onsdag 4 december 2013

Den nya syntesen - del sex

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

1976 inleddes det andra kalla kriget och det rådde depression i väst. Sovjetunionen hade redan 1970 uttömt sin ekonomiska potential och gått tillbaka Det medförde att det styrande skiktet började att degenerera. Nedgången i Rådsryssland hade systemets hjärnor i väst 1976 insett. Det gav också kapitalet möjlighet att inleda en offensiv mot välfärdsstaten, som hade byggts upp efter 1945 för att avvärja verkan av det sociala och kulturella uppbyggnadsarbetet i Sovjetunionen på Europa och USA.

Välfärdsstaten var vaccineringen mot den revolutionära bacillen och innefattade till skillnad från Bismarcks socialstat planering av såväl produktion som reproduktion. Förebilden blev i detta avseende Rådsryssland. Först ut var Per Albin Hansson och Roosevelt. Parallellen med Bismarcks skapande av den tyska socialstaten för att ta vinden ur seglen för den då revolutionära socialdemokratin är uppenbar. Redan Napoleon III var inne på samma tankar. Som den amerikanske sociologen Barrington Moore påpekar i sitt verk Demokrati och diktatur, skapade Sovjetunionen svängrum för sociala förändringar och nationella befrielserörelser i den kapitalistiska världen och dess kolonier, samtidigt som den innebar förtryck i det egna landet. 

Efter 1976 blev välfärdsstaten för storkapitalet olönsam och politiskt obehövlig, när den inte längre kunde försvaras av "realsocialismen". Kapitalets ideologiska vapen blev ånyå gammalliberalismen. Eftersom ingenting längre får vara gammalt döptes den om till "nyliberalismen". För finlandssvenskar är begreppet löjligt, eftersom framstegsvänliga borgerliga finlandssvenska studenter under 1930-talet bildade Nyliberala studentförbundet, som riktade sig just mot gammalliberalismen.

Redan 1988 kunde de som hade ögonen med sig i Stockholm se radikaliseringen bland femtonåringarna. I dag kan de som inte är blinda och döva notera vågen. Dagbladet hade ett stort uppslag om den redan i april 1997. Dagens radikala ungdom är till skillnad från en äldre generation miljömedveten och har en syn på jämställdhetsfrågan, vilken inte delas av alla. Dess idoler är exempelvis Marx, Beatles och hiphopstjärnor. 

De som radikaliserades under 1960- talet och ej stadgat sig har i tio år sett vågen utvecklas. I april 1998 gavs Det kommunistiska manifestet ut i två utgåvor, den ena i pocketupplaga. Den var i juni 1998 den mest sålda boken i landet. I medlet av april 1999 utgav Ung Vänster Utan heder, sitt svar på Kommunismens svarta bok. Senare utkommer Kapitalet I i massupplaga. I Finland ökar försäljningen av marxistisk litteratur sedan drygt tre år tillbaka. Historien har inget slut. Förändringen drivs fram av motsatsernas enhet och kamp.

Den traditionella kroppsarbetarklassen är på numerär tillbakagång och fullbordade i Sverige omkring 1960 sin sociala vision, i Finland cirka 10 år senare, Bismarcks socialstat, som var utgångspunkten också för uppbyggnaden av arbetare- och bondestaten DDR. När arbetarklassen hade fått igenom sina krav, gick den intellektuellt, moraliskt och numerärt tillbaka. Ett exakt begynnelseår för dess kräftgång i Sverige får man fram genom att undersöka när den gamla socialdemokratiska kvalitetstidningen Folket i Bilds upplaga började sjunka. 

Samtidigt ökade de avancerade och därtill lönarbetande tjänstemannagruppernas, forskarnas och teknikernas antal och betydelse för produktionen. De utgör i dag förändringens huvudkraft. Humanister, samhällsvetare, tekniker och naturvetare, intelligentian, är i dag lönarbetare på samma villkor som de traditionella. De skiljer sig kvalitativt från dem genom att de arbetar med huvudet och sitt ursprung i universiteten. Produkten av dess möda är kunskap, som under kapitalistiska produktionsförhållanden blir en vara och innehåller således ett mervärde, vilket berövas dess producenter.
Den bildade klassen blir en klass för sig, när den inser att kapitalet ej kan berika sig utan dess allt snabbare tillväxt och den själv förstår att den för att kunna förverkliga sig måste kunna äta sitt eget bröd. Den är i dag så stor och växer så snabbt, att den kan överta huvudansvaret för samhällets utveckling. Det är detta kvalitativa språng inom produktion och reproduktion som gör en övergång till en högre samhällsformation möjlig och nödvändig. Försök att med djävulens våld påtvinga mänskor samma politiska uppfattning eller världsåskådning tillhör historien. Det måste emellertid finnas en minsta gemensam nämnare: humanismen. Egennyttan kanaliseras i banor som tjänar helheten.

tisdag 3 december 2013

Myrdals skrivstil

Det är mycket med skolan just nu. Jag kopierade några twittringar från Jan Myrdal. De skall läsas nedifrån och upp för att få det i rätt ordning. Ibland är han rolig!

