Nya numret av FIB/k kom igår, som vanligt med en skriftställning av gamle Myrdal: 'Den litterära uselhetens möjligheter'.
Han laddade nyligen upp med gin & tonic och läste första delen av Stieg Larsons Milleniumtriologi. Det är mer än vad jag har gjort. Jag läste tredje delen när den gick som följetong någon sommar i Dagens Nyheter. Och jag tyckte ...
Tja, det kanske krävs en rackabajsare för att orka med Larson om man har litterära krav ovan tröskelnivån. Enligt Myrdal: "Men det hela var en usel text. Intrigerna intellektuellt omöjliga, skämmiga. Personteckningen erbarmlig. Språket haltar." Ha, där fick Larson en postum snyting! Men Myrdal hade naturligtvis inte varit Myrdal om han inte hade dragit ut linjerna betydligt mer på bredden och djupet. Varför inte försöka hitta texten och läsa själv?
På tal om "själv" så läste jag nyligen (för första gången, tror jag) en av Leif G W Perssons kriminalromaner. Det är sällan jag läser deckare. Har ofta svårt att hålla reda på vem som är vem av personerna, och varför intrigen över huvud taget är intressant. Vill man berätta om samhällets elände går det väl bra utan att en polis med dålig mage och relationsproblem lullar runt mellan seriemördarnas offer ... . Hur som helst misstänker jag att G W blivit för stor för sitt eget bästa, och att han skulle behöva en hårdför lektör på förlaget: "Hördu, det här blir över femhundra sidor. Se till att kapa bort minst hundra sidor, samt jobba på gestaltning av personerna och att intrigen blir klarare. Marsch iväg till skrivarlyan! Och sedan får vi fundera igen på om det är något värt att publicera."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar