fredag 23 maj 2008

Unasur

Ett helt gäng politiker från Sydamerika som vinkar och är glada

En ny förkortning att lära sig: Unasur, Unión de Naciones Suramericanas. De sydamerikanska nationernas union har toppmöte idag med sikte att bilda något som påminner om EU. Listan på medlemmar är tolv: Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Guyana, Paraguay, Perú, Surinam, Uruguay och Venezuela. Dessutom är México och Panamá observatörer. Den som är bra på spanska kan kolla upp information här på Telesur.

Nu är jag inget vidare på spanska, men det känns ändå tryggare att komma lite närmare källorna till informationen än Dagens Nyheters ibland egendomliga utrikesrapportering. Vad jag förstår vill unionen ha samarbete inom politiska, sociala, kulturella och ekonomiska frågor, samt inom miljö och infrastruktur. Banco del Sur, Petrosur och TeleSUR är projekt som redan finns. Man siktar på egen valuta och ett eget försvarsråd.

Ungefär 17,7 miljoner kvadratkilometer och cirka 377 miljoner människor - det blir en stor enhet. Man kan misstänka att yankee-imperialisterna kommer att försöka sätta käppar i hjulet för en integration som minskar deras inflytande ytterligare på den gamla "bakgården". Ett militärt samarbete i närområdet som man inte kan kontrollera, det låter nog illa för ledarna i USA. Men bland de större staterna i Sydamerika är det bara Colombia som har en samarbetsvillig regering, så det kan bli svårt att sabotera. Just konflikten mellan Colombia och några av dess grannar är väl annars ett av de större hindren för att genomföra Unasur som det är tänkt. Men det är tänkt att Unasurs motsvarighet till Brüssel skall ligga i Quito, Ecuador, och vill inte colombianerna åka dit får de väl stanna hemma. Men det tror jag inte att de vill.

Världen blir sig mer och mer olik dag för dag. Länge var befriarnas dröm om ett stort latinamerikanskt samarbete efter spanjorernas fördrivande borta och ersatt av diverse lokala regimer av ofta usel kvalitet, men nu kanske ett nytt blad vänds för denna kontinent. Intressant nog sker det när de flesta regeringar är mer eller mindre vänsterinriktade. Det sägs inget om staterna mellan Panamá och México, eller länderna i Karibiska havet, men det borde finnas intresse där också för att komma med i samarbetet. Man får hoppas att Unasur blir mer av utveckling och mindre av byråkrati och hotande militarism än EU.

1 kommentar:

johan cederwall sa...

Johan Cederwall
5-06-2008

För någon vecka sedan letade jag efter närmare upplysningar om UNASUR och ramlade på sajten Bjornbrum där det fanns en text och upplysningen att ingen haft synpunkter på den. Det var inte en svensk åsiktsblog som jag var ute efter.

Jag vet inte om bjornbrum hade läst DNs långa artikel om mötet i Brasilia den 23 maj, som varken var helt korrekt eller opartisk. Jag instämmer dock i ”DNs ibland egendomliga utrikesrapportering”. Men det blir knappast bättre av om bjornbrum, som säger sig inte kunna spanska, förlitar sig på ”information” från ”Telesur”.

”Telesur” är en politisk TV-station där majoriteten ägs av Kuba och Venezuela med två eller tre länder till som symboliska medägare. Från början var det Argentina och Uruguay med 10% vardera, jag tror Brasilien tillkommit senare som delägare. I fallet Uruguay förekom länge en uppgift i Telesur om landets delägarskap, men den togs bort efter något år, eftersom Uruguay dels aldrig betalat för någon andel (Venezuela hade väl skänkt andelen för stunden), dels var den uruguayska statens delägande olagligt eftersom avtal med främmande stat kräver beslut i parlamentet och detta hade aldrig sett till något förslag om deltagande i Telesur.

Telesur är inget gemensamt sydamerikanskt projekt utan ett venezolanskt statligt projekt.

UNASUR är inte heller något nytt. Om nyhetsrapporteringen var mer sammanhängande och hade ett minsta historiskt perspektiv skulle detta framgått. Men diverse sydamerikanska regeringars agerande bidrar till att det är mycket svårt att hänga med i vad som är vad. Och UNASUR har varit oklart från början och fortsätter att vara oklart.

Det som heter UNASUR idag skapades i november 2004 på ett sydamerikanskt toppmöte i Cuzco i Peru och hette då ”Comunidad Sudamericana de Naciones”. Det har aldrig rått enighet om hur denna samfällighet skulle förkortas, den mest vanliga har varit CSN men andra har insisterat i CASA. Det var samma tolv stater som deltog i denna övning som nu, de nio spansktalande länderna i Sydamerika, det portugisisk-talande Brasilien samt Guyana och Surinam. De två senare får antagligen i sammanhanget uppfattas som ”staffage-figurer” och dessutom i första hand politiskt och geografiskt mest kopplade till Venezuela och till Brasilien.

Det var meningen att samfälligheten skulle lanseras ceremoniellt någon dag senare på ett ceremoniellt möte i Ayacucho i Peru, platsen för ett viktigt slag då Spanien led slutligt nederlag. Men, vissa sydamerikanska presidenter deltog inte i mötet i Cuzco, dels därför att det finns (fanns) presidenter som undvek närvaro på platser belägna på hög höjd, dels antagligen av politiska skäl. Ayacucho var en sällsynt illa vald plats, dels för höjdproblemet, dels därför att Ayacucho visserligen har en flygplats, men som endast kan användas under förmiddagstid. Ayacucho uppfattades av ett antal presidenter som en logistiskt omöjlig mötesplats.

CSN drevs egentligen av fyra länder eller snarare fyra personer: Chávez, Lula, Alejandro Toledo, då Perus president, av indiansk härstamning men allt utom vänster, samt av Eduardo Duhalde, f d peronistisk president i Argentina, då ordförande i Mercosurs ambassadörsgrupp och utnämnd i verkligheten av Brasilien och Argentina på tu man hand.

Duhaldes post var en politisk konstruktion utan täckning i Mercosurs stadgar (än i idag) och tillkommen för att underlätta sambandet mellan Brasilia och Buenos Aires i första hand men även med Asunción och Montevideo. Duhaldes energiska verksamhet i bildandet av CSN grundade sig i ett allmänt uppdrag från de fyra medlemmarna i Mercosur om att utveckla samarbetet utöver Mercosur, som t ex med den andinska samfälligheten (CAN) och med Venezuela, som försökte lämna CAN och ansluta sig till Mercosur. Men, Duhaldes verksamhet hade ett mycket svagt stöd i regeringarna i Argentina och Uruguay.

Med Mercosurs ambassadörsgrupp eller delegatmöte avses de fyra medlemsländernas permanenta representanter vid Mercosurs högkvarter i Montevideo. Till de som uteblev från mötet i Cuzco var både Argentinas och Uruguays dåvarande presidenter. Även Uruguays tillträdande marxistiska president uteblev. Det fanns rapporter om att vissa andra presidenter var närvarande i Cuzco men avreste tidigt därifrån. Jag tror mötet i Ayacucho inte ens ägde rum…

När CSN bildades var det ungefärligen fem länder som var mycket för och fem länder som var ganska svala. De senare torde då ha varit Argentina, Bolivia, Chile, Colombia och Uruguay. Överenskommelse nåddes på ett möte i Lima strax före mötet i Cuzco om stadgarna och störde säkerligen Chávez, Lula, Toledo och Duhalde, eftersom ändamålet för organisationen var ganska diffust och dessutom hade de svalare inställda länderna sett till att CSN inte utrustades med stora och dyrbara strukturer. Detta var tidpunkten då ett flertal av de existerande samarbetsorganisationerna som ALADI och OAS led av svåra ekonomiska problem, genom otillräckliga resurser och att viktiga länder som Brasilien och Argentina släpade efter med sina ekonomiska bidrag.

