En peruan och en kines om Trotskij

En i Sverige tämligen obetydlig del av den socialistiska rörelsen brukar kallas ”trotskister” efter den gamle ryske revolutionsledaren Leo Trotskij som en tid spelade en stor roll, sedan raskt marginaliserades och slutade med en ishacka i skallen. På senare tid tycks det som om svenska trotskister inte vill kallas för det längre (jag vet inte anledningen). En av egenheterna i denna grupp är att man ofta yttrar sig i mycket revolutionära termer (inga kompromiss-tomtar alltså!), samt att man i tid och otid deklarerar att man inte är stalinister. Jag frågade en gång en trotskist om vad man egentligen menade med den termen, men fick ett svar som verkade antyda att stalinist var den som man kallade stalinist. Inte särskilt upplysande. Dessutom tycker jag det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. Det brukar visserligen vara svårare, men det för ändå debatten framåt.

Egentligen kunde jag lämna frågan här, men eftersom ett par texter om Trotskij och hans tankeströmning blivit bekvämt elektroniskt tillgängliga kan jag inte låta bli att göra en längre förklaring. Det är inga nollor som skrivit direkt: Peruanen José Carlos Mariátegui med en artikel från 1929 och kinesen Lu Hsün (stavas ibland Xun) från 1936. Stora kanoner alltså. Det som jag anser vara värdefullt med dessa texter är att de kommer från intellektuella i den illa utvecklade och nedtryckta halvkoloniala världen omkring 1930, personer med en skarp blick för olika tendenser även i det visserligen oberoende men ännu illa utvecklade Sovjetunionen. Om jag skulle föregripa slutsatsen så iakttog de den reellt existerande världen med dess problem och möjligheter och noterade att trotskisterna till skillnad mot stalinisterna tycktes ha stuckit upp huvudet i en annan rymd.

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Den peruanska artikeln finns tillgänglig på nätet i engelsk version, här följer några urklipp. Vad Mariátegui säger är i princip att Trotskijs högtflygande internationalistiska radikalism inte dög när det gällde att lösa Sovjets problem, utan det behövdes jordnära politiker som Stalin till det.

... events have not proven Trotskyism correct from the point of view of its ability to replace Stalin in power with a greater objective capacity to realize the Marxist program. ... In most of what relates to agrarian and industrial policies and the struggle against bureaucratism and the NEP spirit, Trotskyism tastes of a theoretical radicalism that has not been condensed into concrete and precise formulas. On this terrain, Stalin and the majority, along with having the responsibility for administration, have a more real sense of the possibilities. ...

Trotsky stood out from all his comrades because of the brilliant distinctiveness of his personality. But he not only lacked a solid and long-standing connection with the Leninist team. His relationship with the majority of its members had been quite uncordial before the revolution. … Moreover, Trotsky, it seems, does not possess the special talents of a politician as Lenin did to the greatest degree. He does not know how to gather men; he is not acquainted with the secrets of managing a party. ...

... with Trotsky at the command post, the opposition quickly took an insurrectionary and combative tone to which the majority and the government could not be indifferent.

Trotsky, moreover, is a man of the cosmopolis. ... But this very international sense of the revolution, which gives him such prestige on the world scene, momentarily robs him of his power in the practice of Russian politics. The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems.

Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil, while Trotsky Radek, and Rakovsky belong to a phalanx that passed the larger part of their lives in exile. .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

Stalin var väl snarare 'pure Caucasian', men det spelar ingen större roll.

