Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

Blåst igen (suck)

Jaha, nu har man blivit förbigången och blåst på stora priset igen. Svenska akademin har valt en ganska okänd kinesisk författare. Hade de valt mig hade de kunnat stoltsera med en fullständigt okänd författare. Men ... suck ... det är väl det gamla vanliga: man kastar pärlor till svinen, men de bryr sig inte!

Om det nu ändå finns någon fördel med herr Mo Yan så är det väl, vid första anblicken, att han inte säljs till omvärlden som 'dissident', utan på äkta litterära meriter. Skulle tro att inte bara den så kallade regimen, utan även mängder av vanliga kineser, kan tänkas uppskatta detta.

Jag tittade på några reaktioner i Svenskan och det verkade lite förvirrat där. Han är född 1955, men rörs på något konstigt sätt ihop med gamle ordföranden Maos tal om konst och litteratur i Yenan 1942. Det stod till och med att han skrivit Mao-tal, och det undrar jag. Möjligen har han väl skrivit av tal av betydelse för litteraturen som Mao hållit. - Låt oss minnas att Mao, i likhet med mängder av andra mer eller mindre framstående asiater, var skicklig poet. Mo Yan verkar vara mer prosa än poesi.

Nu är det väl upp till främst kinesiska litteraturkritiker att berätta hur denne pristagare förhåller sig till Lu Xun (som jag läst en del av) och andra stora kinesiska författare under föregående århundradet. (Har läst några till, men minns inte namnen). Hur som helst: det är bra att stora kulturnationer utanför Europa och Nordamerika uppmärksammas mer. Kinesiska författare, koreanska rappare, you name it!

Sverige 2017 – recension/reflexion

Ekonomisk jämlikhet var glädje. Och färg. Den svenska vänstern hade blivit skrämd att tro motsatsen … skrämd av gråtrista försök i outvecklade länder, skrämd inte bara av högern utan också av sina egna. Men det var nya tider … Vi levde varken på 1800-talet eller 1900-talet utan i ett teknologiskt och materiellt högutvecklat samhälle. Vi behövde inte, som Marx formulerade det, vänta på att framtidens kockar skulle koka framtidens soppa.

Framtiden var redan här.

Det var bara soppan som fattades.

Men en ingrediens fanns redan i den smått mytiska uppenbarelse som utgjordes av bloggaren Björnbrums inlägg om morotspåsen, streckkoden och socialismen, skrivet redan under detta årtusendes första årtionde.

OK, det medges, jag bluffar, den sista meningen i detta citat kommer inte från boken jag nu skall skriva om, det hittade jag på själv eftersom det passar så bra i sammanhanget. John Lapidus har skrivit en bok som råkar passa i mitt sammanhang och vice versa. Den heter Sverige 2017 , har ett omslag utan större koppling till innehållet och är utgiven av Lapidus Förlag. Utgivningsdag är 12 oktober, så detta är faktiskt en förstadagsrecension (om man vill godkänna följande text som recension, den kan ju kallas reflexion också)!

Författaren har haft otur med en detalj: år 2017 antas statsministern heta Håkan Juholt efter valseger 2014. De som följt min blogg vet att jag är tveksam till om socialdemokraterna kan ta sig samman och komma tillbaka, och med tanke på Junholts nu påvisade fingrar i bostadsbidrags-syltburken kan man fråga sig om han ens överlever som partiordförande.

En annan sak som kan röra till författarens visioner är en skenande verklighet. Boken antyder kriser i Grekland och liknande, men det förefaller inte ha skett något stort sammanbrott exempelvis i världsekonomin eller i de gamla förfallna industriländerna (fast stor arbetslöshet nämns någonstans). I dagens riktiga värld är det dock nervöst, EU:s överlevnad är ett frågetecken och oroliga eliter frågar sig säkert vad som händer med den arabiska våren och dess avläggare ända bort till Wall Street! Peak oil och diverse andra pikar närmar sig som hotfulla moln vid horisonten, 2017 kommer de nog att ha hunnit göra sig betydligt mer märkbara och hotfulla. Att se fem-sex år framåt i tiden är inte lätt, och det är inte lätt att veta om man skall vara på den optimistiska eller pessimistiska sidan!

