Trottarnas fel?

I samband med den nu pågående krisen mellan Ryssland och NATO  verkar det som om ryssarna åter minns sin historia och uppvärderar den. Detta innefattar såväl tsar- som stalintiden. Stalin har aldrig varit ute, men nu åker opinionssiffrorna uppåt igen (fast han har en bit kvar till Putins toppnoteringar).

En sak som verkat märklig, och som jag sett omnämnd ibland, är Stalins popularitet även bland lägerfångar. Men i den här artikeln hos Fort Russ kommer en möjlig förklaring.  Det är ingenting jag går i god för - som det brukar sägas: "mer forskning behövs" - men det här kan vara en användbar pusselbit.

Förklaringen skulle vara att på 1930-talet kontrollerades ännu de ledande positionerna öster om Ural av trotskister. (Jag utgår från att dessa ledare inte officiellt framträdde som trotskister men kan ha tillhört den grupperingen i början av 1920-talet.) Väster om Ural var Stalin och bolsjevikerna  i ledningen. När motsättningarna skärptes och utrensningarna började på 1930-talet var det trotskister som drabbades väster om Ural, och stalinister öster därom. Och de stalinister öst om Ural som fängslades fortsatte givetvis att hylla Stalin. En sorts fortsättning på inbördeskriget som varade ända fram till Andra världskriget hävdas det i artikeln.

En reflexion: det här kan vara en användbar pusselbit i flera historiska studier även om jag har en del frågetecken. Användbar dels om vad som verkligen så att säga hände på marken: såväl riktiga skurkar som oskyldiga människor åkte fast i utrensningarna när angiveriet florerade och folk tog hämnd på varandra. Men dels också i diskussionen om den totalitära staten och dess ledare. Om man struntar i propagandan såväl för som emot Stalin, där denne antogs vara allsmäktig vilket ståndpunkt man än intog, så verkar bilden av en ganska kringskuren ledare vara mer rimlig. Han kunde inte ensidigt köra över sina närmsta medarbetare, människor som han var beroende av och som kunde ha åsikter och åtgärder som han egentligen inte gillade. Att underhuggarna ägnades sig åt personkult och hysteriska hyllningar till "kamrat Stalin" ändrar i grunden ingenting: de hade sina egna dagordningar och använde personkulten för att främja sina egna positioner. (Undrar om man inte kan använda hov-scenen i Strindbergs 'Lycko-Pers resa' som en sorts illustration av sådan kringskurenhet - Per trodde sig bli allsmäktig kalif men fanns sig bunden av 'konvenansen' och andra tilltag.)

I Sovjet försökte man lösa problemet med pampar på mellannivå genom utrensningar, i Kina genom Kulturrevolutionen och andra kampanjer. Inget av detta fungerade på lång sikt. De smarta pamparna duckade och levde vidare, förskansade i partiet. Till slut kunde den sortens folk öppet ta makten. Skillnaden mellan Sovjet/Ryssland och Kina är att i det senare landet finns partiet kvar som den viktigaste maktfaktorn. Men vilken klass tjänar KKP?

På tal om Trotskij och trotskister: det var idag, fast 1940, som T. själv fick en ishacka i skallen i Ciudad de México och avlägsnades ur historien. 

Nej f-n, är det sant?

Vakna läsare kanske kommer ihåg mitt föregående inlägg, om en stackars poet i Qatar som diktat fel och dömts till livstids fängelse för det. Man kan ju möjligen ursäkta det med att det finns ställen där man ännu tar poesi på allvar, men jag tror inte det håller. Nu över till andra synpunkter på Qatars roll i världen:

Att somliga har ideer om händelserna i arabvärlden, i synnerhet Libyen och Syrien, som verkar rätt kufiska är känt sedan tidigare. Jag hade dock trott att det skulle finnas en gräns, att man inte skulle hoppa över till så gott som öppna hyllningar av de wahhabitiska diktaturer på Arabiska halvön som stödjer krossandet av de sista sekulära staterna. Men jodå, nyss dök det här upp hos herrar Kildén och Åsman. Min första reaktion var: är det sant!?! Har de drabbats av en elak hackare? - Men jag fruktar att det är sant. (Texter på nätet kan ändras, så jag lägger in så gott som hela originaltexten i "appendix" sist i denna bloggpost.)

