Pengar är inget problem

Nu har Maud Olofsson pläderat för att sälja delar av Vattenfall. En motivering skall vara att dra in pengar för att utveckla energisektorn, något som riskkapitalisterna inte vill göra av någon anledning. Anledningen är väl att de inte ser de vinstnivåer som de vill ha. De fungerar ju som kapitalister, eller hur?

Jag har sett några bloggkommentarer som inte handlar om den aspekt jag tänker ta upp, så nu tar jag upp den själv. Det handlar om det olämpliga att staten säljer egendom (vår gemensamma egendom) för att dra in pengar. Det finns andra sätt, och de bygger på att den svenska staten lyckligtvis har sin egen valuta kvar att använda.

Så här är det. Finns resurser för att bygga upp forskning och utveckling av ny energiteknik, eller kan resurserna förväntas finnas inom rimlig tid? Om svaret är nej så kan man lika gärna lägga ner projektet. Det som inte finns finns inte, hur mycket pengar man än viftar med.

Skulle svaret vara ja kommer vi i ett intressantare läge. Då behöver nämligen staten inte sälja någon egendom eller ens ta upp lån för finansiering. Varför betala räntor till den kapitalmarknad som inte vill vara med och investera i framtiden? Det som staten kan göra är att skapa ett konto på en bank någonstans och skriva in X antal miljarder. Man "trycker" inte ens pengar, utan skapar dem elektroniskt. Och sedan kan anskaffningar av folk och material belasta kontot. Exempelvis så att kontot minskas med lön för professor A medan As lönekonto ökas i motsvarande grad. Det är ju så det fungerar numera, det är väl snart bara kriminella som har plånboken full med pengar?

Nu frågar naturligtvis uppjagade människor om inte detta kommer att leda till en inflationskatastrof när miljarder i ny köpkraft sköljer ut från vårt statliga konto, ut i ekonomin i stort. Så är det naturligtvis inte. Dels lever vi på gränsen till deflation, ett ganska sällsynt men mycket destruktivt ekonomiskt tillstånd, och det kan motverkas genom att stödja köpkraften i samhället. Dels är ju staten stat och har maktmedel, och den kan vrida om näsan på riskkapitalisterna om de plötsligt får några dumma idéer om att vräka ut sitt kapital på marknaden i stället för att sitta och trycka på det. Man kan studera hur svenska staten skötte de här sakerna på sextiotalet. Jag minns inte detaljerna, men övervinster drogs in och hamnade på låsta konton hos Riksbanken, och så släpptes fonderna när det fanns rimliga motiv till det. Produktiva investeringar när konjunkturen började svikta, exempelvis.

För att ta den viktiga punkten igen: pengar är aldrig det primära problemet för en stat som utfärdar sina egna pengar. Det viktiga är om det finns undersysselsatta resurser (exempelvis i form av arbetslöshet) som kan utföra nyttiga saker för folkhushållet. Finns resurserna kan en stat med sin egen valuta alltid arrangera att pengar kommer fram, och detta utan att ens behöva tillgripa lån, skattehöjningar eller andra åtgärder.

"Krisen kan lyfta Vattenfall"

Så här fina vattenfall har inte Vattenfall

Krisen kan lyfta Vattenfall står det i DN:s pappersupplaga idag. Eftersom det står "lyft" skulle man kunna tro att bolaget har någon sorts problem, men det verkar inte så av texten som följer:

Vattenfall ökade vinsten under tredje kvartalet med 17 procent – till 5,6 miljarder kronor.

Men vd Lars G Josefsson menar att finanskrisen kan vara bra för koncernen:

– Det öppnar möjligheter när priserna på tillgångar i världen går ned.

Det ser alltså ut som om man tänker springa ut och handla upp pengarna. Till detta säger väl cynikern kanske "ja ja, nu gör de slut på kassan och efter ett tag kommer de rännande och ska höja elpriset igen för att deras kassa är tom eftersom de köpt på sig en massa olönsamt skrot". Litauen kanske vill sälja Ignalina för en billig penning?

"Vattenfall chockhöjer ..."

Vattenfall chockhöjer nätavgift för elkunder förkunnar Dagens Nyheters pappersupplaga idag.

Som av en slump läste jag igår en recension i senaste numret av Historisk Tidskrift (nr 3/ 2008, sid. 580-581). Boken som avhandlas heter När folkhemselen blev internationell: elavregleringen i historiskt perspektiv.