Lu Hsün, 1881-1936 

Den kinesiska texten finns på nätet på engelska, men här är den på svenska. Där ingår två delar: dels ett brev från en kinesisk trotskist till Lu Hsün, dels den senares svar. Bakgrunden var att japanerna höll på att knapra i sig bit efter bit av Kina samtidigt som inbördeskriget mellan de kinesiska kommunisterna och nationalisterna rasade. Kommunisterna lyckades dock utnyttja motsättningar på nationalistsidan och skapa en gemensam front mot japanerna. Detta upprörde kinesiska trotskister som skrev att kommunisterna … :

… övergivit klasståndpunkten, antagit ett nytt utseende, utfärdat kommunikeer och skickat representanter att förhandla med byråkrater, politruker, krigsherrar och t. o. m. folkmassornas bödlar och kräva en "enad front" med dem. De har gömt undan sin egen flagga och förvirrat folkmassornas medvetande för att intala dem att byråkrater, politruker och bödlar allesammans är nationella revolutionärer och i stånd att göra motstånd mot japanerna, och resultatet blir ofelbart att de revolutionära massorna överlämnas till bödlarna för att ännu en gång massakreras. Sådana skamlösa förrädarhandlingar från stalinisternas sida får alla kinesiska kommunister att känna skam.

Detta låter ju illa! Men det finns ju några modiga kämpar som står emot:

Vi har motsatt oss stalinisternas opportunism, blinda agerande och byråkratiska partisystem. och nu riktar vi ett bestämt angrepp mot denna förräderiets "nya politik".

Med andra ord: det var fel att försöka bygga en front mot japanerna som omfattade alla som på något sätt ville kämpa mot dem. Detta var inget annat än stalinistiskt förräderi, och trotskisterna ville i stället fortsätta inbördeskriget. Lu Hsün var inte imponerad. Han spolade trotskisterna och Trotskij själv, och antydde att det kunde finnas japanska pengar i bakgrunden. Med andra ord att förräderiet i själva verket var något som de kinesiska trotskisterna stod för. Här är ett längre utdrag, med polemik på hög nivå. Lu Hsün börjar med att sammanfatta brevskrivarens två huvudpunkter:

… för det första beskyller ni Stalin m. fl. för att vara byråkrater, och för det andra anklagar ni Mao Tse-tung m. fl. för att deras ståndpunkt "förena alla partier till gemensamt motstånd mot Japan" skulle innebära ett svek mot revolutionen.

Detta gör mig sannerligen "förbryllad", ty framgångarna för Stalins Sovjetiska socialistiska republikernas union inom alla områden i världen har ju ändå visat hur beklaglig Trotskij är på sin ålderdom, sedan han jagad i exil rotlöst drivit omkring och sjunkit ner i så djupt förfall, att han slutligen "var tvungen att" ta emot fiendens pengar. Då han nu driver omkring är det inte lika illa som den gången i Sibirien före revolutionen, ty vid den tiden fanns det förmodligen inte ens någon som kunde skänka en bit bröd. Och hans sinnesstämning måste vara en annan nu på grund av Sovjetunionens framgångar idag. Fakta talar tydligare än vältalighet, och han hade inte förutsett en så skoningslös vidräkning idag. Dessutom är er "teori" betydligt mer upphöjd än Mao Tse-tungs, inte blott betydligt mer upphöjd, den ena befinner sig helt enkelt uppe i himlen medan den andra är nere på jorden. Upphöjdhet är förvisso värd beundran, men det kan ändå inte hjälpas att denna upphöjdhet välkomnas just av de japanska inkräktarna, så därför är det oundvikligt att upphöjdheten faller ner från himlen och hamnar på den smutsigaste platsen på jorden. Eftersom er upphöjda teori välkomnas av Japan, kunde jag inte låta bli att känna mig lite orolig för er skull, då jag såg de prydliga tidskrifterna ni låtit trycka. Om någon offentligt spred ett rykte för att förtala er och sade att japanerna betalar er för att ge ut dem, skulle ni då kunna rentvå er helt och hållet? Detta säger jag nu inte alls som hämnd för att det tidigare bland er fanns somliga som tillsammans med andra personer beskyllde mig för att ta emot rubler. Nej, jag har ännu inte sjunkit så lågt, ty jag .tror inte att ni kan sänka er så lågt att ni tog emot japanernas pengar för att ge ut skrifter som angriper Mao Tse-tungs teori om gemensamt motstånd mot Japan. Det kan ni absolut inte. Men jag skulle allvarligt vilja göra er uppmärksamma på att er upphöjda teori inte kommer att välkomnas av de kinesiska folkmassorna, och att ert handlande går stick i stäv med det kinesiska folkets nuvarande moralprinciper.