Jag vet inte hur många av de tolv länderna som faktiskt ratificerat CSNs bildande. De följande åren visade det sig att ett eller två av organisationens årliga presidentmöten inte kunde äga rum eftersom det var omöjligt att få ett större antal av presidenterna att närvara samtidigt.

Under CSN inordnades ett antal existerande gemensamma initiativ, framförallt IIRSA, som handlar om gemensamma infrastrukturprojekt. Dessa handlar i första hand om gemensamma transportleder och nya hamnar. Det förefaller i första hand handla om utpekade landsvägar som ska binda samman Brasilien med Argentina och från Brasilien till Stilla Havet genom Bolivia eller Argentina till hamnar i Chile och Peru med Kina som tänkt slutdestination.

Till arten gemensamma infrastrukturproblem hör även samarbete på energiområdet, som har ett antal olika sidor, som oljeproduktion, gasproduktion och elektricitet samt sammankoppling av systemen. Olja eller gas finns i samtliga länder utom två, Paraguay och Uruguay. Helstatliga eller halvstatliga oljebolag finns i de flesta av länderna och dessutom tävlar två av dem, PdVSA och Petrobrás i att bre ut sig i övriga länder. Egendomligt nog lanserades inte Chávez tänkta gemensamma överbyggnad Petrosur i Brasilia i maj 2008…

Det finns ett problem som omfattar ett flertal länder i Sydamerika: otillräckliga investeringar i anläggningar för elproduktion sedan en två decennier tillbaka. De länder som i stor utsträckning satsat på vattenkraft får stora problem under de perioder då vattenflödena är låga. Alternativen blir då att använda eldningsolja eller gas och i nödfall dieselolja. Gas har uppstått som den stora hägringen, både för att alstra elektricitet samt för att ersätta den allt dyrare eldningsoljan.

Petrobrás satsade något på gasfälten i Bolivia och gasledningen till São Paulo byggdes. Men regimen Morales i Bolivia konfiskerade Petrobrás anläggningar liksom övriga utländska investerares… Gasproduktionen i Bolivia sjunker nu.

Argentina är ett särfall och ett stort problem. Argentina producerar i stor utsträckning sin elektricitet medelst inhemsk gas och inte genom vattenkraft (undantag Yacyretá-Apipé ihop med Paraguay och Salto Grande ihop med Uruguay). Fram till ca 2002 antogs det att Argentina hade tillräckligt med gas till sina egna behov samt för export till Chile, Paraguay, Uruguay och Brasilien. Med Chile och Uruguay finns långsiktiga leveransavtal som Argentina bryter mot och från juni 2008 har Argentina inte bara diskriminerande prissättning utan har även infört en mycket hög exportskatt, medan den inrikes marknaden sedan 2001/2002 har konstgjort låga prisnivåer. Dessa senare har lett till att investeringarna i utvinning av gas i Argentina är otillräckliga, gasreservernas faktiska storlek är numera okända och el- och gasförsörjningen i Argentina står på kollapsens brant.

Detta är bakgrunden först till gasledningsprojektet från 2005 omfattande Peru – Chile – Argentina – Uruguay – Brasilien med en gren till Paraguay som planerades under stort bång tills det plötsligt avbröts. Någon upptäckte antagligen att de peruanska gasfyndigheterna redan var upptagna… Och så lanserades megaprojektet ”Söderns stora gasledning” från Venezuela via Brasilien till Argentina. Ingen tycks veta vilken status denna politiska hägring har idag…

Argentina kontrakterade för några få år sedan om vissa gasleveranser från Bolivia utöver de små leveranser som finns sedan länge. Men byggandet av den nya ledningen över gränsen har inte inletts, den tycks djupt inbäddad i de peronistiska korruptionsträsken (ibland orättvist reducerade till den s k Skanskaaffären). Men vad hjälper det – leveranserna genom den existerande ledningen minskar eftersom gasproduktionen i Bolivia minskar… I Tucumán i norra Argentina är det el- och gaskris… Men det är det även i de södra delarna av Stor-Buenos Aires…

