inget för Amnesty?

Det här kan ses som en komplettering till ett tidigare inlägg med frågetecken om Amnesty International (AI). Ett inlägg på den USAmerikanska bloggen Naked Capitalism nämner tre organisationer som antas kämpa för mänskliga rättigheter men som visar upp en märklig blind fläck: man tar inte upp arbetares rättigheter. AI är en av dessa organisationer. Det kanske inte är en tillfällighet om man antar att det marknadsliberala etablissemanget under de senaste åren trängt in i alla möjliga ideella organisationer för att utnyttja dem för andra syften än de ursprungliga. Marknadsliberaler gillar inte rätt att bilda fackföreningar, att strejka, att ett drägligt uppehälle för alla skall vara en mänsklig rättighet. Däremot kan de larma hur mycket som helst om andra saker som inte ses som något hot mot det marknadsliberala väldet. Ofta/oftast är det goda saker man tar upp, men det gäller att se upp för giftpiller som smygs in bland det goda och att det goda inte får dölja det verkligt otäcka.

Och det är inte säkert att lokala grupper av AI är lika urartade som man verkar vara centralt. Svenska AI har en intressant artikel om Libyen när nu de utländska företagen invaderar, men i likhet med den USAmerikanska organisationen tar man inte upp internationella arbetarrättigheter speciellt vad jag kan se. Kanske man tänker att LO och andra fack sköter den saken?

Man kan knyta ihop det här med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som just nämner rättigheter även för arbetare. Jag skrev en del om deklarationen till dess sextioårsjubileum 2008. Här, här, här kommer de viktiga sociala klausulerna, här. Min hypotes är att om man vill kämpa mot rättsövergrepp och diskriminering så går det knappast att göra om man inte samtidigt tar upp de ekonomiska och sociala frågorna. Det kan vara oförmågan att göra den kopplingen som får en del människorättsorganisationer att uppträda underligt ibland. Men svenska AI har i alla fall fattigdom som en separat och viktig fråga, samt en grupp som arbetar med ekonomiska, sociala och kulturella frågor, ESK. Man gör en intressant notering:

Den som inte har mat för dagen, som har blivit vräkt från sin bostad och inte får vård vid sjukdom har mycket svårt att vara med och påverka samhällsutvecklingen.

Vill personen ändå påverka utvecklingen men möts av "säkerhetsstyrkor" utsända av politiker med föga förståelse för mänskliga rättigheter av ekonomisk och social natur blir det ännu knepigare. Man behöver inte gå till Tredje världen för att hitta svältande, vräkta och  människor utan sjukvård. Man kan börja i USA, där finns en hel del redan.

När man vänder på slagorden

I Aftonlövet skriver en iranska med det passande namnet Irani om slagordens betydelse. De slagord som bar fram den islamska revolutionen i Iran har av oppositionen vänts mot regimen själv. Även om "Gud är stor" så behöver det inte betyda att prästerna är så väldigt stora. Ett slagord som i en situation (kampen mot shahens regim på sjuttiotalet) var demokratiskt förvandlades till sin motsats när ayatollorna tog över, men kanske det kan återvinna den demokratiska sprängkraften igen? Fast som bekant döljer en tendens ibland en annan, så bakom det här återvinnandet kanske andra skumraskfigurer försöker ta sig fram igen. Som de motbjudande monarkister jag såg under den ökända al-Qudsdemonstrationen i Stockholm förra året.

När det gäller Iran är jag som alltid ganska försiktig och undrande i vilken grad den opposition som märktes efter senaste valet verkligen är representativ och hållbar. Samtidigt vore det ju skönt om prästväldet kunde få sig en knäck. Jag fäste mig vid en detalj i artikeln: man brukar ju framhålla att kvinnorna tryckts tillbaka av islamisterna, men hur stämmer det med den stora mängd kvinnliga högutbildade i landet? Man kan ju jämföra med vissa "västvänliga" skurkstater i närområdet, närmast Saudiarabien och hur kvinnorna behandlas där.

