En bra sak med bloggande är att man kan plocka upp kommentarer och återanvända dem för att verkligen understryka synpunkter i en diskussion och visa på intressanta och kanske förbisedda saker. Exempelvis vad min flitige läsare Martin skrev till mitt tidigare inlägg om riskkapitalister som inte är riskkapitalister.
Jag har gjort några smärre ändringar, men i stort sett är det Martins text:
Vad händer när man säljer ut den gemensamma egendomarna på rea och ger garanterade vinster till köparen? Rent kapitalistiskt vad är det som händer? Jo, innovationer, nya affärsidéer kan aldrig aldrig konkurrera med dessa klipp, de kan inte ge garanterade vinster för all framtid, det kan bara staten. Så borgarnas politik och även sossarnas har resulterat i att riskkapitalets krav på avkastning ökar till orimlighet, det finns avsevärt mycket mindre kapital till tillväxt och arbetsskapande verksamhet. (Riskkapital som köper offentlig service skapar inga nya jobb, det skapar inte tillväxt. När staten säljer så stjäl staten kapital från annan verksamhet i samhället.) [Min anmärkning: privatiseringen medför förmodligen att den del av personalen som "gör jobbet" drabbas av nedskärningar medan administration och bonusar växer av bara h-e. Blir det tillväxt så är det i de icke produktiva sidorna av verksamheten/Björnbrum.]
Men helt klart märks det bland oss som försöker få riskkapital och förhandlar med dessa gynnare, vi kan inte konkurrera med de affärer staten gör, vi kan inte garantera vinster, vi har inte värdefulla anläggningstillgångar och sådana restvärden i vår verksamhet, förväntningarna från riskkapital skruvas upp, de blir bortskämda helt enkelt.
Jag undrar om borgerliga politikergenier har tänkt från den här synvinkeln? - Förmodligen inte. Egentligen är det väl så att de inte bryr sig så mycket hur mycket de än pratar om ”företagsvänlighet”. Vi kan ju ta ett exempel från Stockholm: skojarfirman Boultbee fortsätter ju, enligt vad jag nyss läste i Sankt Eriks årsbok 2011, Offentliga rum, att misshandla småhandlarna i de centrumanläggning man köpte av staden. Behandlar man vanliga handlare på det sättet lär inte företag med idéer men inte så mycket kapital och kontakter ligga bättre till. - Men finns eller fanns det inte tidigare ett statligt organ som just skulle hjälpa innovatörer? Kommer inte ihåg vad det hette.
Ett par reflexioner: det är alltså krav på höga vinstnivåer som är störande. Marx skrev om det i tredje delen av Kapitalet har jag för mig (dags för omläsning för att fräscha upp minnet?), men jag har för mig att det var en genomsnittsnivå det handlade om där, en nivå som kapitalisterna strävade efter att åtminstone inte hamna under. Alla vinster kan ju inte ligga över genomsnittet, så något kan ha hänt sedan Marx' dagar. Kan det vara så att det inte är en genomsnittlig, rimlig, vinstnivå som är riktmärke längre, utan att det handlar om maxvinst hela tiden? I så fall skulle det ju medföra prissättningar som påminner om jordbruk och el, det vill säga att pris och vinst sätts efter den sämsta jorden och den dyraste elproduktionen. Dessutom är ju vinst över genomsnittet hela tiden omöjligt (den som presenterar sådana bokslut kan misstänkas för att vara svindlare à la Madoff) men drabbar den sortens vinstjakt stora delar av näringslivet torde en krasch inte vara långt borta. Man försöker i princip gå i luften.
En sak till är att övervinster på somliga ställen och krav på höga vinster generellt gör att en massa kapital ligger oanvänt. I stället för att gå in i mindre vinstgivande (men lönsamma ändå) sektorer ligger ettorna och nollorna passiva i sina datafiler. Bör sådana fonder betraktas som ointressanta, som något att försöka komma över för att använda, eller faktiskt som ett hot om de plötsligt okontrollerbart skulle spruta ut i den reala ekonomin?
14 kommentarer:
"It is said that the law of the average rate of profit is the basic economic law of modern capitalism. That is not true. Modern capitalism, monopoly capitalism, cannot content it-self with the average profit, which moreover has a tendency to decline, in view of the increasing organic composition of capital. It is not the average profit, but the maximum profit that modern monopoly capitalism demands, which it needs for more or less regular extended reproduction." (Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen", av J. Stalin)
Saken har alltså diskuterats förut. Jag tycker inte den här skriften riktigt förklarar varför påståendet är riktigt. Har inte kapitalister alltid strävat efter "maximal profit", även om resultatet i genomsnitt bara kan bli genomsnittligt?
