CSTO, ett alternativ för fred i Syrien?

CSTO:s symbol ...

... och lilamärkta medlemsländer

Det är möjligt att jag hört om CSTO tidigare, men i så fall glömde jag det fort. Men de senaste dagarna har förkortningen kommit fram på ett uppseendeväckande sätt.

Först vad CSTO betyder: The Collective Security Treaty Organization. Eftersom den viktigaste medlemmen är Ryssland så kan vi ta det ryska namnet också: Организация Договора о Коллективной Безопасности. Medlemmar för närvarande är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan, Kirgisistan och Tadjikistan. Tre tidigare medlemmar har hoppat av, däribland Georgien. Men när den NATO-inriktade regeringen i Georgien nyligen led en katastrofförlust i valen kanske ett återinträde kommer på tapeten - den nye presidenten uppges vara Moskvas man.

Uppseendeväckande? - Ja, det tycks som om CSTO är beredd att skicka en fredsbevarande styrka på 50.000 man till Syrien. Med tanke på att det redan finns rysk militär närvaro där (en liten flottbas samt förmodligen ett ganska stort antal militära tekniska experter på olika håll i landet) kan man ju säga att det skulle röra sig om en rejäl uppgradering. Nyligen hölls en militärövning inom CSTO som verkar syfta på ett ingripande av den sort som blir aktuell i Syrien. Här är organisationens engelskspråkiga sajt, här är den ryska, och går man vidare till fotogalleriet så finns det ett antal bilder från just den övningen.

Man kan ju tänka sig att ett antal makter inte är intresserade av att få in tiotusental soldater från före detta sovjetstater i Syrien, men man kan också tänka sig motsatsen. På senare tid har funderingarna om vad det är för opposition som agerar i Syrien blivit allt oroligare. Är det ens syrier? Och vad har de för dagordning? Verkar de inte lite väl islamist-entusiastiska? Vad är det för figurer man levererar hjälp till? Är det vettigt att leverera vapen till islamister idag om man befarar att man själv kommer att bli angripen av dem i morgon? Riskerar ett syrisk sammanbrott att leda till ett regionalt kaos som ingen vet var det slutar? - Ur den synvinkeln skulle man kunna gissa att de västmakter som bidragit till att skapa krisen gärna ser till att CSTO går in och tar hand om den oreda de själva delvis skapat. Sedan kan man väl offentligt vrida sina händer och protestera.

När vi talar om militärt samarbete: det finns ju SCO, Shanghai Cooperation Organisation också, som heter så här på förenklad kinesiska: 上海合作组织. På svår, eller om vi säger traditionell kinesiska blir det上海合作組織 . 

SCO är det gröna på kartan nedan. Inga småhandlare direkt, förutom de flesta CSTO-länderna så är Kina med här. Dessutom finns några observatörer (blå), och ett par samtalspartners (lila). En intressant samling. Om man ser till det gröna fältet så påminner det en del om läget under 1950-talet, när Kina och Sovjet samarbetade. Nu är det nya regimer, men man är där igen. Det finns en gemensam fiende.

Indiens närvaro är särskilt intressant. Om nu USA tänker sig en inringning av Kina så kan man knappast göra det utan indisk hjälp. Men om indierna känner att de får göra ett skitjobb åt USA, men förmodligen inte få mycket tack för det, kan de tänkas inte vara intresserade. De gillar ju inte sanktionerna mot Iran som skadar dem själva. Det permanenta krigstillståndet med en annan observatör, Pakistan, kan de väl också leva vidare med. Att Afghanistan är observatör kan ju orsaka lyfta ögonbryn.

Allianser har för- och nackdelar. De kan få bråkiga parter att lugna ner sig. Men det kan också komma situationer, som när Första världskriget började, när ett litet intermezzo någonstans får hela alliansmaskineriet att dra igång, och efter ett tag står två jättegäng och pucklar på varandra så blodet skvätter. Inte roligt alls, och ett skäl för Sverige att undvika sådana sällskap.