Kan man dra några nyttiga slutsater ur detta för dagens konflikter då? - Ja, kanske att jordnära politik som griper tag i människornas dagliga problem har lättare att slå rot än proklamerandet av högtflygande principer som man inte kan äta sig mätt på! Och att man skall se upp med folk som verkar lite väl revolutionära i fel situationer, de kan ha betalt för det.

En artikel av Mariátegui – för första gången på svenska

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Från bloggkollegan Röda Verb har jag fått en artikel av den framstående peruanske socialisten och kommunisten José Carlos Mariátegui. Översättarna säger:

Vi är inte professionella översättare och vi är inte akademiker eller intellektuella, men vi har vågat oss på att göra en översättning av en artikel, av José Carlos Mariátegui, som oss veterligen aldrig tidigare översatts till svenska. Vår översättning är inte perfekt men vi hoppas att den låter en svenskspråkig publik bekanta sig med Mariáteguis tankar, i detta fall om ”frågan om eliterna”. Vår avsikt är att under året publicera andra översättningar av artiklar av Mariátegui och vi hoppas det kan vara ett litet bidrag till vänsterdebatten här i landet. Nedan Mariáteguis artikel.

Min egen bekantskap med Mariátegui är begränsad, den enda skrift med texter av honom som jag läst finns behandlad av mig här. Jag tyckte han var bra och höll en hög nivå, helt enkelt. Här är artikeln:

Frågan om eliter*

De är inte få de författare i Väst som reducerar den europeiska demokratins kris till en fråga om eliterna. Fullproppade med intellektuell vidskepelse och en överdriven uppfattning om sin egen klarsynthet och osjälviskhet ifrågasätter dessa författare inte förekomsten av sådana eliter, vilka de i allmänhet förstår och definierar som en aristokrati av tänkare och filosofer.

Problemet ligger i det att dessa varken regerar eller leder folket. Makten ligger i händerna på rutinerade och skeptiska politiker som styrs av en mäktig plutokrati. Staten lyder under en finansoligarkis ambitiösa och egennyttiga avsikter, som genom de stora tidningarna kontrollerar den allmänna opinionen. Ansvaret för detta besvär tillskrivs av dess melankoliska kritiker den kvantitativa demokratin, den parlamentariska medelmåttigheten etc. Men, alla dessa intellektuella, med mer eller mindre eftertänksamhet, utgår från en konservativ fördom som ogiltiggör alla deras, till synes oegennyttiga, spekulationer. Alla ser med skräck, som de försöker dölja bakom retorik, på socialismen, revolutionen, proletariatet. De är inte kapabla att uppfatta - endast på grund av rent och vulgärt konservativt motstånd - Europas omorganisation och civilisationens försvar, på något annat sätt än inom borgerliga ramar.

Denna begränsning, som är deras drama, tillåter dem inte att ta itu med det föreliggande problemet med eliterna i dess helhet. Den tillåter dem inte att granska om de nya eliterna inte mognar utanför borgerligheten och, i varje fall, mot borgerligheten; om de nuvarande synliga, borgerliga, eliterna representeras av dessa bankernas och industrins baroner och dessa politiker av tvetydig parlamentarisk tradition, som beskrivs så vidskepligt.