Även om tesen naturligtvis kan vara riktig ändå...
Jag tror man till och med kan använda neoklassikernas trista marginalkostnadskurvor för att ge en förklaring som inte ligger så långt ifrån vad kamrat Djugashvili skriver. Man får göra skillnad mellan olika typer av kapital och det är detta han gör genom att peka ut just monopolkapitalet, den grupp som har makt att driva upp vinsterna och banka ner kostnaderna samtidigt beroende av hög produktivitet (låg marginalkostnad). Småkapitalen har inte den möjligheten på grund av att de just är små, har låg produktivitet och därmed hög marginalkostnad. Det man får blir egentligen två vinstnivåer, beroende av vilket kapital man talar om. Naturligtvis kan man ta ett genomsnitt av dem, men det blir som att säga att det är minus 20 i Kiruna och plus 20 i Malmö, och därmed deklarera att genomsnittstemperaturen i Sverige är noll!
Det är inget nytt här heller, det har alltid varit de mest monopoliserade länkarna i varukedjan som har tagit ut vinsten medan de länkar där det råder konkurrens inte har fått mer än de överlever. Det är ju inte minst detta som har skapat rika och fattiga områden i världen - de rika områdena är säte för monopoliserade länkar, de fattiga inte.
Vad som skulle kunna vara nytt är att monopol inte längre tycks handla om att man har nån speciell svårförvärvad kunskap eller kompetens, vilket det i regel har varit genom historien. Carema har ingen särskild kompetens men hör till de mest lönsamma företagen, via sina förmåga att preja den offentliga sektorn. De har blivit monopolister på samma sätt som diktatorns kompisar i länder som Filippinerna eller Indonesien blev rika, via politiskt inflytande.
Och "de farliga F:en" - finans, försäkring och fastigheter - har blivit rika på pyramidspel.
Man får dock akta sig att hamna i samma fälla som OWS-arna, måla upp nån motsättning mellan dom här parasiterna och "snälla, traditionella" kapitalister. Det är i regel samma människor, fast dom har hittat andra sätt att bli rika på än de traditionella. Enligt min uppfattning för att de inte har lyckats hitta något seriöst att monopolisera. Såna saker finns bara ibland - järnvägar på 1850-talet, stål och el på 1890-talet, bilar och hushållsmaskiner på 1950-talet.
Intressant synpunkt: det är inte "ämneskunskapen" utan förmågan att monopolisera som kan vara den viktiga faktorn. Det kanske till och med kan vara olönsamt att vara verkligen intresserad av sakinnehållet i verksamheten man driver? För vårdprofitörerna och deras kollegor inom järnvägen verkar det uppenbart, skulle de se till patienter och passagerare i första hand skulle nog vinstmarginalerna krympa ordentligt!
Att man inte skall sjunga en gospel om att "give me that ol' time religion" (med religion utbytt mot "capitalism" håller jag med om. För krascher och vansinnesspekulation kommer ju ur den grundvalen, och där verkar det inte avgörande hur mycket eller litet samhället försöker reglera vad som görs. Systemlogiken tar ut sin rätt!
1. Att vinsterna kommer ur monopolisering är Wallersteins paradgren, och finns också implicit hos Reinert.
2. Att tro att man kan gå tillbaka till en gyllene epok är icke desto mindre oerhört mobiliserande; praktiskt taget alla stora rörelsemobiliseringar har haft den tron som förutsättning. Sen märker folk att det inte går, och tvingas uppfinna något nytt.
Ja, enligt den klassiska nationalekonomin och dess trista efterföljare är det logiskt att perfekt konkurrens inte skapar några vinster eftersom konkurrensen omedelbart äter upp dem. Det är ett riktigt nollsummespel: alla kammar noll! Är konkurrensen fri kan däremot det stora kapitalet krossa det lilla och skaffa sig monopolvinster (eller oligopolvinster, nästan samma sak).
Undrar om folk går på det där guldålderssnacket längre? Sverigedemokraterna kör ju med något i den stilen men till rätt begränsade väljarkategorier. Men det är klart: "Vi kräver 1958 åter, men den här gången skall Sverige bli världsmästare i fotboll!" Eller man kan ju åtminstone komma med det utopiska kravet att tågen skall gå, och gå i tid dessutom!
