Den nya syntesen - del åtta

Detta är sista avsnittet av Ulf Modins uppsats 'Den nya syntesen'. För att se tidigare delar, tryck på etiketten 'Den nya syntesen'.

***

Förändringen åtföljs av någon form av folkmakt, men "realsocialismen" behöver vi ej återuppleva, därför att omvälvningen äger rum i ett högt utvecklat samhälle. Ryssland och i synnerhet Kina var fram till 1905 respektive 1912 efterblivna despotier, där kapitalackumulationen var ofullständig. Det var tvånget att mycket snabbt hopa kapital som tvingade fram kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen, stalinismen, det stora språnget, bildandet av folkkommunerna och kulturrevolutionen i Kina. Systemet måste med nödvändighet missbildas. Det var Lenin medveten om, men han trodde att Ryssland skulle kunna utvecklas med hjälp av ett socialistiskt Tyskland. Revolutionen spreds snabbt till Finland, Baltikum och Ungern men slogs ned. I Tyskland reste sig matroserna i högsjöflottan hösten samma år och kejsardömet störtades. 

Även i Sverige uppstod till följd av händelserna i Ryssland 1917 en stark social oro. Exempelvis fick beväringarna lämna ifrån sig slutstycket till gevären. Kapitalismens kris löstes i Italien av fascismens seger 1922. I Tyskland slogs det sista arbetarupproret ned 1923. Tio år senare segrade Hitler, därför att arbetarklassen var subaltern. En underordnad klass kan varken ta makten eller skapa ett på sikt hållbart samhälle. Det var intellektuella som var drivande bakom revolutionen i Ryssland, men de förlorade efter Lenins död makten till arbetarna. Arbetarregeringarna i Europa har fått komma med synpunkter på hur landet skall utvecklas men har aldrig krävt någon avgörande makt och varken kan eller vill införa socialismen. Kjell Olof Feldt sade det rent ut i medlet av 1980-talet, då han inte måste ta hänsyn till någon radikal opinion.

Oktoberrevolutionen kom för tidigt och i fel land, men vi kan inte undlåta att högakta sovjetfolket som trots alla vidrigheter det gick igenom och sin otillräcklighet byggde upp landet efter inbördeskriget och på nytt efter 1945, industrialiserade Sovjetunionen, bildade sig och bar huvudbördan i kampen mot nazismen, till följd av kampen mellan de båda världssystemen påskyndade världens tekniska och vetenskapliga utveckling och möjliggjorde koloniernas frigörelse, speciellt i Asien men också i Afrika, samt välfärdsstaten i Europa och USA. 

Radikaliseringen av Sydamerika under 1970-talet var en följd av "realsocialismens stöd till Kuba, som i sin tur hölls upp av Sovjetunionen. Utan dess korta existens skulle vi leva i en betydligt sämre värld. Planekonomierna rönte samma öde som skråväsendet. De var utmärkta för att förvandla efterblivna samhällen till industriländer av 1890-talsmodell men blev därefter en boja för framåtskridandet.

Vad vi måste diskutera är vilka former som folkmakten bör ta sig och hur vi skall leva i det automatiserade samhället. Att de härskande inte frivilligt avstår från pengarna och makten är självklart för varje historiskt bevandrad person. Frågan är hur vi skall kunna befria borgerskapet från ägandets börda? En diskussion utmynnande i en ny syntes är nödvändig.

Den nya syntesen - del sju

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Livet hotas på två fronter, av kärnvapen- och miljökatastrof. Även om vi kan undgå kärnvapenkriget, kan naturen upphöra att fungera, och även då går civilisationen under. Kommunisterna arbetade utan någon miljöanalys. Långa tider tog de ej frågan på allvar. Viktigt är att arbeta samtidigt ur två perspektiv, ett biologiskt för att förstå naturen samt hur mänskan fungerar som biologisk varelse och ett samhälleligt. Också biologiska faktorer sätter gränser för förändringens möjligheter. Att förneka detta är att spela reaktionen i händerna, eftersom högerkrafterna bland biologerna då får trumf på hand. Det innebär inte att vi blir sociobiologer. Halvsanningar för ej framåt. Vi skall ej ställa frågan om vad som är viktigast, arv eller miljö, utan med hjälp av ett fysiologiskt betraktelsesätt studera hur de påverkar varandra.