Det är logiskt att anta att kapitalismen ställer sina bästa styrkor mot proletariatet. Om den inte försvarar sig med bättre utvalda styrkor, med mer övertygade och upphöjda män, är det med all säkerhet för att den inte har sådana. Fallet med den franska regeringen är, för den som förstår att fatta det, nog för att skingra alla missförstånd. Sedan två år styrs Frankrike av ett kabinett av tidigare statsministrar, som leds av en som Albert Thibaudet har bland sina "andens prinsar" och som bourgeoisien ser som en man ur eliten, en demokratins aristokrat**. Bland de ministrar som omger honom finns Herriot, bildad humanist, uppriktig demokrat, ärlig idealist, och Briand, en av det nutida Frankrikes mest bevisat begåvade parlamentariker. Detta kabinett med så mycket politisk myndighet, som består av kompetenta och erfarna män, är dock inte mindre än de föregående underordnad industrins och finansens intressen. Till exempel, en kampanj i pressen kan föra det, mot dess avsikt till gränsen till en brytning med Ryssland. Ett den intellektuella elitens ministerium, skulle det bättre tåla trycket från de kapitalistiska intressena? Än otroligare vore en stat och en kapitalism andligt reglerad från tre eller fyra strama professorers pulpeter.

De verkliga intellektuella eliterna verkar i historien genom att revolutionera en epoks medvetande. Ordet måste bli till kött och blod. Idéernas historiska värde mätes efter deras principiella makt eller hur de driver fram handlingar. Här finns något som demokratins otröstbara kritiker helt verkar ha glömt.

Det är absurt att tala om ett eliternas drama. En elit som befinner sig i ett beklagligt tillstånd, slutar på grund av detta förhållande i sig själv att vara en elit. För historien existerar inte eliter som blivit övervunna.

Av uppenbara skäl har kapitalismens elit under den senare tiden huvudsakligen bestått av företagsledare, stora köpmän, industrialister och finansmän.

Har inte borgarklassen under denna period haft en politisk och intellektuell elit? Utan tvekan har den haft det. Det är bara det att allt eftersom dess principers och andes förfall har tillspetsats, har denna elits verkat vara ägnad att förse socialismen med intellektuella och politiker. Det faktum att många av det borgerliga Europas största statsmän - Briand, Millerand, Mussolini, Masaryk, Pilsudski, Vandervelde, etc. kommer från socialismen beror på den andliga attraktionskraft som socialismen utövar på män med den största politiska känsligheten hos små- och mellanbourgeoisin. I de länder där det kapitalistiska fenomenet inte har nått sin fulla materiella och moraliska utveckling, har de flesta av dessa män känt sig oemotståndligt sporrade att träda in i de socialistiska leden, där de varit medlemmar åtminstone tillfälligt.

Den elit som är sin makt skyldig ett privilegium som den inte själv av egen kraft har erövrat är inte en verklig elit. Reaktionens ideologer, som tar mod till sig mer från proletariatets nederlag än från bourgeoisiens seger i Västeuropa, har i beredskap någon militär eller caudillo som kan installera sin diktatur. De reserverar för sig själva rollen av dennes rådgivare. Detta diskvalificerar dem tillräckligt från att kunna sägas vara elitens män, en titel som skulle vara mer legitim titel för den "utvalde" som, av en slump, så småningom reser dem till makten under sitt styre.

Det som denna typ av kritik saknar är inte, på grund av alla dessa påpekanden, en elit i allmänhet, överlägsen och inte främmande för klasskriget, utan en stark borgerlig elit. Och än mer exakt och logiskt, på detta plan, blir attityden hos de som Lucien Romier och René Johannet som arbetar för att härda den ideologiskt andliga fjädringen för en stor kapitalistisk offensiv, utan att oroa sig alltför mycket om intelligensens och andens krav.

Romier som förespråkar återställande av en doktrin av ordning och auktoritet, manövrerar med försiktigheten och reservationerna hos en politiker. Johannet, som lägger fram frågan om eliten i öppet borgerligt reaktionära termer, resonerar med ideologens omedgörlighet och dogmatism. Men de båda sammanstrålar i sina ansträngningar för att återuppliva och excitera borgerlighetens instinkt och klasstolthet. Därför - som noteras av Julien Benda - borgaren, uttråkad av flera generationers ironier och gliringar, hade förlorat denna stolthet till den grad att han använde, för att få förlåtelse för och för att glömma sin egen borgerlighet, alla sorters kärleksförklaringar för proletariatet. "Idag - säger Benda - är det tillräckligt att tänka på den italienska fascismen, på ett visst hyllande av den Franske Borgaren, såväl som så många andra uttryck i samma mening, för att se att borgarklassen blir fullt medveten om sina specifika egenintressen, som proklameras och vördas som sådana, och de anses förbundna med artens högsta intressen, den förhärligar sig genom att tillbe dem och resa dem mot de egenintressen som vill dess undergång".