Vad har hänt? - Qatar försöker köpa in sig i Gaza genom sina oljefonder men visar sig som väntat totalt passivt när israelerna angriper. Och varför inte:, i praktiken så är ju israeler och arabreaktionärer allierade. Men det är en insikt som inte verkar särskilt närvarande hos bloggarna. Hur man som läget är i Gaza kan kliva ut som Qatar-kramare övergår mitt förstånd, man kan ju få katarr på kuppen!

(Hade tänkte lägga in en rolig bild här, men detta är ju inte så roligt så det får vara. Undrar om gamle Trotskij själv hade uttryckt sig så i h-e korkat?)

Jag har haft ett gammal halvskrivet opublicerat inlägg liggande ett bra tag, men nu verkar det läge att saxa ett avsnitt därifrån:

Det handlar om "bombvänstern", de som som synnerligen högljutt stödde NATO:s och gulfstaternas angrepp på Libyen. Jag har ingen stor koll på bloggarna, men Kildén och Åsman är väl bland de mest framträdande i Sverige. De försökte få det hela till en ny version av spanska inbördeskriget och någon sorts revolution, men det lät snarast desperat. När nu den gamla regeringen störtats är det svårt att hitta något nytt konkret, trovärdigt och positivt att peka på ... så då får man tjata om Syrien i stället och hoppas att folk glömmer.

Alltså: trotskister som hamnar på fel sida. Det finns sådana som verkligen har lyckats göra karriär på fel sida. Av en slump fick jag syn på artikeln Trotskyites for Romney som pekar på några sådana exemplar i USA. Inte många, men inflytelserika.

Jag skulle tro att det här med ultravänster som sadlar om och blir sin spegelbild är ett mindre problem i Sverige. Kildén och Åsman kommer aldrig att bli kallade som utrikespolitiska rådgivare till Bildt. Men i några länder i västeuropa, samt i de anglo-saxiska länderna, förefaller saken vara värre, med glödande yngre revolutionärer som sadlar om och blir glödande äldre reaktionärer. - Kan det på något sätt ha att göra med att folkrörelsetraditionerna är starkare i Skandinavien? Om det finns traditioner av långvarigt, brett och folkligt förankrat politiskt arbete - till skillnad mot plötsligt uppflammande och försvinnande rörelser - kanske det skapas en stämning där extrema hopp från höger till vänster och tvärtom inte sker så ofta. Det finns en grundläggande stabilitet som gör sådana kliv mindre vanliga - det är en hypotes från min sida. Att det svenska exemplet med Nils Flyg, som började som radikal vänsterman men så småningom gled över mot nazismen, uppmärksammades så mycket berodde just av att det var ett ovanligt fall.

Appendix (klipp från Kildén & Åsmans blogg)


Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.

I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt

Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?

Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?

Knappast. Jovisst.

Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.

Oväsentligt och väsentligt

Låt oss avverka det oväsentliga krafset först. Och om du inte vill öda tid på vänster-knappologi så gå direkt till texten under bilden.

Här ett citat där Anders Svensson polemiserar mot Erik Svensson

Vi kallar aldrig oss själv för trotskister och de flesta som är med i nån av Fjärde Internationalens organisationer är förmodligen mycket tveksamma eller helt avståndstagande till mycket av det Leo Trotskij gjorde och sa. Hans kritik av stalinism, byråkratisering och fascism är sådant vi i allmänhet håller med om, men ytterst få inom Fjärde Internationalen ska nog idag betraktas om leninister. Sådana strömningar är idag betydligt starkare inom vänsterpartiet och dess syskonpartier än inom Fjärde Internationalen. Så det som Erik Svensson tycks mena är trotskism har knappast något stöd i verkligheten, i alla fall inte inom Fjärde Internationalen vars stadgar faktiskt är uttalat antileninistiska.