Boken handlar om en förrevolutionär period men det mesta av detta hamnar i bakgrunden och förklaras bara skissartat. Bakgrunden blir till en detaljfattig kuliss för några huvudpersoner att göra och säga saker framför. Huvudpersonen är en ledande socialdemokrat och ledamot av partistyrelsen, bosatt i Göteborg, och han verkar ha ett rätt ödsligt liv men med förtroende hos Juholt att kämpa mot den allt starkare radikala Rörelsen i olika media. Socialdemokraterna är tydligen ännu starka nog att beordra in artiklar på DN Debatt. (Undrar om författaren lagt in ett litet skämt här, att den socialdemokratiska rörelsen hotas att slås ut av en ny och vital organisation som just kallas Rörelsen!)

Ordförande Juholt säger:

Vi ska vara radikala men radikala med måtta, Anders. Vi ska ta de små stegen framåt, som vi alltid gjort. Vi ska inte lyssna på deras anklagelser om att vi, jämt och ständigt, har fördröjt och försenat utvecklingen.

Fast det var väl det, men värre än då, ni gjorde efter valsegern 2014 - fördröjt och försenat alltså, och till och med svikit? Och det hela gick tillbaka i tiden till Ingvar Carlssons svek när han sålde ut socialdemokraternas politik och nyliberalerna tog över flera årtionden tidigare. När åttiotalets fält av nyliberala socialdemokratiska ledare öppnade dörren var det bara för de andra nyliberalerna att storma in och ta för sig, och resultatet blev det plundrade folkhemmet (för att tala med Sven Grassman).

Tydligen har det framåt 2017 hänt positiva saker för den radikala motrörelsen i Tyskland, medan samma (?) positiva tendenser slagits ned i Frankrike och Portugal – men innehållet i dessa skeenden får man gissa sig till. Vad det gäller Sverige får man veta lite mer. I Rörelsen, om vars uppkomst på det praktiska planet man egentligen inte får veta mycket, har tydligen hela vänsterfältet utanför socialdemokraterna lyckats samla sig om parollen Alla människors lika värde som entusiasmerande mål. Det har skett en nytändning inom facket med kritik ledningarnas stora förmåner och man strejkar inom Kommunal. Rörelsens ledare kommer från kritikerna i Kommunal. De har en framgångsrik tidning (papperstidningar är fortfarande gångbara alltså) som heter Klasskampen (efter mönster från norska Klassekampen) och socialdemokratin blöder av avhopp till Rörelsen. Lite ”sociala media” av modern typ finns med i handlingen – men inte mycket. Rörelsen har en hemsida, men något mer måste det väl finnas?  Masskampen blir mest synligt i ett enormt förstamaj-tåg, men vad hade de strejkande för sig, och hur gick det i kriget i Venezuela? - I övrigt verkar aktioner mot fettsugning vara intressanta för yngre aktivister. 

I berättelsen märker man knappast att vi teknologiskt är ett antal år framåt i tiden, med förändringar som borde slå igenom på hur människor tänker och agerar. (Det är det där med den teknisk-vetenskapliga revolutionen som jag tjatar om ibland och som var intressant för Marx, men som senare blivit märkligt ointressant för de flesta radikaler av vänstertyp.) I en tänkt tidningsintervju får en ledare för Rörelsen lägga ut texten om hur man tänker sig göra om samhället. Att uttrycka idéer i romantext kan vara knepigt, men då fungerar det att formulera dem i intervjuform i stället, med frågor och svar. Den grundparoll som finns och som antas hålla allt det andra samman är alltså Alla människors lika värde. Rörelsen vill inte skapa en ny människa som kan förverkliga den parollen därför att …:

… hon är redan här! Hon har funnits en längre tid men vi har inte lärt känna henne. Vi bär henne inom oss. Hon föddes samma dag som den ekonomiska utvecklingen nådde en nivå där alla verkliga behov var tillfredsställda, den dag då endast de skapade behoven återstod.

