Blåst igen (suck)

Jaha, nu har man blivit förbigången och blåst på stora priset igen. Svenska akademin har valt en ganska okänd kinesisk författare. Hade de valt mig hade de kunnat stoltsera med en fullständigt okänd författare. Men ... suck ... det är väl det gamla vanliga: man kastar pärlor till svinen, men de bryr sig inte!

Om det nu ändå finns någon fördel med herr Mo Yan så är det väl, vid första anblicken, att han inte säljs till omvärlden som 'dissident', utan på äkta litterära meriter. Skulle tro att inte bara den så kallade regimen, utan även mängder av vanliga kineser, kan tänkas uppskatta detta.

Jag tittade på några reaktioner i Svenskan och det verkade lite förvirrat där. Han är född 1955, men rörs på något konstigt sätt ihop med gamle ordföranden Maos tal om konst och litteratur i Yenan 1942. Det stod till och med att han skrivit Mao-tal, och det undrar jag. Möjligen har han väl skrivit av tal av betydelse för litteraturen som Mao hållit. - Låt oss minnas att Mao, i likhet med mängder av andra mer eller mindre framstående asiater, var skicklig poet. Mo Yan verkar vara mer prosa än poesi.

Nu är det väl upp till främst kinesiska litteraturkritiker att berätta hur denne pristagare förhåller sig till Lu Xun (som jag läst en del av) och andra stora kinesiska författare under föregående århundradet. (Har läst några till, men minns inte namnen). Hur som helst: det är bra att stora kulturnationer utanför Europa och Nordamerika uppmärksammas mer. Kinesiska författare, koreanska rappare, you name it!

Lu Xun och Björnbrum dissar trottarna

En vanlig företeelse: jag letar i böckerna efter något - och hittar något annat. Nu var det ett citat från en av 1900-talets främsta kinesiska författare jag letade efter, men det fanns inte i den avbildade volymen. Jag har en volym till med hans essäer och debattinlägg, kanske det lyckas bättre där.

Det står Lu Xun i rubriken men Lu Hsün på boken, varför? Här har jag saxat hela historien från engelska Wikipedia:

Lu Xun (traditional Chinese: 魯迅; simplified Chinese: 鲁迅; pinyin: Lǔ Xùn) or Lu Hsün (Wade-Giles), was the pen name of Zhou Shuren (traditional Chinese: 周樹人; simplified Chinese: 周树人; pinyin: Zhōu Shùrén; Wade-Giles:

Nu är jag okunnig i kinesiska, men jag tror att betoningen på vokalerna är ungefär desamma i Björnbrum som i Lu Xun. Läs ihop vår kinesiske vän till något som låter ungefär som Lo-sonn, med samma betoning som i Björnbrum. Det kanske stämmer. Annars får eventuella kineser i läsekretsen skriva och klaga!

Nåväl, vad hittad jag, och vad har detta med trotskisterna att göra? - Jo, i mitten av trettiotalet låg Kina väldigt illa till. Japanerna slukade bit efter bit av landet. Kinas regering visade sig inte särskilt effektiv vad det gällde att hålla emot. Samtidigt hade inbördeskriget mellan regeringen och kommunisterna pågått under lång tid. Kommunisterna krävde nu nationell samling mot japanerna, ett krav som även många på regeringssidan instämde i. Lu Xun, en av de främsta vänsterförfattarna och kulturpersonligheterna gillade också enhetsfronten.

Leo Davidsson Trotskij - innan han fick något hårt i skallen

Var det någon som inte höll med? - Jo, det fanns ett litet gäng ... de kinesiska trotskisterna. En av dem skrev ett brev till Lu Xun och klagade över stalinisternas förräderi och byråkrati, kommunisternas misslyckande etc etc, alltså tämligen ordinära trotskistiska klagomål. Enhetsfront mot Japan ville man inte ha, det var inte revolutionärt. Den gode Lu Xun härsknade tydligen till. Visserligen var han inte de stora ordens man, och dessutom låg han nu sjuk i den tuberkulos som strax därpå skulle ända hans liv, men skärpan i svaret var tydlig nog.