Observera det där med elAVregleringen. Uppenbarligen handlar boken om när svenska Vattenfall gav sig ut och köpte upp massvis av utländsk elproduktion, men det finns också ett avsnitt i recensionen som pekar på det historiska sammanhanget. Här finns flera påpekanden av vikt:

Vid 1980-talets slut avstannade den dittills expanderande elkonsumtionen. Det var ett trendbrott och en katalysator för det som skulle komma. Detta var specifikt för Sverige och tog elkraftaktörerna med total överraskning. Samtidigt intog nyliberala ideal den politiska sfären. En starkt reglerad och välfungerande elmarknad, kunde inte accepteras av dem som gripits av den nyliberala trenden. Elmarknaden skulle göras fri från sina bojor och öppnas för konkurrens. Denna radikala omstörtning bars fram av en grupp nya systembyggare. De var ekonomiskt utbildade rådgivare som genom offentliga utredningar lade andra slags planer för det svenska elsystemet än vad deras företrädare, ingenjörerna, hade gjort. Elsystemets nya innebörd tog sig också uttryck i att de syd- och västsvenska kommuner, som haft viktiga poster i stora kraftföretag, sålde ut sina andelar. I samma anda genomfördes en massiv utförsäljning av kommunala distributionsföretag och -nät. Det senare - så kallad vertikal integration - var del av en koncentration av kontrollen över det svenska elnätet på ett allt mindre antal händer; en utveckling som onekligen utgör ett dilemma för dem som drömmer om fri konkurrens.

Det mesta har gått fel tycks det. Man kan tillägga att en del gott folk är missnöjda med avbrott i elen när det snöar eller blåser för mycket. Jag undrar om de där "ekonomiskt utbildade rådgivarna" är täcknamn för "nationalekonomer"? Man har anledning att var misstänksam. Ändå borde just nationalekonomer ha förstått att den här typen av vara, elkraft, inte fungerar på samma sätt som den fria konkurrensen på salutorget. Det är monopolföretag, monopolproduktion, och i äldre socialdemokratisk argumentering skulle man kanske ha sagt att "det här är en bransch som är mogen för socialisering".

Här är ett vattenfallj som dock inte har något att göra med Vattenfall (tack och lov får man säga!). Det är till och med ruinerna av en gammal kraftstation från början av 1900-talet uppe till vänster. Bilden tog jag vid Abiskojokks brusande forsar, strax söder om Abisko turiststation.

Kraftförsörjningen är central för samhällets existens och borde inte vara en lekstuga för privata monopolgrupper. Men socialdemokraterna är medskyldiga i utvecklingen. Det är väl tajmat när Carl Tham ger dem en känga på DN:s debattsida idag.

Den svenska socialdemokratin har visserligen inte - lyckligtvis - accepterat tesen att välfärdspolitiken står i vägen för ekonomiska framsteg men det var ändå under socialdemokratiskt styre som konkurrensvisionen fick fäste i det svenska samhällsbyggandet. Iden att vi får en bättre utbildning genom konkurrerande skolor eller bättre sjukvård genom konkurrerande sjukhus eller säkrare och billigare vatten- och elförsörjning genom konkurrerande bolag och så vidare på praktiskt taget alla samhällsområden - alltsammans är i grunden ett utslag av samma värden och moral som nu driver Wall Street mot undergången.

…

I dag känner allt fler människor att det bara är en stark stat som kan skydda dem mot marknadens instabilitet och kapitalets maktbegär. Vilka slutsatser drar då den svenska socialdemokratin?

Det tycks finnas en närmast religiös stämning angående det egna budskapets förträfflighet i vissa nyliberala kretsar. Ur den synpunkten kanske det inte är en tillfällighet att den här typen av idéer kunnat spridas så ohämmat i ett land som USA. Men varför svenska socialdemokrater skall hålla på med nyliberalism är ett mysterium. Det kanske är sådant som händer med en rörelse där ledningen tycker sig vara allt och gladeligen kapar alla förbindelser med fotfolket. Finns överhuvud taget socialdemokratin kvar, eller är det bara ett statsfinansierat gäng nere på högkvarteret på Sveavägen som tänker ut smarta planer utan större kontakter med omvärlden?