Det skulle vara intressant att veta vad som avhandlas på de stora presidentmötena. Chávez lyckades i april 2007 hålla det första sydamerikanska energitoppmötet på ön Margarita… Kuriöst nog tycks varken Uruguays president eller vicepresident varit närvarande…

Vad som däremot beslutades där av de närvarande presidenterna var att deras skapelse CSN, CASA eller vad den nu hette, i fortsättningen på Chávez initiativ skulle ändra namn till Sydamerikanska unionen och att organisationen skulle förses med ett sekretariat hos Chávez vän i Quito. Redan tidigare hade Chávez lovat kamrat Morales ett sydamerikanskt parlament i Morales hemstad Cochabamba…

Sekretariatet i Quito utrustades också med en generalsekreterare i den förutvarande socialdemokratiska ecuatorianska presidenten Rodrigo Borja, som passade på att avgå dagarna innan mötet i Brasilia den 23 maj 2008. Hans motiv var den tunga, komplicerade beslutsstruktur som UNASUR nu skulle förses med…

CSN/CASA/UNASURs årsmöte skulle egentligen ha ägt rum i Cartagena i Colombia, troligen i slutet på 2007, därefter uppskjutet till mars 2008, därefter uppskjutet utan nytt datum. Ingen tycks veta om det extraordinära presidentmötet i Brasilia den 23 maj 2008 ersätter detta toppmöte eller inte…

Ingen tycks veta om Venezuela lämnat CAN eller inte. Flera länder hade begärt medlemskap eller associering med Mercosur, däribland Mexiko och Venezuela. Venezuela beviljades först associering med Mercosur med en övergångstid på en femton till tjugo år.

Därefter beviljades Venezuela medlemskap. Argentina, Paraguay och Uruguay har anfört att ett medlemskap för Venezuela skulle kunna innebära en motvikt mot Brasilien och dessutom har allmänna hänvisningar till energi, mm förekommit. Förhandlingarna om anpassning av Venezuelas tullstruktur och lagstiftning till Mercosurs gemensamma regler förefaller befinna sig i fullständig stiltje sedan de inleddes.

Venezuelas medlemskap godkändes av den federala kongressen i Argentina, där peronisterna har absolut majoritet. Det godkändes även av parlamentet i Uruguay klockan fyra på morgonen, sannolikt med endast den makthavande vänsterfrontens röster.

Senaten i den federala kongressen i Brasilia har inte godkänt Venezuelas anslutning och det hävdas att det är helt osannolikt att det passerar senaten, eftersom senatorerna även från Lulas samarbetspartier har fått nog av Chávez grova förolämpningar mot dem efter Chávez upphävande av koncessionen till den ledande privata TV-kanalen i Venezuela. Det socialdemokratiska partiet i Brasilien (PSD) är helt emot Venezuelas inträde i Mercosur eftersom Chávez inte uppfyller Mercosurs demokratiklausul.

Men inte heller lär Venezuelas anslutning till Mercosur passera kongressen i Asunción, där det var stopp i den gamla kongressen med majoritet från Coloradopartiet. Den nya regeringen i Paraguay som tillträder i augusti grundar sig på det liberala partiet PLRAs senatorer. Paraguays framtida vicepresident och tillträdande utrikesminister, båda från PLRA, anser att Venezuela är inkompatibelt med Mercosur så länge Venezuela inte börjar anpassa sin lagstiftning, varför sannolikheten att Venezuelas inträde godkänns har minskat ytterligare…

DNs nya redaktör de la Reguera har fel då han den 24 eller 25 maj påstår att Venezuela är medlem i Mercosur… Och CAN tycks befinna sig i upplösning: Venezuelas status är oklar och de övriga fyra länderna har delat upp sig i två grupper med starkt avvikande ståndpunkter: på den ena sidan Colombia och Peru, på den andra Bolivia och Ecuador.

Beträffande UNASUR, hade fru Kirchner lämnat Brasilia när bjornbrums foto togs och det hävdas att hon är föga tilltalad av UNASUR…