Efter att bland annat ha pekat på att det snarare är Trotskij som misslyckats dikterade Lu Xun (sängliggande och för svag för att skriva själv, antagligen) om trotskisternas "teori" som ...:

... förvisso långt överlägsen Mao Tsetungs - så överlägsen att man kan säga att den ena är i himlen och den andra på jorden, Det överlägsna kan man naturligtvis beundra, men tyvärr är detta just vad de japanska angriparna välkomnar, och därför kommer dessa överlägsna teorier ohjälpligt att falla ner från himlen {och hamna på den smutsigaste platsen på jorden}.

[Angående några tidningar som trotskisten sänt till Lu Xun:] Om någon sätter ett rykte i svang bland massorna om att japanerna betalar Er för att ge ut tidningarna, hur ska Ni då kunna rentvå Er? ... Jag tror inte att Ni skulle vara så lumpna att Ni toge japanska pengar för att ge ut tidningar som angriper Mao Tsetungs förslag om gemensam kamp mot Japan. Det skulle Ni aldrig göra. Jag vill bara varna Er, för Era nobla teorier välkomnas inte av de kinesiska massorna. och Era handlingar går emot kinesernas nuvarande moralbegrepp.

Undrar vad han menade med detta? Att det faktiskt fanns japanska pengar med i bilden? Eller "bara" att trotskisterna var dumma i huvudet och spydde ut superrevolutinära paroller som gynnade de japanska angriparna men splittrade kineserna?

José Carlos Mariátegui - dissade också Trotskij till förmån för Stalin

Angående samtida värderingar av kampen mellan Trotskij och Stalin kanske den som gjordes av peruanen Mariátegui är bland de intressantaste. (Jag har inte texten här, möjligen kan den finnas på nätet på spanska.) Denne mycket skarpsynte iakttagare, som tyvärr dog redan 1930, drog helt enkelt slutsatsen att Stalin var den man som passade ryssarna bäst, inte den yvige Trotskij.

Vad har detta att göra med situationen idag? Visserligen brukar trotskister idag legitimera sin verksamhet med att de minsann inte är stalinister, men det är ju ingen annan heller, så det verkar bortkastat, eller möjligen en metod för debattförstöring. Det är produktivare att tala om vad man är för än vad man är emot. Och där har jag börjat fundera på vad trotskisterna här i Sverige (uppdelade i två smågrupper dessutom) egentligen är ute efter.

Antag att jag har rätt i att produktivkrafterna har utvecklats så långt att man faktiskt kan ställa frågan om socialism på dagordningen. Är det då lämpligt att hum-humma om ligistuppträdena i förorter på senare tid, eller om AFA:s och "autonomas" tilltag att löpa amok och förstöra politiken till förmån för meningslösa upplopp? Efter att ha sett en del inlägg från bland annat trotskist-bloggarna Röda Malmö och Svensson börjar jag nästan undra om Socialistiska Partiet tänker sig att värva förortsligister till någon slags röda garden.

Jag vet inte hur mycket man skall ta flörtandet med våldsbenägna marginalgrupper på allvar. Trotskisterna själva är ju marginella i det politiska livet och mer framträdande på nätet än i verkligheten. Men de kan ju ställa till eländen som sedan hela vänstern skall antas ta ansvar för. Stenkastande förortsynglingar för oss inte ett steg närmare socialismen, datanördar kan däremot göra det (genom att utveckla teknologin som är bas för samhällsförändringar).

Svensson verkade upprörd över att polisen plockar av ungdomar stenar och bensin och att det är OK att angripa poliser. Jag är mer upprörd över gäng som angriper brandkår och ambulans. Återigen: ligister som gör att brandkår och ambulans vill ha polisskydd för att köra in i vissa området för oss inte ett steg närmare socialismen. Däremot fascismen ... stenkastarna är hel-. halv- och kvartsnassarnas bästa vänner.

Flotta paroller och dum politik - det är väl trotskismens huvudsakliga bidrag till borgerlighetens hegemoni i denna värld. Att spela vänster men gynna högern. Ur socialistisk synvinkel förstår jag inte vad proletariatet har för användning för trotskisterna. Ur borgerlig synvinkel är saken en annan!