Kommunisternas brist på engagemang för miljön har sin förklaring i auktoritetstron och de marxistiska klassikernas bristande intresse för spörsmålet. På deras tid betydde fabrikspipor välstånd. Vad de inte sysslat med, ansåg sig kommunisterna inte behöva befatta sig med, eftersom de marxistiska klassikerna blev en bibel, Marx Gud, Lenin Jesus och Engels den helige ande. Arbetarna hade förlorat tron på Gud, men inte behovet av en gud. Messias var kommen och hette Lenin. Det heliga landet var Sovjetunionen och partiet blev kyrkan. Socialdemokraterna i Sverige tillbad Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Det är ingen tillfällighet att SUKP under ledning av Chrustjov avfärdade kybernetiken som borgerlig ideologi och därmed kom på efterkälken i utvecklingen av datorer. Chrustjov var bondson och blev arbetare. Han kunde aldrig föreställa sig vad som inte hade sagts av marxistiska klassiker.

Familjen är en så kallad fixpunkt. Den tillhör både basen och överbyggnaden, varför förändringar i familjebyggnaden påverkar hela samhället. I dag lever 70 procent av invånarna i stadsdelen Södermalm i Stockholm ensamma. Kärnfamiljen har slagits sönder. Det mänskliga relationerna har på grund av varutänkandets nästan helt krossats och främlingskapet breder ut sig. Mänskor behöver emellertid varandra. I den samhällsformation som efterträder vår nuvarande kommer sannolikt en ny familjebildning att uppträda. Varje samhällsformation kräver sin normalfamilj.

En annan fråga är EU och spörsmålet om hur det goda samhället skall se ut. Vi vet i dag, att problemet inte är plan eller marknad utan plan och marknad. Vad vi kan få är ett samhälle där staten och kommunerna förlorar den dominerande roll de hade i välfärdssamhället, eftersom de inte bör syssla med vad mänskorna själva klarar av. Staten planerar trygghetsgarantier för medborgarna, för exempelvis en aktiv kultur- och regionalpolitik och målplanerar ekonomin, men det är inte nödvändigt att de flesta företag förstatligas. Det kan knappast ha varit Marx tanke. Social betyder samhällelig, ej statlig. 

I östblocket, liksom inom socialdemokratin, likställdes begreppen folk, stat och samhälle. Stora företag kan ägas av fonder till vilka medborgarna har rösträtt och väljer ett representantskap. Småföretagen förblir privata. Många kooperativ bildas. En konsekvent företagsdemokrati genomförs också i de privata företagen. Samtidigt skapas ett nytt och sammansatt vinstbegrepp. Lönarbetet minskar men försvinner näppeligen. Det politiska systemet bygger på maktdelning, allmän och lika rösträtt. Vi bör ej negera vårt nuvarande ekonomiska och politiska system utan upphäva det på ett liknande sätt som Einstein upphävde Newton. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen. Därför föll den. 

Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom mänskorna måste ha en klar uppfattning om vad de kämpar för. Vi kan inte vara mot någonting, såvida vi inte samtidigt är för någonting. Då går det som under 1970-talet. Vad som gäller är att samlas bakom ett Ja till det goda samhället och enas bakom parollen "Bröd, arbete, värdighet". Det kan både marxister, kvinnogrupper, progressiva gröna, frisinnade, seriösa konservativa och goda kristna samlade i en konfederation. Dagens motsättningar och humanistiska mänskosyn går nämligen inte mellan partierna utan som en romb igenom dem.

Den nya syntesen - del sex

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

1976 inleddes det andra kalla kriget och det rådde depression i väst. Sovjetunionen hade redan 1970 uttömt sin ekonomiska potential och gått tillbaka Det medförde att det styrande skiktet började att degenerera. Nedgången i Rådsryssland hade systemets hjärnor i väst 1976 insett. Det gav också kapitalet möjlighet att inleda en offensiv mot välfärdsstaten, som hade byggts upp efter 1945 för att avvärja verkan av det sociala och kulturella uppbyggnadsarbetet i Sovjetunionen på Europa och USA.

Välfärdsstaten var vaccineringen mot den revolutionära bacillen och innefattade till skillnad från Bismarcks socialstat planering av såväl produktion som reproduktion. Förebilden blev i detta avseende Rådsryssland. Först ut var Per Albin Hansson och Roosevelt. Parallellen med Bismarcks skapande av den tyska socialstaten för att ta vinden ur seglen för den då revolutionära socialdemokratin är uppenbar. Redan Napoleon III var inne på samma tankar. Som den amerikanske sociologen Barrington Moore påpekar i sitt verk Demokrati och diktatur, skapade Sovjetunionen svängrum för sociala förändringar och nationella befrielserörelser i den kapitalistiska världen och dess kolonier, samtidigt som den innebar förtryck i det egna landet. 

Efter 1976 blev välfärdsstaten för storkapitalet olönsam och politiskt obehövlig, när den inte längre kunde försvaras av "realsocialismen". Kapitalets ideologiska vapen blev ånyå gammalliberalismen. Eftersom ingenting längre får vara gammalt döptes den om till "nyliberalismen". För finlandssvenskar är begreppet löjligt, eftersom framstegsvänliga borgerliga finlandssvenska studenter under 1930-talet bildade Nyliberala studentförbundet, som riktade sig just mot gammalliberalismen.

