Jag hänvisade till undersökningar som visar att medborgarnas förtroende för journalistkåren är extremt lågt – långt ifrån den bild av ädla sanningssökare som Sigvardsson tecknar av det skrå han är satt att vaka över.(Det är jag som kursiverat en del av texten,.) "Sigvardsson" är PO, pressombudsmannen. Det Dagerlind missar, trots att han är gammal journalist, tror jag är att "journalisterna" kan ha vilka uppfattningar som helst. Sist och slutligen är det ändå medieägarna som avgör vad som kan publiceras, och de tillsätter redaktionsledningar som ser till att anvisningarna följs. Men det är inte huvudsaken just nu, vi går vidare ...
Detta låga förtroende föranleds av att journalister allvarligt missköter sitt uppdrag – förtiger sådant som de borde berätta, ljuger i stället för att tala sanning och omyndigförklarar sina läsare i stället för att respektera dem. Alternativmedias framgång beror på att de gör tvärtom – berättar vad andra journalister förtiger, avslöjar andra journalisters lögner och visar läsaren den respekt han och hon förtjänar i sin egenskap av grundpelare i det svenska demokratiska styresskicket där all makt (åtminstone som grundlagens portalparagraf är formulerad) utgår från folket.
... med ett historiskt klipp som kan fungera som jämförelseobjekt:
Det är från den lilla marxist-leninistiska tidskriften Marxistisk Forum av år 1970, men med reklam för den dåvarande marxist-leninistiska månadstidningen Gnistan. Notera argumentet för att läsa Gnistan: "viktiga fakta ... betydelsefulla nyheter som den övriga pressen söker undertrycka och hemlighålla".
De här tidningarna utgavs av KFML som ju politiskt ligger väldigt långt från sverigedemokraterna. Ändå finns det något gemensamt, nämligen känslan av att media inte talar sanning i väsentliga frågor samtidigt som det finns alternativmedia som verkligen talar om hur det förhåller sig. Hur mycket är verkligt i känslan, stämmer den med fakta eller är det helt enkelt trevligt att kunna presentera sig själv som en förföljd, baktalad, ignorerad etc. sanningssägare? Många sympatiserar ju med en kämpande 'underdog' också.
***
Både KFML då och sd idag vill värva arbetarröster. sd får sägas vara betydligt framgångsrikare.
I senaste Sifo-mätningen som SvD låtit ta fram sympatiserar 29,9 procent av arbetare med Sverigedemokraterna. 26,1 procent sympatiserar med Socialdemokraterna.
Bland LO-medlemmarna ligger SD-sympatierna på 29,9 procent i augusti, en rejäl ökning sedan januari i år då 19,8 procent av de tillfrågade i den aktuella gruppen uppgav att de skulle rösta på partiet.
...Bland LO:s manliga medlemmar har Sverigedemokraterna 38,6 procent, Socialdemokraterna 30,9 procent. Tittar man på kvinnliga LO-medlemmar är fördelningen 18.9 procent för SD och 43,1 procent för S. (Enligt Svenskan)
Det borde vara panik i de socialdemokratiska politiska och fackliga högkvarteren nu. Partibasen vittrar sönder. Eller om det nu är hos medlemmarna det bör vara panik, det lilla toppskiktet klarar sig nog. Ibland har medlemmar tidigare protesterat mot socialdemokratins urartning, men det har alltid runnit ut i sanden. Tänk på 'dalauppropet' under 1980-talet. Platt fall.
Tja, i termer av 'rinna' så verkar delar av medlemsbasen nu rinna iväg i riktning mot team Åkesson för att hitta politiker som åtminstone i någon grad verkar lyssna och säga som det är med det ena och det andra. Om detta betyder en rörelse som rinner ut i sanden, rinner ner i träsket, eller något annat, kan jag inte förutspå. Att försöka tala med Löfven och hans krets är nog ändå att tala för döva öron. Men jag hackar inte på Löfven i första hand, det borde vara viktigare att hårdgranska de som placerat Löfven där han är. De är ytterst ansvariga. Kanske de inte ens är socialdemokrater.
14 kommentarer:
Det var en lite "udda" reaktion från LO på de här opinionsundersökningarna. Man uppmanar Löfven att slå ihop sina påsar med högerpartiet M! För att vinna tillbaks förlorade mark för arbetarrösterna? Eller för att rörelseeliten ska kunna klamra sig fast vid köttgrytorna?
Eller om det nu är en verklig panikreaktion: panik kan ju få stackars förvirrade människor att uppträda fullständigt ologiskt. Och även om Thorvaldsson försökt tänka logiskt kan man undra om ens ett samarbetande S + M kan göra någon skillnad. Någon kan väl skoja om "socialmoderater", och så fortsätter sd att undergräva storpartierna. Det är nog för sent för storpartierna att göra en trovärdig helomvändning vad det gäller invandringen nu.
Socialmodekrater kallade vi det för på 70-talet. Vi, dvs miljörörelsen....
