fredag 17 juni 2011

Strindberg - Ett långtidsprojekt


Nästa år är det Strindbergsåret - hundra år sedan August Strindberg dog. Det bör lämpligen vara slutåret för utgivningen av hans samlade skrifter som nu hållit på i bortåt trettio år. Ett mindre antal är kvar, men inte fler än att man borde vara färdig med hela serien nästa år.

Totalt skall det bli 72 band. Och då tänkte jag ge mitt ringa bidrag i hyllningskören genom att försöka läsa igenom alla banden. Om jag börjar nu och har en takt av ett per vecka så skall det rymmas inom den tid som finns kvar innan minnesåret är tillända. Eller också blir det som med så många andra projekt - det stupar någonstans längs vägen på grund av någon risig bortförklaring. Kvaliten på texterna är ju synnerligen varierande. En del är lysande, en del medelmåttigt, och ibland undrar man vad i h-e karln sysslade med. Men vad kan man väl vänta sig av en man som närapå var geni? På bilden ovan är hans Språkvetenskapliga skrifter II som är band 70. Just där är det nog inte snillet Strindberg som givit de största bidragen till språkvetenskapen, utan snarare stollen som virrat till det för sig.

Hur långt har jag hunnit? - Jo, band ett har avklarats, och band två har jag läst några sidor av. Fortsättning följer ... kanske.

5 kommentarer:

Pierre Gilly sa...

Även hans sämsta alster är skrivna på en ypperlig svenska. Gubben var helt oförmögen att skriva illa.

Björn Nilsson sa...

Nja, skrev han inte en del på tveksam franska? Sedan är ju frågan om var nivån "illa" ligger, men han kommer väl aldrig ner till gyttjepölar i stil med vad som folk skriver i tidningarnas kommentarsfält. Det mesta han skrev var i alla fall kraftfullt, inget snack om saken.

Pierre Gilly sa...

Jo, men unik! Han skrev ju karnfullt redan som attaaring. Breven ar ratt roliga ocksa. Det ar ytterligare 20 volymer.

Kerstin sa...

Pierre Gilly skriver
Gubben var helt oförmögen att skriva illa.:
Jag är inte så säker på den saken. På Strindbergs tid, och långt in på 1900-talet, ja fram till 70-talet skulle jag tro, tog förlagen sin uppgift på allvar och hade redaktörer som inte sällan slet hund för att få ordning på manus med bra historier berättade på en hopplös svenska.
Har för mig att även Strindbergs manus redigerades handfast och snyggades upp en hel del av dessa redaktörer, och det gällde nog varenda författare (rätta mig den som vet mer än jag, om jag har fel här vad gäller AS).

Idag däremot, vad jag förstår, måste man tydligen lämna in ett perfekt manus för att ett förlag ska ens fundera på att ge ut det.

Björn Nilsson sa...

Pierre, jag tror jag avstår från breven för tillfället, annars blir det kanske lite väl mastigt ...

Kerstin, en hel del av redaktörernas insatser vad det gäller August var väl att plocka bort saker som ansågs stötande. Idag kanske man snarare försöker få in stötande saker för att få lite uppmärksamhet innan boken försvinner på nästa rea?