  1. Detta tråkiga skolår hade inte blivit mer tråkigt om jag fått lära mig skriva. Men det hade då varit till nytta.
  2. Så fick jag en personlig skrivstil. Jag kan läsa den. Tyvärr kan ingen annan det.
  3. Jag fick börja med att i fritt skapande aktivitet lära mig själv forma mina bokstäver.
    1. Min skoltid var kort; men jag hann med att prova en del olika skolformer.

Längst bak i klassen

I DN kåserar DN-kåsören Thente om

... den nya Pisa­rapport som sätter Sverige på plats. Nämligen längst bak i OECD-klassrummet iförd hörlurar, och med fingrandet på mobilen bara stundvis avbrutet av omotiverade skrän och avfyrande av projektiler mot klasskamraterna.

Det var väl kul formulerat? Och det fortsätter:

Längre fram sitter de övriga nordiska länderna, engagerade, handviftande, stundtals mun­snörpande åt Sverige, Chile och Mexiko och de andra obildbara oroselementen.

Att en del elever faktiskt är kass är annars en förklaring till den svenska skolsituationen som jag inte tror framförs så ofta. De som är kass kan ju tänkas få extra möjligheter att glänsa på sina speciella områden i en miljö där konstiga pedagogiska experiment, privatiseringar som syftar att totalmjölka offentliga kassa-kon och andra egendomligheter vänder upp och ned på en skola som tidigare fungerade hyfsat bra. Destruktivt blajande längst bak i klassen kan passera om hela skolorganisationen vacklar. Och det är typiskt för den nuvarande svenska politiken att blajandet kan finnas samtidigt som det finns en minister i regeringen som under långa tider har orerat om 'ordning'. Detta kanske kan ses som ytterligare ett exempel på Alliansregimens 'tvärtom-språk'. Om de säger att något skall bli bättre kan man ge sig phan på att det blir sämre. I Alliansens nyspråk blir 'ordning' samma som förfall och kaos.

Nu vet jag inte ens om vi har en skola i världsklass. I många länder med betydligt uslare förutsättningar än i Sverige verkar barnen väldigt angelägna om att få gå i skola och lära sig nyttiga saker. Kan det bero av att de tror att de har en framtid och är beredd att kämpa för att komma dit? En del elevinsatser kanske snarare ligger under världsklass, om man ser till engagemanget.

Någon kan ju skylla på invandringen. Då kan vi hugga till ett anekdotiskt minne. Just DN skrev för en del år sedan om någon skola i Sjöbo (finns det något svenskare, eller möjligen skåne-pågigare än Sjöbo?) där det var någon sorts 'kultur' att inte lära sig något. Kommunen satsade på extra undervisning för att hjälpa några av de värsta slashasarna. När fem stycken satt på extralektion, tror det var i engelska, reste sig en och gick - med hänvisning till att han beställt tid för piercing. Två andra följde med. Väldigt snyggt. Kan man skicka de där tomtarna på haschrökningskurs i Danmark för all framtid, och kanske i stället hitta några helengagerade invandrarkillar och -tjejer som kan garantera att vi har en framtid även i framtiden! För det är framtiden skolan handlar om, och det här ser illa ut. Detta pågår i ett land med självskadebeteende. I värsta fall kan självskadebeteende leda till döden.

Lärarförbundet rankar

Lärarförbundet har en ranking över hur bra/dåliga Sveriges 290 kommuner är. Den är faktiskt lite överraskande, åtminstone om man har fördomar hur om det 'borde' se ut. Bäst är Piteå, på skamsen 290:e plats Ljusnarsberg. Haninge sydöst om Stockholm är 287, följd av Lilla Edet och Vingåker. Men det som förvånade mig (det var det där med fördomar, alltså) är att av de tio främsta ligger tre i Norrbotten. Luleå och Älvsbyn då, förutom ettan Piteå. Och sämst är Haparanda på 150:e plats, vilket är ungefär mitt i rankingen. Jaja, tummen upp för Norrbotten då, hela länet ligger bra till! I alla fall i Lärarförbundets ögon kan man tro.

Uppsala borde vara ett lärdomslän kunde man tycka, men ligger i stort sett i nedre och sämre delen av rankingen. Vad håller de på med där egentligen?

måndag 2 december 2013

Några råd till en professor

Finns det inte någon kam i det professorliga hushållet?

Eftersom man måste betala för TV även om man inte har någon eftersom den blev utkastad för åratal sedan, men dock till sin egna smälek har en dator som skulle kunna, etc etc. Ja, ni vet själva. För att få någon valuta för pengarna tittade jag på ett program via SVT-Play. Där framträdde en rundnätt person som skulle vara brottsprofessor. Vilka brott han begått framgick inte. Men han skulle ju kunna åtminstone något putsa upp sin offentliga profil genom att ...

GÅ ordentligt
STÅ ordentligt
SITTA ordentligt
PRATA ordentligt
KLÄ SIG ordentligt ...

... och till detta kan man foga reflexionen att det ser ganska oaptitligt ut med en person som först sticker in ett finger i örat, sedan i näsan, för att slutligen stoppa in det i munnen tillsammans med ett snuspaket. Snuskigt!

