 |
| Arbetare vid jätteprojektet med järnverket i Magnitogorsk, början av 1930-talet. Ett av paradprojekten i de tidiga sovjetiska femårsplanerna. |
En artikel i Svenskan om den ryske historikern Nikita Petrov innehåller några intressanta saker. Han säger att man i väst och i liberala ryska kretsar i början av 1990-talet hade en naiv syn på att Ryssland skulle "göra upp med det förflutna". Och köpa böcker av liberala historiker, kan man tänka sig:
Nikita Petrov ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland är på väg att göra upp med Sovjetperioden, och berättar om de stora bokhandlarna i Moskva som har hela väggar med prostalinistiska böcker, under det att hans egna knappast går att få tag i.
Vad som avses med "prostalinistiska" förklaras inte, det kan ju vara något så fånigt som nostalgi som inte sträcker sig längre bakåt än Bresjnev-epoken (en tid av stagnation som gjorde att Sovjet till slut föll ihop).
Men det kan ju finnas förklaringar att Ryssland (liksom Kina) har svårt att skjuta bort det förflutna. Det kan handla om folkliga stämningar, samt om den historiska bakgrunden. Det pris som folken i Sovjetunionen fick betala för sammanbrottet var mycket högt. Samhällsfunktioner bröt samman, ligor av tjuvar (före detta partibyråkrater) kunde stjäla industrierna, medellivslängden föll, det var krig på flera håll, utlandet visade ingen respekt för Ryssland. Inte underligt att mängder av människor såg och ser tillbaka på sovjettiden som en bättre tid och inte alls har lust med några "uppgörelser" för att tillfredsställa tjuvar och skumraskfigurer.
I det sammanhanget kan Putin vara en ledare som är bättre i samklang med breda strömningar bland folket än personer som Gorbatjov eller Jeltsin. Detta oavsett vad man tycker om karln - det viktiga är ändå vad ryssarna anser om hans styre. Och samma gäller om Stalin och hans tid. Redan i slutet av tjugotalet drog den skarpsinnige peruanske marxisten Mariátegui den här slutsatsen om läget i Sovjet:
The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems. Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.(Ingår i ett längre citat om motsättningarna mellan Stalin och Trotskij, det finns här.)
 |
| "Hejhå, hejhå, vi till vår gruva gå ..." Fast jag tycker det här ser fotomontagerat ut, Stalin var nog aldrig nere i någon gruva. |
Jag slänger bara fram en hypotes: rekrytering av folk från enkla och förmodligen rätt våldsamma miljöer på landsbygden, och en allmän tendens att lösa motsättningar med våld, slog igenom i hur säkerhetsapparaten sedan agerade. Kollektiviseringen av jordbruket, som bör ha varit avslutad 1934, bör ha bidragit till benägenheten att fort gå till extremer. Men själva beteendet var mer klassiskt ryskt än bolsjevistiskt. Även tidigare ryska regimer hade använt grova metoder för att få landet på fötter.
Samtidigt bör man observera att redan under 1990-talets arkivöppningar blev det klart att de siffror om offren för utrensningarna som var vanliga i väst måste dras ned med omkring 90 procent för att bli med sanningen överensstämmande. Över huvud taget har de senaste årtiondena kommit fram en mängd nytt material som gör att de enkla propagandabilderna (såväl pro- som antisovjetiska) från tidigare epoker måste ändras rejält. Det är intressanta saker, men man hittar inte så mycket om det i våra vanligare media.