Redan 1988 kunde de som hade ögonen med sig i Stockholm se radikaliseringen bland femtonåringarna. I dag kan de som inte är blinda och döva notera vågen. Dagbladet hade ett stort uppslag om den redan i april 1997. Dagens radikala ungdom är till skillnad från en äldre generation miljömedveten och har en syn på jämställdhetsfrågan, vilken inte delas av alla. Dess idoler är exempelvis Marx, Beatles och hiphopstjärnor. 

De som radikaliserades under 1960- talet och ej stadgat sig har i tio år sett vågen utvecklas. I april 1998 gavs Det kommunistiska manifestet ut i två utgåvor, den ena i pocketupplaga. Den var i juni 1998 den mest sålda boken i landet. I medlet av april 1999 utgav Ung Vänster Utan heder, sitt svar på Kommunismens svarta bok. Senare utkommer Kapitalet I i massupplaga. I Finland ökar försäljningen av marxistisk litteratur sedan drygt tre år tillbaka. Historien har inget slut. Förändringen drivs fram av motsatsernas enhet och kamp.

Den traditionella kroppsarbetarklassen är på numerär tillbakagång och fullbordade i Sverige omkring 1960 sin sociala vision, i Finland cirka 10 år senare, Bismarcks socialstat, som var utgångspunkten också för uppbyggnaden av arbetare- och bondestaten DDR. När arbetarklassen hade fått igenom sina krav, gick den intellektuellt, moraliskt och numerärt tillbaka. Ett exakt begynnelseår för dess kräftgång i Sverige får man fram genom att undersöka när den gamla socialdemokratiska kvalitetstidningen Folket i Bilds upplaga började sjunka. 

Samtidigt ökade de avancerade och därtill lönarbetande tjänstemannagruppernas, forskarnas och teknikernas antal och betydelse för produktionen. De utgör i dag förändringens huvudkraft. Humanister, samhällsvetare, tekniker och naturvetare, intelligentian, är i dag lönarbetare på samma villkor som de traditionella. De skiljer sig kvalitativt från dem genom att de arbetar med huvudet och sitt ursprung i universiteten. Produkten av dess möda är kunskap, som under kapitalistiska produktionsförhållanden blir en vara och innehåller således ett mervärde, vilket berövas dess producenter.

Den bildade klassen blir en klass för sig, när den inser att kapitalet ej kan berika sig utan dess allt snabbare tillväxt och den själv förstår att den för att kunna förverkliga sig måste kunna äta sitt eget bröd. Den är i dag så stor och växer så snabbt, att den kan överta huvudansvaret för samhällets utveckling. Det är detta kvalitativa språng inom produktion och reproduktion som gör en övergång till en högre samhällsformation möjlig och nödvändig. Försök att med djävulens våld påtvinga mänskor samma politiska uppfattning eller världsåskådning tillhör historien. Det måste emellertid finnas en minsta gemensam nämnare: humanismen. Egennyttan kanaliseras i banor som tjänar helheten.

Den nya syntesen - del fem

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Norden utgör i dag en del av ett produktionssätt, som har gjort sitt i Västeuropa och den anglosachiska världen. Ännu under 1970-talet levde vi i utvecklade liberala demokratier. I dag har folket ingenting att säga till om. Rösträtten finns visserligen kvar, men riksdagens makt inskränker sig till beslutanderätt i frågor av ej högre dignitet än älgjakten. Regeringen får i viktiga frågor direktiv av EU. Sverige är så degenererat, kanske mest i Europa, att det har nått bottnen. Dekadensen bröt i Sverige igenom 1968. Den radikala rörelsen kommer denna gång just därför att landet har nått bottnen, och först bland skolungdomen, som nu börjar att komma upp på universiteten. I Finland fick dekadenta strömningar omkring 1968 ej fotfäste, därför att samhället ej ännu var tillräckligt upplöst och de radikala studenterna omkring 1970 kom i kontakt med kommunistiska arbetare, tillika krigsveteraner.

Europa, och USA några år tidigare, befann sig 1966-1967 i en liknande situation som Ryssland 1858, då en ny och radikal generation kom upp på universiteten och landet genomgick tvåhundra år av utveckling på tio år. År 1968 innebar på nästan alla av livets områden också ett avgörande brott med det förflutna. Både dekadensen och grundvalen för den nya syntesen bröt igenom. Anden tog sig ur flaskan och lät sig ej fångas in. I medlet av 1960-talet stod kapitalismen på topp och då kom studentupproret. Nu kommer en ny våg. Strax efter studentupproret bröt feminismen igenom. 

