Vad är konst då egentligen?

En teckning med vattenfärg som jag gjort själv - notera att man kan se vad den föreställer - eller kan man det egentligen?

Själv nötte jag mest byxbaken på diverse arkiv i strävan att uppnå en magisterexamen. Och då inte ens i särskilt konstnärliga ämnen. Men man kan nå den på andra sätt om man har andra talanger. SvD:s Clemens Poellinger skriver om den berömda sabbade tunnelbanevagnen som jag klagat på tidigare:

I galleri Brandstroms monter på helgens konstmässa Market stod fina gamla möbler från Bukowskis på rad utmed vägarna. På väggen hängde en platt-tv som visade en man som gick bärsärkagång med en sprayburk i en t-banevagn för att slutligen toppa det hela med att slänga sig ut genom ett fönster.

Verket visades förra året på Konstfacks elevutställning, dess upphovsman fick sin magisterexamen. Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare. Mest för att det provocerande upplägget var så övertydligt.

Socialrealism? Nej, en fantasi i akrylfärg på en pappskiva som jag gjorde någon gång. En gång i tiden fanns det klensmeder i släkten. Fast inte vet jag om de såg ut så här.

Jag hade nog inte skrattat, men jag är ju en rätt sur typ. Vad Poellinger sedan skriver är dock vettigt:

Jag ser det som att vissa Konstfackelever riktar sin energi åt fel håll. Går den lätta vägen när de ger sig på något som redan går på knäna – det offentliga samhället. Vad är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt som förmodas rikta sig mot förtryck från makten och härligheten? En hårt pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik, eller exempelvis marknaden i sina olika manifestationer som banker, börser och storföretag?

Med andra ord: vilken överhet skall begabbas? Och hur görs det bäst? Själv har jag jämfört en del "konstnärliga provokationer" med studentikosa upptåg för att reta "borgarbrackorna" - ganska barnsligt med andra ord.

Sedan finns det ju provokationer som verkligen är allvarligt syftande. Aktioner som syftar till att avslöja eller lyfta fram något viktigt. De kan slå rätt eller slå fel, men man får se både till syfte och resultat. Fallet med flickan som spelade galen är ur vissa synpunkter betydligt knepigare än ligisten (känd av polisen) som förstörde i tunnelbanan. Finns det mörka fläckar i psykvården, eller ...? Och den klassiska frågan: vem är det som är galen egentligen?

Den här bilden är ett par år gammal. Jag vet inte om de där kuberna står kvar utanför Konstfack vid Telefonplan. Huset till höger innehöll bland annat matsalar, företagshälsovård och kassa under L M Ericsson-tiden. På tal om psykvård och gamla minnen från LM ... jag minns en upprörd man i ett förråd (eller var det postterminal?) som ropade "på Långbro torterar dom folk!" (Långbro - nedlagt mentalsjukhus, för den som inte vet.)

Sådana här historier lockar fram ett latent kulturhat, skriver Poellinger. Det beror väl vad man menar med kultur eller konst, men att det finns ett känt motstånd mot "urartad konst" är ju känt ända sedan trettiotalets tyska kulturpolitik. Som jag ser det kommer de här Konstfackshistorierna att nyttjas just av kulturhatare som har större mål. För kulturhandlingar kan få folk att tänka till, tänka i andra och för makten kanske olämpliga banor. Intressanta exempel på hur en del borgerliga människor tänker i det här läget citeras av Alliansfritt Sverige.


Det må vara att en och annan borgerlig politiker tycker att Konstfackelever har ägnat sig åt "kulturella hatbrott", men med tanke på att folk har dödats just under hatbrott är väl den frasen mindre lyckad? Kan man inte vända på steken och säga att ett och annat som överheten slänger åt folket utstrålar förakt, nedvärdering, översitteri? Arkitektur är en konstform det också, och titta på en del ledsna stadsmiljöer och vad de gör med människorna som bor där!

Kulturella hatbrott? - Tja, om jag målar en tavla av Hitler och skriver "schweinhund" över karlns nylle är det väl också en sorts hatyttring?

Egen målning - minnesintryck av en bokskog i Blekinge för mer än tjugo år sedan. Här "ser man ju vad det föreställer", men det hade inte varit någon svårighet att lösa upp formerna ännu mer och låta färger och ljus ta över. Hade det då varit acceptabelt för folk som inte gillar "kulturella hatbrott"? Man skulle ju kunna tänka sig en fullständigt föreställande och lättbegriplig tavla som visar ett antal arga sopåkare i Stockholm som stoppar in några moderatpolitiker samt företrädare för sopåkarbranschens arbetsgivarförening i bak på en sopbil? Konst eller hatbrott eller tidsvittne?

Ja, det här inlägget ledde inte fram till några definitiva slutsatser, men det gör inte konsten eller filosofin heller, och det får vi leva med. PS. Den sista målningen är i olja på en bit trä.

Klotter igen

Klicka på bilden så kommer du till orgininalartikeln!

