Överambitiösa lobbyister?

Antag att det finns en organisation inom den svenska förvaltningen som har till uppgift att förse regeringen med beslutsunderlag vad det gäller utrikespolitik. En organisation för insamling och analys av vad som händer i utlandet, en underrättelseorganisation med andra ord. En sådan kan vara väldigt viktig, särskilt i oroliga tider när det är viktigt att veta vad som händer i världen. Antag att det är dags att byta chef för organisationen, en ny kandidat tas fram … men tvingas bort på grund av en opinionsstorm som piskats upp av ombud för ett främmande land! Vad kan man kalla ett land där sådant händer? - Bananrepublik kanske?

Nå, det gäller inte Sverige, utan National Intelligence Council i USA. Enligt deras hemsida:

The NIC is a center of strategic thinking within the US Government, reporting to the Director of National Intelligence (DNI) and providing the President and senior policymakers with analyses of foreign policy issues that have been reviewed and coordinated throughout the Intelligence Community.

De har gjort en del försök till långtidsprognoser över världens utveckling. Eventuellt har jag citerat någon sådan rapport tidigare men jag hittar inte igen det.

En man vid namn Charles Freeman föreslogs till ny chef för NIC. Förmodligen är han en skum figur som många andra i den där branschen men det var inte det som gjorde att den israeliska lobbyn i USA fick ett utbrott. Mannen verkar vid något tillfälle ha uttalat sig på ett sätt om palestinier som inte bara var negativt. Det räckte för att göra honom omöjlig och för Vita huset att fegt backa undan.

Men hur mycket är detta värt? Kortsiktigt ser det ut som en seger för israellobbyn, men det kan vara en pyrrhusseger, en seger som kostar mer än det smakar.

Freeman drog visserligen tillbaka sin kandidatur, men skrev också en artikel som angrep lobbyn. Det finns mängder av kommentarer till artikeln, och en stor del av dem är negativa eller väldigt negativa till israellobbyns beteende. För den finns ju en grundläggande fråga här: kan en stat som anser sig vara självständig tillåta att ombud för en annan stat godkänner eller förkastar tillsättande av centrala underrättelsechefer?

Jag undrar om de intelligentare elementen i Israel uppskattar den här historien, för den verkar bidra till att släppa loss en hittills nedtystad opinion i USA. Allt fler människor ställer frågan öppet vad de särskilda relationerna till Israel är bra för, särskilt när det är skadligt för USA. För den här affären gör att USA framstår som en bananrepublik i förhållande till en stormakt. Om det är så i praktiken spelar mindre roll - så länge det inte syns utåt. Nu vet man ju ungefär hur det ser ut, men Freemans historia har ställt det hela i pinsam blixtbelysning. På sikt kanske det leder till att trycket nedifrån mot USA:s administration tilltar att vara mindre undfallande mot Israel. Den överambitiösa lobbygruppen kanske jagar fram en rekyl.

En rejäl knölpåk ...

... är inte mycket att ha om man inte har någon att slå den i skallen med. Det är en slutsats man kan dra av de prognoser fram till år 2025 som underrättelsetjänsterna i USA levererar till de två presidentkandidaterna enligt Washington Post. Globaliseringen tilltar och USA:s tyngd i världen avtar. Det är på det militära området man är starkast, men det spelar ju ingen roll eftersom ingen annan makt tänker angripa USA. (En sur kritiker kan peka på att USA kanske själv tänker agera angripare igen, men som vi sett på olika håll i världen är inte amerikanarna automatiskt segrare längre såvida de inte hoppar på väldigt små motståndare.) En styrkeposition som inte kan användas har inte mycket värde. Håller landet på att rusta ihjäl sig?

I detta sammanhang kanske man skulle ta upp "det militärindustriella komplexet" som president Eisenhower varnade för när han lämnade sin post 1961. Man skulle kunna se detta komplex som ett av USA:s stora bekymmer, en sammanflätning av staten och industrin på ett sätt så att militärer och storföretag utan större besvär kan plundra statskassan och ursäkta det med säkerhetsargument. Tidigare har det väl hänt att alltför stora kostnader för militära ändamål har kritiserats i senaten, men om jag förstår saken rätt har republikanerna på senare år kunnat stoppa alltför noggrann revision med påståenden att det inte är "patriotiskt" att kolla räkningarna. Med tanke på att alltmer av krigsmakten privatiserats borde kontrollen snarare ha stärkts, för vad är det egentligen man betalar för?

På andra områden blir omvärlden starkare, det betyder inte nödvändigtvis att USA går bakåt men man tappar ändå styrka. En styrka är att man ännu är bättre än Europa och Japan på att ta emot invandrare vilket kan göra USA:s demografiska problem mindre.

Underrättelsetjänsterna har också accepterat att klimatförändringarna kommer att bli problematiska framåt. Institutioner som FN och Världsbanken försvagas också, och då kan de inte användas som agenter för USA:s utrikespolitik. Däremot bedöms inte terroristhot vara så viktigt och frågan om Iran verkar handla mer om hur Irans ledare bedömer omvärlden. Just nu håller de i alla fall inte på att snickra ihop kärnvapen.

Underrättelseorganisationer som sköter sig producerar så realistiska data som möjligt (sedan kan ju politikerna få blaja till det om de vill, vilket de säkert ofta gör) och av det referat jag läst tycker jag att det här låter ganska rimligt.