På bloggen
Det Progressiva USA skriver Lennart om
en artikel av Olle Wästberg om skillnader mellan svensk och amerikansk företagskultur. Det vore ju underligt om det inte vore skillnader. (Och man behöver väl inte gå längre än till våra grannar i Finland för att hitta "företagskulturer" av mer auktoritär typ.)
Om jag skulle skjuta till lite funderingar från egen horisont skulle det vara att även exempelvis England är rätt olikt: stelt och hierarkiskt och inte särskilt uppmuntrande för kreativ personal. En anglosaxisk modell med "där uppe" och "där nere" med andra ord. Det vore jäkligt dumt att importera sådana fasoner till Sverige.
Även om mycket är olikt finns det likheter och influenser över Atlanten också, väldigt kraftiga sådana, under nittonhundratalet. Nämner jag namn som Taylor och Gilbreth vet den som känner till litegrann om 1900-talets rationaliseringsrörelser vad jag avser.
Taylors modell var att jaga folk så att de arbetade
snabbare, Gilbreths att de arbetade
effektivare. Båda tillhörde en epok när de flesta arbeten i stort sett var manuella och stora vinster kunde göras genom finslipning av arbetsmomenten. Taylor fick folk att lasta järn snabbare helt enkelt genom att langa järnklumparna snabbare upp på en vagn, det var en av hans tidigaste insatser. Gilbreth snabbade på murarjobb genom att föreskriva exakt hur muraren skulle stå och hur han skulle hantera murslev, bruk och tegelsten. Ingen av dem hade något större förtroende för arbetarnas förmåga att tänka själva. Tänkandet skulle ingenjörerna ta hand om.
Den som är intresserad av en kritisk skrubbning av de här herrarnas system, och vad det innebar för tidigare kadrer av yrkesskickliga arbetare som själva kunde lägga upp sitt jobb, bör läsa Harry Bravermans
Arbete och monopolkapital. Braverman driver sina teser om arbetets utarmning hårt, men jag anser att han i huvudsak har rätt. Bland annat tar han upp maktaspekten: kapitalisterna var beredda att ha sämre utbildade arbetare för att själva lättare kunna kontrollera arbetet. Så i stället för att arbetaren själv klurade ut hur ett jobb borde göras fick han ett arbetskort som skulle följas till punkt och pricka.
Redan före Andra världskriget började de här idéerna komma även till Sverige, och orsakade mycket olustkänslor på verkstäderna. (Även Sovjet hade motsvarigheter till taylorismen, som de berömda stakhanovitarbetarna.) Det finns en samtida roman som behandlar det här (nnderförstått en nyckelroman om L M Ericssons verkstäder):
Krig med räknesticka av Elsa Appelquist från 1949. Hon var sekreterare i verkstadsklubben på 1940-talet och kunde således sakerna inifrån. För den ungdom som inte vet vad en räknesticka är kan jag tala om att det var dåtidens miniräknare som var mycket sparsam med el - den behövde inga batterier över huvud taget.
Sedan kan man väl inte bortse från situationen i USA (och i Sovjet och andra länder) där man under en kort tid skulle förvandla invandrare, ibland analfabeter, eller lantfolk med väldigt låg utbildning och ingen industriell erfarenhet, till moderna fabriksarbetare. Det fanns inte tid att som för tidigare generationer av yrkesskickliga arbetare gradvis komma in i jobbet via lärlingsskap och liknande. Då fungerade nog Taylors och Gilbreths grovhuggna metoder ganska bra. Japanerna gick också i lära hos amerikanska rationaliseringsexperter - och sedan överträffade de sina lärare.
MTM (Metod-Tid-Mätning) kom till Sverige i stor skala efter Andra världskriget och kan ur en viss aspekt ses som ett inslag i det kalla kriget. Det gällde att få upp produktion och levnadsstandard fort för att hålla folk nöjda och positiva till det rådande systemet. En nyckelperson i detta system var tidsstudiemannen med sin klocka och formulär, där arbetsmomenten bröts ned till bråkdelar av sekunder och arbetarna mer eller mindre förvandlades till bihang till sina maskiner. Helt naturligt orsakade det här en massa tvister på arbetsplatserna, särskilt om ackord. I protokollen från L M Ericssons verkstadsklubb i Midsommarkransen upptas större delen av styrelsens uppmärksamhet av ackordstvister.