PS. de 25 procenten torde vara överreklamerade. Källan är Yougov, som inte väljer ut ett slumpvis antal att intervjua, utan den som är intresserad kan anmäla sig. Och vi vet ju att SD-sympatisörer i mycket hög grad dväljs på internet, så de torde vara kraftigt överrepresenterade i urvalet.
Men visst är det allvarligt ändå! SD representerar politiken att arbetarklassen ska slåss sinsemellan, som på t.ex Nordirland, så att det inte ska bli några problem för kapitalet.
Yougov lär ha en svensk webbpanel på en bit över 40 tusen. De gör förmodligen någon sorts filtrering när de väljer ut sitt slumpmässiga urval av denna. De startad i början 2000-talet som marknadsundersökningsbolag och har växt till en ganska stor internationell undersökare med webbpaneler. De traditionella undersökningsmetoderna har allt större problem med bortfall, inte minst SCB som är det seriösaste via har. Så pass att en statistikprofessor menade att t.o.m. deras viktiga undersökningar om inflation oh AKU kan ifrågasättas om de har något värde.
Nu gör SCB bar två partimätningar om året, men stora med många deltagare, majmätningen 2014 var ju ganska ”fel” när det gäller SD och S jämfört valet. Iofs långt emellan.
Sentio som också använder någons webbpanel verkar träffa mest rätt när det gäller SD och generellt väl så precis som andra institut.
Tidigare har t.ex. SVT m.fl. kunnat rapportera Sentio, Yougov och andra webbpanelmätningar utan att ha varningstriangel för att mätmetoden är ”kontroversiell”- Intrycket är att det är SD som föranleder detta och inte mätmetoden.
Oavsett vem och hur som levererade det sensationella med SD som största parti så har de gått som tåget i de flesta undersökningar sen valet. Om trenden är hållbar så är det bara en fråga om det skulle hända nu eller i början av nästa år i någon "seriös" undersökning.
Enligt en undersökning från Göteborgs universitet så är det Mp, V och Fi som är överrepresenterade i webbpaneler, SD är underrepresenterade. De som det slår mest negativt fel mot i webbpaneler är S och M. Troligen p.g.a. högre andel äldre i väljarkåren.
Att SD inte skulle vara störst beror nog mer på att S och M får sämre utfall i webbpaneler än att SD skulle vara överrepresenterade
Oavsett väljarströmmar fram och tillbaks mellan partierna motsvaras i stort hela SD:s exceptionella framgångar av motsvarande fall för S, från 40-45% statsbärande parti till kanske 20-25% i nästa val, kanske rentav i bästa fall. Övriga partier oscillerar på sina normala nivåer.
Efter S då historiska katastrofval 2006 återhämtade de sig omgående och hade stabilt 40-45% i opinionsmätningarna fram till senhösten 2008 då det blev fritt fall som fortfarande pågår.
Hösten 2008 var väl när Mona Sahlin deklarerade registrerat partnerskap med MP och det skulle bli slut på systemkramandet, kritik mot privatiseringar och dörrmattan V skulle kastas på historiens sophög.
De s-märkta högersosse statsvetarprofessorerna Ruin och Bjereld, den senare som också är ordförande för ”broderskaparna”, efterlyser LO receptet med M uppgörelse.
Det kommer nog fler, högersossarnas våta dröm att officiellt bli M-light och lämna det obildade proletariatet bakom sig kan bli verklighet, men hur många M-light finns det plats för i Sverige? Det kan aldrig gå väl.
Den klassiska metoden för opinionsundersökningar är ju att först göra ett noggrant urval av människor man vill fråga (ålder, kön, inkomst, bostadsort etc) för att därigenom få ett representativt tvärsnitt av hela den grupp man är intresserad av. Frågan är vad som händer när en allt större del av denna grupp har datortillgång och kan svara på frågor. Kan det vara så att mängden svar ändå gör att enkäter av YouGov-typ blir pålitliga? Antalet missnöjda lågutbildade vita arbetande uppkopplade personer på bruksorter kan väl inte vara så stor att svaret på frågan "vilket parti skulle du rösta på ..." får slagsida åt deras sd-håll? Varför skulle resultatet för sd vara missvisande när andra partiers siffror i samma undersökning ser rimliga ut?
Alla dessa frekvent återkommande partisympatimätningar ser ut att kunna svänga på ett sätt så man undrar om folk faktiskt byter parti så frekvent.
Man kan anta att folk tar mindre allvarligt på en sådan fråga mellan valen, när det närmar sig val seglar den upp i prioriteringen.
Läste någonstans att Sentio använde någon annans webbpanel som användes av olika institut för olika undersökningar. Den påstods omfatta 400 000 deltagare.
När Fi fick rekordsiffror hos Yougov rapporterades detta glatt av SVT m.fl. utan varningstrianglar om ”suspekta” metoder.
Som man kan spekulera nu så ser det ut som SD sammantaget skulle ha klättrat över 20% i mätningarna, bara det en sensation.
Sören Holmberg kommenterade Yougov med att det var väntat med den trenden som SD haft.