Men, såväl Romier som Johannet måste oundgängligen identifiera civilisationens öde med kapitalismens dito. Fastän Romier, som i sin uppräkning av olika typer av eliter, inte glömmer arbetaren, verkmästaren eller fackföreningschefen, som höjer sig till denna rang, är det uppenbart att han anser frågan om eliten som ett internt och särskilt problem för borgarklassen. För Romier och Johannet, skulle den proletära revolutionen innebära pöbelns, hordens, antalets herravälde och därmed förnekandet av varje elit.

Ingen av dessa kritiker, faller det nämligen in, naturligtvis, att beakta att en revolution alltid är en elits verk, ett lags, av en falang av heroiska och överlägsna män; de tänker inte på att frågan om eliten, följaktligen, existerar som ett internt problem för proletariatet, med den skillnaden att det i sin kamp, i sitt uppstigande, härdar och formar, inom en mystisk och passionerad miljö och med den suggestiva kraften hos levande myter, sina ledande kadrer. Historiskt sett är det mycket mer troligt att det kreativa geniet kommer att komma fram ur socialismens läger än ur kapitalismens, framförallt i de länder där kapitalismen, inte bara som andligt faktum, utan även som materiellt faktum, verkar vara avslutad. (Avslutad, trots att den bevara den politiska makten, därför att dess möjlighet till ekonomisk tillväxt har kommit till sin gräns).

Ingen seriös och ärlig kritik kan förminska något rörande elitkvaliteten hos den ryska revolutionens män. En ortodox borgare, senator De Monzie, har erkänt den till fullo. "Den interna disciplinen är så hård - skriver de Monzie - de tillämpade åtgärderna så våldsamma, att det verkligen inte finns någon bolsjevistisk aristokrati, det vill säga en elit som konsoliderats i det att den besitter privilegier. Och ändå finns det en elit. Detta är obestridligt. De uppmärksamma resenärer som besökt Ryssland efter revolutionen, lovprisar kvaliteten på dessa improviserade statsmän, vars mission just var att improvisera fram en stat. Autodidakter som utbildats under den långa exilen, av socialistkongressernas erfarenhet, av att möta intriger och kosmopolitismens bitterheter, har trätt fram i ett slag, inte individuellt utan kollektivt". De Monzie erkänner att han förbannar dem, "men inte utan att beundra dem". För sin del har Duhamel i Sovjetregeringen funnit den första ryska aristokraten, som enligt honom är Lunacharsky.

Den socialistiska offensivens misslyckande i Italien och Tyskland berodde till stor del på bristen på en solid revolutionär elit. Den italienska socialismens ledande kader var inte revolutionärer utan reformister, precis som den tyska socialdemokratin. Den kommunistiska kärnan bestod av unga figurer, utan större inflyttande över massorna. För revolutionen var antalet, massorna, redo; ännu var kvaliteten inte redo.

De nya eliterna kommer att komma från det håll ifrån vilket de konservativa intellektuella, vare sig de är bekännande sådana eller inte, inte önskar att de ska komma. Morgondagens Europas Napoleon, som kommer att genomtvinga den nya sociala koden, kommer att trädda fram ur socialismens led. Därför är det framtidens uppgift att förverkliga eller bättre bevisa denna formel: Revolution - Aristokrati.

NOTER:

* Publicerad i Variedades: Lima, 7 januari 1928.

