Hänga-med-huvet-index

Hushåll (CCI)

Jag klippte det här diagrammet från KI, Konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer, för november detta år. Man kan ju se 'hushållens konfidensindex' som en beskrivning av hur folk än höjer huvudet i glädje och förväntan, än sänker det i oro för framtiden. Och nu går det utför igen. Inte lika våldsamt som när krisen bröt ut 2008, men vi får väl se - nivåerna börjar ligga lägre än under dot.com-krisen strax efter tusenårsskiftet och de globala konjunkturutsikterna börjar se dåliga ut. Sverige kan vara på väg in i en recession enligt KI:s generaldirektör.

(En språklig reflexion här: är 'recession' möjligen samma sak som tidigare kallades 'lågkonjunktur' eller 'depression'? Försöker man mildra språkbruket för att inte jaga upp folk, på samma sätt som när 'fattigvård' blev 'socialvård?)

Kanske hänger det nya deppandet samman med antalet varsel om uppsägningar som ökar, och om rubriker av den här sorten:

Lägre lön accepteras av SSAB-facket.  Fackklubben Metall går med på sänkt lön på SSAB i Luleå.

Lönesänkningsoffensiven börjar ta fart på allvar, fler företag hoppar på trenden. Arbetslösheten har bitit sig fast, den privata skuldsättningen i Sverige betraktas som farligt hög. Alltså finns det anledning att oroa sig för framtiden, åtminstone om man är osäker om jobbet och har bostadslån upp över öronen, eller bara råkar vara lågavlönad helt enkelt. För att citera KI:

... hushållens syn på ekonomin är mer negativ än normalt. Framför allt är hushållens syn på svensk ekonomi och utvecklingen på arbetsmarknaden betydligt mer negativ än normalt.

Här är en intressant notering angående byggsektorn:

Byggkonjunkturen har försämrats betydligt de senaste månaderna. I november sjönk konfidensindikatorn ytterligare ett par enheter och såväl orderingång som byggproduktion och sysselsättning har minskat. Byggföretagen är pessimistiska inför de närmast kommande månaderna och räknar med att såväl orderingång som byggande och sysselsättning fortsätter att minska. Dessutom aviseras ytterligare prissänkningar.

Annorlunda uttryckt: det uppstår utrymme för snabba insatser exempelvis vad det gäller bostadsbyggande. För det är ju så att det som är problem ur en synvinkel är lösningar ur en annan. Men om det finns oanvända resurser som borde användas, samtidigt som man tror att pengarna tagit slut, kommer man att få svårt med problemlösningen.

Deppiga konsumenter även i Sverige

Jag citerade förtroendet bland konsumenterna i USA igår. Det går ju utför med det, rätt begripligt måste jag säga. Idag kommer motsvarande från Konjunkturinstitutet i Sverige. Serien av mätningar i diagrammet ovan går tillbaka till senaste sekelskiftet. Verkningarna av den punkterade IT-bubblan 2000 och lånebubblan 2008 är väl tydliga. Att börserna idag ägnar sig åt några glädjeskutt lär inte göra mycket till eller från.

Diagrammet visar Hushållens konfidensindikator (CCI). CCI används för att sammanfatta stämningsläget hos hushållen. Det baseras på frågor om den egna ekonomin nu och om ett år, samt frågan om det är förmånligt att köpa kapitalvaror nu.

Varför frågar man konsumenterna om de tänker köpa "kapitalvaror"? Hushåll köper inte kapitalvaror, de köper "varaktiga konsumtionsvaror". Företag däremot köper kapitalvaror. Varor som skall användas som kapital alltså. En del tror väl att kapitalvaror utmärks av att de är dyra och konsumtionsvaror tvärtom är billiga, men det kan ju vara tvärtom. Det är användningen som är avgörande. En ask spik köpt för privata ändamål är konsumtion, köps den av ett byggbolag för att sättas in i ett hus som skall säljas blir spikasken kapital.

Nå, det där var väl lite gnäll från min sida mot ekonomerna på KI. Skärp er nästa gång så skall jag sluta klaga.

Läget i svensk ekonomi fortsätter att vara mycket svagare än normalt säger KI. För en stund sedan halvlyssnade jag till en debatt mellan DN-liberalen Niklas Ekdal och gamle miljöpartisten Birger Schlaug. Det handlade om tillväxt, och om det var bra eller inte att tillväxten stannar av.

Jag uppfattade inte om man kom fram till något, men dagsläget bör vara mer omskakande för tillväxtentusiaster än för de som tycker att vi lever över Jordens tillgångar. Att tillväxt kan drivas hur långt som helst är en absurd idé, och jag tror knappast att den ryms inom ens den neoklassiska ekonomin. Men nu stannar åtminstone tillväxten av ett tag, och det kunde ge tid till eftertanke och grubblande över alternativ.

Vissa delar av världen behöver kraftig utveckling av jordbruk och industri med åtföljande ökande konsumtion, men borde inte den rika världen satsa på mer resurssnåla tjänster? Det är kanske i hälsa, kultur, utbildning och liknande som miljarderna borde läggas hos oss, snarare än som socialhjälp till märkligt skötta banker. Eller ...? Då kanske man kunde få ett CCI som ständigt låg på toppen?

Va vare ja sa?

Just det, vad var det jag sade, eller rättare sagt skrev, för några dagar sedan? I förra veckan skrev jag här och här om att prissystemet har varit värdelöst när det gäller att i god tid styra oss bort från beroendet av fossila bränslen. I själv verket är prissystemet med sina signaler till producenter och konsumenter (det som vi också kan kalla för "marknaden") ibland farligt därför att det ger fel signaler. När det borde vara rött ljus lyser signalerna glatt gröna!

Igår kom Konjunkturinstitutet med en rapport som meddelar följande sorgliga faktum:

Utsläppen av växthusgaser är ett globalt miljöproblem som kan betraktas som historiens största marknadsmisslyckande.

Termen "marknadsmisslyckande" låter lite töntig, som ett litet missöde, trots att det är en första klassens katastrof det handlar om. Man kunde ju av frasen "historiens största marknadsmisslyckande" dra slutsatsen att marknaden kanske borde ombes att hålla sig borta från de här farliga grejorna, men så långt kan naturligtvis inte KI:s ekonomer sträcka sig. Det krävs förmodligen rätt tuffa direktiv för att nationalekonomer skall förstå att de knappast är världens bästa experter på att lösa världens problem.

Och nog tycker jag att det känns som att slutsatsen att klimatinsatser utanför Sverige kan vara kostnadseffektivare än insatser här, är ett indirekt försvar för att vi kan fortsätta att slösa som förut. En tanke som visserligen är ekonomiskt riktig om man tittar på vissa konkreta projekt men som kanske inte behöver vara moraliskt acceptabel - för vad säger att ekonomiska kalkyler är riktigare än moraliska överväganden? Vems moral skall styra?

.