Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen "men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också ...". Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se "anmärkning" nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. - Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det - försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? - Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen 'nationellt försvar' och 'kapitalistiska vinstkrav' dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller - samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Afghanistansolidaritet - årsmöte

Notera budskapet: ta hem trupperna innan det blir några fler eländen och dödade eller skadade! Detta avser såväl vårt eget folk som afghanerna - de har lidit nog av ockupanters framfart. Att svenskarna är ockupanter och moraliskt medansvariga för vad som händer i Afghanistan tror jag ingen i den lilla pigga Föreningen Afghanistansolidaritet protesterar emot. Snarare tvärtom.




Föreningen hade årsmöte idag. Den som vet hur normalt svenskt föreningsväsende fungerar med dagordning och val av styrelse och en bensträckarpaus i mitten vet hur det gick till där också. På bilden syns några medlemmar granska årsmötespapperen. Bland dem hedersordföranden (tror jag han är) Jan Myrdal. Han reste i Afghanistan för över femtio år sedan och skrev en bra bok om sina upplevelser.

Valet i höst kommer också att ha betydelse för Sveriges krigföring, även om de stora partierna är ense om att "våra pojkar och flickor" skall göra drängtjänst åt utländska krigsherrar i stället för att försvara sitt eget fosterland. Att talibaner skulle angripa Sverige är mer otroligt än det omvända. Det är ju det omvända som skett, och verkligheten är viktigare än krigspartiets fantasier. Stärks den folkliga opinionen mot kriget kommer nog partistrategerna på att de egentligen tycker något annat. Att gå med i Föreningen Afghanistansolidaritet är ett sätt att stärka antikrigsopinionen.

Krigsparti förresten? Kan man inte jämföra dagens krigsentusiaster med hattpartiet i Sverige på 1740- och 1750-talen och deras misslyckade krig? Först så drog man i fält och sedan gick det åt helvete.


Tycke och smak är delade. En del tycker synd om svenskar som kommer hem döda eller skadade, skadade kroppsligt och/eller själsligt. Jag tycker mer synd om människor som de på den här bilden. De kommer nog inte att få någon hjälp för "posttraumatisk stress", och kommer de i vägen för några ockupanter eller en raket fjärrstyrd från andra sidan världen ...

Det här är ju inte klokt förresten. Tänk om någon för tjugo år sedan sagt att "om tjugo år är Sverige säkert i krig mot frihetsälskande afghanska stamkrigare för att stödja USA:s försök att kontrollera Centralasien" ... vem hade trott på det? Vansinnigt.

Afghanistansolidaritet - något för dig?

Det finns en rörelse för Afghanistan i Sverige. En rörelse som vill hjälpa afghanerna, men inte genom att skicka dit soldater och delta i ett orättfärdigt angreppskrig som hjälptrupper till USA. Det är Afghanistansolidaritet.

Afghanistansolidaritet på nätet hittar du här. En liten men naggande god solidaritetsrörelse som fortsätter med de goda traditionerna från tidigare solidaritetsrörelser i Sverige.

Internflyktingar i Afghanistan, februari 2009. Fotot kommer från FN:s nyhetsbyrå IRIN som finansieras bland annat av svenska SIDA.

Man får hoppas att USA inte inbillar sig att det finns några talibaner eller al-Qaidapersonligheter i närheten, för då kan de här barnen få en raket i skallen. Det är krigets verklighet. De flesta offer är civila, många är barn. Det finns inga "intelligenta" bomber, bara dumskallar som skjuter iväg dem.

IRIN har också rapporterat att civila hjälporganisationer är mycket bekymrade över att det ökande inflödet av ockupationsstyrkor (Obamas "surge") kommer att försämra och inte förbättra säkerheten i landet. Eller för att uttrycka saken annorlunda: den militära insats som somliga personer tror kommer att hjälpa lidande afghaner kan i stället komma att leda till ännu mer lidande.


Afghanistansolidaritet har en tidning som inte kommer ut så ofta. Den får man hem i brevlådan som medlem. På hemsidan hittar du också uppgifter om ett nyhetsbrev som alla kan få gratis via epost, och det kommer med ett par veckors mellanrum. Det är bara att anmäla sig så får man det i epostbrevlådan. Jag känner lite extra för det, för jag har bidragit med några tips om artiklar att ta upp. Man må säga att solidaritetsarbetet har utvecklats en del sedan folk stod i källare och dunkade fram flygblad och bulletiner med kletiga gamla stencilapparater!

Måndagsfunderingar - bästa sminket för Tzipi Livni?

Efter demonstrationen. Radion citerar nu "palestinska sjukhuskällor" som säger att över 900 människor har dödats i Gaza.