Klotter har jag kritiserat ordentligt flera gånger på bloggen. Ibland har det kommit sura reaktioner men ärligt talat så bekommer det mig inte. Klottrarna är inte en framåtblickande samhällsomvandlande kraft. Vad är de egentligen? Konstvärldens motsvarighet till AFA kanske - kontraproduktiva, i den mån de vill uttrycka något motstånd? Små borgare egentligen, således?

Nu är klottret uppe igen på grund av en utställning på Konstakademin. Kulturministern är arg på en videohistoria där någon som kallar sig NUG svinar ner i en tunnelbanevagn. (Jag tittade på några "normalare" bilder från utställningen här, och de var väl inte så roliga de heller. Vare sig klottret eller de "normalare" exemplen lär skrämma borgerligheten.)

Eftersom videohistorien ingår i ett examensarbete från Konstfack blir SL upprört och kräver Konstfack på 100.000 kronor. Heja SL, jag avskyr nedkladdade tunnelbanevagnar.

Om man nu vill provocera, varför marscherar inte en patrull klottrare in i exempelvis moderaternas eller socialdemokraternas högkvarter, eller i några flådiga bankkontor, eller på börsen, eller något annat riktigt maktcentrum, och går loss med sprejburkarna? Eller någon polisstation om man nu är emot polisen? Varför ge sig på våra offentliga utrymmen? Vad vinner man på att provocera vanligt hyggligt folk utan inflytande? Det spelar ingen roll hur mycket det kladdas på stans väggar, folk kommer i alla fall inte att göra uppror.

Eller, om man nu vill provocera borgerligheten, varför inte studera de bästa sovjetkonstnärernas verk och gör något liknande? Där finns ju ett begripligt budskap. Eller tar det emot, eftersom sovjetkonstnärerna kunde måla, skulptera och vad de nu höll på med? Hur vore det med en socialrealistisk målning av vilt strejkande sopåkare? Deras kamp var ju ett ljus i vintermörkret och en reell provokation mot den makt som försökte trycka dem tillbaka.

Telefonplan - kreativitet och gamla minnen

Det är sällan jag har anledning att bege mig till Telefonplan numera trots många års arbete i det området. Men några gånger har det blivit. Det kan ju vara intressant att se vad som förändrats sedan förr.

Igår var det en byggbilaga till Dagens Nyheter där man skrev om nybyggnader i Midsommarkransen, och om den nya kreativa miljö som förhoppningsvis har skapats i L M Ericssons gamla högkvarter vid Telefonplan när bland annat Konstfack har flyttat in där. Detta fick mig att plocka fram en del bilder från förr (förra året, strax efter att jag köpt digitalkameran) och från 1975 (året när jag köpte en systemkamera). Bilden ovan är tagen från tunnelbanan den 4 maj 2006 fem över halv nio på kvällen. Solen har försvunnit bakom Hägerstensåsen och LM-tornet, men himlen är ännu ljus.

Här är ungefär samma vy som ovan, men fotograferat den heta sommaren 1975. Där står det berömda tornet i sol och värmedarr. Nedan är samma torn i närbild. Det kanske inte ser så högt ut, men jag kan försäkra att har man kommit halvvägs upp är det ruskigt högt! Jag har varit det en gång, och där kändes det att jag har anlag för svindel. Hur det är högst upp vågar jag inte tänka på!

Tornet är fristående från sjätte våningen, men det betyder inte att det är helt sammanbyggt med huset som skymtar nedan. Om man gick in i tornrummet på fjärde våningen (det var vanliga kontorsrum där) kunde man se att det fanns en springa mellan hus och torn så att tornet kunde svaja när det blåste. Och inte bara se, det kändes också. Tanken var nog att ett så högt och smalt torn skulle riskera att blåsa av om det inte hade ett visst utrymme att röra sig på.

Tornet ur en annan vinkel


Och det var alltså i den här miljön som jag ställde in mina stövlar första gången 1971 (fast då var det inte vid Telefonplan utan i den röda jättekåken nere vid Södertäljevägen, Timotejen fick den heta efter kvarteret där den låg). Stövlarna står för övrigt på en kabeltrumma med så kallad kopparlina, artikelnummer TBK xxx xx. x-n står för siffrorna som jag glömt bort. (Kanske var det TBK 101 01.) Till vänster ett par kartonger som kan ha innehållit kretskort, samt något som ser ut som ett kuvert för internposten. Den vita fläcken är nog en bit frigolit.

En allmän uppsnyggning av närmiljön vid Telefonplan hade börjat redan de sista åren på 90-talet. Den gamla telefonkiosken får man kalla "ett trevligt inslag i stadsbilden". Hoppas den får vara ifred för vandaler.

Nedan har vi gått snett till höger jämfört med bilden ovan, det är i maj 2006 och Konstfacks studenter och lärare har ersatt horder av tjänstemän och arbetare. Till vänster var det verkstäder och kontor med anknytning till verkstaden under 70-talet, till höger ett hus som innehöll matsalar, läkarmottagning, kassa och en del annat smått och gott. Men nu skall det vara konstnärligt och kreativt!