Om de är störst just nu eller vad den exakta procenten är har ingen betydelse, de har ändå haft en exceptionell utveckling som troligen saknar historiskt motstycke i Sverige. Detta när ett enat etablissemang motarbetat dem.
Att fokusera på en enskild mätnings metoder är att leva i förnekelse om vad som håller på att ske i svenska politik.
Sen när brydde sig media och tyckareliten om teknikaliteter i opinionsmätningar, som bortfall, urval och annat i metodiken. Folk genomskådar detta, det är nog ett försvinnande fåtal som inte anser att snacket om kontroversiell mätning är dimridåer där för att det var ett oönskat resultat.
Det som är intressant är (bland annat) att sd klarat sig bra såväl i svenska val som i Europaparlamentsvalet. Annars har ju uppstickare i svensk politik (junilistan, piratpartiet, Fi) kunnat komma in i EU-parlamentet men inte hålla sig kvar där och inte kunnat växla in framgången i form av svenska riksdagsmandat. Kan tyda på att sd hittat de verkligt tunga frågorna som varar under lång tid, till skillnad mot mer tillfälliga opinioner. (Säger inte att ex.vis pp drivit mindre viktiga frågor, men "folkdjupet" kanske har sett saken på det sättet.)
Opinionsundersökningar får man väl se som ett sätt att fixa ämnen för de politiska kommentatorerna att prata om - och så kan de ju på ett ungefär visa hur vinden blåser. Och just nu har Jimmie vind i seglen, och det ser ut att hålla i sig framöver. Om sd verkligen skulle få XX% om det vore val idag, det vet man ju bara om det verkligen vore val idag. Och det är det ju inte.
Att de överlevt och gått vidare beror troligen för att de kör klassisk förenings/folkrörelsemodell. Föreningsverksamhet från botten och upp, toppledningen må vara "elitistisk" och egenmäktig, men där finns en bas som bryr sig om SD:s frågor.
Nu kan jag inte JL, Fi eller PP men det verkar som man börjat på toppen med en del mediala personer och från det försökt skaffa sig ett parti med medlemmar.
Att komma förbi riksdagsspärren är nog också en utlösande faktor, dels partistöd men inte minst att då får de vara i TV och det genererar mer media. Man har förvaltat det riksdagskapitalet väl.
I början fanns det väl inga 'mediala' personer i sd, om man inte räknar bildmässiga anonyma personer som marscherade på gatorna och gymnastiserade högerarmen. De mediala har växt fram gradvis, kanske genom någon sorts naturligt urval? Det finns ju rätt hårda klagomål mot sd:s högsta ledning för toppstyrning, att man plundrar lokalföreningarnas kassor och bedriver konstiga 'personalärenden' (= utesluter klipska personer som kan vara ett hot mot nuvarande ledning, eller är långt nere i organisationen och säger olämpliga saker). Trots det växer partiet så det knakar, vilket antyder att det är sakfrågorna som är huvudsaken för medlemmar och sympatisörer. Och så är väl Åkesson en av Sveriges smartaste politiker idag.
Det är inte bara i Sverige som anti-etablissemangspartier vinner. Å ena sidan Syriza, Podemos och brittiska Labours utmanare Jeremy Corbyn, å andra sidan Front National. Det finns ett berättigat missnöje med den senaste generationens etablissemang och dess oförmåga att göra något åt ökad ojämlikhet, arbetslöshet och allmän stagnation. Att missnöjet gynnar SD säger mest om den övriga oppositionens uselhet och inkompetens.
"Föreningsverksamhet från botten och upp, toppledningen må vara "elitistisk" och egenmäktig, men där finns en bas som bryr sig om SD:s frågor."
Det har jag då inte märkt av alls som lever i SD-land där de är som starkast. Man önskar en föreningsverksamhet och folkrörelse från topphåll, men just för att bygget är byggt från topp och nedåt, så blir det svårt att åstadkomma något sådant. Flertalet människor dras till det partiet för deras enda fråga, inte för att de är särdeles intresserade av politik.
S har fortfarande något alla andra partier är avundsjuka på, en riktig folkrörelsebas, som visserligen S-toppen ser till att den eroderar, men än är den inte utplånad till andra partiers nivå.
Sim, när jag skrev "bas" så tänkte jag mer åt hållet "tankemässig bas". En hel del människor tänker vad sd tänker (eller påstår sig tänka). Det kan, men behöver inte, utvecklas till renodlat organiserat basarbete. Men där har vi en svaghet hos sd, nämligen en toppstyrning där toppen inte uppskattar att basen i partiet gör alltför mycket. Helst skall nog basen hålla klaffen så att inga grodor ramlar ut och plockas upp av 'gammelmedia'. Och med sådana förutsättningar blir det svårt att bygga ett hållbart parti.
Jan, det är självklart att de etablerade partiernas uselhet (och ibland galenskap) gör att manegen krattas för sådana grupper som sd. Ledande sd-are är ju inga dumskallar heller, så de utnyttjar det politiska tomrum som uppstått när övriga partier skall trängas på samma ställe.
Skicka en kommentar