Samtidigt kunde marknadsekonomin ej expandera på traditionellt sätt. Den nådde sin gräns omkring 1970, varför spekulationen sköt fart. Den tekniska och vetenskapliga omvälvningen gör investeringar så dyra att det för de flesta kapitalägare lönar sig bättre att spekulera än att producera. 1970 användes 10 procent av kapitalet för spekulation. I dag är motsvarande siffra 90 procent. Systemet började gå ned och borgerskapets dekadens blev uppenbar. Uppifrån pressades förruttnelsen ned i samhället och anammades inte minst av arbetarrörelsen och industriarbetarklassen, vilka också började sjunga sin svanesång.

Historien går i en uppåtgående spiral och inte i en cirkel. Den ena samhällsformationen avlöser den andra, antingen ur den sönderfallande gamla eller så uppstår en ny vid sidan om den som rasar. De blir allt mer komplexa, men eftersom mänskans hjärna förblir densamma beter sig mänskor på ett likartat sätt i liknande situationer. Omvälvningen i Frankrike 1789 inleddes med de intellektuellas avfall. Därefter kom feminismen och till sist blev dekadensen total inom den härskande klassen. Då sysslade hemliga ordnar med mysticism, bland annat i form av änglatillbejdan. Dekadensen kom med rokokon. 

När ett ekonomiskt system ej längre kan expandera märks det först bland mänskorna i toppen, vilka ruttnar och för ett depraverat liv som kostar allt mer pengar. Samma mönster men på en högre nivå finner vi i Ryssland efter 1861. Efter det första studentupproret i Ryssland 1861 kom också en stark feministisk rörelse och i systemets slutskede blev även där den härskande klassen dekadent. Också i denna blev vidskepelsen allmän. Det första studentupproret i Ryssland slutade med oktoberrevolutionen 1917, men den första gnistan åstadkoms av dekabristerna 1825. 

"En gnista kan tända en präriebrand", sade Mao Tse-tung. Det kan den också, om gräset är torrt. Kännetecknande för utvecklingen i Ryssland, Europa och USA var, att omsvängningen kom när de styrande hade förlorat sin prestige på grund av förlorade krig: Krimkriget, rysk-japanska kriget och första världskriget respektive det första kalla kriget. Sovjetunionen vann också det andra kalla kriget, så tillvida som den med en sista kraftansträngning genom att vinna världsopinionen ånyå kunde tvinga USA till avspänning. Det fick, liksom när det första kalla kriget ebbade ut, till följd att ungdomen åter började tro på livet efter att ha gastkramats av skräcken för ett kärnvapenkrig och utsatts för en massiv antikommunistisk indoktrinering. 

Att det andra kalla kriget var ännu mer fruktansvärt än det första framgår av att ungdomsmusiken upphörde att bejaka livet. Under 1980-talet visste mänskor att antingen faller bomben eller så upphör naturen att fungera. Den framtidsoptimism som behärskade efterkrigstiden försvann med oljekrisen 1973. På grund av den fick antikärnkraftrörelsen och miljörörelsen en sådan genomslagskraft. Skräcken för en miljökatastrof är specifik för vår tid. Förändringen i det politiska klimatet tack vare den nya storpolitiska situationen märktes genast i Västberlin, när Radio Rias 1987-88 upphörde att spela intiga artister och den undergångsmusik som ungdomen hade lyssnat på sedan 1976 försvann för att ersättas av den optimistiska sextiotalsmusiken. Ungdomen började åter tro på livet.

Den nya syntesen - del fyra

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Lenin skrev om hur opinionsbildning äger rum i Vad bör göras? 1902. Borgerliga sociologer har också vetat det länge. Exempelvis har det skrivits om det i Edmund Dahlströms antologi Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. I dag är det inte politiskt korrekt att tala om därom. Då tiger sociologerna. Lönarbetande intellektuella vet sin plats. Lönarbete medför nämligen ett förödmjukande andligt och politiskt slaveri, som missbildar mänskan. Om de intellektuella vore ekonomiskt självständiga, skulle flockbeteendet ej försvinna, men en smula ändra karaktär och flera skulle våga gå sin egen väg. Människor är en produkt av arv och miljö. Vårt biologiska arv kan vi inte göra någonting åt, men till skillnad från djuren kan vi förändra våra samhälleliga förhållanden så, att mänskans goda sidor får större möjligheter att utvecklas. Vårt flockdjursbeteende och därav följande auktoritetsbehov är nämligen genetiskt betingat. Det är därför vi bor i samhällen. Mänskans första sociala enhet var flocken. Vår närmaste släkting i djurvärlden är schimpansen, som också är ett flockdjur. Vi bör dock ej vid analysen av mänskan och mänskliga samhällen göra några vägande jämförelser med aporna, ty mänskan står så oerhört mycket högre än de. Humanisterna betonar vad som skiljer oss från dem. De stora biologerna talar om den visa mänskan, trots att de är medvetna om hennes skröplighet.

