Tankar från en eko-socialist

Det gamla systemet rostar ihjälpligt sönder ...

Här är några citat ur Clarté nr 4/2013, ur en eko-socialistisk artikel som heter 6 teser för mänskligheten av Richard Smith. Den finns ännu inte på nätet.

Men som journalisten Vance Packard (1914-1996) så skarpsinnigt noterade för ett halvt århundrade sedan är det mesta av vad storföretagen producerar inte nödvändiga för människorna utan för storföretagens behov att sälja till människorna …

(Naturligtvis, det är den privata vinsten, inte samhällets behov, som styr företagens agerande.)

Och samtidigt som storföretagen utplundrar planeten för att överproducera grejer som vi inte behöver är det väldiga sociala, ekonomiska och ekologiska behov som inte tillfredsställs – bostäder, skolor, infrastruktur, sjukvård, miljöreparationer – till och med i den industrialiserade världen. …

Med sju miljarder av oss människor hopträngda på en liten planet som håller på att få ont om resurser, med städer som försvinner under väldiga moln av föroreningar, med smältande glaciärer och istäcken och arter som dör ut varenda timme behöver vi förtvivlat en plan för att undgår ekologiskt sammanbrott. Vi behöver en allomfattande global plan, ett antal nationella planer och regionala planer och en mångfald lokala planer – och de behöver alla samordnas. …

Under kapitalismen är är varor och tjänster ransonerade genom marknaden. Men det är inte hållbart eftersom marknaden inte kan hålla tillbaka konsumtionen, marknaden kan bara driva på konsumtionen. ...

(Om man inte anser att prisnivåerna kan betyda ransonering, men det betyder också att det är efterfrågan och inte behov som styr. De många och fattiga trycks bort från marknaden genom att helt enkelt inte ha pengar nog att förvandla sina behov till efterfrågan.)

Googles Larry Page förutspår att så gott som alla i världen kommer att ha tillgång till internet 2020. Att beräkna mänskliga behov, globala resurser och globala kapaciteter i jordbruk och industri är, tror jag, en ganska alldaglig uppgift för dagens datorer och alla dess algoritmer. …

(Har behandlat planekonomi ett flertal gånger på denna blogg. Här är ett exempel från 2008, och så vill jag återigen hänvisa till klassikern "morotspåsen". Jag försökte prata med en vänsterpartist om det en gång. Hen satt bara och gapade, och klämde till slut ur sig "ja men jag är ju humanist".)

Vi bärs idag fram på en svallande våg av nästan samtidigt demokratiskt ”uppvaknande” över hela världen, ett nästan globalt massuppror. Denna globala revolution befinner sig fortfarande i sin linda, har fortfarande en osäker framtid, men jag tror att dess radikala demokratiska instinkter är människans sista hopp. Låt oss skapa historia!

"Make history, or be history" - det var väl Malcolm X som sade det. Faran kan ju vara att om vi inte själva ser till att 'göra historia' kommer det inte att finnas någon kvar som kan skriva historien. Motståndet mot förändringar kan bli extremt våldsamt. Hur möter man det?

... men månne vi ser hoppets stjärna därborta i dunklet?

Tillväxtens sista dagar …

… heter en intressant bok som jag just läst och som nog kommer att få vidare behandling i min recensionsblogg så småningom. Den är skriven av Björn Forsberg, forskare i Umeå. Undertiteln säger mer vad det handlar om: Miljökamp om världsbilder. För när kriserna tilltar och dessutom gör det samtidigt (miljö-, resurs- och ekonomikriser tilltar nu parallellt) blir det besvärligt för mänskligheten.