Hoppsan, måste erkänna att här kommer nyheter för mig också, men det kanske beror på att jag inte följer med så mycket vad som händer på den ... före detta trotskistiska flygeln, eller vad man skall kalla den. Att "ytterst få inom Fjärde Internationalen" kan betecknas som leninister är nog ett uttalande som "stalinisterna" (ett fullständigt omöjligt gummi-uttryck som verkar kunna betyda nästan vad som helst) hurrar för, men att stadgarna är "uttalat antileninistiska" borde väl vara snudd på sensation. För har inte anknytningen just till Lenin varit en av trotskisternas stora slagnummer, även om Lenin själv inte var så förtjust över Trotskij alla dagar? Sedan kan man ju undra över den "leninism" som påstås finnas hos Vänsterpartiet, var hittar man den? Den är väl i alla fall inte värre än att Socialistiska Partiet i Stockholm (med i Fjärde Internationalen) varje år kan traska med i Vänsterpartiets tåg så vitt jag vet. Samtidigt kastas ju gärna beskyllningen om "stalinism" mot fridfulla vänsterpartister, så man kan ju undra hur detta går ihop.

Varför ödar man tid på att ens fundera över sånt där tjafs? Över till något viktigare:

Jag har samlat ett lager artiklar om antropologi i datorn och nu är det verkligen dags att ta hand om dem. Antropologi är läran om människan, och utan människan skulle denna blogg vara totalt meningslös. I en av artiklarna kan man läsa om figurer som är Western, Educated, Industrialized, Rich, and Democratic, or ‘WEIRD’ . Jo, det låter som ännu en konstig förkortning som någon undersysselsatt journalist hittat på, men det här är knepigare än så, och av betydelse för hur vi ser på psykologiska undersökningar som antas behandla "den mänskliga naturen" (vad det nu är för något).

'Egendomlig', 'konstig', 'sällsynt', 'kufisk' är några av de översättningar av 'weird' som finns i mitt gamla lexikon. Vi kan lägga till en statistisk term, 'utliggare', så kanske bilden blir klarare så småningom. Utliggare är udda data som ligger långt från huvudsvärmen av datapunkter. Det kan vara extremvärden som kanske kan ignoreras, eller mätfel i undersökningen. Eller de kan vara en udda avvikelse som ändå är intressant att studera. Men om man tror att utliggarna - de som är sällsynta, weird - är det viktiga resultatet i ens undersökning och bortser från huvudmassan av data har man ställt världen på huvudet och kan få väldigt konstiga (weird) resultat. Vad är då WEIRD-typerna för ena, och vad är det för fel på dem?

Svaret på första frågan är att det ofta handlar om studenter som deltar i olika undersökningar. Och de rekryteras väldigt ofta från grupper som just är Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic, eller ‘WEIRD’. Urvalet tycks bli oerhört skevt.

A recent survey by Arnett (2008) of the top journals in six sub-disciplines of psychology revealed that 68% of subjects were from the US and fully 96% from ‘Western’ industrialized nations (European, North American, Australian or Israeli). That works out to a 96% concentration on 12% of the world’s population .... Or, to put it another way, you’re 4000 times more likely to be studied by a psychologist if you’re a university undergraduate at a Western university than a randomly selected individual strolling around outside the ivory tower.

Moreover, psychology is disproportionately American, and especially English-speaking, even compared to other scientific fields. 70% of all psych citations originate from US research institutions, compared with 37% in a field like chemistry, and the top four countries for psychology citations are all English speaking.

Med andra ord finns en snedfördelning som dels riktas mot ett litet antal länder, och dels mot mindre grupper inom dessa länder, samtidigt som forskningen antas ge kunskap om människor i största allmänhet.

... WEIRD subjects are particularly unusual compared with the rest of the species – frequent outliers. The domains reviewed include visual perception, fairness, cooperation, spatial reasoning, categorization and inferential induction, moral reasoning, reasoning styles, self-concepts and related motivations, and the heritability of IQ. The findings suggest that members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans. Many of these findings involve domains that are associated with fundamental aspects of psychology, motivation, and behavior – hence, there are no obvious a priori grounds for claiming that a particular behavioral phenomenon is universal based on sampling from a single subpopulation.

