En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
torsdag 20 augusti 2015
Trottarnas fel?
I samband med den nu pågående krisen mellan Ryssland och NATO verkar det som om ryssarna åter minns sin historia och uppvärderar den. Detta innefattar såväl tsar- som stalintiden. Stalin har aldrig varit ute, men nu åker opinionssiffrorna uppåt igen (fast han har en bit kvar till Putins toppnoteringar).
En sak som verkat märklig, och som jag sett omnämnd ibland, är Stalins popularitet även bland lägerfångar. Men i den här artikeln hos Fort Russ kommer en möjlig förklaring. Det är ingenting jag går i god för - som det brukar sägas: "mer forskning behövs" - men det här kan vara en användbar pusselbit.
Förklaringen skulle vara att på 1930-talet kontrollerades ännu de ledande positionerna öster om Ural av trotskister. (Jag utgår från att dessa ledare inte officiellt framträdde som trotskister men kan ha tillhört den grupperingen i början av 1920-talet.) Väster om Ural var Stalin och bolsjevikerna i ledningen. När motsättningarna skärptes och utrensningarna började på 1930-talet var det trotskister som drabbades väster om Ural, och stalinister öster därom. Och de stalinister öst om Ural som fängslades fortsatte givetvis att hylla Stalin. En sorts fortsättning på inbördeskriget som varade ända fram till Andra världskriget hävdas det i artikeln.
En reflexion: det här kan vara en användbar pusselbit i flera historiska studier även om jag har en del frågetecken. Användbar dels om vad som verkligen så att säga hände på marken: såväl riktiga skurkar som oskyldiga människor åkte fast i utrensningarna när angiveriet florerade och folk tog hämnd på varandra. Men dels också i diskussionen om den totalitära staten och dess ledare. Om man struntar i propagandan såväl för som emot Stalin, där denne antogs vara allsmäktig vilket ståndpunkt man än intog, så verkar bilden av en ganska kringskuren ledare vara mer rimlig. Han kunde inte ensidigt köra över sina närmsta medarbetare, människor som han var beroende av och som kunde ha åsikter och åtgärder som han egentligen inte gillade. Att underhuggarna ägnades sig åt personkult och hysteriska hyllningar till "kamrat Stalin" ändrar i grunden ingenting: de hade sina egna dagordningar och använde personkulten för att främja sina egna positioner. (Undrar om man inte kan använda hov-scenen i Strindbergs 'Lycko-Pers resa' som en sorts illustration av sådan kringskurenhet - Per trodde sig bli allsmäktig kalif men fanns sig bunden av 'konvenansen' och andra tilltag.)
I Sovjet försökte man lösa problemet med pampar på mellannivå genom utrensningar, i Kina genom Kulturrevolutionen och andra kampanjer. Inget av detta fungerade på lång sikt. De smarta pamparna duckade och levde vidare, förskansade i partiet. Till slut kunde den sortens folk öppet ta makten. Skillnaden mellan Sovjet/Ryssland och Kina är att i det senare landet finns partiet kvar som den viktigaste maktfaktorn. Men vilken klass tjänar KKP?
På tal om Trotskij och trotskister: det var idag, fast 1940, som T. själv fick en ishacka i skallen i Ciudad de México och avlägsnades ur historien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Aldrig lätt att åtgärda NEPmän, men det går. Det finns en känd lösning på problemet med NEPmän. Den har mustasch.
NEPmännens "frihetskämpe" hade förvisso också mustasch.
Det anser jag förklarar både nutid och dåtid, ganska bra.
Källan?
Källan? Ur historievetenskaplig synpunkt vet jag inte om det jag länkade till verkligen räknas som källa (kanske som "oral history" som ju är en viktig gren av historieämnet). I övrigt har jag bara funderat utan att gå på djupet. Det finns uppgifter om att Stalin funderat över utvidgade möjligheter att rösta i valen på trettiotalet men inte fått igenom det, och att han sagt till "någon" att han inte kunde genomföra vissa saker pga underhuggarnas motstånd, men jag vet inte om detta skulle hålla för en kritisk granskning (och minns inte i vilka sammanhang jag sett det). I vilken grad "trotskister" styrde i guvernement öster om Ural vet jag verkligen inte. Har för mig att Manuilskij som var chef i Magnitogorsk, och som sköt sig på trettiotalet, hade något med oppositionen att göra på 20-talet. Men det kan ju också handla om att storpampar lokalt byggde sina egna maktpositioner utan någon politisk baktanke. Detta skulle rimligen gälla över hela Sovjet, oavsett vilka partifraktioner som styrde lokalt. Trettiotalets höga kadrer lade på sätt och vis grunden för 1990-talets oligarker.
En rätt intressant artikel ang. Sibiriens utveckling av Michael Rosanskij, historiker och sociolog i Irkutsk:
http://www.eurozine.com/articles/2015-04-30-rozhanskiy-en.html
"The dispute over what should be regarded as Siberia reflects the key contradiction in Russia's development: the inorganic nature of its social space, whose historical roots are determined by the fact that Russia includes this vast territory on the far side of the Urals. The empire was not able to properly absorb the vast expanses it covered. Siberia was being conquered in a fragmented way, without being really developed, as in the case of the rest of Russia, which ended up being held hostage by the wealth of Siberia. The income from Siberia's natural resources helped the country overcome systemic crises while it remained geared to an extensive economy. This has perpetuated the monopolistic nature of economic and political power, which, in turn, has helped further entrench an extensive approach to development. "
" Unlike Russia, western society was formed in opposition to the absolutist state rather than to absolute power. Consequently, it is very difficult to rein in individualistic anarchy if antisocial individuals have a chance to leave, to flee from control, be it control by society or by the police. As a result, Muscovy, the Russian Empire and the Soviet Union have all been periodically convulsed by radical revolutions. Vasiliy Klyuchevskiy pointed out that in Russia, this habit of dealing with serious problems by moving to another place and starting from scratch generated revolutionary spurts with an uncompromising attitude to the past [min kommentar: Inte så olikt den amerikanska inställningen,"Go west young man!"]. We might add that, as a result of these revolutionary spurts, the past tends to repeat itself, including with regard to over-centralized systems of power."
"Go east, young man!" Somliga åkte frivilligt, andra enligt domstolsorder. Hur som helst var väl Sibirien stort nog för att rymma alla möjliga sorters avhoppare, utöver de som redan bodde då. Religiösa sekterister kunde väl hålla sig undan från storsamhället därborta. - Men frågan är då om en sorts "sibirisk kultur" skulle göra det möjligt för politiska avvikare att kontrollera viktiga centra för ekonomi och politik där under trettiotalet. Ledningen i Moskva kan ju inte ha varit ovetande. Men man kanske saknade maktmedel, alternativt lät sibirien-trottarna jobba på så länge de inte ställde till med för mycket skada.
Skicka en kommentar