Onödiga stater och Shanghaigruppen

När Kosovo blev självständigt gjorde jag tummen ner. Det är ju en enhet som inte har stora chanser att bli självbärande, i alla fall inte vad det gäller lagliga verksamheter. Jag är inte mer postitiv vad det gäller Sydossetien och Abchazien. De blir inget annat än bihang till Ryssland. Nu spelar man från rysk sida ut självständighetskortet för att NATO genom sitt agerande i Kosovo gav dem möjlighet att göra det. NATO räckte lång näsa åt Ryssland och nu gör ryssarna samma sak. Resultatet är två nya onödiga stater med tveksam framtid. Rysk annektering hade varit rättframmare.

Shanghaigruppen (SCO - Shanghai Cooperation Organization) hör man inte om så ofta, men det är en gruppering som inte kan viftas bort utan vidare. Medlemmar är Kina, Ryssland, Kyrgyzstan, Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Iran, Indien, Mongoliet och Pakistan är observatörer. Nu har man haft toppmöte i Dusjanbe, huvudstad i Tadzjikistan, och delar av omvärlden har väl förväntat sig att Rysslands energiska ingripande mot Georgien och erkännandet av Sydossetien och Abchazien skulle möta motstånd i gruppen. En svensk sammanfattning av vad som hände finns hos Ryska Posten, och sedan har jag slagit upp kinesiska Folkets Dagblad för att se om det fanns något där. Det fanns det, i form av ett uttalande från de sex ordinarie medlemmarna:

The leaders agreed that any attempt to solve problems by merely resorting to force could not work and would only hinder a comprehensive settlement of local conflicts, the declaration said.

A comprehensive solution to existing problems can be found only by taking into account the interests of all parties involved and including them all in the negotiation process rather than isolating any of them, said the declaration.

Any attempt to strengthen a country's own security at the expense of that of others is detrimental to maintaining global security and stability, it said.

On the issue of South Ossetia, the SCO members expressed their deep concerns over the tension triggered by the South Ossetia conflict, and called on relevant parties to solve existing problems peacefully through dialogue, strive for reconciliation and push for negotiations.

Avståndstagandet från våld som enda medel att lösa konflikter bör väl i det här läget i första hand ses som en varning till Georgien och de som backat upp det georgiska ledarskapet. Kritiken mot makter som försöker stärka sin egen säkerhet på andras bekostnad verkar avse USA:s försök att ta sig in i Kaukasus och centralasien. Det lyser igenom också i det här citatet:

On the issue related to the creation of a global anti-missile defense system, they stressed that the establishment of such a system will not help in maintaining a strategic balance, runs counter to international efforts towards arms control and nuclear non-proliferation, and is not conducive to enhancing trust among countries and regional stability.

Asia Times skriver:

If the struggle in the Caucasus was ever over oil and the North Atlantic Treaty Organization's (NATO's) agenda towards Central Asia, the United States suffered a colossal setback this week. Kazakhstan, the Caspian energy powerhouse and a key Central Asian player, has decided to stand shoulder-to-shoulder with Russia over the conflict with Georgia, and Russia's de facto control over two major Black Sea ports has been consolidated.

At a meeting in the Tajik capital Dushanbe on Thursday on the sidelines of the summit meeting of the Shanghai Cooperation Organization (SCO), Kazakh President Nurusultan Nazarbayev told Russian President Dmitry Medvedev that Moscow could count on Astana's support in the present crisis.

Även Irans president Ahmadinejad deltog i mötet i Dusjanbe och gjorde (enligt Ryska Posten) en svidande uppgörelse med USA:s bombningar av Afghanistan. Afghanistans president Hamid Karzai som deltog som hedersgäst vid mötet och har också protesterat mot hur landsmännen bombas i bitar. - USA har svårt att kontrollera sina underhuggare numera, det är tydligt. Har för mig att jag såg för några dagar sedan att Irak slutit ett oljeavtal med Kina, och det är väl inget som Washington skulle vilja se. Vem som långsiktigt tjänar på den georgiska konflikten framträder nog först - på lång sikt, men de tidiga försöken att ensidigt utropa Ryssland till en isolerad förlorare verkar inte helt trovärdiga. Det är nog bara folken i själva konfliktområdet man kan säga är förlorare redan från början.