Det är så illa att de universitets-kids i USA som dominerar undersökningarna avviker inte bara från icke-amerikaner utan även från USAmerikaner som inte är på universitet, och de avviker till och med från sina föräldrar i vissa avseenden. Omdömet är således att det här är den sämsta gruppen att studera om man vill ha fram fakta om "människan" generellt. Det är inte säkert att en USA-students uppfattningar om rum och tid, ärlighet eller sätt att resonera om moral kan generaliseras över till en bonde i Swatdalen i Pakistan idag eller ens studentens far- och morföräldrar hemma i Staterna.

Det är en lång artikel som innehåller en hel del resonemang fram och åter (exempelvis om WEIRD är en bra term för studenter i USA, det kanske borde vara "Materialist, Young, self-Obsessed, Pleasure-seeking, Isolated, Consumerist, and Sedentary (MYOPICS)". Eller man kan helt enkelt bortse från alla lustiga förkortningar och konstatera att om man vill hitta typiska representanter för hur "människan" uppför sig så måste man ha fler undersökningsobjekt än studenter i USA och några andra rika västländer i sitt statistiska urval.

En peruan och en kines om Trotskij

En i Sverige tämligen obetydlig del av den socialistiska rörelsen brukar kallas ”trotskister” efter den gamle ryske revolutionsledaren Leo Trotskij som en tid spelade en stor roll, sedan raskt marginaliserades och slutade med en ishacka i skallen. På senare tid tycks det som om svenska trotskister inte vill kallas för det längre (jag vet inte anledningen). En av egenheterna i denna grupp är att man ofta yttrar sig i mycket revolutionära termer (inga kompromiss-tomtar alltså!), samt att man i tid och otid deklarerar att man inte är stalinister. Jag frågade en gång en trotskist om vad man egentligen menade med den termen, men fick ett svar som verkade antyda att stalinist var den som man kallade stalinist. Inte särskilt upplysande. Dessutom tycker jag det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. Det brukar visserligen vara svårare, men det för ändå debatten framåt.

Egentligen kunde jag lämna frågan här, men eftersom ett par texter om Trotskij och hans tankeströmning blivit bekvämt elektroniskt tillgängliga kan jag inte låta bli att göra en längre förklaring. Det är inga nollor som skrivit direkt: Peruanen José Carlos Mariátegui med en artikel från 1929 och kinesen Lu Hsün (stavas ibland Xun) från 1936. Stora kanoner alltså. Det som jag anser vara värdefullt med dessa texter är att de kommer från intellektuella i den illa utvecklade och nedtryckta halvkoloniala världen omkring 1930, personer med en skarp blick för olika tendenser även i det visserligen oberoende men ännu illa utvecklade Sovjetunionen. Om jag skulle föregripa slutsatsen så iakttog de den reellt existerande världen med dess problem och möjligheter och noterade att trotskisterna till skillnad mot stalinisterna tycktes ha stuckit upp huvudet i en annan rymd.

José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Den peruanska artikeln finns tillgänglig på nätet i engelsk version, här följer några urklipp. Vad Mariátegui säger är i princip att Trotskijs högtflygande internationalistiska radikalism inte dög när det gällde att lösa Sovjets problem, utan det behövdes jordnära politiker som Stalin till det.

... events have not proven Trotskyism correct from the point of view of its ability to replace Stalin in power with a greater objective capacity to realize the Marxist program. ... In most of what relates to agrarian and industrial policies and the struggle against bureaucratism and the NEP spirit, Trotskyism tastes of a theoretical radicalism that has not been condensed into concrete and precise formulas. On this terrain, Stalin and the majority, along with having the responsibility for administration, have a more real sense of the possibilities. ...

Trotsky stood out from all his comrades because of the brilliant distinctiveness of his personality. But he not only lacked a solid and long-standing connection with the Leninist team. His relationship with the majority of its members had been quite uncordial before the revolution. … Moreover, Trotsky, it seems, does not possess the special talents of a politician as Lenin did to the greatest degree. He does not know how to gather men; he is not acquainted with the secrets of managing a party. ...

... with Trotsky at the command post, the opposition quickly took an insurrectionary and combative tone to which the majority and the government could not be indifferent.

Trotsky, moreover, is a man of the cosmopolis. ... But this very international sense of the revolution, which gives him such prestige on the world scene, momentarily robs him of his power in the practice of Russian politics. The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems.

Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil, while Trotsky Radek, and Rakovsky belong to a phalanx that passed the larger part of their lives in exile. .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

Stalin var väl snarare 'pure Caucasian', men det spelar ingen större roll.

Lu Hsün, 1881-1936 

Den kinesiska texten finns på nätet på engelska, men här är den på svenska. Där ingår två delar: dels ett brev från en kinesisk trotskist till Lu Hsün, dels den senares svar. Bakgrunden var att japanerna höll på att knapra i sig bit efter bit av Kina samtidigt som inbördeskriget mellan de kinesiska kommunisterna och nationalisterna rasade. Kommunisterna lyckades dock utnyttja motsättningar på nationalistsidan och skapa en gemensam front mot japanerna. Detta upprörde kinesiska trotskister som skrev att kommunisterna … :

… övergivit klasståndpunkten, antagit ett nytt utseende, utfärdat kommunikeer och skickat representanter att förhandla med byråkrater, politruker, krigsherrar och t. o. m. folkmassornas bödlar och kräva en "enad front" med dem. De har gömt undan sin egen flagga och förvirrat folkmassornas medvetande för att intala dem att byråkrater, politruker och bödlar allesammans är nationella revolutionärer och i stånd att göra motstånd mot japanerna, och resultatet blir ofelbart att de revolutionära massorna överlämnas till bödlarna för att ännu en gång massakreras. Sådana skamlösa förrädarhandlingar från stalinisternas sida får alla kinesiska kommunister att känna skam.

Detta låter ju illa! Men det finns ju några modiga kämpar som står emot:

Vi har motsatt oss stalinisternas opportunism, blinda agerande och byråkratiska partisystem. och nu riktar vi ett bestämt angrepp mot denna förräderiets "nya politik".

Med andra ord: det var fel att försöka bygga en front mot japanerna som omfattade alla som på något sätt ville kämpa mot dem. Detta var inget annat än stalinistiskt förräderi, och trotskisterna ville i stället fortsätta inbördeskriget. Lu Hsün var inte imponerad. Han spolade trotskisterna och Trotskij själv, och antydde att det kunde finnas japanska pengar i bakgrunden. Med andra ord att förräderiet i själva verket var något som de kinesiska trotskisterna stod för. Här är ett längre utdrag, med polemik på hög nivå. Lu Hsün börjar med att sammanfatta brevskrivarens två huvudpunkter:

… för det första beskyller ni Stalin m. fl. för att vara byråkrater, och för det andra anklagar ni Mao Tse-tung m. fl. för att deras ståndpunkt "förena alla partier till gemensamt motstånd mot Japan" skulle innebära ett svek mot revolutionen.

Detta gör mig sannerligen "förbryllad", ty framgångarna för Stalins Sovjetiska socialistiska republikernas union inom alla områden i världen har ju ändå visat hur beklaglig Trotskij är på sin ålderdom, sedan han jagad i exil rotlöst drivit omkring och sjunkit ner i så djupt förfall, att han slutligen "var tvungen att" ta emot fiendens pengar. Då han nu driver omkring är det inte lika illa som den gången i Sibirien före revolutionen, ty vid den tiden fanns det förmodligen inte ens någon som kunde skänka en bit bröd. Och hans sinnesstämning måste vara en annan nu på grund av Sovjetunionens framgångar idag. Fakta talar tydligare än vältalighet, och han hade inte förutsett en så skoningslös vidräkning idag. Dessutom är er "teori" betydligt mer upphöjd än Mao Tse-tungs, inte blott betydligt mer upphöjd, den ena befinner sig helt enkelt uppe i himlen medan den andra är nere på jorden. Upphöjdhet är förvisso värd beundran, men det kan ändå inte hjälpas att denna upphöjdhet välkomnas just av de japanska inkräktarna, så därför är det oundvikligt att upphöjdheten faller ner från himlen och hamnar på den smutsigaste platsen på jorden. Eftersom er upphöjda teori välkomnas av Japan, kunde jag inte låta bli att känna mig lite orolig för er skull, då jag såg de prydliga tidskrifterna ni låtit trycka. Om någon offentligt spred ett rykte för att förtala er och sade att japanerna betalar er för att ge ut dem, skulle ni då kunna rentvå er helt och hållet? Detta säger jag nu inte alls som hämnd för att det tidigare bland er fanns somliga som tillsammans med andra personer beskyllde mig för att ta emot rubler. Nej, jag har ännu inte sjunkit så lågt, ty jag .tror inte att ni kan sänka er så lågt att ni tog emot japanernas pengar för att ge ut skrifter som angriper Mao Tse-tungs teori om gemensamt motstånd mot Japan. Det kan ni absolut inte. Men jag skulle allvarligt vilja göra er uppmärksamma på att er upphöjda teori inte kommer att välkomnas av de kinesiska folkmassorna, och att ert handlande går stick i stäv med det kinesiska folkets nuvarande moralprinciper.