Jag vet ju inte hur författaren tänkt, men jag ser klara kopplingar till såväl klassiska tankar framförda av Marx och Engels som till modern forskning om hur människor uppträder och hur den mänskliga hjärnan fungerar. Att fungera i grupp och uppskatta ärlighet, ömsesidighet och jämlikhet är inkodat som möjligheter i våra hjärnor. Hur vi utnyttjar dessa möjligheter beror bland annat av den tekniska och ekonomiska nivån vi har omkring oss. Författaren noterar det men det är återigen ett motiv som ganska fort susar förbi. (Annars hade det kanske blivit en teknisk manual för socialism och inte en roman - balansgång som är svår?)

Det ekonomiska programmet hos Rörelsen handlar om jämlika inkomster, planerad och minskad konsumtion, sänkt arbetstid. SPEK är namnet, Självplanerad Ekonomi. Den beskrivs som ”en folkligt kontrollerad beställningsekonomi”, men utan någon bruksanvisning. Jag undrar om inte en del av förklaringen kan finnas i min gamla bloggpost om morotspåsen och streckkoden – man använder smarta datorprogram för att se till att rätt grejor kommer vid rätt tillfälle, mot en bakgrund av politiska beslut om vad som är ”rätt”? Det torde fungera med dagens tillgängliga teknik, år 2017 måste program och datorer och kommunikationsnät vara oerhört mycket mer avancerade och användbara för en demokratisk planekonomi.

Rörelsen verkar vara bra på möten och fester, men har man inte lite tråkiga artister: Wiehe och Thåström? Enda skälet till att det inte är Birgit Nilsson och Jussi Björling är väl att dessa icke mer äro med oss, men eftersom detta sker i Göteborg kunde man väl åtminstone släpa upp de ålderstigna resterna av Spotnicks på scenen, om de nu kan förväntas vara vid liv 2017 och känner för att dra några låtar?

Varför 2017 förresten? För att det passar bra som jubileumsår för oktoberrevolutionen 1917? - Hur som helst, en bra roman kan fungera som en sorts sociologisk modell eller laboratorium. Författaren kan utan att orsaka personskador sätta in verkliga eller påhittade människor i sammanhang som är mer eller mindre påhittade. Människor, miljöer och tankar får stöta samman och så ser man vad som händer. Sedan kommer uppgiften att falla på betraktaren att avgöra: verkar detta trovärdigt? Eller om vi tar i det här fallet: kan det vara möjligt att de människor som finns idag, med de möjligheter som finns idag och som kan förväntas finnas om några år, kan utföra den avgörande stöten och slå det gamla vacklande kapitalistiska samhället överända? - Så långt kommer vi inte i boken, utopin finns fortfarande runtom hörnet, men vi börjar faktiskt se litegrann runt hörnet nu …

Sammanfattningsvis: samhällets utveckling har gjort stora förändringar såväl (livs)nödvändiga som möjliga, socialdemokraterna är en stoppkloss, en negativ kraft, kanske en rörelse för jämlikhet till vänster som socialdemokratin är lösningen. Jag föreslår att boken sätts i händerna på ett större antal av det socialdemokratiska fotfolket, för studier, bot och bättring – om man inte med de ”små, små stegen” vill fortsätta ut i glömskans mörker! Och så kan man ju fråga några människor i den brokiga floran som antas skapa Rörelsen vad de tycker på en gång. Kaj Raving i Nybro har ju fått boken, så vi kan nog förvänta oss en del synpunkter från honom.

Jag pekade på att mycket i kringhistorien runt vad som händer 2017 passeras väldigt snabbt och skissartat. En diskussion inom och utom den socialdemokratiska rörelsen skulle kunna fylla i med detaljer. Men det brådskar. Tiden stannar inte och väntar på de senfärdiga. Make history or be history!

Fortsatt boktema - nu om Sovjet och planekonomi

I föregående inlägg skrev jag om en bok som inte kommit ut ännu, men som verkar intressant. Här är en bok som jag inte läst, bara läst om, men som existerar och också verkar intressant. I Clarté 1/2011 finns en artikel av Anders Axelsson om romanen Red Plenty av Francis Spufford. (Artikeln kommer nog på Clartés hemsida så småningom, om du inte kan få tag på papperstidningen nu.)