Jag minns en annan situation när slagorden och deras mening och bärare bytte plats. Det var tidigt sjuttiotal och strejkande arbetare marscherade i Polen. De gick mot partihögkvarteret och sjöng Internationalen. De möttes av polis. Arbetarna stod för arbetarkrav men slogs ned av partibyråkratin, den som officiellt stod för Internationalens värderingar. (Detta var för övrigt i en tekniskt mer primitiv tid: för att försöka se vad som hände i norra Polen flög svenska flygvapnet ner mot Danzigbukten och spanade in mot land för att se om det var några eventuella rökmoln som antydde att folk höll på att tända eld på saker och ting. Idag finns ju andra sätt.)

"Mänskliga rättigheter" är också ett slagord med två sidor. Jag ser båda två och har ibland haft svårt att se vad som är bäst.

Å ena sidan är det rimligt att kräva att folk behandlas på ett anständigt sätt, å andra sidan är det uppenbart att "mänskliga rättigheter" har varit ett politiskt vapen för de gamla imperialistmakterna att komma åt misshagliga regimer i tidigare sovjetblocket och i Tredje världen. Kuba kritiseras, men inte det oerhört mycket mer obehagliga Ekvatorialguinéa för att ta ett exempel (jämför barnadödligheten i de två länderna exempelvis!). Och man kan fråga hur många palestinska mänskliga rättigheter det går på en israelisk-judisk? Det tycks som om många inte ser människor med lika värde och rättigheter här.

Man kan alltså se parollen som rent hyckleri och som något man inte behöver bry sig om. En del mindre trevliga regimer väljer den vägen också. Fast jag lutar åt att vi faktiskt skall ta upp parollen och kräva att ALLA respekterar mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte perfekt, men den kan fungera som en örfil åt ledarna för skurkregimer som USA och Storbritannien, och deras klientregimer, och deras påhejare i Sverige.

De mänskliga rättigheterna - 60 år sedan deklarationen

Teckning av svensken EWK - jag hämtade upp den här.

Nu drar det ihop sig till jubileum för ett dokument vars principer inte alltid efterlevs (om vi uttrycker oss snällt). Den 10/12 är det sextio år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs.

I DN skriver Torbjörn Elensky om deklarationen och inriktar sig på hotet från ett antal islamska regimer som vill sätta religionen - sin egen religion - över såväl andra religioner som över alla människor. Har man läst deklarationen är det lätt att inse att många maktgrupper inte gillar den eller gärna vill vrida till den för egna syften. Den är inte harmlös eller menlös, innehållet kan verkligen diskuteras. Jag har skrivit om deklarationen tidigare i år vid några tillfällen (här, här och här , inklusive några intressanta kommentarer). Och själva deklarationen hittar man här.

Det bästa sättet att försvara demokrati och mänskliga rättigheter är att tillämpa dem och se till att de åtminstone inte kränks där vi kan kontrollera utvecklingen - hemma hos oss själva alltså. En sådan politik är betydelsefull genom att den sätter ett besvärande ljus på ställen där man uppträder på annat håll. Eller om man säger att ljuset på ett ställe avslöjar att det är mörkt på andra platser. Det blir ett stöd för de som försöker tända ljus på fler ställen och därför naturligtvis oerhört störande för Mörkrets stora och små furstar.

Men det är ju här som den stora katastrofen skett. Den västvärld som åtminstone teoretiskt, och ibland också praktiskt, skulle vara demokratisk och utöva mänskliga rättigheter har gått överstyr och hur kan den då tjäna som moraliskt föredöme? Hycklare kan inte lära ut annat än hyckleri. Det ser verkligen illa ut.

Här är några teckningar plockade från FN:s hemsida:

En nigeriansk teckning. Då och då har man våldsamma uppgörelser därnere, där klass, folkgrupp och religion spelar en otrevlig roll.

Och en grek som sätter fingret på att de verkligt ansvariga för övergrepp inte bara är förövarna ute på fältet, utan de som dirigerar i bakgrunden.