Alla böcker blir gamla. Också de marxistiska klassikernas resultat vittrar bort. Vi läser dem fortfarande men främst för att få idéer och kunna studera metoden på samma sätt som vi studerar andra klassiker för att finna inspiration. Vad som fortfarande främst lever hos dem är metoden, den dialektiska metod som utvecklades av Marx. Som Georg Lukács påpekade är en marxist inte ortodox i förhållande till klassikernas resultat utan i förhållande till metoden. 

När samhället förändras, måste de gamla analyserna göras om efter de nya förutsättningarna. Vi kommer i flera fall till delvis nya resultat men bör slå vakt om marxismens väsen, metoden. Analysen (företeelsen) är inte det centrala. I marxismen finns till skillnad från i andra filosofier kravet på en grundläggande samhällsförändring. De som ej är intresserade av en förändring är således ej marxister. Om kartan inte överensstämmer med terrängen, orienterar vi oss med hjälp av vår kompass. Kompassen finner vi i den dialektiska metoden och terrängen i samhället och historien. Liksom Marx inser vi, att historien inte är predeterminerad (förutbestämd) och beaktar även personlighetens och slumpens roll. Med den räknade även Marx. "En sanning börjar som kätteri och slutar som vidskepelse", sade Hegel. Vetenskapens historia är och har alltid varit historien om kampen mellan kättare och ortodoxa.

I alla kommunistpartier gav Chrustjovs tal vid SUKPs 20. kongress 1956 upphov till revisionismen som ersatte den stalinistiska ortodoxin. Den var en nödvändig antites till stalinismen men har ej kunnat lösa de praktiska och teoretiska problemen. Vi får dock ej bortse från att den gjorde ortodoxin omöjlig att upprätthålla, och betydande tänkare, exempelvis Antonio Gramsci och Georg Lukács, fick utrymme. Gramsci framstår i dag som den mest betydande marxisten under 1900-talet vid sidan av Lenin. 

Det sista steget på vägen bort från stalinismen blev för kommunistpartierna att acceptera liberalismen och kapitalismen. Därefter sker nu en renässans för marxismen. Det som sjunker måste nå bottnen innan det vänder. Lenins specifika parti- och organisationsteori, som den formulerades 1918, utarbetades som ett instrument för att styra en stat med en liten och obildad arbetarklass i ett hav av efterblivna bönder i ett samhälle, där bolsjevikerna hade varit tvungna att arbeta underjordiskt i en despoti. Eftersom systemet var absolut, blev också intelligentian absolut. 1918 måste på grund av det tryck inifrån och utifrån som den unga rådsrepubliken var utsatt för all makt koncentreras på några få händer. Landet saknade också en konstitutionell utveckling och folkstyrelsetraditioner. Ryssland under tsarismen var en despoti, även om man under 1700-talet försökte förvandla den till ett upplyst envälde, i vilket härskaren är bunden av lag. En despoti kan emellertid aldrig efterföljas direkt av en liberal demokrati och allra minst av socialism. Då blir det katastrof. Avståndet är för stort. Sovjetunionen var när den fungerade som bäst ett upplyst envälde styrt av en politbyrå i vilken alla medlemmar respekterades, men en var den främste bland likar. Det motsvarade under de första åren landets utvecklingsnivå.

Däremot blev det åtminstone från och med 1960-talet i avancerade centraleuropeiska länder som DDR och Tjeckoslovakien, då man hade oskadliggjort de organiserade krafter som med utländskt stöd begick mord, utövade terror och utförde sabotage, en katastrof. Därför kom 1968 Pragvåren. Tjeckoslovakien var före kriget ett av Europas ledande industriländer. Sovjetmodellen var en boja för dess utveckling. Reformförsöken slogs ned men en återvändo till den renodlade stalinismen var omöjlig. 

Också DDR upplevde 1968 år en studentrevolt, nämligen i Leipzig. Samma företeelse blossade upp i Polen och Jugoslavien och blev där mycket större än i DDR. Något studentuppror ägde 1968 ej rum i Sovjetunionen. Ryssland tillhör nämligen inte den europeiska kulturkretsen. Det är, liksom USA, en del av västerlandet och bildar kulturellt en egen kontinent som är en legering av slaviska, skandinaviska, tatariska, bysantinska och europeiska element. De sistnämnda tillfogades först under 1700-talet och har aldrig varit dominanta. 