Artikeln heter "Cybernetiska drömmar i sovjetekonomin" och handlar om en tid som jag kommer ihåg. Det var när Sovjet fortfarande gick framåt och det teoretiserades om någon slags sammansmältande av de kapitalistiska och socialistiska ekonomierna i någon sorts välfärdsstat av god efterkrigsmodell (om inte ett tredje världskrig skulle råka komma emellan, naturligtvis!). Om nu inte Sovjet skulle kunna ta jättesprånget från socialism till kommunism, för då skulle ju deras modell vinna. Men så gick det inte, och frågan är varför? Sovjet hade lysande matematiska begåvningar som arbetade på planekonomiska lösningar, och man var tidigt ute med datamaskiner, samt hade en politisk ledning som verkade veta vad den ville. Bbra underlag för att bygga ett modernt samhälle, alltså.

Men det fanns brister. Vad jag haft uppe förut (här och här) är aspekter på hur systemet hängde respektive inte hängde ihop, och samma saker tycks komma i Red Plenty. Kanske det viktigaste är att det nödvändiga skikt av självstyrande företagsledare som byggdes upp under Stalins tid ("kadrer avgör allt") gled iväg från att tjäna statens och folkets intressen till att bli förkämpar för sig själva. De ville inte avslöja för centralplaneringen vad de höll på med i sina egna små riken. Och när Sovjet avvecklades kunde de helt enkelt knycka de ekonomiska tillgångarna och förvandla dem från inofficiell till officiell privategendom.

Inte bara företagsledarna och övrig partielit, utan också de snillen som utarbetade modellerna för planeringen, var skiljda från folket. De hade dåliga begrepp om (eller brydde sig kanske inte så mycket om) hur vanligt folk utanför nomenklaturans led levde, och därför kunde de fatta beslut som skadade folk och orsakade protester utan att kanske riktigt förstå vad de höll på med. Lärdomen man kan dra av det är att matematik och politik måste dra åt samma håll, annars går det illa. I Kina satt Mao och iakttog det där, i Sovjet och på hemmaplan, och drog sina slutsatser. Mao nådde inte heller fram, men om man i stället tänker på länder som har tekniknivå 2011 på väg mot 2012 ...?

Förlagsreklam - Sverige 2017

Jag har fått ett par mejl som handlar om en bok som inte kommit ut ännu. Kan det vara vänsterprofilen på min blogg som gör att jag fått dem, om någon annan har fått samma post så var god räck upp handen!

Sverige 2017 skall boken heta, författare John Lapidus (förlaget här och författarens hemsida här). Lite klipp från reklamen:

Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister. I Tyskland vill den nystartade Rörelsen införa ett samhällssystem som frigör tid och minskar kapitalets makt över människor och miljö. Nu föds samma tanke även i Sverige. Folk samlas i tusental på gator och torg. En utmaning för hela Europa men också för socialdemokraten Anders Bergman som känner trycket från avhoppade partikamrater och pressas av kommunisten Mia Lundström när deras vägar åter möts.

Nej, nej, inte Juholt, eller ... ja, det är klart, känner han och hans gäng sig hotade kanske de vänder kappan efter vinden och försöker verka progressiva. Och tänker den kapitalistiska världskrisen vänta till 2017 med att utlösa våldsamma motreaktioner och kanske ett stort systemsammanbrott?

Att bara skriva en bok och släppa ut den - det fungerar inte längre. I förlagsmeddelande nummer två får en av romanfigurerna skriva en debattartikel som redan nu publiceras. På det sättet bygger man upp historien antar jag. Själva debattartikeln känns lite suddig tycker jag, men kan man ställa så hårda krav på exakthet hos framtiden när vi inte är där ännu? Själv brukar jag tjata om den tekniskt-vetenskapliga revolutionen då och då, och 2017 har den jagat oss ännu närmare de förhållanden som gör upprättande av en socialistisk planekonomi inte bara möjlig utan helt nödvändig. Där hade det kanske kunnat utvecklas litegrann.

Kommer ut i början av november, men  framsidan finns redan

Detta verkar intressant i sina huvuddrag om man dömer av förhandsinformationen från förlaget. Vi lever i en tid som - kanske - kommer att få uppleva ett jätteskred i världspolitiken. Det behövs diskussioner om det här på alla möjliga plan, och skönlitteraturen är ett av flera verktyg att behandla, undersöka och försöka förklara vad som händer med samhället. En bra roman kanske kan fungera som en modell att experimentera med: man stoppar in olika uppslag i manuskriptet, noterar hur de verkar uppträda i förhållande till varandra, och så kan man kanske dra slutsatser av det. Problemet kan ju vara att få romanen att se ut som just en roman, och inte som en avhandling i sociologi, Men sådant klarar väl en bra författare av!