Ännu mer om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

En av mina flitiga läsare nämnde i samband med första inlägget om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fler artiklar i Deklarationen som det kan bli strid om. Vad jag minns har de varit på tapeten redan tidigare, för några år sedan, när någon på DN:s ledaravdelning inte tyckte att de var så viktiga. Var motivet ädelt - att tortyr är värre än bostadsbrist? Eller handlade det bara om att de här artiklarna kan tolkas på sätt som inte låter nyliberalt, som innebär att det finns medborgare som kan ställa krav på samhällena vi lever i?

Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Här kommer frågorna igen. Hur definieras de "ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter" som krävs för hävdandet av en persons människovärde och för utvecklingen av hans eller hennes personlighet? Någon form av inkomstgolv? Vem har det grundläggande ansvaret för att sociala skyddsnät fungerar, och ingriper när de inte gör det? Kan man sätta en prislapp på människovärdet? - Tja, jag antar att en del ekonomer skulle göra det om de fick ett bra forskningsanslag!

Rätten till fritt valt arbete betyder ju inte att jag kan kräva att få ta över jobbet som chef för Riksrevisionen, men hur skall lämpligen förhållandet mellan mitt jobbsökande och det omgivande samhället organiseras? Rätt till arbete finns utan tvivel. Hur stora är de samhälleliga förpliktelserna att se till att jag får lämpligt arbete? Och skall privatföretag tillåtas att skumma grädden av mjölken vad det gäller god arbetskraft utan motprestationer till samhället som får ta hand om de mindre goda? Hur ser skyddet för invandrare och papperslösa ut här? Enligt andra paragrafer ser det inte ut som om man kan förklaras obefintlig så länge man finns till, men åtminstone för de papperslösa är ju problemet att de i det aktuella läget föredrar att vara osynliga och därmed är givna offer för skrupulösa arbetskraftsköpare. Därmed tillhör de den gruppen som knappast kan räkna med "en rättvis och tillfredsställande ersättning" för sitt arbete. Många med papper tillhör den förmodligen också.

En radikal tolkning av Deklarationen skulle nog stöpa om vårt samhälle en del. Jag avslutar den här lilla serien nu. Läs själva Deklarationen själv, och så hoppas vi att debatten brakar loss rejält framåt vintern!

Mer om Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Jag fortsätter med temat Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är tankeväckande läsning och naturligtvis inte okomplicerat. Utan att vara illvillig kan man ändå i nästan varenda paragraf ställa frågan: "Hur skall det här fungera? Vad menas egentligen?" Om man är illvillig kan man nog gå ännu längre.

Men här är en artikel i Deklarationen, nämligen nummer 21, där man kan koppla texten från 1948 till aktuella opinionsundersökningar. Paragraf 3 av artikel 21 säger:

Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Och vad tycker då ett antal tillfrågade människor i olika länder världen över? Här är ett diagram som visar hur mycket de tillfrågade i ett antal länder mer eller mindre starkt håller med om att folkets vilja bör vara grunden för regeringens auktoritet.



De flesta tycks verkligen instämma i vad artikel 21 säger: Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Sedan finns det ju intressanta skillnader mellan olika länder. Varför får Indien, världens största demokrati, så låga värden jämfört med Kina? 75 procent av nigerianerna är starka anhängare av folkviljetanken men bara 44 procent av US-amerikanerna. Finns det något inslag av politisk omognad här, och i så fall hos vem?

Svarets kvalitet hänger naturligtvis delvis på vad "folkvilja" betyder för den som svarar på enkäten. Man kan ju göra det lätt för sig och säga att "folket har alltid rätt", men eftersom det alltid finns individer med minoritetsuppfattningar blir då följdfrågan om dessa möjligen inte tillhör "folket"? De kanske är "folkets fiender"? Och finns det en folkvilja som i själva verket uttolkas av intelligenta ledargestalter som listar ut vad folk egentligen vill? Kan folkviljan förvandlas till en allmänvilja (volonté générale) som egentligen står ovan folket och måste genomdrivas med ibland stränga metoder av upplysta personer som förstår vilka de sanna intressena är? Eller kan man helt enkelt anta att folkviljan blir någon sorts summering och förfining av vad som framkommer i den allmänna samhällsdebatten och i valen? Men vad händer då om media är kass och i stort sett köpta av särintressen och de politiska organisationerna drivs av små eliter utan medlemsinflytande?