Egentligen var det kreativt förr också, när L M Ericsson låg i den tekniska framkanten. AXE kom 1975/1976. Det var när bolaget firade 100 år och bjöd på en fin middag, för övrigt. Men det var också tid för en av dessa periodiska kriserna som firman genomlidit - de verkar komma ungefär med femårsintervaller. De gamla system började just bli ... gamla ... och man gick ut och varnade för att 500 personer måste sägas upp. Men då - räddningen! - kom den första AXE-ordern från Saudiarabien. I stället för att avskeda de gamla kunniga konstruktörerna av elektromekaniska telefonväxlar omskolade man dem till AXE-konstruktörer. Det gick bra. Jag undrar om man hade klarat av det idag, när folk över 40 betraktas som obildbara idioter och gnäll verkar vara en viktigare affärsstrategi än att få något vettigt gjort.




Det konstnärliga understryks givetvis av några färgglada kuber. Till vänster syns litegrann av den fina glasade spiraltrappan där tusentals förväntansfulla medarbetare ilat ner under årens lopp för att ta sig till matsalarnas kulinariska sensationer.

Här är en liten kreativ stenhög på framsidan.

Lite mer tankar om kreativiteten. Det fanns ju förslagsverksamheten, som åtminstone i ett tidigare skede hängde samman med företagsnämnderna (som var ett tandlöst organ för samråd inom svenska företag). På verkstäderna fungerade det där bra, där var man vana vid att ta hand om förslag om bättre sätt att bocka plåtar och liknande. För kontoren fungerade det inte bra. Man försökte organisera mottagande av förslag från tjänstemän på olika sätt, men det blev aldrig riktigt bra.

Sista gången jag lämnade in ett förslag handlade det om att hindra att beordringssystemen (som då hade hunnit bli datoriserade och internationella) klappade ihop om någon gjorde en dum ändring i ett program någonstans utan att tänka på konsekvenserna. Efter några veckor fick jag tillbaka förslaget med ett svar som visade att man inte begripit vad det handlade om. Jag fick i alla fall en tårtcheck som kunde inlösas på Söderbergs bageri på Cedergrensvägen ("LM-arnas husbageri"). Väl där sade tanten bakom disken att "nä, vi har inte fått något betalt av LM för det där". Så jag betalade tårtan ur egen ficka.

Detta må ha varit ett olycksfall i förslagsverksamhetens historia, men jag tror det kan vara värre än så. I ett läge när kreativitet blev viktigare än att bara läsa instruktioner och följa order från närmsta chef hade Ericsson kanske inte förmågan att följa med i utvecklingen. Alldeles i slutet av 90-talet hade tankarna om "virtuella företag" kommit i ropet. Jag pratade med en chef om det och föreslog att man skulle ta upp forskning internt om hur det kunde fungera, men fick svaret "det kan vi köpa in om det behövs". Det var väl då jag på allvar började inse att det var kris i firman, även om oroande tecken hade börjat märkas långt tidigare. Krisen kanske bestod i det som händer i industrisamhällena idag i stort: spekulation är lönsammare än produktion?

En del kom också jagande genom gången nedan på väg mot matsalen: Mellangatan kallades den på min tid. På båda sidorna fanns verkstäder och förråd, och man fick se upp så man inte blev manglad av en truck. Jag kollade i telefonkatalogen och numera kallas den här gången Dialoggatan. Dialog var en telefon som LME tillverkade en gång i tiden.

Om man hade vänt sig till höger 1975 hade man sett den öppna platsen på nästa foto. Bilden ovan är tagen i det skuggade fältet till höger på bilden nedan, jag tog det från mitt dåvarande tjänsterum. Förmodligen ett brott mot säkerhetsbestämmelserna. En gård med parkerade bilar och några stackars klena träd, en plats att passera men inte att stanna på.

I bakgrunden står ett kontorshus som höll på att byggas när jag började på firman, L-huset. I de flesta våningarna kunde man inte öppna fönstren. Det fanns ett ventilationssystem som skulle förse oss med frisk luft, men det fungerade aldrig riktigt bra. Varma dagar gällde det att dra ner persiennerna innan solen hann nå fram, annars blev det stekhett i rummen (jag satt på den sidan vid flera tillfällen så jag vet).

Förra året såg innergården ut så här, grönare och finare.

I detta mäktiga kontorshus, D-huset, skulle man enligt anslaget förra året bygga studentbostäder.



Åter till 1975 och det soliga vädret. Här är en del av fasaden mot Telefonvägen. Uppe till höger, där det syns några små balkonger, låg direktionsmatsalen. I folkmun hette den "det himmelska mumset". Det kanske var avundsjuka hos tjänstemän som inte fick äta där som myntade uttrycket. Det fanns ju en hel del humor och slagfärdighet i korridorerna där på LM. En uppenbart tokig medarbetare fick exempelvis heta "Korri-dåren".

I ett skrymsle vid en låg byggnad där Korpmossevägen och Telefonvägen möts hittar man den här figuren. Som synes en gammal mexikanare som verkar ha intagit en ganska obekväm ställning. Där ligger han, beströdd av syrenblommor ser det ut som. L M Ericsson har gamla och betydande kontakter med Mexico. En av bolagets största fabriker låg i Tlalnepantla i Mexico City. Jag var där en gång på 80-talet.