När även relativt välmående tjommar i de rikare delarna av Europa känner av krisen, och av kapitalets krav att folket skall betala allt mer till enprocent-eliten, kanske det verkligen exploderar i rättens krater! Fattiglappar kan man klämma åt, men var försiktig med den bortskämda "medelklassen"!

... och varför "minska kapitalets makt över människor och miljö" när det verkar vettigare att sopa bort hela detta hopskrumpnade och sjuka system? I stället för hundraprocentig tortyr av människor och miljö skall det bara vara femtioprocentig sådan, eller?

Att läsa omsorgsfullt

Här är ett citat som jag nyss hittade i Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Det slog mig att det skulle kunna tillägnas bloggkollega Lennart på Den långsamma bloggen:

Att läsa väl - det vill säga att läsa verkliga böcker på det rätta sättet - är en ädel sysselsättning, vilket ställer högre krav på läsaren än någon av de övningar som nutiden värderar. Det fordrar en liknande systematisk övning som atleterna underkastade sig, ett livs stadiga strävan ägnad endast åt detta mål. Böcker måste läsas så omsorgsfullt och tillbakadraget som de skrevos.

Den sista kursiveringen är min, och får tas som självkritik eftersom jag aldrig lyckats ta mig ur slukaråldern. En gång läste jag Pablo Nerudas Canto general på ett par timmar, och det får väl närmast ses som skandalöst slarvigt. Att med expressfart jaga igenom de mest känsliga och rörande diktning - sådant gör man bara inte!

Hur hittar man de goda karamellerna?

Att inte kunna grannländernas språk är en brist. Nu finns det ju rätt många grannspråk här i trakten, men några av dem räknas också som stora kulturspråk och har under århundranden givit fina bidrag till världslitteraturen. Genom att ta del av deras erfarenheter kan vi vidga vår egen världsbild. Men då måste man som sagt antingen kunna språket själv - eller få verken i översättning.

Hur skall man komma innanför dörrarna till andra samhällen och andra tider? Vetenskapliga beskrivningar och torra rapporter ger förvisso en hel del, men skall det bli levande människor i levande miljöer krävs litterär fantasi och gestaltningskraft. Den torra vetenskapen måste få ordentliga blodtransfusioner och vitamintillskott. Den måste bli skönlitteratur: romaner, noveller, essäer, poesi. Nu kan det mycket väl finnas rikliga mängder av dessa goda karameller hos våra grannar, men hur kommer vi åt dem när vi inte förstår dem? Och hur kommer vi åt dem om det sitter någon grindvakt på vägen och ser till att vi inte kommer åt dem?

Det är tankarna jag har efter att ha läst en artikel av Inga-Lina Lindqvist om översättningar från ryska och andra språk. Kan det vara så att det kalla krigets mentalitet fortfarande finns kvar? Är det så att det som översätts från ryska, och andra språk som inte är engelska, måste anpassas till en västlig propagandabild av hur Ryssland ser ut därför att "någon" är rädd för att vi annars får en för nyanserad bild av människorna därborta? Lindqvist skriver:

Kanske är inte översatt litteratur en karta av landet-avsändaren, utan en spegelbild av landet-mottagaren. Böcker som översätts i Sverige ska bekräfta, inte utmana, den svenska läsarens världsbild. Kinesiska böcker ska innehålla kritik av kulturrevolutionen, böcker från arabvärlden ska berätta om kvinnoförtryck, och ryska böcker ska dansa som en cirkusbjörn i kosackmössa, annars kan det kvitta.