När Sovjetunionen föll hade den byggt upp världens största 1890-talsindustri. Den var då krökt in i sig själv och kunde inte genomföra den vetenskapliga och tekniska revolution som det talades och skrevs så mycket om i "realsocialismen". Gorbatjov gick för snabbt fram. Han var åtminstone under sin tid som SUKPs generalsekreterare demokrat och humanist, tänkte som en bildad europé. I sin tro på sovjetfolket, som hade ett mycket stort och högt bildat skikt, hoppade han över två steg i utvecklingen, den konstitutionella monarkin och den liberala demokratin. Det ledde till att förnyelsen misslyckades. I dag råder i Ryssland en motsvarighet till "den stora oredan" under början av 1600-talet. Dess nuvarande system kommer knappast att bestå. Vad vi kan vänta oss är något slags sentida motsvarighet till den konstitutionella monarkin.

Den nya syntesen - del tre

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Det är intellektuella som sätter mänskor i rörelse. De kan till och med störta hela folk i avgrunden. Inga bär dock så föga ansvar för sina handlingar som de. Normala intellektuella vänder i tid, skrattar åt sina tidigare dumheter och är säkra på att den senaste uppfattningen är den sista. Eftersom de bildar ett väl sammanhållet skikt och den inbördes solidariteten är stark, vänder så gott som samtidigt, har eller kan nå positioner och håller ihop som ler och långhalm, är det svårt att komma åt dem. De vägrar som en man att ta ansvar för sina handlingar, skyller på andra, förnekar sin makt, säger när de byter linje att de egentligen tänkte själva redan tidigare och hyllar valspråket att man har rätt att ändra sig. Det kan ibland vara legitimt, men de ändrar sig alla på en gång beroende på hur vinden blåser och vem som är den senaste auktoriteten, som alltid är den sista. När de har svängt och hyllar den nya åsikten är de lika dryga som tidigare. Om de ser sin existens rasa hoppas de klara sig genom att be om nåd. 

Undantagen finns bland de få som hellre väljer fattigdomen än att sälja sin själ eller är ekonomiskt oberoende. Ett exempel på de förstnämnda är Karl Marx och på de senare min lärare i historia och modersmålet, Carl Kavaleff, som på sitt humoristiska sätt poängterade, att om han i morgon dag skulle avsättas från sitt ämbete, skulle detta inte det minsta påverka hans ekonomi. Därför kunde han säga vad han ville. 

Den amerikanske sociologen C Wright Mills kallade de intellektuella maktens horor. Endast ett fåtal är seriösa och självständiga tänkare, som frigör sig från auktoriteter och väger ord på guldvåg i medvetande om att vad de skriver kan få konsekvenser. Åtminstone förebilder har förmodligen alla. Frågan är inte om man skall vara auktoritär eller antiauktoritär utan hur man skall förhålla sig till auktoriteter. De "antiauktoritära" under 1960-talet följde slaviskt Adorno och Marcuse. De intellektuellas plikt är att ange en riktning och bär ansvar för följderna.

De flesta mänskor tar ställning utifrån vem som säger någonting. Vi tänker naturligtvis, men det hindrar ej att de flesta förlitar sig på auktoriteter. Mänskan är nämligen ett flockdjur, bygger därför hierarkier och följer sina ledare tills taket ramlar ned över dem, eller ett barn i rätt ögonblick säger att kejsaren saknar kläder. Antalet självständigt tänkande mänskor, de som bildar sig en uppfattning efter en noggrann analys av verkligheten, står emot grupptryck och har distans till auktoriteter, är tämligen litet. De som producerar ny kunskap är ännu färre. Det vanliga är att brodera på en auktoritet. Inte ens Goethe var självständig. Fryxell skrev, att Platon var stammen, Goethe grenen och Tegnér kvisten. 

I varje befolkning och inom varje samhällslager finns ett speciellt slags mänskor, opinionsbildarna. De övertygar de övriga om att en viss riktning är den rätta, eller att en person är framstående. De som vill en förändring förlitar sig på att det finns tänkande mänskor med bildning och auktoritet, vilka förstår dem och sprider deras idéer. Tyvärr finns det också obildade med auktoritet. Vilka som vinner beror på händelseutvecklingen och den allmänna bildningsnivån. När denna, som under de senaste årtiondena, sänks av systemet, vilket har intresse av att folk inte skall veta mer än de behöver för att kunna utföra sitt arbete, får obildningen övertaget. I Sverige har begåvade mänskor med karaktär sedan slutet av 1970-talet rensats ut ur näringslivet, statsapparaten, partierna, kommunerna, universiteten och media. I bästa fall får de behålla sitt arbete men kan ej avancera. De som inte vill anpassa sig till ett dekadent system kallas socialt inkompetenta.