En tanke som kommer för mig är att här har vi en fråga om mognad. En del människor vill vara försiktiga, skära ner, begränsa, "rätta mun efter matsäcken". Reaktionen hos andra blir då som hos femåringen i leksaksbutiken som slänger sig på golvet och skriker för att han/hon inte får de leksaker som han/hon vill ha. I själva verket är det mest HAN det handlar om. Det finns alltså en massa människor med mognadsproblem, manspersoner i femtio-sextioårsåldern är framträdande i den gruppen, och de SKALL HA … . Att det skulle vara några problem förknippade med SKALL HA är inget man vill uppfatta, snarare att det är något positivt - läs tillväxt.

Omogna personer i medelåldern, där har vi problemet just därför att de här personerna ofta sitter på nyckelpositioner. De bygger bostadsområden och köpcentrum som kräver att folk har bil för att kunna ta sig dit och ut igen. Man kanske kan köra med omvänt okvädande och kalla dem motorvägsmuppar? Den så kallade Förbifart Stockholm är ett slående exempel på hur den sortens människor ser på världen. Medan peak oil kanske redan passerats försöker de där människorna bygga ut biltrafiken ännu mer, bara för att den SKALL byggas ut. (En notering: även om det kommer andra typer av drivmedel ändras inte det faktum att varje bil kostar stora resurser att tillverka och att den dessutom ofta används samhällsekonomiskt orationellt.)

I internationell skala var det samma sorts människor som genomdrev kraftigt utökat flyg över Atlanten, trots att flygets miljöeffekter är väl kända. Och deras juniorpartners i Sverige kämpade för att bevara Bromma i stället för att bygga ett nytt rejält bostadsområde där för att minska trycket på Stockholms bostadsmarknad. I litet format handlar det om figurer födda på fyrtiotalet som nu skall "förverkliga sig", och gärna gör det med fläskig bil eller motorcykel eller annat fordon som använder fossila bränslen, nödvändigtvis måste flyga hit och dit över hela Jorden, och andra aktiviteter som förbrukar ändliga resurser.

Skall man behöva vänta på att den omogna generationen skickas i pension innan det blir bättring?

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser samtidigt påstås vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning. Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan.

Den rike mannens stora fötter

Bilden kommer från en rapport gjord av forskare vid Berkeleyuniversitetet. Rich nations' environmental footprint falls on poor är titeln. Vad man försökt uppskatta är verkan av intensifierat och utvidgat jordbruk, avskogning, överfiskning, förlust av mangroveträsk och -skogar, ozonförtunning och klimatförändringar under tiden 1961 till 2000. Och inte bara att saker förstörts, utan också vem som orsakat och var kostnaderna för förstörelsen har hamnat.

Jag hade inte hört talas om den om det inte kommit en blänkare i ett elektroniskt nyhetsbrev från Naturvårdsverket som jag prenumererar på. Där gör en svensk forskare denna kommentar:

Fattiga länder som orsakar i storleksordningen 10-13 procent av växthusgasutsläpp tar någonstans 30 procent av kostnaden. Det vill säga att den obehagliga sanningen bekräftas i den här studien, vår välfärd i de rika länderna i världen, däribland Sverige, sker på bekostnad av fattiga länder i världen.

Man kan ju se på diagrammet att de ekologiska fotavtryck som orsakas av fattiga länder är mycket mindre än vad mellan- och höginkomstländer orsakar. Det är naturligtvis mycket svårt att beräkna kostnader av olika typer av ekologisk förstörelse, och var kostnaderna hamnar, men undersökningar av den här sorten bör ändå ge en viss uppfattning om vad som är på gång - utplundring alltså. När de rikaste länderna orsakar skador i de fattigaste länderna för 2,5 och de fattiga å andra sidan skadar de rika med 0,68 "trillioner" $ är det en enorm skillnad till de rikas fördel. Men som synes är de rikas skuldnetto mot mellangruppen också enorm: man orsakar skador för 4,9 och skadas för 2,7.

En artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter (verkar inte finnas i nätupplagan) för skuldmotivet vidare. Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Artikeln heter "Den vite konsumentens börda."

Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Som sagt: den vite mannen har stora fötter.