Jag minns någon dumskalle som skrev att Lenin bara kände till bönder genom romaner. Bra romaner är ett bra sätt att lära känna människors villkor. De är också ett bra sätt att lära sig hur dumskallar fungerar.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Denna vecka: fyra nya banker slår vantarna i bordet, aik-micke skriver En Hackers Guide Till 1a Maj, Kristoffer Ejnermark skriver Strage ironiserar över nedladdningens konsekvenser, Krastavac skriver Strejk möter varsel - vi vägrar betala krisen!, andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee

Aspekt på kulturmord

Dagens Nyheter skriver om tibetanska minneskonstnärer som har klarat att hålla enorma gamla versepos i huvudet. Nu är den sortens människor på utdöende (olika medier för att bevara minnen har ju funnits länge, de blir alltmer avancerade för var dag, och behovet av minneskonstnärer försvinner) så det är bråttom att registrera vad gamlingarna minns innan kunskapen har ohjälpligt försvunnit.

Det handlar närmast om eposet om Kung Gesar, kanske världens längsta litterära verk med 20 miljoner ord och mer än en miljon verser. En 86-årig tibetan vid namn Sangzhu har 67 berättelser (av över 120 kända) av detta epos i sitt minne. Litterturforskar spelar in, skriver ner och ger ut berättelserna på tibetanska.

Och detta är väl också en aspekt på kulturmord ... ? Eller? (Obs. ironi.)

Liknande minneskonstnärer vandrade nog omkring i det klassiska och förklassiska Grekland och drog sina utantilllärda berättelser om det trojanska kriget som sedan skrevs ihop till Iliadens och Odysséens stora epos när skrivkonsten blev brukbar för litteratur.

Stoff för Jan G:s nästa roman?

Jan Guillou har ju redan, med romanen Tjuvarnas marknad för några år sedan, tjänat en hacka på att förvandla överklassungdomars kriminalitet till litteratur. Jag antar att han kan smälla ihop en bra historia grundad på fallet med killen som blev ihjälsparkad på Kungsholmen också. Det är ju "hans" typ av romanfigurer, så att säga. Här är några stolpar till hjälp, jag kopierade dem från Aftonbladet:

Fem gripna för mordet

”Det är kaxiga killar som man är rädd för”

Här är pojkarna som misstänks ha mördat Riccardo Campogiani, 16.

En av dem tillhör Sveriges mest förmögna familjer.

Fyra av de misstänkta killarna hade haft en förfest och druckit alkohol innan de anlände till festen. Den femte anslöt senare.

– Han är förmodligen den enda i sällskapet som var nykter. Han hade haft avslutning på fotbollen så han kom dit senare än de andra, säger pojkens advokat Åke Broné.

Enligt advokaten uppstod en dispyt mellan Riccardo Campogiani och en av de misstänkta. Ordväxlingen blev ett slagsmål som slutade med att Riccardo jagades av minst fyra personer. De slog och sparkade tills han låg medvetslös på gatan.

Enligt uppgifter till Aftonbladet har flera vittnen pekat ut en av pojkarna som den mest pådrivande och aggressiva.

Alla kommer från välbeställda hem och en av dem tillhör Sveriges mest inflytelserika och förmögna familjer.

– Han har alltid skrutit om hur rik han är. Men han har varit väldigt stökig och behövt en assistent i skolan, säger en klasskompis.

En av de misstänkta har även tagit amfetamin vid ett flertal tillfällen.

Med tanke på de angivna förmögenheterna blir det nog inga problem för de här figurerna att få goda advokater vid sin sida under kommande rättegång. I det andra fallet, nere i Blekinge, får nog de inblandade nöja sig med billigare lokala förmågor. Förmodligen får de här "kaxiga" killarna order att inte vara så kaxiga när det blir dax för domstolsförhandlingar. Ödmjukhet, och kanske någon liten tår... ? Det blir väl svårt att hänvisa till taskig uppväxt för de här gynnarna.

Jag minns en intervju med en advokat jag hörde för rätt många år sedan. Han sade något i stil med att "förr i tiden hade i stort sett alla ungdomsbrottslingar samma historia [de hade ungefär likadana taskiga uppväxtförhållanden alltså] men nu kan den vara hur som helst [nu springer ungdomar från välartade familjer också ut på stan och är kriminella, med andra ord]. Hjältarna från Kungsholmen är väl av den typen som min salig mor sade var "odrägliga innan de blev förnäma". Men jag undrar om det här odrägliga patrasket någonsin kommer att blir något annat än patrask. Den bildade borgerligheten är i stort sett död vad jag förstår. Andra samhällsklasser får försvara bildningen, kulturen och anständigheten.