Det är inte att oljan tar slut som knepar till det

Slut på olja -så påverkar det dig trumpetar Aftonbladet ut. Men jag påstår att det är inte där - nämligen vid den sista droppen olja - som problemet ligger.

Det är knappast troligt att bokstavligen all olja kommer att ta slut förrän hela Jorden försvinner, och skulle mänskligheten ändå närma sig en fas när oljan i praktiskt hänseende kan sägas vara slut så är oljeproblemen förmodligen över för länge sedan. (Möjligen är den avancerade civilisationen också över vid det laget på grund av oförmåga att anpassa sig till nya omständigheter.) Är man beredd att satsa obegränsade resurser kan den tidpunkten skjutas långt bort i framtiden dessutom.

Notera: obegränsade resurser. Med andra ord: ju dyrare oljan blir att utvinna, desto dyrare kommer den att bli i konsumentledet. Den tid verkar vara över när man kunde hitta lättillgängliga och lättexploaterade oljefält. Prospekterarna måste ut i allt besvärligare områden, utvinningen blir allt dyrare. Samtidigt är världsekonomin och världspolitiken uppbyggd på att billig olja finnas tillgänglig. Det farliga ligger i en situation där världen är uppbyggd på oljedrift samtidigt som tillgången på billig olja minskar. Något "slut" handlar det inte om, däremot att "någon" måste dra ner på sin konsumtion. Det lär ändå inte hjälpa så långt eftersom det i de flesta priser som världens konsumenter betalar ingår en delpost för att betala drivmedel. Dyrare drivmedel kommer att ge högre priser, och folk med små inkomster drabbas hårdast. Och det slår tillbaka på handel och industri i stort - upplagt för kris med andra ord.

Konsumenter, väljare, näringslivet, de kärnvapenbestyckade hangarfartygsgrupperna runt på haven - allt drivs med olja, och ersättningarna verkar inte riktigt trovärdiga. Särskilt inte som olja är en av flera grundläggande resurser där det finns problem med tillgången.

En del ekonomer rycker på axlarna och säger att "blir oljan för dyr kommer den att ersättas av något annat". Det fungerar bra i ekonomiska modeller, men hur ser det ut i världen idag? På sätt och vis stämmer det: jag läste att någonstans (var det i östra Turkiet?) ökar priset på dragdjur för att folk slutar använda bilar när bensinen blir för dyr. Men är det den framtiden vi vill se? - Det kan komma en kris av verkligt ödeläggande art när fossilbränslesamhället går i bitar. Inte för att "oljan tar slut", utan för att den blir en knapp resurs i förhållande till de behov som byggts upp under 1900-talet. Det oljeslukande USA ligger i det avseendet verkligen risigt till, men resten av världen hänger med i det avseendet. En faktaruta efter AB-artikeln tar upp en del av det här, men man lyckas väl inte få fram den stora katastrofstämningen. Här kommer att ställas krav på rejält politiskt ledarskap, men detta är svårt att urskilja. Jag har tidigare skrivit lite om Björn Forsbergs bok Tillväxtens sista dagar som tar upp bristen på ledarskap. Det är en intressant bok som jag nog får anledning att återkomma till.

Att en bortskämd "medelklass" får dra ner på flygresandet är fullständigt oväsentligt i det här sammanhanget. Att lågprisflyget havererar är bara bra. Folk som nödvändigtvis skall ta flyg över dagen till London och shoppa får väl göra en dagsutflykt med pendeltåget till Södertälje i stället. I det här läget brukar folk i glesbygderna höja ett protesttjut om att "alla bor minsann inte invid en tunnelbanestation" - men då kan man ju ställa frågan i vilken utsträckning energislösande glesbygder skall bevaras? En ny energisituation kommer att medföra en del tuffa frågor, men som svårbotad pessimistisk optimist vill jag ställa frågan om inte det här skulle kunna medföra en del positiva möjligheter också bara man kan kämpa ner de negativa krafterna.

Tillväxtens sista dagar …

… heter en intressant bok som jag just läst och som nog kommer att få vidare behandling i min recensionsblogg så småningom. Den är skriven av Björn Forsberg, forskare i Umeå. Undertiteln säger mer vad det handlar om: Miljökamp om världsbilder. För när kriserna tilltar och dessutom gör det samtidigt (miljö-, resurs- och ekonomikriser tilltar nu parallellt) blir det besvärligt för mänskligheten.

En tanke som kommer för mig är att här har vi en fråga om mognad. En del människor vill vara försiktiga, skära ner, begränsa, "rätta mun efter matsäcken". Reaktionen hos andra blir då som hos femåringen i leksaksbutiken som slänger sig på golvet och skriker för att han/hon inte får de leksaker som han/hon vill ha. I själva verket är det mest HAN det handlar om. Det finns alltså en massa människor med mognadsproblem, manspersoner i femtio-sextioårsåldern är framträdande i den gruppen, och de SKALL HA … . Att det skulle vara några problem förknippade med SKALL HA är inget man vill uppfatta, snarare att det är något positivt - läs tillväxt.

Omogna personer i medelåldern, där har vi problemet just därför att de här personerna ofta sitter på nyckelpositioner. De bygger bostadsområden och köpcentrum som kräver att folk har bil för att kunna ta sig dit och ut igen. Man kanske kan köra med omvänt okvädande och kalla dem motorvägsmuppar? Den så kallade Förbifart Stockholm är ett slående exempel på hur den sortens människor ser på världen. Medan peak oil kanske redan passerats försöker de där människorna bygga ut biltrafiken ännu mer, bara för att den SKALL byggas ut. (En notering: även om det kommer andra typer av drivmedel ändras inte det faktum att varje bil kostar stora resurser att tillverka och att den dessutom ofta används samhällsekonomiskt orationellt.)

I internationell skala var det samma sorts människor som genomdrev kraftigt utökat flyg över Atlanten, trots att flygets miljöeffekter är väl kända. Och deras juniorpartners i Sverige kämpade för att bevara Bromma i stället för att bygga ett nytt rejält bostadsområde där för att minska trycket på Stockholms bostadsmarknad. I litet format handlar det om figurer födda på fyrtiotalet som nu skall "förverkliga sig", och gärna gör det med fläskig bil eller motorcykel eller annat fordon som använder fossila bränslen, nödvändigtvis måste flyga hit och dit över hela Jorden, och andra aktiviteter som förbrukar ändliga resurser.

Skall man behöva vänta på att den omogna generationen skickas i pension innan det blir bättring?

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser samtidigt påstås vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning. Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan.