 |
| Arbetare vid jätteprojektet med järnverket i Magnitogorsk, början av 1930-talet. Ett av paradprojekten i de tidiga sovjetiska femårsplanerna. |
En artikel i Svenskan om den ryske historikern Nikita Petrov innehåller några intressanta saker. Han säger att man i väst och i liberala ryska kretsar i början av 1990-talet hade en naiv syn på att Ryssland skulle "göra upp med det förflutna". Och köpa böcker av liberala historiker, kan man tänka sig:
Nikita Petrov ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland är på väg att göra upp med Sovjetperioden, och berättar om de stora bokhandlarna i Moskva som har hela väggar med prostalinistiska böcker, under det att hans egna knappast går att få tag i.
Vad som avses med "prostalinistiska" förklaras inte, det kan ju vara något så fånigt som nostalgi som inte sträcker sig längre bakåt än Bresjnev-epoken (en tid av stagnation som gjorde att Sovjet till slut föll ihop).
Men det kan ju finnas förklaringar att Ryssland (liksom Kina) har svårt att skjuta bort det förflutna. Det kan handla om folkliga stämningar, samt om den historiska bakgrunden. Det pris som folken i Sovjetunionen fick betala för sammanbrottet var mycket högt. Samhällsfunktioner bröt samman, ligor av tjuvar (före detta partibyråkrater) kunde stjäla industrierna, medellivslängden föll, det var krig på flera håll, utlandet visade ingen respekt för Ryssland. Inte underligt att mängder av människor såg och ser tillbaka på sovjettiden som en bättre tid och inte alls har lust med några "uppgörelser" för att tillfredsställa tjuvar och skumraskfigurer.
I det sammanhanget kan Putin vara en ledare som är bättre i samklang med breda strömningar bland folket än personer som Gorbatjov eller Jeltsin. Detta oavsett vad man tycker om karln - det viktiga är ändå vad ryssarna anser om hans styre. Och samma gäller om Stalin och hans tid. Redan i slutet av tjugotalet drog den skarpsinnige peruanske marxisten Mariátegui den här slutsatsen om läget i Sovjet:
The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems. Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.(Ingår i ett längre citat om motsättningarna mellan Stalin och Trotskij, det finns här.)
 |
| "Hejhå, hejhå, vi till vår gruva gå ..." Fast jag tycker det här ser fotomontagerat ut, Stalin var nog aldrig nere i någon gruva. |
Jag slänger bara fram en hypotes: rekrytering av folk från enkla och förmodligen rätt våldsamma miljöer på landsbygden, och en allmän tendens att lösa motsättningar med våld, slog igenom i hur säkerhetsapparaten sedan agerade. Kollektiviseringen av jordbruket, som bör ha varit avslutad 1934, bör ha bidragit till benägenheten att fort gå till extremer. Men själva beteendet var mer klassiskt ryskt än bolsjevistiskt. Även tidigare ryska regimer hade använt grova metoder för att få landet på fötter.
Samtidigt bör man observera att redan under 1990-talets arkivöppningar blev det klart att de siffror om offren för utrensningarna som var vanliga i väst måste dras ned med omkring 90 procent för att bli med sanningen överensstämmande. Över huvud taget har de senaste årtiondena kommit fram en mängd nytt material som gör att de enkla propagandabilderna (såväl pro- som antisovjetiska) från tidigare epoker måste ändras rejält. Det är intressanta saker, men man hittar inte så mycket om det i våra vanligare media.
10 kommentarer:
Låter intressant det där om att det inte handlade om dessa enorma dödsiffror i USSR som hävdats i Väst, i vår propaganda alltså (vilket jag misstänkt ganska länge).
När jag följt hur media behandlat det som hänt i Libyen och som händer nu i Syrien, båda länder som har ledare som alltid utmålats som de värsta gangsters man kan tänka sig (medan mycket lite sägs om Saudiarabien ex.) så har jag börjat undra hur mycket som alls var sant av det som sagts om Ghadafi och Hafez Assa under alla år, ja även om Pol Pot. Alla dessa personer har ju stått för någon typ av socialistiska regimer - och sådana gillas ju inte av USA eller Västvärlden. Jag vill inte tro att vi är totallurade i de här fallen, men vet vi att vi inte är det?
Hur mycket av det vi tror oss veta om de här personerna och händelser i deras länder är ren propaganda? Jag vet alltså inte. Vet bara att jag numer är beredd att tro att Västvärldens politike, numer även våra svenska, och våra media, kan ljuga och fabla precis hur grovt som helst.
Själv blev jag mycket förvånad ex. när jag för bara någon månad sedan fick klart för mig att demonstrationerna på Himmelska Fridens torg verkar ha varit (åtminstone delvis) initierade av USA, bl.a. av Gene Sharp, som var där vid tillfället för att agera rådgivare åt demonstranterna. Det har vi inte hört ett ord om.
Kerstin sprider teorin om "utländska agenter" igen, i värsta SÄPO-stil. Ingen har någonsin låtit sig ledas av en utländsk agent, om han inte själv har haft saftiga skäl att vara missnöjd. Och i så fall har de utländska agenternas roll varit liten, folk har kunnat agera själva.
Som bekant älskar västerländska förståsigpåare att betona de "utländska agenternas" roll i t.ex. Kina på 20-30-talen eller för den delen i de europeiska kommunistpartierna. Men utan drivande kineser (eller europeer) skulle det inte ha blivit något alls. Att det i det europeiska fallet inte fanns särskilt mycket stöd avgjorde att det inte hände något heller.
Beträffande NKVD och bönder tycker jag du har lite för nedlåtande syn på bönder, Björn. Vi var mest bönder här också för hundra år sen, men ändå ganska fredliga av oss. Och om man läser ryska skildringar från början av 1900-talet framstår inte heller Ryssland som extremt våldsamt. Våldet exploderade från slutet av 20-talet, delvis beroende på kommunistpartiets inkompetens i förhållande till de uppgifter det ålagt sig självt. Det var fråga om panik helt enkelt.
Enligt Moshe Lewin var staten bankrutt 1929, statstjänstemännen måste ut på landsbygden och råna folk för att överleva. De hade lika liten koll som de amerikanska bankerna 2006, och till skillnad från dessa ingen vänlig Obama som kunde skjuta till pengar.
Och därvid föddes en våldsspiral som inte tog slut förrän på 50-talet.
Att landet samtidigt kunde byggas upp från 1932 kan ju vara något för ryssarna att vara stolta över. Även om det stinker. På samma sätt som tyska bönder lärde sig att vara stolta över Bund der Landwirtes antisemitism och krigspropagande 1895-1914 - de såg i alla fall till att jordbrukskrisen tog slut...
Jag minns bara en suddig anmärkning i DN för många år sedan om att siffrorna i Sovjet var på väg att skrivas ned. Men sedan har det varit tyst vad jag vet. Tror den första boken i ämnet är Getty: The road to terror : Stalin and the self-destruction of the bolsheviks, 1932-1939. Den bygger på arkivgenomgångar, inte gissningar. Det finns en skrift på nätet som ger liknande siffror, men kanske mer utförligt. Bygger på den så kallade Jeltsinkommissionens undersökning som kom lite senare än Gettys forskning. De verkar bekräfta varandra. http://www.mariosousa.se/Sanningensomkombort.html
Har man byggt sin propagande och karriär på miljoner är det inte lätt att backa till hundratusental, även om minskade dödssiffror ur mänsklig synpunkt borde vara en god nyhet.
En detalj om Himmelska fridens torg: studenterna som demonstrerade på torget behandlades i stort sett med silkesvantar,medan ett stort antal arbetare däremot sköts ihjäl där TV-kameror inte var på plats.
Antagligen var väl de senare inte så sugna på västerländsk, liberal demokrati som studenterna, utan protesterade väl mer mot Dengs kapitalistiska reformer.
Hannu: Jag läste en artikel om de kinesiska protesterna i en uruguayansk tidskrift när jag var där -89. Antingen var det Brecha eller också Mate Amargo .
Och den rapporterade att så länge det bara handlade om demokratiska reformer så där lite allmänt fick de hållas. Men att militären slog till när de började kritisera partipamparnas privilegier och försnillande av statsegendom.
Men det var förstås i Uruguay.
Jan, enda anledningen till att se ner på ryska bönder är väl att många av dem var korta i rocken? Erfarenheterna av adelsväldet och livegenskapen och alla förödmjukelser hängde kvar och det gjorde väl inte folk snällare?
Erfarenheterna från den kinesiska jordreformen, där eländet var mycket färskare, säger snarare att folk var brutala bara mot extrema tyranner som de hade personlig erfarenhet från.
Liksom erfarenheter från krig säger att folk bara är brutala om de är rädda. "Leva och låta leva" är en princip som finns inskriven i våra gener.
Samtidigt som vi också vet att brutalitet kan bli en subkultur där man måste bete sig brutalt mot utomstående för att bli accepterad av subkulturen (inte minst vanligt bland poliser). Jag tror att det snarare var så i NKVD än att de skulle vara påverkade av nån sorts ursprunglig bondekultur, eller brist på.
Jan, bl.a. Minqi Lin har skrivit om vad som hände kring Himmelska Fridens Torg i "The Rise of China and the Demise of the Capitalist World Economy". Han var själv politisk fånge 1990-92, men anledningen var hans vänsteråsikter.
Numera är Minqi Lin professor i USA och kommenterar regelbundet Kina i The Real News Network, therealnews.com
Jan Wiklund:
Nu är det väl så att USA-styrda resningar för att störta regimer knappast brukar handla om att införa demokrati. Dessutom är det så att de flesta som lockas med i de här USA-initierade demonstrationerna, som färgrevolutionerna, oftast inte alls är medvetna om vilka som drar i tåtarna bakom kulisserna. De är säkert genuint missnöjda och har ofta anledning att vara det men de har ingen aning om att de agerar nyttiga idioter för det globala kapitalet.
Man kan förorsaka den typ krig och terror som vi såg i Libyen och ser nu i Syrien i vilket land som helst, om man satsar pengar på det. Även i Sverige finns massor av missnöjda människor ex. Skulle inte vara svårt att starta ett inbördeskrig här heller, med tillräckliga insatser av pengar och stöd utifrån. Pengar kan köpa vad som helst, fast ibland krävs mycket pengar och ännu mer pengar.
Nåja, så många som är tillräckligt marginaliserade för att provocera fram inbördeskrig med en massa pengar finns inte här. Ännu. Med tjugo år av alliansliknande politik kanske. Men inte än.
Men för att återgå till tråden:
Clarté har publicerat en hel del insiktsfullt i saken. Bland annat på http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=2403&Itemid=26. Den har, liksom de flesta av Clartés artiklar i ämnet, dessutom fördelen att inte vara apologetisk.
Vilken man inte kan säga om Mario Sousas artikel. Jag förstår inte hur karln resonerar. Det fängslades inte fler i Sovjet än i det USA som bedriver terrorkrig mot den svarta minoriteten, så allt var ok. Dessutom var det fråga om klasskamp vilket gör det ännu mer ok.
Att "klassfienden" i det här fallet i de flesta fall var bönder som försvarade sin jord och arbetare som försvarade sin lön bekymrar inte. Målet var visserligen nationell utveckling, men det var det ju även i Sydkorea under Pak Jung-hi och i Brasilien under militärjuntan.
Skicka en kommentar