** Hänvisning till den nationella samlingsregering som organiserades av Raymond Poincaré för att möta den svår finanskris som då hotade Frankrike. Den tillträdde i juli 1926, och redan i november 1928 ersattes den av en ny ministerkombination under samme Poincaré. Denne hade redan lett tre regeringar, åren före, och bredvid honom fanns: Arístides Briand, utrikesminister, som hade lett tio ministerier tills dess dato; Paul Painlevé, krigsminister, som tidigare hade lett tre ministerier; Eduardo Herriot, minister för den offentliga bildningen, som under sin karriär varit minister för två olika ministerier; och G. Leygues, marinminister, som organiserade det kabinett som regerade från september 1920 till januari 1921. Där fanns även: André Tardieu, minister för offentliga arbeten, som senare ledde tre olika kabinett; Albert Sarraut, inrikesminister, som senare var ansvarig för två olika ministerkombinationer. De övriga medlemmarna i den nationella samlingsregeringen var: Louis Barthou, vice-premiärminister och justitieminister; André Falliéres, arbetsminister; Bokanouski, Marin, Perrier y Queuille, ministrar för handel, pensioner, kolonier och jordbruk, respektive.

(Ur samlingsvolymen "Morgonsjälen", www.patriaroja.org.pe/docs_adic/obras_mariategui/El Alma Matinal/paginas/el problema de las elites.htm)

Lu Xun och Björnbrum dissar trottarna

En vanlig företeelse: jag letar i böckerna efter något - och hittar något annat. Nu var det ett citat från en av 1900-talets främsta kinesiska författare jag letade efter, men det fanns inte i den avbildade volymen. Jag har en volym till med hans essäer och debattinlägg, kanske det lyckas bättre där.

Det står Lu Xun i rubriken men Lu Hsün på boken, varför? Här har jag saxat hela historien från engelska Wikipedia:

Lu Xun (traditional Chinese: 魯迅; simplified Chinese: 鲁迅; pinyin: Lǔ Xùn) or Lu Hsün (Wade-Giles), was the pen name of Zhou Shuren (traditional Chinese: 周樹人; simplified Chinese: 周树人; pinyin: Zhōu Shùrén; Wade-Giles:

Nu är jag okunnig i kinesiska, men jag tror att betoningen på vokalerna är ungefär desamma i Björnbrum som i Lu Xun. Läs ihop vår kinesiske vän till något som låter ungefär som Lo-sonn, med samma betoning som i Björnbrum. Det kanske stämmer. Annars får eventuella kineser i läsekretsen skriva och klaga!

Nåväl, vad hittad jag, och vad har detta med trotskisterna att göra? - Jo, i mitten av trettiotalet låg Kina väldigt illa till. Japanerna slukade bit efter bit av landet. Kinas regering visade sig inte särskilt effektiv vad det gällde att hålla emot. Samtidigt hade inbördeskriget mellan regeringen och kommunisterna pågått under lång tid. Kommunisterna krävde nu nationell samling mot japanerna, ett krav som även många på regeringssidan instämde i. Lu Xun, en av de främsta vänsterförfattarna och kulturpersonligheterna gillade också enhetsfronten.

Leo Davidsson Trotskij - innan han fick något hårt i skallen

Var det någon som inte höll med? - Jo, det fanns ett litet gäng ... de kinesiska trotskisterna. En av dem skrev ett brev till Lu Xun och klagade över stalinisternas förräderi och byråkrati, kommunisternas misslyckande etc etc, alltså tämligen ordinära trotskistiska klagomål. Enhetsfront mot Japan ville man inte ha, det var inte revolutionärt. Den gode Lu Xun härsknade tydligen till. Visserligen var han inte de stora ordens man, och dessutom låg han nu sjuk i den tuberkulos som strax därpå skulle ända hans liv, men skärpan i svaret var tydlig nog.

Efter att bland annat ha pekat på att det snarare är Trotskij som misslyckats dikterade Lu Xun (sängliggande och för svag för att skriva själv, antagligen) om trotskisternas "teori" som ...:

... förvisso långt överlägsen Mao Tsetungs - så överlägsen att man kan säga att den ena är i himlen och den andra på jorden, Det överlägsna kan man naturligtvis beundra, men tyvärr är detta just vad de japanska angriparna välkomnar, och därför kommer dessa överlägsna teorier ohjälpligt att falla ner från himlen {och hamna på den smutsigaste platsen på jorden}.

[Angående några tidningar som trotskisten sänt till Lu Xun:] Om någon sätter ett rykte i svang bland massorna om att japanerna betalar Er för att ge ut tidningarna, hur ska Ni då kunna rentvå Er? ... Jag tror inte att Ni skulle vara så lumpna att Ni toge japanska pengar för att ge ut tidningar som angriper Mao Tsetungs förslag om gemensam kamp mot Japan. Det skulle Ni aldrig göra. Jag vill bara varna Er, för Era nobla teorier välkomnas inte av de kinesiska massorna. och Era handlingar går emot kinesernas nuvarande moralbegrepp.

Undrar vad han menade med detta? Att det faktiskt fanns japanska pengar med i bilden? Eller "bara" att trotskisterna var dumma i huvudet och spydde ut superrevolutinära paroller som gynnade de japanska angriparna men splittrade kineserna?

José Carlos Mariátegui - dissade också Trotskij till förmån för Stalin

Angående samtida värderingar av kampen mellan Trotskij och Stalin kanske den som gjordes av peruanen Mariátegui är bland de intressantaste. (Jag har inte texten här, möjligen kan den finnas på nätet på spanska.) Denne mycket skarpsynte iakttagare, som tyvärr dog redan 1930, drog helt enkelt slutsatsen att Stalin var den man som passade ryssarna bäst, inte den yvige Trotskij.

Vad har detta att göra med situationen idag? Visserligen brukar trotskister idag legitimera sin verksamhet med att de minsann inte är stalinister, men det är ju ingen annan heller, så det verkar bortkastat, eller möjligen en metod för debattförstöring. Det är produktivare att tala om vad man är för än vad man är emot. Och där har jag börjat fundera på vad trotskisterna här i Sverige (uppdelade i två smågrupper dessutom) egentligen är ute efter.

Antag att jag har rätt i att produktivkrafterna har utvecklats så långt att man faktiskt kan ställa frågan om socialism på dagordningen. Är det då lämpligt att hum-humma om ligistuppträdena i förorter på senare tid, eller om AFA:s och "autonomas" tilltag att löpa amok och förstöra politiken till förmån för meningslösa upplopp? Efter att ha sett en del inlägg från bland annat trotskist-bloggarna Röda Malmö och Svensson börjar jag nästan undra om Socialistiska Partiet tänker sig att värva förortsligister till någon slags röda garden.

Jag vet inte hur mycket man skall ta flörtandet med våldsbenägna marginalgrupper på allvar. Trotskisterna själva är ju marginella i det politiska livet och mer framträdande på nätet än i verkligheten. Men de kan ju ställa till eländen som sedan hela vänstern skall antas ta ansvar för. Stenkastande förortsynglingar för oss inte ett steg närmare socialismen, datanördar kan däremot göra det (genom att utveckla teknologin som är bas för samhällsförändringar).

Svensson verkade upprörd över att polisen plockar av ungdomar stenar och bensin och att det är OK att angripa poliser. Jag är mer upprörd över gäng som angriper brandkår och ambulans. Återigen: ligister som gör att brandkår och ambulans vill ha polisskydd för att köra in i vissa området för oss inte ett steg närmare socialismen. Däremot fascismen ... stenkastarna är hel-. halv- och kvartsnassarnas bästa vänner.

Flotta paroller och dum politik - det är väl trotskismens huvudsakliga bidrag till borgerlighetens hegemoni i denna värld. Att spela vänster men gynna högern. Ur socialistisk synvinkel förstår jag inte vad proletariatet har för användning för trotskisterna. Ur borgerlig synvinkel är saken en annan!