De som är mest beroende av auktoriteter hävdar i sten att de självständigt har kommit fram till sin uppfattning. Exempelvis har stor en majoritet av svenskarna insett att världens vackraste språk är engelskan, att världens enda betydande städer är Stockholm, London och New York, åtminstone London och New York, och att man skall apa efter allt anglosachsiskt. Kommer någonting från England eller USA, har det sagts i Rapport och stått i Dagens Nyheter, vet de vad man skall tycka. 

Få mänskor kommer via en rationell bedömning fram till en världsåskådning. De flesta präglas redan i hemmet och i ideologin i hemmet finns i regel den överideologi som sanktioneras av systemet och trummas in i mänskor från daghem till universitet. Att befria sig från en prägling är oerhört svårt och smärtsamt. Ett brott sker endast i samband med att individen eller gruppen genomgår en djup kris. Marginalväljarna, som är de minst bildade i valmanskåren, tar ställning efter att ha studerat exempelvis en politikers val av kläder eller skäggbotten. De avgör i normalfallet valutgången. Exempelvis blev Kennedy president därför att USAs marginalväljare ratade den intellektuellt överlägsne Nixon på grund av hans mörka skäggbotten, som framträdde tydligt i TV.

Den nya syntesen - del två

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Av historien lär vi, att det är strax efter det att någon säger att allt är fullbordat som en omsvängning sker. Exempelvis antydde Hegel 1807 i ett brev till en vän att historien var slut. Napoleons trupper hade besatt Tyskland efter den preussiska arméns förödmjukande nederlag vid Jena och Auerstedt och något bättre kunde Hegel ej tänka sig. Strax efter höll Fichte i Berlin sina berömda tal till den tyska nationen och talade bland annat om det djupa tungsinne som tyskarna på grund av ockupationen och inrikes missförhållanden hade drabbats av. Det var så djupt att de lärde sig att njuta av det, men Preussen reste sig trots allt. Redan 1815 satt korsikanen på S:t Helena.

Under sker också därför att slumpen spelar en roll. En tillfällighet räddade exempelvis Fredrik den store. Han lyckades bevara sitt rikes ställning trots att han var militärt besegrad, därför att Ryssland fick en svagsint tsar. Denne beundrade den preussiske konungen och genomdrev ett för honom förmånligt fredsavtal. Det fick en oerhörd betydelse för Europas utveckling. "Den som inte räknar med under skall inte ge sig in i politiken", sade Golda Meir. Å andra sidan är det löjeväxckande att förklara historien utifrån slumpens och personlighetens roll.

I mitten av 1950-talet trodde sig det amerikanska kapitalet ha slagit ned allt motstånd. Liberalismens seger föreföll total. En amerikan förklarade då i en en bok att ideologierna var döda, men till följd av att Sovjetunionen tack vare sitt övertag i rymden (1957-1965) förändrade maktbalansen, kunde den tvinga igenom avspänningen och mänskor började hoppas att kärnvapenkriget kunde undvikas. Skräcken för ett dylikt utbreddes efter 1946, då USA inledde det första kalla kriget. 

Skräcken för kärnvapenkriget och framstegsoptimismen levde sida vid sida. Bruttonationalprodukten ökade efter 1945 kraftigt i den kapitalistiska industrivärlden men ännu snabbare i östblocket. Under 1950-talet trodde många seriösa ekonomer i väst, att när Sovjetunionen blev i stånd att planera sin ekonomi med hjälp av datamaskiner, skulle landet gå förbi USA. Det var "realsocialismens" oerhörda ekonomiska framsteg, dess övertag i rymden 1957-1965 och till en början inte minst vad beträffar interkontinentala missiler som tvingade USA att gå med på avspänningen. Redan 1960 kunde man till följd av att högerkrafterna tack vare det första kalla krigets avklingande pressades tillbaka iaktta vänsterströmningar bland USAs intellektuella och studenter. 

Samtidigt rasade det europeiska kolonialväldet i Afrika. Indien hade frigjort sig re'n 1947. Mao Tse-tung marscherade in i Peking två år senare. 1954 hade Indokina befriat sig från det franska oket. Året före nådde USA bara "oavgjort" i Koreakriget. 1954 började befrielsekriget i Algeriet och i januari 1959 segrade Castro på Kuba. Sovjetunionen var nu så stark att den kunde hålla upp honom. De gamla kolonialmakterna var på grund av att de hade uttömt sin kraft under det senaste världskriget för svaga för att kunna upprätthålla sina besittningar. Imperialismen kände i början av 1960-talet marken rasa under sina fötter. Storbritannien degenererade efter Suezkrisen 1956 till en amerikansk vasall. Frankrike upphörde fram till general de Gaulles nya framträdande att driva en självständig utrikespolitik.