Uttryckt i andra termer var det kamp om produktionsresultatet, alltså klasskamp. Senare kan man ju säga att en del av denna kamp försvann i och med att de manuella tempoarbetarna som utförde samma lilla arbetsmoment gång efter gång ersattes av industrirobotar.
Möjligen tror någon att den extrema industrirationaliseringen tillhör det förflutna. Jag har en känsla av att dagens industriarbetare är av annan uppfattning. Och rationalisering av tayloristiskt snitt har ju trängt in i de flesta arbetsområden, det gäller inte bara gamla arbetaryrken. Överallt försöker man köpa så mycket arbetskraft för så lågt pris som möjligt. och övervakar den strängt för att det inte skall bli något spill. Det vore märkligt om inte detta skulle slå igenom även på sättet som arbetet leds. På senare år har det väl blivit populärare med "chefer som är chefer" igen tror jag.
Tidvis har rationaliseringarna lönat sig för de arbetande som orkat hänga med, som under guldåren ungefär 1950-1970. Men det är fråga om inte stora delar av arbetslivet nu är så kapitalintensivt att marginaleffekterna av vidare rationaliseringar av arbetet snarare kan bli negativa. Det finns inte så mycket arbete att ta bort. Man kan ju låta en lärare få större klasser exempelvis, men kommer inte det att slå igenom i en negativ effekt i form av sämre inlärning för en del elever? Man kan rationalisera sjukhusstädning, men innebär inte detta större livsrum för sjukhusbakterier? Och så vidare. Arbetsorganisationerna har blivit så trimmade att frånvaron av enstaka personer blir plågsam. "Det är bara eliten kvar" som en kollega sade till mig.
Under en tid fick tidsstudier, MTM, fabriksarbete och löpande bandet så dåligt rykte att det började talas om "det goda arbetet", att man skulle organisera självstyrande grupper etc. Många blev missnöjda, många blev sjuka.
Jag vet inte om det pratas så mycket om "det goda arbetet" numera. Att Arbetslivsinstutet försvann var ett tecken i tiden. Är det fritt fram att lyfta ut utsliten personal och ersätta den med nya pigga invandrare eller ungdomar minskar behovet för företagen att bekymra sig så mycket om deras välbefinnande. Och det är väl där amerikaniseringen kommer in: ökad brutalisering över stora delar av arbetslivet. Håll klaffen eller stick! - Det är väl någon sorts "kultur" det också!
Detta händer inte för att företagscheferna personligen är brutala (det finns väl i och för sig psykfall där också) utan för att man vill pressa ut mer arbete till lägre pris. Det är processer som är inbyggda i det kapitalistiska sättet att producera. Mer skall utföras under arbetsdagen, och man vill gärna förlänga den också. Det var länge sedan vi hade någon arbetstidsförkortning i Sverige. Den process med kortare arbetsdagar och längre semestrar som pågått i Sverige sedan 1920-talet har avstannat. I stället har övertiden gjort att arbetsdagarna åter blivit längre. Supereffektiv arbetskraft och förlängd arbetstid - det blir vinster av det!
Det finns folk som försöker tänka förbi det här stadiet, in i ett läge där människorna kan vara människor i stället för produktions- och konsumtionsautomater, men man hör inte mycket av det från vare sig fackföreningar eller opposition numera. LO som borde gå i spetsen verkar halvt avlidet, det rödgröna alliansen har inget att komma med utom att den vill vara så nära maktens köttgrytor som möjligt … illa!
Ja, det här var ett något slingrande inlägg, men jag lär få anledning att återkomma till de här frågorna! Illustrationerna kommer från olika skrifter om rationaliseringar från olika tider.