Jag har i ett par omgångar varit i färd med att avsluta den här lilla bloggen. Men på sista tiden har antalet läsare ökat och då blir det ju svårare. Undrar om inflödet bland annat kan bero av den gratisreklam som någon som heter Gudmundson har försett mig med? Jag fotograferade rätt mycket under den stora demonstrationen för Gaza i lördags och Gudmundson länkade till detta bildreportage. Och en massa nya läsare ramlade in, det kan jag se via Statcounter.

Då hann de nog se mycket mer än bara ett foto där Israels utrikesminister Livni fått ett hakkors i nyllet. Men låt oss fundera lite på just den bilden. Har inte jag tidigare påpekat att nazismen också betyder en massa saker på nivån under förintelseläger? En massa saker som delas av alla kolonialmakter. Där är det sämre med symboler dock. Ett dollartecken kanske? Men vilka tankar ger det? Man ville nog ha en symbol som ledde tankarna till våld, hänsynslöst rasistiskt våld, inte till pengar i största allmänhet (och det sista skulle ju vara en obehaglig antijudisk kliché - den här solidaritetsrörelsen är inte antijudisk utan antisionistisk).

Vilken annan symbol skulle ha satts i Livnis nylle? Fascisternas spöknippe? Den symbolen är väl bortglömd numera. - Hade det inte varit bättre att kleta dit "Djävla skurk" och en hitlermustasch med tuschpenna i stället? Eller försett människan med en röd clownnäsa? - Jag vet inte. Men att få folk som vill bli fruktade att framstå som löjliga kan vara effektivt. För bakom den allra mest pampiga och skräckinjagande masken kan det dölja sig en väldigt ynklig och darrande liten figur.

Jag bara kastade en blick på Gudmundsons egen blogg och frågar om killen är konsekvent: i så fall bör han ha tagit avstånd från den afghanska gerillan (muslimsk! usch) på åttiotalet, och är han inte katolik så bör väl polska Solidaritet åka i papperskorgen? Tydligen var han uppjagad över att en del socialdemokrater nu skrämts ut på gatorna så att inte solidaritetsrörelsen för Palestina förloras för partiet på samma sätt som man tappade solidaritets- och miljörörelser under tidigare årtionden. Skulle tro att SAP tar lätt på den typen av kritik. Man har inte råd att göra bort sig igen när opinionen svänger.

Tjeckoslovakien 68 och solidaritetsrörelsen

Förra året skrev jag om Tjeckoslovakien och solidaritetsrörelsen mot den sovjetiska ockupationen i Sverige. Det borde egentligen räcka med att hänvisa till det inlägget, förorsakat av några gamla bilder som jag själv tog "när det begav sig". Läs och lär!

När polackerna började röra på sig framåt 1980 fanns solidaritetsrörelsen där igen och gav bland annat ut dokument från det nya polska facket Solidaritet. Också en bortglömd rörelse som borde granskas och kommenteras.

Man kan säga att det där "var en annan värld" då - för det var det ju. Ändå finns mängder av folk kvar från den tiden som har sina historier att berätta och det borde finnas mycket material för historiker att sätta tänderna i. Jag tror faktiskt det kan vara nyttigt för unga historiestudenter att sitta ner och prata med veteraner från förra årtusendets solidaritetsrörelser för att få perspektiv på livet helt enkelt. Och naturligtvis för att torpedera diverse borgerliga historieförfalskningar av vad som hände då. Och kanske av vad som händer nu också: det förhållandet att det tjeckiska kommunistpartiet är ganska stort borde väcka vissa funderingar. Finns det en historisk bakgrund som borgerliga historiker inte så gärna vill prata om men som är levande för många människor i Tjeckien? (Samma fråga kan ställas om gamla DDR, som försvann men där partiet efter diverse omvandlingar ännu finns kvar och är starkt,)

Solidaritet ... har någon hört det ordet?

Jag läser en artikel i tidningen Proletären om ett författarmöte, närmare bestämt ett möte med arbetarförfattare. Vi har stolta traditioner på det området i Sverige, med en rad författare på prosa och dikt som kommit från enkla miljöer men visat sig väl så vassa som förmågorna från de finare salongerna. Bara för att ta ett namn ur högen: Harry Martinsson! Från den blekingska fattigdomen ändå ut i världsrymden!

Fack och socialdemokrati har nog aldrig varit riktigt bra på att ta hand om sina egna begåvningar, och med åren har det inte blivit bättre. Det gäller både författarna och hela den del av samhället där facket värvar sina medlemmar. Nu citeras Lena Kallenberg som sägandes att "Det finns ingen drivande ideologi överhuvudtaget. Solidaritet är knappast ett ord längre. De som hoppar av facket hoppar ju av från ingenting." Ja, det är ju knappast någon utsikt att vi får uppleva att LO:s nuvarande ordförande förvandlas till ett rasande vilddjur i kampen för medlemmarnas intressen - och varför skall de då vara medlemmar om tacken ändå bara blir dyra medlemsavgifter och hotet om en kniv i ryggen då och då?