Jag hänvisade till undersökningar som visar att medborgarnas förtroende för journalistkåren är extremt lågt – långt ifrån den bild av ädla sanningssökare som Sigvardsson tecknar av det skrå han är satt att vaka över.(Det är jag som kursiverat en del av texten,.) "Sigvardsson" är PO, pressombudsmannen. Det Dagerlind missar, trots att han är gammal journalist, tror jag är att "journalisterna" kan ha vilka uppfattningar som helst. Sist och slutligen är det ändå medieägarna som avgör vad som kan publiceras, och de tillsätter redaktionsledningar som ser till att anvisningarna följs. Men det är inte huvudsaken just nu, vi går vidare ...
Detta låga förtroende föranleds av att journalister allvarligt missköter sitt uppdrag – förtiger sådant som de borde berätta, ljuger i stället för att tala sanning och omyndigförklarar sina läsare i stället för att respektera dem. Alternativmedias framgång beror på att de gör tvärtom – berättar vad andra journalister förtiger, avslöjar andra journalisters lögner och visar läsaren den respekt han och hon förtjänar i sin egenskap av grundpelare i det svenska demokratiska styresskicket där all makt (åtminstone som grundlagens portalparagraf är formulerad) utgår från folket.
... med ett historiskt klipp som kan fungera som jämförelseobjekt:
Det är från den lilla marxist-leninistiska tidskriften Marxistisk Forum av år 1970, men med reklam för den dåvarande marxist-leninistiska månadstidningen Gnistan. Notera argumentet för att läsa Gnistan: "viktiga fakta ... betydelsefulla nyheter som den övriga pressen söker undertrycka och hemlighålla".
De här tidningarna utgavs av KFML som ju politiskt ligger väldigt långt från sverigedemokraterna. Ändå finns det något gemensamt, nämligen känslan av att media inte talar sanning i väsentliga frågor samtidigt som det finns alternativmedia som verkligen talar om hur det förhåller sig. Hur mycket är verkligt i känslan, stämmer den med fakta eller är det helt enkelt trevligt att kunna presentera sig själv som en förföljd, baktalad, ignorerad etc. sanningssägare? Många sympatiserar ju med en kämpande 'underdog' också.
***
Både KFML då och sd idag vill värva arbetarröster. sd får sägas vara betydligt framgångsrikare.
I senaste Sifo-mätningen som SvD låtit ta fram sympatiserar 29,9 procent av arbetare med Sverigedemokraterna. 26,1 procent sympatiserar med Socialdemokraterna.
Bland LO-medlemmarna ligger SD-sympatierna på 29,9 procent i augusti, en rejäl ökning sedan januari i år då 19,8 procent av de tillfrågade i den aktuella gruppen uppgav att de skulle rösta på partiet.
...Bland LO:s manliga medlemmar har Sverigedemokraterna 38,6 procent, Socialdemokraterna 30,9 procent. Tittar man på kvinnliga LO-medlemmar är fördelningen 18.9 procent för SD och 43,1 procent för S. (Enligt Svenskan)
Det borde vara panik i de socialdemokratiska politiska och fackliga högkvarteren nu. Partibasen vittrar sönder. Eller om det nu är hos medlemmarna det bör vara panik, det lilla toppskiktet klarar sig nog. Ibland har medlemmar tidigare protesterat mot socialdemokratins urartning, men det har alltid runnit ut i sanden. Tänk på 'dalauppropet' under 1980-talet. Platt fall.
Tja, i termer av 'rinna' så verkar delar av medlemsbasen nu rinna iväg i riktning mot team Åkesson för att hitta politiker som åtminstone i någon grad verkar lyssna och säga som det är med det ena och det andra. Om detta betyder en rörelse som rinner ut i sanden, rinner ner i träsket, eller något annat, kan jag inte förutspå. Att försöka tala med Löfven och hans krets är nog ändå att tala för döva öron. Men jag hackar inte på Löfven i första hand, det borde vara viktigare att hårdgranska de som placerat Löfven där han är. De är ytterst ansvariga. Kanske de inte ens är socialdemokrater.