Det känns som en sak som socialdemokratin fört med sig, tron att det finns bra eller dåliga kapitalister. Även liberaler verkar tro att det finns bra och dåliga kapitalister. De dåliga är de stora planekonomiska kollosserna och de bra är de små entreprenörerna. Det är givetvis nonsens och det torde de flesta som försökt slå sig fram som företagare förstå, systemet är mekaniskt, kugghjulet kan lika lite välja rotationsriktning som en kapitalist kan välja att vara "god". På så vis hamnar jag på fel sida fronten, varesig jag vill eller inte.
Själv gör jag distinktionen mellan de som kan leva på ränta och de som lever på arbete. På så vis blir det inte arbetare emot företagare, för de flesta småföretagare arbetar för sin överlevnad, vissa under mycket svårare omstänigheter än genomsnittsarbetaren. Därför innefattar min indelning även kälkborgare som mig själv, inte bara ur egenintresse. Utan för att jag inte jämställer den stackars franschisetagaren för Subway edyl, som pressas mellan Boultbee och Subway, med Wallenberg och Buffet. Man skulle säga att de "goda" kapitalisterna hamnar på arbetarsidan i min indelning, medan det "onda" är ränteverksamhet.
De "goda" kapitalisterna var väl goda så länge de tyckte att de kunde utnyttja socialdemokraterna. Sedan blev kapitalet så starkt (ja, bortsett från finanskrascher med åtföljande statliga räddningar) att det kunde be sossarna sticka och brinna.
Du får hoppas att det revolutionära proletariatet kommer till din och övrig småbourgeoisies hjälp. Tyvärr kan jag inte säga var det håller hus för närvarande, men efterlysning är utfärdad!
Björn,
ja, borgfreden mellan kapitalet och Socialdemokraterna är över och sossarna står nu helt överrumplade och handfallna. Undra när S skall upptäcka att den försvagade ställningen för nationalstaten i globaliseringens fotspår gör den typ av borgfred omöjlig för all framtid.
Det kanske är bra i det långa loppet, men kanske inte förrän någon svarar din efterlysning med besked.
En del har ju upptäckt det och raskt bytt sida till nya karriärer (även om de har partiboken kvar), som godsägar Persson och EU-kommissionär Wallström. Andra står bara där de står och river sig i skallen och undrar vad som händer medan allt bara rasar ihop.
För att återgå till frågan om genomsnitts- kontra maximalprofit, så var det inte bara Marx utan också Adam Smith och David Ricardo som byggde sina teorier på kapitalets tendens att flyta från branscher med låg till branscher med hög profitkvot. Självklart uppnås aldrig ett läge där alla till slut har den här genomsnittliga profitkvoten. Men utan de här kapitalströmmarna har vi knappast någon kapitalism.
Den s.k. globaliseringen, speciellt av kapitalrörelserna, anses av en del teoretiker innebära att den genomsnittliga profitkvot som kapitalister jämför sina egna profitkvoter med,numera är en global "genomsnittlig profitkvot".
Vi har varit inne förut på det här, men konkurrens och monopol är alltså inga absoluta motsatser.
Att man studerar globala profitnivåer låter logiskt efter hur systemet fungerar. Men det som "outsourcare" ofta stöter på är förhållandet att utlokaliseringar kan dra med sig kostnader som man inte tänkt sig från början. Att kontrollera globala produktionskedjor kan bli komplicerat och dyrt, avstånd från produktionsort till konsument likaså, det kan vara svårt att hålla styr på ekonomi och konstruktion i utspridda enheter, man vet inte vad de lokala ledningarna egentligen har för sig, etc.
Ja, så är det ju. Jag minns hur förvånad man blev när projektledaren för den femtielfte överföringen av produktutvecklingen till ett lågkostnadsland,jag var med om på Ericsson, förkunnade att "den här gången ska vi ta reda på om vi faktiskt sparar något på detta".
Det är nog mycket mode och slentrian i outsourcingen. Och det hör väl till att teknikerna ser saker som räknenissarna missar.
Fast när industrilönerna i Asien är kring en tiondel av lönerna här, så finns det säkert "lönearbitrage" (fint ord!) att hämta hem, åtminstone i produktionen av varorna.
Det har varit politik med i bilden också: "Gör som vi säger, annars flyttar vi fabriken utomlands!"
Skicka en kommentar