Sydligt perspektiv

Det här ser ut som någon abstrakt konstnärlig skapelse - men icke! Om jag träffade rätt på kartsajten så är det här några kilometer av Magellans sund. Övre delen av bilden är sydamerikanska fastlandet, den nedre Eldslandet, Tierra del Fuego.  Där fanns ännu i stort sett nakna innebyggare i ett ruskigt kallt klimat) när Charles Darwin gjorde sin femåriga jordenruntseglats på 1830-talet. Eldar hade de dock, eldar som sjöfararen Magellan såg på 1500-talet och gav namnet Eldslandet till sydligaste delen av Sydamerika. Själv fick han ge namn åt sundet. Senare tiders sjöfarare föredrog den kanske lite mindre farliga rutten söder om Eldslandet, utanför Kap Horn.

Nya rön om människans vandringar

Vartefter nya rön görs så kommer det fram mer ledtrådar om hur människor har rört sig över jordklotet. Ibland är det överraskningar i stil med att människor tog sig över Atlanten från Europa till Nordamerika under senaste istiden tusentals år innan större grupper vandrade in från Asien. Eller om vi går längre fram i tiden: upptäckten av en medeltida nordisk bosättning eller handelsplats på Baffin island i norra Canada.

Stilla havet, ungefär en tredjedel av jordytan består av denna enorma utsträckning vatten. Men djärva och skickliga sjöfarare tog sig över dessa vidder!

Kontakter mellan Sydamerika och öarna i Stilla havet, och Sydamerika och Asien, har man diskuterat länge. Det mest kända fallet är väl Thor Heyerdahls idé att öarna i Polynesien befolkades av människor som seglade dit från Sydamerika.

Men det kan vara tvärtom, även om Heyerdahl visade att det var praktiskt möjligt genom att göra resan. De människor som tog sig över Stilla havet verkar snarare ha sitt ursprung i Asien. De var enormt skickliga sjöfarare som kunde hitta små öar i ett nästan tomt hav, och nya rön antyder att de kom till Sydamerika. Där hittade de en intressant matvara att ta med sig när de återvände, nämligen sötpotatis.

I den här artikeln berättas att forskare genom studier av DNA i gamla herbarier lyckas klura ut att sötpotatis i östra Stilla havet har sitt direkta ursprung i Sydamerika. Det som har krånglat till analysen tidigare, när man inte hade tillgång till genetisk forskning, var att spanjorer tog med sig sötpotatis från Sydamerika tidigt på 1500-talet, och att dessa potatissorter senare infördes i stillahavsområdet via Europa. Men det skedde främst i västra området, och sötpotatisen där avviker en del från den sydamerikanska ursprungstypen. I östra Stilla havet är det samma sort som i Sydamerika.

Jag plockar ned en bok ur hyllan, The Ancient Civilizations of Peru av J. Alden Mason, för att se om det står något där. Jodå, och notera att detta är en bok vars första upplaga kom 1957, och det jag har är en reviderad version från 1968. Även där nämns sötpotatisen, och att den har samma namn i Polynesien som i Peru - kumara. Mason nämner flera likartade företeelser som finns i Polynesien och Asien respektive i Sydamerika. Panflöjt och barkkläder exempelvis, vävteknik och metod att färga tyger. Och på Chiles kust har återfunnits verktyg som skall vara av otvetydigt Påskö-ursprung. Längre norrut i Peru och Ecuador finns lämningar som tyder på att japanska sjöfarare hamnat där. Kanske fiskare som fastnat i de stora strömmarna och sedan drivit tvärs över Stilla havet och landat just där Sydamerika sticker ut som mest västerut. Hur som helst: likheten mellan viss keramik i Sydamerika och vad den japanska Jomon-kulturen presterade lär vara slående.

Sötpotatis. Med lite fantasi kan man få det till att den i mitten påminner om en gris som ligger, med trynet åt högerkanten.

När jag söker i gamla bloggposter hittar jag för övrigt den här från 2008. Där citeras forskning som hävdar att kycklingar införts från Polynesien till ett ställe i nuvarande Chile, långt innan spanjorerna kom dit. Indicierna på kontakter över havet blir alltså fler! Det är spännande!


Förresten: Hur hittar man en isolerad ö långt ute i Stilla havet om man inte har tillgång till moderna hjälpmedel? Det finns vad jag vet ett par knep. Dels tittar man efter moln, eftersom det ofta ligger moln över öarna. Dels hur fåglarna flyger. De kan förväntas hålla sig inte mer än några hundra kilometer från närmsta land.

Unasur

Ett helt gäng politiker från Sydamerika som vinkar och är glada

En ny förkortning att lära sig: Unasur, Unión de Naciones Suramericanas. De sydamerikanska nationernas union har toppmöte idag med sikte att bilda något som påminner om EU. Listan på medlemmar är tolv: Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Guyana, Paraguay, Perú, Surinam, Uruguay och Venezuela. Dessutom är México och Panamá observatörer. Den som är bra på spanska kan kolla upp information här på Telesur.

Nu är jag inget vidare på spanska, men det känns ändå tryggare att komma lite närmare källorna till informationen än Dagens Nyheters ibland egendomliga utrikesrapportering. Vad jag förstår vill unionen ha samarbete inom politiska, sociala, kulturella och ekonomiska frågor, samt inom miljö och infrastruktur. Banco del Sur, Petrosur och TeleSUR är projekt som redan finns. Man siktar på egen valuta och ett eget försvarsråd.

Ungefär 17,7 miljoner kvadratkilometer och cirka 377 miljoner människor - det blir en stor enhet. Man kan misstänka att yankee-imperialisterna kommer att försöka sätta käppar i hjulet för en integration som minskar deras inflytande ytterligare på den gamla "bakgården". Ett militärt samarbete i närområdet som man inte kan kontrollera, det låter nog illa för ledarna i USA. Men bland de större staterna i Sydamerika är det bara Colombia som har en samarbetsvillig regering, så det kan bli svårt att sabotera. Just konflikten mellan Colombia och några av dess grannar är väl annars ett av de större hindren för att genomföra Unasur som det är tänkt. Men det är tänkt att Unasurs motsvarighet till Brüssel skall ligga i Quito, Ecuador, och vill inte colombianerna åka dit får de väl stanna hemma. Men det tror jag inte att de vill.

Världen blir sig mer och mer olik dag för dag. Länge var befriarnas dröm om ett stort latinamerikanskt samarbete efter spanjorernas fördrivande borta och ersatt av diverse lokala regimer av ofta usel kvalitet, men nu kanske ett nytt blad vänds för denna kontinent. Intressant nog sker det när de flesta regeringar är mer eller mindre vänsterinriktade. Det sägs inget om staterna mellan Panamá och México, eller länderna i Karibiska havet, men det borde finnas intresse där också för att komma med i samarbetet. Man får hoppas att Unasur blir mer av utveckling och mindre av byråkrati och hotande militarism än EU.