Den nya syntesen - del fem

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Norden utgör i dag en del av ett produktionssätt, som har gjort sitt i Västeuropa och den anglosachiska världen. Ännu under 1970-talet levde vi i utvecklade liberala demokratier. I dag har folket ingenting att säga till om. Rösträtten finns visserligen kvar, men riksdagens makt inskränker sig till beslutanderätt i frågor av ej högre dignitet än älgjakten. Regeringen får i viktiga frågor direktiv av EU. Sverige är så degenererat, kanske mest i Europa, att det har nått bottnen. Dekadensen bröt i Sverige igenom 1968. Den radikala rörelsen kommer denna gång just därför att landet har nått bottnen, och först bland skolungdomen, som nu börjar att komma upp på universiteten. I Finland fick dekadenta strömningar omkring 1968 ej fotfäste, därför att samhället ej ännu var tillräckligt upplöst och de radikala studenterna omkring 1970 kom i kontakt med kommunistiska arbetare, tillika krigsveteraner.

Europa, och USA några år tidigare, befann sig 1966-1967 i en liknande situation som Ryssland 1858, då en ny och radikal generation kom upp på universiteten och landet genomgick tvåhundra år av utveckling på tio år. År 1968 innebar på nästan alla av livets områden också ett avgörande brott med det förflutna. Både dekadensen och grundvalen för den nya syntesen bröt igenom. Anden tog sig ur flaskan och lät sig ej fångas in. I medlet av 1960-talet stod kapitalismen på topp och då kom studentupproret. Nu kommer en ny våg. Strax efter studentupproret bröt feminismen igenom. 

Samtidigt kunde marknadsekonomin ej expandera på traditionellt sätt. Den nådde sin gräns omkring 1970, varför spekulationen sköt fart. Den tekniska och vetenskapliga omvälvningen gör investeringar så dyra att det för de flesta kapitalägare lönar sig bättre att spekulera än att producera. 1970 användes 10 procent av kapitalet för spekulation. I dag är motsvarande siffra 90 procent. Systemet började gå ned och borgerskapets dekadens blev uppenbar. Uppifrån pressades förruttnelsen ned i samhället och anammades inte minst av arbetarrörelsen och industriarbetarklassen, vilka också började sjunga sin svanesång.

Historien går i en uppåtgående spiral och inte i en cirkel. Den ena samhällsformationen avlöser den andra, antingen ur den sönderfallande gamla eller så uppstår en ny vid sidan om den som rasar. De blir allt mer komplexa, men eftersom mänskans hjärna förblir densamma beter sig mänskor på ett likartat sätt i liknande situationer. Omvälvningen i Frankrike 1789 inleddes med de intellektuellas avfall. Därefter kom feminismen och till sist blev dekadensen total inom den härskande klassen. Då sysslade hemliga ordnar med mysticism, bland annat i form av änglatillbejdan. Dekadensen kom med rokokon. 

När ett ekonomiskt system ej längre kan expandera märks det först bland mänskorna i toppen, vilka ruttnar och för ett depraverat liv som kostar allt mer pengar. Samma mönster men på en högre nivå finner vi i Ryssland efter 1861. Efter det första studentupproret i Ryssland 1861 kom också en stark feministisk rörelse och i systemets slutskede blev även där den härskande klassen dekadent. Också i denna blev vidskepelsen allmän. Det första studentupproret i Ryssland slutade med oktoberrevolutionen 1917, men den första gnistan åstadkoms av dekabristerna 1825. 

"En gnista kan tända en präriebrand", sade Mao Tse-tung. Det kan den också, om gräset är torrt. Kännetecknande för utvecklingen i Ryssland, Europa och USA var, att omsvängningen kom när de styrande hade förlorat sin prestige på grund av förlorade krig: Krimkriget, rysk-japanska kriget och första världskriget respektive det första kalla kriget. Sovjetunionen vann också det andra kalla kriget, så tillvida som den med en sista kraftansträngning genom att vinna världsopinionen ånyå kunde tvinga USA till avspänning. Det fick, liksom när det första kalla kriget ebbade ut, till följd att ungdomen åter började tro på livet efter att ha gastkramats av skräcken för ett kärnvapenkrig och utsatts för en massiv antikommunistisk indoktrinering. 

Att det andra kalla kriget var ännu mer fruktansvärt än det första framgår av att ungdomsmusiken upphörde att bejaka livet. Under 1980-talet visste mänskor att antingen faller bomben eller så upphör naturen att fungera. Den framtidsoptimism som behärskade efterkrigstiden försvann med oljekrisen 1973. På grund av den fick antikärnkraftrörelsen och miljörörelsen en sådan genomslagskraft. Skräcken för en miljökatastrof är specifik för vår tid. Förändringen i det politiska klimatet tack vare den nya storpolitiska situationen märktes genast i Västberlin, när Radio Rias 1987-88 upphörde att spela intiga artister och den undergångsmusik som ungdomen hade lyssnat på sedan 1976 försvann för att ersättas av den optimistiska sextiotalsmusiken. Ungdomen började åter tro på livet.