Den filosofiskt sinnade frågar säkert också vad "grunden" är för något? Är det ett samhällskontrakt à la Rouseau, slutet mellan folket och dess härskare i någon forntid? Är det parlamentsbeslut om en grundlag som antas skall gälla under många år? Eller kan grunden ändras dag för dag om "folket" (hur man nu definierar det) behagar ändra uppfattning? Det sista är vad jag förstår en debattfråga i Sverige: skall folket i form av sina ombud i Riksdagen kunna fatta beslut efter behag inom vida ramar, eller skall lagstiftarna vara underställda någon slags författningsdomstol? Om man inte gillar Irans väktarråd bör man nog vara försiktig med författningsdomstolar här hemma också, är min synpunkt.

Men vi kan ju vända på saken. Bör folkviljan inte vara grunden för regeringsmakten? Vad är då grunden? Någon religiös uppenbarelsebok? - I den mån man inte förvandlar folkviljan till religion tror jag dock att den är pålitligare än biblar, koraner och annat, även om demokrater kan grunda sina goda intentioner även på de "heliga skrifterna". Eller är det "experterna" som skall bestämma, de som vet bäst och är någon sorts meritokrati? - Det kanske låter bra, men vem är experter på folkviljan då ... kan det möjligen vara folket själv? Då kanske folket får bekväma sig till att lugnt och nyktert och i goda demokratiska former diskutera sina angelägenheter och sedan rösta om saken?

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

USA tänker bita sig fast i Afghanistan och avser enligt New York Times att bygga ett nytt fängelse i stället för det ökända lägret vid Bagram. Läget i Bagram är att där finns nu fler människor fängslade än i Guantánamo, en del har suttit där i fem år utan några rättsliga förhandlingar, och där finns även underåriga. Guantánamo verkar vara under avveckling medan verksamheten fortsätter och utvidgas på annat håll, vilket får katastrofala verkningar för försök att framhålla västliga demokratiska normer som förebildliga. Har nämnt det tidigare. Ändå finns det mycket förhoppningar på demokrati "därute", men det vore ju trevligt om det inte bara var idén utan den verkliga praktiken som vi kan visa upp.

Det finns ett dokument som är viktigt i det här sammanhanget och som jag skulle vilja hänvisa till, nämligen Förenta Nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948.

Förklaringen antogs med 48 ja-röster. Inget land röstade emot. Åtta länder avstod. Sedan dess har FN ökat från 56 till 192 medlemmar, men dokumentet gäller fortfarande och kan alltså fira sitt sextioårsjubileum kommande vinter. Deklarationen finns översatt till 300 språk, säkert också till engelska. Någon på USA:s UD kanske kunde läsa upp den för bossarna i Vita huset och Pentagon? Den svenska versionen hittar man här. Det kanske kan vara bra även för svenskar att studera texten och fundera över dess innehåll och relevans för vårt eget land.

Men nu gäller det USA:s hantering av vissa saker. Då kan man klippa lite citat ur den deklaration som även USA har stött.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

Det finns massvis med stater som mer eller mindre medvetet, mer eller mindre frivilligt bryter mot olika punkter i deklarationen, inklusive punkterna listade ovan, men ju större makt desto större ansvar att sköta sig. Fundera på saken - om vi vänder på det som står ovan, skulle vi få en bättre värld då? I stället för "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet" kunde man ju tänka sig att "Ingen har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet". Låter det bättre? "Alla får utsättas för tortyr ... alla kan förklaras som brottslingar utan rättegång ... " Bra idé? Människor har dödats i USA:s läger, de har torterats, de har fängslats år efter år utan att några anklagelser har framställts, de har påståtts vara brottsliga utan att några bevis har framställts, de har behandlats som icke-varelser ... .
.