Kan man dra några nyttiga slutsater ur detta för dagens konflikter då? - Ja, kanske att jordnära politik som griper tag i människornas dagliga problem har lättare att slå rot än proklamerandet av högtflygande principer som man inte kan äta sig mätt på! Och att man skall se upp med folk som verkar lite väl revolutionära i fel situationer, de kan ha betalt för det.

Lu Xun och Björnbrum dissar trottarna

En vanlig företeelse: jag letar i böckerna efter något - och hittar något annat. Nu var det ett citat från en av 1900-talets främsta kinesiska författare jag letade efter, men det fanns inte i den avbildade volymen. Jag har en volym till med hans essäer och debattinlägg, kanske det lyckas bättre där.

Det står Lu Xun i rubriken men Lu Hsün på boken, varför? Här har jag saxat hela historien från engelska Wikipedia:

Lu Xun (traditional Chinese: 魯迅; simplified Chinese: 鲁迅; pinyin: Lǔ Xùn) or Lu Hsün (Wade-Giles), was the pen name of Zhou Shuren (traditional Chinese: 周樹人; simplified Chinese: 周树人; pinyin: Zhōu Shùrén; Wade-Giles:

Nu är jag okunnig i kinesiska, men jag tror att betoningen på vokalerna är ungefär desamma i Björnbrum som i Lu Xun. Läs ihop vår kinesiske vän till något som låter ungefär som Lo-sonn, med samma betoning som i Björnbrum. Det kanske stämmer. Annars får eventuella kineser i läsekretsen skriva och klaga!

Nåväl, vad hittad jag, och vad har detta med trotskisterna att göra? - Jo, i mitten av trettiotalet låg Kina väldigt illa till. Japanerna slukade bit efter bit av landet. Kinas regering visade sig inte särskilt effektiv vad det gällde att hålla emot. Samtidigt hade inbördeskriget mellan regeringen och kommunisterna pågått under lång tid. Kommunisterna krävde nu nationell samling mot japanerna, ett krav som även många på regeringssidan instämde i. Lu Xun, en av de främsta vänsterförfattarna och kulturpersonligheterna gillade också enhetsfronten.

Leo Davidsson Trotskij - innan han fick något hårt i skallen

Var det någon som inte höll med? - Jo, det fanns ett litet gäng ... de kinesiska trotskisterna. En av dem skrev ett brev till Lu Xun och klagade över stalinisternas förräderi och byråkrati, kommunisternas misslyckande etc etc, alltså tämligen ordinära trotskistiska klagomål. Enhetsfront mot Japan ville man inte ha, det var inte revolutionärt. Den gode Lu Xun härsknade tydligen till. Visserligen var han inte de stora ordens man, och dessutom låg han nu sjuk i den tuberkulos som strax därpå skulle ända hans liv, men skärpan i svaret var tydlig nog.

Efter att bland annat ha pekat på att det snarare är Trotskij som misslyckats dikterade Lu Xun (sängliggande och för svag för att skriva själv, antagligen) om trotskisternas "teori" som ...:

... förvisso långt överlägsen Mao Tsetungs - så överlägsen att man kan säga att den ena är i himlen och den andra på jorden, Det överlägsna kan man naturligtvis beundra, men tyvärr är detta just vad de japanska angriparna välkomnar, och därför kommer dessa överlägsna teorier ohjälpligt att falla ner från himlen {och hamna på den smutsigaste platsen på jorden}.