Liberalen Herbert Tingsten var en av dem som ej var i stånd att registrera den nya tiden och utgav 1963 en bok med titeln Är ideologierna döda? Samtidigt undertecknades avtalet mot provsprängningar av kärnvapen ovan jord. Alla som inte var totalt förstockade förstod, att avspänningen var ett faktum. Fredlig samlevnad, Sovjetunionens devis, blev ett begrepp. Den begynnande avspänningen och kolonialväldenas fall ledde till att gymnasieungdomen radikaliserades också i Sverige och Finland. Samtidigt trappade president Kennedy upp kriget i Vietnam, vilket spelade en oerhörd roll som radikaliserande faktor i Europa och USA. Strax efter Berlinmurens fall påstod en "filosof" i USA att historien hade nått sitt slut. Hans verk blev en kultbok bland normalbegåvade intellektuella.

Den nya syntesen - del ett

Ulf Modin, baserad i Finland, skickade ett manuskript med titeln Den nya syntesen. Det är ganska långt, och jag har därför delat upp det i åtta avsnitt som kommer att publiceras med ett par dagars mellanrum.

Ken vaivojansa vaikertaa,

On vaivojensa vanki,
Ei oikeutta maassa saa.
Ken itse sit' ei hanki.

 (Berömd strof ur en dikt av Kaarlo Kramsu om den sydösterbottniske bondeledaren Ilkka. Tesen i den är, att den som ej tar sig an sina problem blir deras fånge. Den får ingen rätt i landet som ej själv tar sig den. Klubbekriget riktade sig mot Flemming i Åbo och ägde rum i slutet av 1500-talet. Fria bönder reste sig mot ett hotande adelsvälde. En parallell i rikets västra del är stora daldansen 1743.)

***

Den version av marxismen som världens kommunistpartier fungerade efter utarbetades av Lenin. Denne utgick, liksom Robespierre, från Rousseaus Samhällsfördraget med den senares tes om den allmänna viljan och trodde att det är möjligt att göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten. 

Rousseaus allmänna vilja, liksom tron att man kan göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten, blir i händerna på maktmänskor fruktansvärda redskap, som legitimerar den totalitära diktaturen. Det finns en objektiv verklighet och den kan i viss mån objektivt beskrivas. Vi måste emellertid beakta, dels att varje mänska enligt hjärnforskarna i sitt huvud har en specifik väv av erfarenheter, kunskaper och drömrester, vilken bestämmer vad hon ser, och dels rörelsen, historiens rörelselag. Och den är alltid snabbare än vårt medvetande om densamma. Materien (vårt samhälleliga vara) utvecklas snabbare än vårt medvetande om den, och analysen, de bearbetade intrycken av vårt samhälleliga vara, bestämmer i sin tur mänskans praxis men är alltid efter materiens utveckling. 

Med hårt arbete och en smula tur kan ett snille nå fram till en god uppfattning om verkligheten, även om han/hon alltid är efter denna. Då uppträder en Marx eller Einstein. I och med att rörelsen aldrig upphör, blir emellertid alla böcker gamla. Det innebär inte att vi skall sluta att läsa dem, ty de innehåller mycken visdom. Det viktiga är att söka de vises sten, inte att tro att man finner den. Det gör vi heller aldrig, eftersom materien utvecklas snabbare än medvetandet.

Att många som i sin ungdom sökte de vises sten lägger av är naturligt. De flesta har nämligen upphört att utvecklas vid omkring trettio. Intellektet och rättskänslan tillbakabildas. Det är det är då som folk har stadgat sig. Få utvecklas sedan de har fyllt femtio. Det är en del av åldrandet och går ej att göra någonting åt. De som inte genomgår det är abnorma. Begåvade mänskor är sådana, och ju mer begåvade de är, desto mer abnorma är de per definition. I regel lider de av något och drivs framåt av ångest. 

Man äger dock ej snille för det man är galen, påpekade Kellgren. Genier är stora barn som aldrig upphör att förundra sig. De som orkar igenom trots alla vidrigheter besjälas av en naiv optimism. När allt brakar går de alltför depressivt lagda under som tänkande varelser. En del håller ut tack vare en tro av religiös karaktär, andra därför att de lyckas analysera den period de lever i och inrättar sig därefter. Sådana var Marx och Engels. 

Men utan framtidstro och en tro på det goda i mänskan orkar ingen. De flesta är så naiva, att de till och med tror på det godas slutseger, historiens slut. Utan dem blir det heller ingen förändring. De som anser sig veta vad de behöver, eller inte behöver tänka för att klara sig, stagnerar. Biologiskt normala mänskor kan bara ta till sig nya tankar när de tvingas till det och vanligen i samband med att deras materiella situation förändras, eller hotar att förändras, radikalt, eller de råkar i en själslig kris. För att vilja en förändring måste man ha behov av den. En mänska eller en klass som nått sitt mål tillbakabildas.