[Angående några tidningar som trotskisten sänt till Lu Xun:] Om någon sätter ett rykte i svang bland massorna om att japanerna betalar Er för att ge ut tidningarna, hur ska Ni då kunna rentvå Er? ... Jag tror inte att Ni skulle vara så lumpna att Ni toge japanska pengar för att ge ut tidningar som angriper Mao Tsetungs förslag om gemensam kamp mot Japan. Det skulle Ni aldrig göra. Jag vill bara varna Er, för Era nobla teorier välkomnas inte av de kinesiska massorna. och Era handlingar går emot kinesernas nuvarande moralbegrepp.

Undrar vad han menade med detta? Att det faktiskt fanns japanska pengar med i bilden? Eller "bara" att trotskisterna var dumma i huvudet och spydde ut superrevolutinära paroller som gynnade de japanska angriparna men splittrade kineserna?

José Carlos Mariátegui - dissade också Trotskij till förmån för Stalin

Angående samtida värderingar av kampen mellan Trotskij och Stalin kanske den som gjordes av peruanen Mariátegui är bland de intressantaste. (Jag har inte texten här, möjligen kan den finnas på nätet på spanska.) Denne mycket skarpsynte iakttagare, som tyvärr dog redan 1930, drog helt enkelt slutsatsen att Stalin var den man som passade ryssarna bäst, inte den yvige Trotskij.

Vad har detta att göra med situationen idag? Visserligen brukar trotskister idag legitimera sin verksamhet med att de minsann inte är stalinister, men det är ju ingen annan heller, så det verkar bortkastat, eller möjligen en metod för debattförstöring. Det är produktivare att tala om vad man är för än vad man är emot. Och där har jag börjat fundera på vad trotskisterna här i Sverige (uppdelade i två smågrupper dessutom) egentligen är ute efter.

Antag att jag har rätt i att produktivkrafterna har utvecklats så långt att man faktiskt kan ställa frågan om socialism på dagordningen. Är det då lämpligt att hum-humma om ligistuppträdena i förorter på senare tid, eller om AFA:s och "autonomas" tilltag att löpa amok och förstöra politiken till förmån för meningslösa upplopp? Efter att ha sett en del inlägg från bland annat trotskist-bloggarna Röda Malmö och Svensson börjar jag nästan undra om Socialistiska Partiet tänker sig att värva förortsligister till någon slags röda garden.

Jag vet inte hur mycket man skall ta flörtandet med våldsbenägna marginalgrupper på allvar. Trotskisterna själva är ju marginella i det politiska livet och mer framträdande på nätet än i verkligheten. Men de kan ju ställa till eländen som sedan hela vänstern skall antas ta ansvar för. Stenkastande förortsynglingar för oss inte ett steg närmare socialismen, datanördar kan däremot göra det (genom att utveckla teknologin som är bas för samhällsförändringar).

Svensson verkade upprörd över att polisen plockar av ungdomar stenar och bensin och att det är OK att angripa poliser. Jag är mer upprörd över gäng som angriper brandkår och ambulans. Återigen: ligister som gör att brandkår och ambulans vill ha polisskydd för att köra in i vissa området för oss inte ett steg närmare socialismen. Däremot fascismen ... stenkastarna är hel-. halv- och kvartsnassarnas bästa vänner.

Flotta paroller och dum politik - det är väl trotskismens huvudsakliga bidrag till borgerlighetens hegemoni i denna värld. Att spela vänster men gynna högern. Ur socialistisk synvinkel förstår jag inte vad proletariatet har för användning för trotskisterna. Ur borgerlig synvinkel är saken en annan!

Kriget mellan USA och Canada ...

... Nej, det blev inget med det. Men kolla in den här länken om du har tid. Om jag minns rätt pratade alla trottars urfader (Trotskij alltså) om ett krig mellan USA och det brittiska imperiet på 20-talet. Frisläppta dokument visar att det faktiskt fanns folk i USA och Canada som verkligen planerade för detta (hur allvarligt tänkt det nu var, giftgas fanns med i USA:s planer för angrepp mot Canada).

Det finns en canadensisk video med i inslaget - verkar som vissa canadensare tycker att folket söder om gränsen är okunniga töntar (och de personer som visas upp på videon kanske inte motsäger detta).